Jules och Jim (1962)
6 november, 2009 at 3:44 e m | In 10-60-tal, Frankrike, drama, engelska, franska, långfilm, man+man, regnbågsbarn, trekant/orgie/poly, tyska | 1 CommentTags: 1962, François Truffaut(M), François Truffaut(R), Henri Serre, Henri-Pierre Roché(M), Oskar Werner
Jules et Jim, 1962, Frankrike
Regi och manus: François Truffaut (efter Henri-Pierre Rochés bok)
Österrikaren Jules (Oskar Werner) och fransmannen Jim (Henri Serre) är bästa vänner och de delar allt. De förälskar sig till och med i samma kvinna: Catherine (Jeanne Moreau). Jules blir den som gifter sig med henne. Men efter andra världskriget – där de två männen strider på olika sidor – så kommer Jim och flyttar in hos Jules och Catherine. Det gifta paret har nu barn men de verkar inte så lyckliga och Catherine är otrogen med många olika män. Hon försöker även förföra Jim, vilket lyckas. När Jules inser att han håller på att förlora Catherine ber han Jim att gifta sig med henne så att de alla tre kan fortsätta umgås och ha hand om barnet tillsammans. Men Catherine verkar bli mer och mer psykiskt instabil och krävande…
En väldigt intressant polyrelation. Jag skulle inte kalla Jules och Jims relation som homoerotisk på något sätt, men de älskar varandra väldigt mycket och de tävlar inte mot varandra om kvinnan. Sen är ju inte allt happy happy heller, men det är en klassisk film som man kanske borde se någon gång.
/Johnny
Brottslig drift (1959)
5 november, 2009 at 5:59 e m | In 10-60-tal, USA, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, thriller/deckare | Leave a CommentTags: 1959, Bradford Dillman, Dean Stockwell, Meyer Levin(M), Richard Fleischer(R), Richard Murphy(M)
Compulsion, 1959, USA
Regi: Richard Fleischer
Manus: Richard Murphy (baserat på en bok av Meyer Levin)
Artie (Bradford Dillman) och Judd (Dean Stockwell) är två begåvade och intelligenta tonåringar som ganska tydligt är psykiskt störda också. Man introduceras redan i första scenen till det speciella S&M-förhållande de har till varandra. Judd vill bli befalld och Artie är psykopatisk nog för att kommendera honom att begå brott. Det börjar med en silversked och slutar med… ja, mord.
Judds brorsa Max tycker inte om att han umgås med Artie. Han säger ”Don’t you ever go to a baseball game or chase girls? When I was your age…” och det är hela tiden lite underförstått att Judd är gay och kär i sin kompis. Om känslorna är besvarade får vi aldrig veta, för Artie är en skamlös mytoman. Efter halva filmen börjar rättegångsdramat (där frasen ”I’m a doctor – not a lawyer!” ordagrannt yttras, vilket är roligt för Star Trek-fans som jag) och Orson Welles kommer in i bilden och spelar killarnas advokat. Nu blir frågeställningarna: Är dessa ungdomar friska nog för att avrättas för det sadistiska och meningslösa brott de begått? Har media rätt att döma ut någon i förskott? Vad är ett lämpligt straff för mord? Väldigt intressant, faktiskt.
/Johnny
Deathwatch (1966)
23 oktober, 2009 at 9:25 e m | In 10-60-tal, MSM, USA, boytouching, bögsex, drama, engelska, fjollor, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, thriller/deckare, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 1966, Jean Genet(M), Leonard Nimoy, Michael Forest, Paul Mazursky, Robert Ellenstein, Vic Morrow(R)
Deathwatch, 1966, USA
Regi: Vic Morrow
Manus: Vic Morrow (efter Jean Genets pjäs)
Rånaren Jules (Leonard Nimoy) hamnar i samma fängelsecell som den kända mördaren Green Eyes (Michael Forest). Eftersom han länge beundrat den grönögde legenden blir han också mycket svartsjuk när de får en till fånge i cellen – den flamboyanta Maurice (Paul Mazursky). Maurice och Jules börjar tävla om vem som kan bli Green Eyes ”vän”.
Oj oj oj oj oj! Det är så mycket boytouching att jag är förvånad över att kameralinsen inte smälte och blev suddig. Det är triangeldrama med fokus på drama. Det är dramatik med fokus på tik (bitch, yo!). De håller varandras händer (när det är underförstått att de BEEP), de kramas, smeker varandras hår, gnuggar sina ansikten mot varandras bröst… *viftar med solfjädern för att kyla ned sig själv* Varför är gayfilmer från 60-talet ofta så mycket mer givande än moderna? Visst, de osar kanske av någon slags homofobi (som man knappt märker för erotiken vinner över den moraliserande tragiken) men de kunde verkligen göra intima man on man-scener! Och att de bråkar om vem som ska få mörda Green Eyes fru är ju väldigt fint och romantiskt ;)
/Johnny
C i uppförande (1933)
31 mars, 2009 at 11:31 e m | In 10-60-tal, Frankrike, barnfilm, drama, entimmasfilm, franska, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, komedi, man+man, manlig homosexualitet, trans och queer | 1 CommentTags: 1933, Coco Golstein, Delphin, Gérard de Bédarieux, Gilbert Pruchon, Jean Vigo(R), Louis Lefebvre
Zéro de conduite(: Jeunes diables au collège), 1933, Frankrike
Regi och manus: Jean Vigo
Ett gäng unga pojkar planerar att göra revolt på sin internatskola. Lärarna är alldeles för stränga och pojkarna vill mest ha kuddkrig och de är trötta på att bli strängt diciplinerade även när de ska sova. Lärarna oroar sig för att två av pojkarna är lite väl gay med varandra och rektorn varnar den yngre av dem – Tabard (Gérard de Bédarieux) – för att han inte ska bli utnyttjad. Tabard är, trots sitt feminina utseende och sätt, inte alls utnyttjad och det är slutligen han som går i fronten och håller piratflaggan i kriget mot lärarna. Jag älskar fransmännens revolutionära läggning! Filmen blev dock bannad i Frankrike p.g.a. sin anarkistiska attityd och släpptes fri först 1947. Jag är ändå förvånad över att den släpptes då, med tanke på den homosexuella kärleksrelation som det hintas om att Tabard har med klasskamraten Bruel (Coco Golstein) inte ses som ett problem av kompisarna. Det var bättre förr?
Hela storyn påminner förresten mycket om Du står inte ensam. Se den också!
/Johnny
Vännerna (1958)
24 februari, 2009 at 5:24 e m | In 10-60-tal, Frankrike, drama, franska, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man | Leave a CommentTags: 1958, Claude Chabrol(R), Gérard Blain, Jean-Claude Brialy
Le Beau Serge (Handsome Serge), 1958, Frankrike
Regi: Claude Chabrol
François (Jean-Claude Brialy) återvänder till sin barndomsby för att vila upp sina sjuka lungor. Han letar upp sin gamla polare Serge (Gérard Blain), men Serge är inte sig lik. Han super på dagarna och tycks vara allmänt olycklig. François ser det som sin livsuppgift att få Serge på fötter igen, vilket inte visar sig lätt då han även måste ta hand om den efterhängsna Yvonne (Michèle Méritz).
François och Serges relation är mycket speciell. Det märks att de älskar varandra på något sätt ingen av dem riktigt förstår. När Serge ser sin vän efter alla år så kramar han honom hårt och gråter mot hans hals. Han vill ha all uppmärksamhet från honom och blir sur när han inte får det. François vill umgås med sin vän, men det är svårt att bemöta en missbrukare. En rörande film om manlig vänskap och kärlek.
François: Vad har Serge sagt om mig?
Yvonne: Att du är hans enda vän.
François: Hur sade han det?
Yvonne: Oroar du dig för att han tänker på dig?
/Johnny
Performance (1970)
27 december, 2008 at 7:26 e m | In 10-60-tal, Storbritannien, action/äventyr, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk stämning, homofobi, konstfilm, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, sci-fi/fantasy, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 1968, 1970, Anita Pallenberg, Donald Cammell(R), James Fox, Michèle Breton, Mick Jagger, Nicolas Roeg(R)
Performance, 1970 (inspelad 1968), Storbritannien
Regi: Nicolas Roeg, Donald Cammell
Jag ska inte låtsas som att jag förstår den här filmen – för det gör jag inte riktigt fastän jag har sett den med svensk text, sett en dokumentär om den, läst flera analyser av den samt sett vissa delar igen för att friska upp minnet – och jag ska inte heller försöka återge vad den handlar om i detalj, men jag ska försöka måla upp någon snabb skiss av vad jag tänker om den:
Allt börjar med att Chas (James Fox) är någon gangstertyp och sedan lämnar han det livet och då får han maffian efter sig. Detta håller på i typ en timma, vilket nästan fick mig att stänga av videon, men sedan träffar han Turner (Mick Jagger) och får bo i hans hus och det är då hela filmen egentligen börjar, skulle man kunna säga.
Turner bor med två kvinnor (Lucy och Pherber) och de tycks ha ett slags bisexuellt polyförhållande. Lucy (Michèle Breton) är en androgyn och mörkhårig fransyska som jag flera gånger misstar för att vara Mick Jagger – detta visar sig vara meningen då i en scen då Turner och Chas ligger i samma säng och Turner vänder sig mot Chas och de börjar hångla. Men i sekunden han vänder sig om byter de skådespelare och då är det Lucy som Chas rullar omkring med. Regissörerna leker med oss tittare och får oss att bli förvirrade – vem är vem? Vad är drogrus och vad är verklighet?
Tjejerna tillåts dock ha sina fysiskt bisexuella stunder tillsammans (utan manliga ”stuntmän”) och Pherber (Anita Pallenberg) retar Chas när hon märker att han lider av homofobi och föreslår att han bör testa på att ligga med Turner (läs samtalet nedan). Turner verkar vara kär i Chas och har ett ganska blygt sätt att närma sig honom – i slutet undrar man om inte Turner och Lucy ändå är samma person. Och i en låt i filmen (med musikvideo!) anspelas det på homoerotik, fast då mellan äldre gubbar. Rakt igenom är det queer, queer och queer. Synd bara att det går så segt i början. När filmen väl kommer igång är den estetiskt tilltalande och drogad men fortfarande väldigt svårsmält – inget att sitta och sticka en kofta till, alltså.
/Johnny
Anders als die Andern
15 september, 2008 at 8:54 e m | In 10-60-tal, Tyskland, bögkyss, drama, entimmasfilm, homofobi, man+man, manlig homosexualitet, manlig prostitution, män i garderoben, straighta som låtsas vara gay, tyska | 6 CommentsTags: Conrad Veidt, Fritz Schulz, Karl Giese, Magnus Hirschfeld(M), Reinhold Schünzel, Richard Oswald(M), Richard Oswald(R)
Anders als die Andern, 1919, Tyskland
Paul Körner (Conrad Veidt) är konsertpianist och homosexuell. På grund av detta och att homosexualitet är olagligt råkar han ut för utpressning av småfifflaren Franz Bollek (Reinhold Schünzel). Gång på gång får han betala sig ur knipan och det gör kärlekshistorien med hans lärling Kurt (Fritz Schulz) svårare.
Ja, det står 1919 – du läste rätt. Den här svartvita stumfilmen lyckades till större del mirakulöst räddas från Nazitysklands totalcensur av homosexualitet. Den enda kopian som hittades i Ryssland har restaurerats och satts ihop med hjälp av några stillbilder så att storyn blir sammanhängande. Och det är homopropaganda – underbar och riktigt bra sådan. Psykologen Magnus Hirschfeld pratar om det ”tredje könet” och att homosexualitet är naturligt och inte en sjukdom eller ett brott. Det queera budskapet som förmedlas i texten mellan scenerna känns läskigt modernt – och det gör att nutiden känns läskigt omodern. Man blir så deprimerad när man inser hur HBT-vänligt allt hade kunnat vara idag om inte filmer som denna förstörts och förbjudits.
/Johnny
Het Sol
1 september, 2008 at 6:05 e m | In 10-60-tal, Frankrike, Italien, engelska, franska, homoerotisk manlig vänskap, italienska, långfilm, man+man, thriller/deckare | 1 CommentTags: Alain Delon, Maurice Ronet, Patricia Highsmith(M), René Clément(M), René Clément(R)
Plein Soleil, 1960, Frankrike / Italien
Tom (Alain Delon) blir lovad stora summor pengar om han reser till Italien och övertalar rikemanssonen Philippe (Maurice Ronet) att återvända hem till USA. När Tom kommer till Europa blir han och Philippe goda vänner, men Philippes svartsjuka fästmö Marge sätter käppar i hjulet för uppdraget. När inte allt går som tänkt blir Tom desperat och dödar Philippe, och eftersom han är ett geni på att imitera röster och handstilar bestämmer han sig för att ta över Philippes identitet och leva ett liv i överflöd.
Den här thrillern är, liksom nyversionen The Talented Mr. Ripley, baserad på Patricia Highsmiths böcker om psykopaten Tom Ripley. Gastkramande spänning utlovas, men homoerotiken är mycket sparsam här – troligtvis för att den är inspelad på 60-talet. Men trots att de har försökt att förklara Toms beteende med en besatthet av Marge så infinner sig inte någon spänning mellan de två. Inte ens Philippe tycks intresserad av sin fästmö utan lever hellre ungkarlsliv med sin nyfunna manliga vän. I stort känns deras homosociala relation oförklarad av filmen, men å andra sidan är den allt för kort för att lägga någon vikt vid. Vill du se samma historia med ett queert öga, se remaken.
/Johnny
Säg det med sång
6 juni, 2008 at 12:46 f m | In 10-60-tal, USA, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, musikfilm | Leave a Comment
Anchors Aweigh, 1945, USA
Sjömännen får fyra dagars permission i hamnen. Joe Brady (Gene Kelly) vet vad han ska göra – han ska ut och ragga tjejer. Men den mjuka och blyga sjömannen Clarence Doolittle (Frank Sinatra) tycker att Joe är skyldig honom något. Joe hade nämligen räddat Clarence från att dö och då resonerar Clarence såhär: ”what’s the good of having a life saved when you can’t have any fun with it?” Joes uppdrag är att hitta Clarence en tjej och när de hittar en uppstår massa förvecklingar som vanligt…
Som jag sade tidigare i veckan älskar jag gamla Hollywoodklassiker för att de inte tycks ha en aning om hur homoerotiska de framstår. Det jag läser ut ur den här historien är att Clarence är kär i Joe och han tycks göra allt för att de ska få vara nära varandra. När han ska spela intresserad av en tjej är det inte övertygande alls. När Joe har räddat Clarences liv så ger Clarence världens käraste blick till Joe; när Joe pratar i telefon med sin Lola så lägger Clarence hakan på hans axel. Han ser också till att Joe missar sin date. Och när Clarence får en egen date med en tjej så drar han med Joe. En gång säger han bara rätt ut ”Gee, I don’t know, Joe. Sometimes when I watch you I feel that something’s wrong with me.” I sista tredjedelen av filmen dör dock homoerotiken ut och musikalen får ett lättsamt heteroslut./Imdb/
/Johnny
Brown of Harvard
3 juni, 2008 at 8:56 e m | In 10-60-tal, USA, drama, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, romantik | 1 CommentTags: Jack Conway(R), Jack Pickford, William Haines
Brown of Harvard, 1926, USA
Tom Brown (William Haines) är en kaxig liten jävel som tror han kan få vilken tjej som helst. När han börjar studera på Harvard raggar han upp Mary Abbott (Mary Brian) – en lärares dotter. Han har dock konkurrens av hennes pojkvän Bob McAndrew (Ralph Bushman) som dessutom är en hejare på rodd och amerikansk fotboll. Och efter en påtvingad kyss av Brown insisterar Mary på att hon inte vill ha någon kontakt med densamme. Men han har bestämt sig för att han ska ha sin drömtjej och som det as han är tänker han inte acceptera ett ‘nej’.
Trots den här heterosexuella kärlekskonflikten så ryms det så otroligt mycket homoerotik. Brown väljer nämligen att dela rum med Jim Doolittle (Jack Pickford) – den fjolligaste killen på skolan – och de blir genast nära vänner. Det är ingen fråga om saken – Doolittle är dödskär i sin rumskamrat och han visar det gång på gång genom att beröma honom, följa honom, hålla hans arm, stryka över hans hår och dra busigt i hans slips. Och Brown tycks inte protestera. Han låter fingrarna passionerat och länge stryka Vicks VapoRub över Doolittles nakna bröst när denne är förkyld.
En underbar stumfilmsklassiker som inte alls är tråkig – jag satt som klistrad i en och en halv timma. Det är så skönt med såna här gamla filmer, för det var innan folk var rädda för att framstå som homoerotiska. Jag antar att det kändes ”självklart” på den här tiden att Doolittle och Brown bara var vänner, och om det var något utöver detta som Doolittle kände för sin kompis så var det bara beundran för hans mod. Lite arg blir jag dock på klyschan ”när en kvinna säger nej så menar hon ja” som visar sig vara sann i den här historien. Men filmer på det temat görs än idag, så jag antar att det inte är värt att skylla på att filmen har några år (82 år!) på nacken. /Imdb/
/Johnny
Repet (1948)
22 februari, 2008 at 12:01 f m | In 10-60-tal, USA, boytouching, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, thriller/deckare | 2 CommentsTags: 1948, Alfred Hitchcock(R), Farley Granger, John Dall
Rope, 1948, USA
Phillip(Farley Granger) och Brandon (John Dall) stryper sin klasskompis (för att de tycker att han är en underlägsen människa), gömmer honom i en kista i lägenheten och bjuder sen hem hans föräldrar och några till på en fest för att öka spänningen. Vilka idioter! Phillip börjar bli darrig, en av gästerna börjar lägga näsan i blöt och spänningen är olidlig. Ingenting i filmen tyder på att Phillip och Brandon bara är vänner. De gör allt tillsammans, tycks bo tillsammans, ska resa bort tillsammans; de är väldigt intima och har en passion mellan sig som slår gnistor. Ingen frågar dem om kärleksintressen trots att ett annat triangeldrama utspelar sig. Det känns som alla vet att de två är ett kärlekspar men ingen säger något. Phillip säger kärleksfulla saker som ”You frightened me. You always have. From the very first day in prep school. Part of your… charm, I suppose.” och så kollar de erotiskt på varandra och Phillip suckar och kollar ned. Senare säger han ”You just astound me, as always!” Brandon hjälper honom t.o.m. att ta av sig handskarna och han gör det med så mjuka rörelser som om han skulle ta av dem från en skör docka. Alltid de djuriska blickarna mellan dem – de grälar som ett gift par, men kärleken finns ändå kvar. Hitchcock-filmen är ett mästerverk i alla avseenden!/Imdb/
/Johnny
Recensionen är tillägnad Fred som gillar onda bögar.
Främlingar på tåg
20 februari, 2008 at 6:55 e m | In 10-60-tal, USA, engelska, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, thriller/deckare | 4 CommentsTags: Alfred Hitchcock(R), Farley Granger, Robert Walker
Strangers on a Train, 1951, USA
Tennisproffset Guy Haines (Farley Granger) blir uppraggad på tåget av stalkern Bruno (Robert Walker) som föreslår att de kan ingå en pakt där de dödar varandras fiender – helt vattentätt. Guy skrattar bort det, kliver av tåget och glömmer bort det. Några dagar senare är hans fru död. Hon vägrade skilja sig så att han kunde gifta om sig med sin nya flickvän Anne och han hade pratat illa om henne på tåget med främlingen. Stalkern dyker upp utanför Guys hem och börjar kräva att han ska betala tillbaka mordet genom att skjuta hans pappa.
Bruno är en ganska tydligt homosexuell karaktär. För det första är han helt besatt av Guy, läser allt om honom i tidningar och ger honom kåta blickar. För det andra så har han en nära relation till sin mamma (homosymbolism enligt vissa) och har inga relationer till andra kvinnor. En annan tolkning skulle vara att han helt enkelt bara är en socialt störd psykopat, men det var väl ungefär samma sak på 50-talet./imdb/
/Johnny
Skinnjackan
28 januari, 2008 at 4:29 e m | In 10-60-tal, Storbritannien, asexualitet, drama, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, homofobi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek | Leave a CommentTags: Colin Campbell, Dudley Sutton, Sidney J. Furie(R)
The Leather Boys, 1964, Storbritannien
Reggie (Colin Campbell) och Dot (Rita Tushingham) är två unga personer som gifter sig tidigt i sitt förhållande. När de är på smekmånad inser de att de inte har något gemensamt och att det är svårt att leva tillsammans. Dot är härligt feministisk för att vara en kvinna på 60-talet: hon gör precis som hon vill, tänker inte bli kontrollerad för att hon är gift. Hon går ut och dansar, umgås med vänner och färgar sitt hår trots att Reggie inte tycker om det. Reggie hittar sin tröst i Pete (Dudley Sutton) – den coola motorcykelkillen med ett tigerhuvud målat på ryggen på skinnjackan. De börjar umgås och det är tydligt för publiken att Pete har djupare intressen för Reggie än bara vänskap. Reggie själv däremot verkar naiv. Det är inte förrän hans fru anklagar dem för ”det hemska” som Reg börjar tänka till. Det kan väl inte stämma?
Jag är osäker på vad moralen i den här filmen är. Både heterosexualitet och homosexualitet framstår som onda andar. Huvudpersonen slits mellan krafterna men vill egentligen bara vara fri och åka sin motorcykel. I vilket fall som helst så är dramat väldigt välskrivet och diskbänksrealismen är engagerande. Varning: svartvit film./Imdb/
/Johnny
Helvetesänglarna slår till
17 januari, 2008 at 12:42 f m | In 10-60-tal, USA, action/äventyr, drama, droger, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, roadmovie, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: Adam Roarke, Jack Nicholson, Richard Rush(R)
Hells Angels on Wheels, 1967, USA
Lol@svenska titeln. Som hippieeran förespråkade så skulle man göra filmer om frihet – och vad är friare än att köra omkring på motorcykel och känna sig så överlägsen att ingen vågar bråka med en? Här handlar det om Poet (Jack Nicholson) som söker frihet, säger upp sig från sitt jobb på bensinmacken och går med i det fruktade motorcykelgänget Hells Angels. Ledaren Buddy (Adam Roarke) verkar faktiskt mer än intresserad av den nya medlemmen, drar praktiskt taget in honom i gemenskapen och lånar ut sin flickvän till honom. Förutom att hela filmen handlar om homosociala relationer så är det även en scen där det är fest och alla har sex öppet på golvet, i soffor osv. I stort ser man bara heterosexuellt sex, men när Poet går emellan ett hånglande par och börjar hångla med tjejen så börjar tjejens pojkvän naffsa honom erotiskt i nacken. De klipper där men det är underförstått att en liten rörelse bortåt betyder att Poet inte uppskattar inviten (Men vaddå? Ger man sig in i leken får man leken tåla!). I stort är den här filmen skrattretande B och slutet är helt ”…öh? What? LOL!” men för nostalgiker är det nog en guldgruva./imdb/
/Johnny
Butch Cassidy och Sundance Kid
10 januari, 2008 at 7:57 e m | In 10-60-tal, USA, action/äventyr, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: George Roy Hill(R), Paul Newman, Robert Redford
Butch Cassidy and the Sundance Kid, 1969, USA
Jag har hört mycket snack om att den här filmen skulle vara så homoerotisk och så. Visst skulle den kunna tolkas så, men jag måste varna er att det kanske inte är i hetasta laget. Butch Cassidy och Sundance kid fanns på riktigt och var ett par bank- och tågrånare som tillhörde ett gäng som kallades The Wild Bunch. I filmen är de på flykt från en specialtrupp som är ute efter att döda dem. De tar med sig sin gemensamma flickvän Etta och drar till Bolivia. Att de delar flickvän är ganska queert polyamoröst och de verkar dessutom gilla varandra mer än henne. Men speciellt erotisk stämning är det inte mellan dem. De bråkar möjligen som ett gift par, men möjligheten finns att de ”bara” var vänner. Möjligheten är i och för sig ännu större att Hollywood tonade ned de äkta rånarnas potentiella bi/homosexualitet./Imdb/
/Johnny
Vad har du för tankar runt homoerotiken i Butch Cassidy och Sundance Kid?
Easy Rider
25 oktober, 2007 at 1:11 e m | In 10-60-tal, USA, action/äventyr, drama, droger, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, homofobi, långfilm, man+man, musikfilm | 1 CommentTags: Dennis Hopper, Dennis Hopper(R), Jack Nicholson, Peter Fonda
Easy Rider, 1969, USA
Två kompisar – Wyatt (Peter Fonda) och Billy (Dennis Hopper) – smugglar knark över gränsen från Mexico för att ha råd att slå sig ned i friheten i Florida. De tar sina motorcyklar och viner genom öknen. På vägen träffar de olika människor, bl.a. en hippie och en alkoholiserad advokat (Jack Nicholson). Det är tydligt att Billy har mer än vänskapskänslor för Wyatt. Han sneglar över på honom när de åker på vägen och han visar tydliga svartsjukekänslor så fort Wyatt umgås med någon annan man. Däremot uppmuntrar han till diverse ”lek” med kvinnor, kanske för att han vet att hans partner inte är intresserad av kvinnor. Wyatt undviker kvinnor genom hela filmen och har inte ens sex med den prostituerade han köpt – inte ens när de tar LSD tillsammans. Det homoerotiska eller åtminstone homosociala genomsyrar filmen. För övrigt är det en skitbra film med härlig musik och vackra vyer./Imdb/
/Johnny
Red River
5 oktober, 2007 at 9:32 e m | In 10-60-tal, USA, action/äventyr, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man | Leave a CommentTags: Arthur Rosson(R), Howard Hawks(R), John Ireland, John Wayne, Montgomery Clift
Red River, 1948, USA
Det är två homoerotiska saker med den här filmen. Nummer ett är kärleken mellan John Waynes karaktär Thomas Dunson och den unga föräldrarlösa killen Matt som han hittar ute på prärien. Nummer två är mötet mellan Matt (nu vuxen och spelad av Montgomery Clift) och Cherry Valance (John Ireland) där de symboliskt leker med pistoler, utbyter heta blickar och säger homoerotiska saker till varandra. T.ex. detta:
Cherry: There are only two things more beautiful than a gun: a Swiss watch or a woman from anywhere. Ever had a good… Swiss watch?
Cherry: You’re fast with that gun, Matt. Awful fast. But your heart’s soft. Too soft. Might get you hurt some day.
Matt Garth: Could be. I wouldn’t count on it.
Att de har försökt stoppa in heterogrejer i den här filmen känns bara krystat. Allt är bara en täckmantel för deras film om manlig vänskap och intimitet. /Imdb/
/Johnny
Their First Mistake
19 juni, 2007 at 8:02 e m | In 10-60-tal, homoerotisk manlig vänskap, komedi, kortfilm/sketch, romantik | 2 CommentsTags: George Marshall, Oliver Hardy, Stan Laurel
Laurel & Hardy: Their First Mistake, 1932, USA
Åhh! En Helan och Halvan-kortfilm som är hur queer som helst. Herr Hardy (”Helan”) har bekymmer med sin fru som hela tiden klagar på att han umgås för mycket med herr Laurel (”Halvan”). Hardy säger ”hon säger att jag har högre tankar om dig än jag har om henne”. ”Men det har du väl?” säger Laurel. ”Vi går inte in på det där…” muttrar Hardy tillbaka. I alla fall, båda är överens om att något måste göras så de kan fortsätta umgås lika mycket. De kommer på en idé att de ska adoptera en unge så fru Hardy får något annan att pyssla med. De går helt enkelt och adopterar en unge, men när de kommer hem har frun stuckit. De två männen måste alltså ta hand om ungen själva, och tillsammans bildar de världens sötaste familj. Keewt!/imdb/
Endast änglar ha vingar
1 juni, 2007 at 3:45 e m | In 10-60-tal, drama, homoerotisk manlig vänskap, romantik | Leave a CommentTags: Cary Grant, Howard Hawks, Thomas Mitchell
Only Angels have Wings, 1939, USA
Ännu en film med homoerotik kopplat till män uppe i luften. Vi har sett det förut i Wings och Top Gun, men de måste alltid blanda in minst en kvinna i smeten. I den här filmen spelar Cary Grant den tuffa och känslokalla piloten Geoff som dissar bruden Bonnie för sitt yrke. Han skulle aldrig kunna kräva något av en kvinna, säger han. Hans vän Kid älskar honom, och det erkänner han t.om. för Bonnie. Och när hon frågar hur han klarar av de gångerna Geoff är uppe i luften och tar risker så säger han ”I go nuts” och ser moloken ut. Bonnie underskattar inte de två männens förhållande direkt, för hon konfronterar Geoff och säger typ att ”jag känner likadant för dig som Kid gör”. Tyvärr är det lite för mycket onödiga kvinnor i den här filmen, så se den inte om du inte råkar snubbla på den på SVT1 någon förmiddag./Imdb/
Ung Rebell
31 maj, 2007 at 9:59 e m | In 10-60-tal, USA, drama, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, romantik, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: Irving Shulman(M), James Dean, Nicholas Ray(M), Nicholas Ray(R), Sal Mineo, Stewart Stern(M)
Rebel without a Cause, 1955, USA
Problembarnet Jim (James Dean) har flyttat till en ny stad och blir fort ovän med tuffa killarna på skolan. Faktum är att han inte får någon vän förutom en annan utstött kille: Plato. Plato har en bild på någon manlig skådespelarhunk i sitt skåp (typ Humphrey Bogart eller Cary Grant) och verkar väldigt kär i Jim. Han följer efter honom överallt och verkar helt psykopatiskt besatt av honom. De två udda killarna och en av tuffa gängets brudar börjar umgås och de tre kallar sig för en familj. En stor lycklig familj, typ. Queer story, men den är nog menad att vara straight ;P Så tråkigt att de måste slänga med fåniga brudar i alla filmer. /imdb/
/Johnny
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
