Butley (1974)
11 november, 2009 at 9:34 e m | In 70-80-tal, Kanada, Storbritannien, USA, drama, engelska, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, otrohet | 1 CommentTags: 1974, Alan Bates, Harold Pinter(R), John Savident, Michael Byrne, Richard O'Callaghan, Simon Gray(M)
Simon Grey’s Butley, 1974, Storbritannien/Kanada/USA
Regi: Harold Pinter
Manus: Simon Grey
Den här filmen är egentligen en pjäs och det märks. Allting utspelar sig under en dag i engelskaprofessor Ben Butleys (Alan Bates) liv och det är mestadels inne på hans kontor på skolan. Han både delar kontor och bostad med sin pojkvän Joey och filmen börjar med att han använder Joeys trubbiga rakhyvel och skär sig på kinden. Det är bloddroppen som får bägaren att rinna över och resten av dagen är Butley på dåligt humör, men man kan gissa att det är en del av hans personlighet också. Han är bittrare och otrevligare än Dr. Gregory House och Simon Cowell tillsammans! Han förlolämpar medarbetare, elever och folk på telefon. Han är svartsjuk på Joeys nya ”vän” Reg (Michael Byrne) och när hans fru (Susan Engel – som är skrämmande lik Helen Sjöholm) kommer och ber om skilsmässa säger han nej för att jävlas. Han kan inte ens komma ihåg namnet på sitt barn. Han är ett as, helt enkelt.
I stort sätt är det en välspelad film med smarta repliker, men som sagt är den väldigt teatralisk och jag har lite svårt för sådan. För att vara från 1974 är den förvånansvärt homocentrisk och inte så homofobisk som man skulle kunna förvänta sig. Förvänta dig ingen het gaysexscen bara.
/Johnny
Liquid Sky (1983)
11 november, 2009 at 9:01 e m | In 70-80-tal, USA, droger, engelska, flatsex, konstfilm, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, omnisexualitet, queera könsroller, sci-fi/fantasy, trans och queer, våldtäkt | 2 CommentsTags: 1982, 1983, Anne Carlisle, Anne Carlisle(M), Paula E. Sheppard, Slava Tsukerman(M), Slava Tsukerman(R)
Liquid Sky, 1982-1983, USA
Regi och manus: Slava Tsukerman (med hjälp av Anne Carlisle på manuset)
Okej, jag vet inte var jag ska börja. Jag kanske ska börja där filmen börjar:på en gayklubb där new romantics-kids dansar till TV-spelsmusik och där ett pyttelitet UFO landar på ett New York-tak, inte långt ifrån the Empire State Building. Den androgyna fotomodellen Margaret (Anne Carlisle) bor precis under det taket tillsammans med sin flickvän Adrian (Paula E. Sheppard) och snart visar det sig att hennes liv påverkas på ett mycket skumt sätt av detta. Rymdvarelserna lever nämligen på den substans som utsöndras i människohjärnan vid heroin och orgasmer. En tysk forskare är på plats för att utreda detta fenomen…
Att sätta ett betyg är svårt. Den låga budgeten och huvudpersonernas skådespeleri får mig att vilja sätta en tvåa, men den unika berättartekniken, budskapet och vissa estetiskt tilltalande scener får mig att vilja sätta 4/5. Men det är ingen jävla trea! Det finns ingen medelmåttighet i den här filmen – inte heller några extremer. Det queera finns det dock gott om: Förutom att ha skrivit manus och spelat Margaret så spelar Carlisle också den manliga fotomodellen Jimmy. Och fastän hon läser sina egna repliker som om de hade luktat surströmming så är hon ändå bra (och skitsnygg) som kille. Det tar en timma innan jag fattar att det är hon. Jimmy verkar bisexuell men säger ”I usually don’t fuck girls” och Margaret förklarar sin omnisexualitet genom att säga att hon inte väljer partners efter könsorganen: ”as long as I find them attractive…”
Hela filmen är ett queerfeministiskt manifest med många smarta citat som man borde skriva ned. Det är ett kultigt konstverk men inget mästerverk – det måste man vara medveten om när man sätter sig ned för att kolla på den. Man måste också vara medveten om att den är gjord i början av 80-talet och om jag hade varit där då hade jag nog satt en fullpoängare på den (om jag hade varit tillräckligt öppensinnad då, vill säga).
/Johnny
Cabaret (1972)
6 november, 2009 at 1:15 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk stämning, homofobi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, män i garderoben, otrohet, trans och queer, trekant/orgie/poly, tyska | 1 CommentTags: 1972, Bob Fosse(R), Christopher Isherwood(M), Helmut Griem, Jay Presson Allen(M), Joe Masteroff(M), Joel Grey, John Van Druten(M), Michael York
Cabaret, 1972, USA
Regi: Bob Fosse
Manus: Jay Presson Allen
När det kommer till vem som har skrivit den här filmen blir det lite krångligt. Från vad jag tagit reda på är filmen inspirerad av en musikal komponerad av låtskrivarparet Kander och Ebb – och de hade i sin tur baserat sin musikal på en pjäs av John Van Druten, som i sin tur var inspirerad av en bok av Christopher Isherwood. Någonstans har jag också läst att någon Joe Masteroff skrev en pjäs som är inblandad också, men detaljerna skiter jag i. Nu har ni fått era namedroppings.
Storyn är i alla fall att den amerikanska engelskaläraren Brian Roberts (Michael York) kommer till Berlin för att tjäna pengar på språklektioner och samtidigt lära sig lite tyska. Det är 1931 och nazismen växer diskret fram bakom hörnet, men på klubben Cabaret är det frisläppt. Där framträder den karismatiska Sally Bowles (gayikonen Liza Minelli) med sina dans- och sångnummer och när när hon märker att Brian är hennes nya hyresgäst bestämmer hon sig för att förföra honom. Han visar sig dock vara homosexuell, men Sally bestämmer sig för att han bara har haft dålig erfarenhet med kvinnor och fortsätter sina metoder. När hon väl fått honom på kroken träffar hon en mycket rikare man (Helmut Griem) som bjuder in dem båda till lyxliv på landet. Det blir nu osäkert vem som förför vem och ett slags ambivalent polyförhållande växer fram.
Gaydelen i den här filmen känns avslappnad för att vara 1972. Gamla Berlin var känt för att vara öppensinnat och homovänligt och trots att det är en amerikansk film från homofoba 70-talet så känns det som att filmen skulle kunnat vara gjord idag. Jag skulle i och för sig inte haft något emot lite mer passionerad man-on-man action, och det skulle inte heller ska skadat med några fler musikalnummer.
/Johnny
Blecktrumman (1979)
5 november, 2009 at 5:15 e m | In 70-80-tal, Frankrike, Polen, Tyskland, drama, f.d. Jugoslavien, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, polska, regnbågsbarn, trekant/orgie/poly, tyska | Leave a CommentTags: 1979, Daniel Olbrychski, Günter Grass(M), Heinz Bennent, Jean-Claude Carrière(M), Mario Adorf, Volker Schlöndorff(R)
Die Blechtrommel, 1979, Västtyskland/Polen/Frankrike/Jugoslavien
Regi: Volker Schlöndorff
Manus: Jean-Claude Carrière (efter Günter Grass roman)
Vid tre års ålder bestämmer sig Oskar (David Bennent) för att sluta växa och får sin önskan besvarad genom en olycka. Hans favoritleksak är en liten blecktrumma som han ivrigt går och slår på genom hela livet – och får han inte som han vill så skriker han så att glas spricker.
Det är en mycket fascinerande och fantasifull historia om gränsen mellan barndom och vuxenliv och hela tiden i bakgrunden pågår andra världskriget som om det vore vilken vardag som helst. Men det är förstås ett problem för Oskar eftersom han bor i den omstridda tysk-polska staden Danzig (Gdańsk) och hans familj består av tre separata folkslag. Nu kommer den queera delen in: I en scen tidigt i filmen får man se Jan Bronski (Daniel Olbrychski) och Alfred Matzerath (Mario Adorf) stå och prata flirtigt med varandra. Alfred säger ”Vi kasjuber, polacker och tyskar måste hålla ihop” och sen kommer Oskars mamma Agnes (Angela Winkler) och tar dem båda i handen och de vandrar bort tillsammans medan Oskars barnsliga berättarröst säger ”Dessa båda olika, men i fråga om mamma samstämmiga herrar, fattade tycka för varandra och i denna treenighet satte de mig, Oskar, till världen.” Jan är Agnes kusin och detta tabu är en del i att hon gifte sig med den tyska Alfred, men det är ingen rivalitet mellan de två männen som det vanligtvis brukar vara i poly-konstellationer på film – det är snarare så att det är Alfred och Agnes som bråkar med varandra och kusinen Jan försöker få dem att hålla sams. En söt scen är när Jan äter från en sked som Alfred håller i, vilket visar på att de inte bara har ett socialpolitisk överenskommelse utan, som sagt, också ”tycke för varanda”. En annan queer parantes är att det nämns att en karaktär som heter Greff (Heinz Bennent) ”tycker om ungdomen; tycker om pojkar bättre än flickor.” Detta är inget man får se utan det är bara ett konstaterande.
/Johnny
Star Trek III – Spocks återkomst (1984)
23 oktober, 2009 at 9:50 e m | In 70-80-tal, USA, action/äventyr, engelska, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, romantik, sci-fi/fantasy | Leave a CommentTags: 1984, Harve Bennett(M), Leonard Nimoy, Leonard Nimoy(M), Leonard Nimoy(R), Star Trek, William Shatner
Star Trek III: The Search for Spock, 1984, USA
Regi: Leonard Nimoy
Manus: Harve Bennett & Leonard Nimoy
Den svenska titeln är ganska avslöjande va? Efter att ha fått sin karaktär dödad i slutet av Star Trek II är nu Leonard Nimoy tillbaka för att regissera filmen där Spock återuppstår. How charming! Admiral Kirk (William Shatner) tar till alla medel och bryter mot alla regler för att få tillbaka sin gamla T’hy’la (vän/broder/älskare) som i dödsångestens desperation tagit över doktor McCoys kropp. Innan Spock får sin omtalade återkomst hinner vi se de kända rymdfienderna Klingons och vara med om filmvärldens charmigaste medelålderskris.
I den här filmen är homoerotiken bara en del. Eller ska jag istället säga: den här filmen är bara en del av homoerotiken… Den är bara ett kapitel i sagan om de två Star Trek-karaktärernas kärlek. Den bevisar hur Spock är det viktigaste i Kirks liv – och i slutet när Spock är tillbaka i sin kropp så kommer han bara ihåg en enda sak: Kirks förnamn, ”Jim! Your name is Jim! I have been and shall always be your friend.”
/Johnny
Star Trek 2: Khans vrede (1982)
21 augusti, 2009 at 12:00 e m | In 70-80-tal, USA, action/äventyr, boytouching, engelska, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, romantik, sci-fi/fantasy | 2 CommentsTags: 1982, Gene Roddenberry(M), Harve Bennett(M), Leonard Nimoy, Nicholas Meyer(R), Star Trek, William Shatner
Star Trek II: The Wrath of Khan, 1982, USA
Regi: Nicholas Meyer
Manus: Harve Bennet och Gene Roddenberry (Skaparen av ”Star Trek”)
Ännu en gång ska admiral Kirk (William Shatner) ut på äventyr med sitt rymdskepp Enterprise. De ska kämpa mot övermänniskan Khan (Ricardo Montalban) som vill ta över universum och döda Kirk. Men den här gången har Kirk sin vän och rymdspecialist Spock (Leonard Nimoy) med sig redan från början. Spock öppnar upp och säger ”You’re my captain…you’re also my friend. I have and will always be yours.” Meningsuppbyggnaden inbjuder till flera tolkningar av vad ”yours” innebär. Star Trek-skaparen Gene har ju till och med uppfunnit ett nytt ord för att beskriva deras speciella relation: T’hy’la. Det används i bokversionen av första Star Trek-filmen och betyder antingen broder/vän/älskare. Säger inte det något? Jag säger Kirk+Spock=canon. Homoromantik så det räcker till alla och blir över. Jag vill dock inte avslöja för mycket om filmen (om ni inte redan har sett den) förutom att den är mycket bättre än förra – och mer actionfylld! Jag gillar också att Kirk har medelålderskris och att den kvinnliga Vulcan-karaktären Saavik (heta Kirstie Alley) slipper bli reducerad till ett fånigt kärleksobjekt. Jag tror det är så queert det kan bli i en storbudgetfilm från 80-talet.
/Johnny
Star Trek (1979)
19 augusti, 2009 at 1:52 e m | In 70-80-tal, USA, engelska, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, romantik, sci-fi/fantasy | 1 CommentTags: 1979, Alan Dean Foster(M), Gene Roddenberry(M), Harold Livingston(M), Leonard Nimoy, Robert Wise(R), Star Trek, William Shatner
Star Trek: the motion picture, 1979, USA
Regi: Robert Wise
Manus: James Schamus, Harold Livingston och Gene Roddenberry (Skaparen av ”Star Trek”)
Jim Kirk (William Shatner) återvänder till sitt gamla rymdfartyg Enterprise för att kämpa mot elaka aliens. Hans gamla själsfrände Spock (Leonard Nimoy) kommer också tillbaka från sin hemplanet Vulcan där han i många år blivit tränad i att förtränga sina mänskliga sidor. Kirk känner inte igen honom – han visste att hans vän kunde vara kall och logisk men nu säger han inte ens ‘hej’. Nu har en timma av filmen gått. Resten av filmen får vi se långsamma panoreringar över airbrush-målade miniatyrer (otroligt mycket vackrare än nutidens datorgjorda – no kidding!) och i slutet blir alla slash-fans överlyckliga över Spocks nära-döden-insikt. Trots att det är en ganska seg film och att musiken är rippad från Star Wars-filmen som kom två år innan, så har den tillräckligt med kaleidoskop-projektioner, retro-futuristisk pseudo-vetenskaplig filosofi och homoerotik för att göra mig lycklig. Som man brukar säga: jag ger den en stark trea!
/Johnny
Kids in the Hall (1988-1995)
25 juni, 2009 at 2:31 e m | In 70-80-tal, 90-tal, Kanada, MSM, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, bögkyss, bögsex, engelska, fjollor, gay bashing, hiv/aids, homobröllop, homoerotisk manlig vänskap, komedi, kortfilm/sketch, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, manlig prostitution, män i garderoben, otrohet, trans och queer, trekant/orgie/poly | 1 CommentTags: 1988, 1989, 1990, 1991, 1992, Bruce McCulloch, Dave Foley, Kevin McDonald, Mark McKinney, Scott Thompson
Låt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller ”Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad. Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten ”Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.
/Johnny
Jesus Christ Superstar (1973)
28 april, 2009 at 2:01 e m | In 70-80-tal, USA, engelska, fjollor, långfilm, man+man, musikfilm | 10 CommentsTags: 1973, Barry Dennen, Bob Bingham, Carl Anderson, Josh Mostel, Kurt Yaghjian, Melvyn Bragg(M), Norman Jewison(R), Ted Neeley, Tim Rice(M)
Jesus Christ Superstar, 1973, USA
Regi: Norman Jewison
Manus: Melvyn Bragg (efter bibeln och en historia av Tim Rice)
Den här filmatiserade rockoperan börjar med att ett team showbizmänniskor slår läger någonstans ute i öknen för att låta Jesus återuppstå i deras regi. De framför nya testamentet med dans och sång – inte ett enda ord blir utan ton! Jesus (Ted Neeley) blir avgudad av folket och de börjar ställa krav på honom och slita i honom från alla håll. Judas (Carl Anderson) börjar tycka att hans kompis Jesus har blivit lite divig så han kritiserar honom högljutt. Till sist förråder han honom och överlämnar honom till kung Kajafas (Bob Bingham) som inte gillar konkurrensen om titeln ”Judarnas konung”.
Förutom den klassiska judaskyssen (som Judas delar ut när han förråder Jesus) så vilar en ganska homerotisk stämning över allt. Pontus Pilatus (Barry Dennen) är ganska fjollig och Kajafas (som inte kan sjunga i takt) tycks ha ett lite homoerotiskt förhållande till sin följeslagare Hannas (Kurt Yaghjian) men det är kung Herodes (Josh Mostel) och hans hov som får stå för den stora gayparadrollen. Han har ett sångnummer som är fullspäckat med gayreferenser: slappa handleder, inoljade mansbröst, lösögonfransar, glitterstjärnor, plastiga peruker och slavar i porriga höftskynken – allt framfört i ett steppvänligt kabaré-nummer. Klassiskt!
/Johnny
Streamers (1983)
27 december, 2008 at 4:26 e m | In 70-80-tal, USA, action/äventyr, drama, droger, engelska, historiskt tema, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, våldtäkt | Leave a CommentTags: David Rabe(M), George Dzundza, Guy Boyd, Matthew Modine, Michael Wright, Mitchell Lichtenstein, Robert Altman(R)
Streamers, 1983, USA
Regi: Robert Altman
Fyra män är på ett träningsläger och väntar på att bli ivägskickade till Vietnamkriget. Richie (Mitchell Lichtenstein) vickar på rumpan, viftar med handleder och flirtar vilt med Billy (Matthew Modine) men ingen tror att han är seriös. När det kommer fram att han är homosexuell på riktigt blir Billy riktigt besvärad och sedan växlar folk mellan att vara homofoba och extremt fördomsfria och förstående. Rebellen Carlyle (Michael Wright) vet inte vad han vill – han är arg och passionerad och han vill ha Richie på något sätt, men man vet inte om det är riktig attraktion eller bara maktutövande.
Eftersom allt utspelar sig i en och samma lokal hela tiden så känner man verkligen av att den här filmen är baserad på en pjäs (av David Rabe). Replikerna, dramaturgin och det frisläppta, estetiska sättet att berätta om rasism och homofobi får en att aldrig ta filmen seriöst. Förutom Richie – som är så fjollig och gråtmild att man kan undra hur han ens kom in i det militära på den tiden – så kommer också två berusade [...öh...personer av hög militärrank/grad] (Guy Boyd och George Dzundza) in i baracken då och då. De är gamla veteranpolare och beter sig som ett gammalt gift par som fortfarande älskar varandra, vilket är ganska lagom sött. Annars är den här filmen bara suck och stön, om du frågar mig.
/Johnny
The Truth about Alex (1986)
27 december, 2008 at 3:39 e m | In 70-80-tal, Kanada, drama, engelska, entimmasfilm, homofobi, komma ut, man+man, män i garderoben | Leave a CommentTags: 1986, Craig Storper(M), Paul Shapiro(R), Peter Spence, Scott Baio
The Truth about Alex, 1986, Kanada
Regi: Paul Shapiro
När Alex (Peter Spence) nästan blir våldtagen på en allmän toalett sprider sig ryktet att det var han som gjorde närmandet. Detta stämmer inte, men han orkar inte kämpa emot för han är ju faktiskt gay. Han kommer ut för sin bästa vän Brad (Scott Baio) som tar det helt okej, men han tycks vara den enda i hela skolan. I football-laget är Alex den bästa spelaren, men lagkamraterna stöter ut honom p.g.a. hans sexuella läggning. När Brads pappa får reda på att hans sons bästa kompis är gay, förbjuder han dem från att ses mer – för det kan påverka Brads chanser att komma in på sin vidareutbildning.
För att vara gjord 1986 så är det här en fantastisk TV-film. Alexs föräldrar är fördomsfria och snälla mot honom, Brad älskar sin kompis (utan att det blir homoerotiskt) och allt slutar väl. Alex är smart, (föredetta) populär och både musikalisk och atletisk – det är ingen fråga om att mobbarna är the bad guys och homofobin verkar helt ofattbar idag. Kanske inte i USA, i och för sig, men så är det Kanada som står för produktionen och de är ju alltid långt före USA när det kommer till mänsklighet…
/Johnny
Earthian (1989)
5 december, 2008 at 3:59 e m | In 70-80-tal, Japan, action/äventyr, animerat/anime, bögkyss, bögsex, droger, engelska, japanska, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, miniserie, sci-fi/fantasy | Leave a CommentTags: Kazuhiko Inoue, Kenichi Ohnuki(R), Nobuyasu Furukawa(R), Nozomu Sasaki, Toshiyasu Kogawa(M), Yun Kouga(M)
アーシアン, (Āshian), 1989, Japan
Anime skapad av Kenichi Ohnuki, Nobuyasu Furukawa och Toshiyasu Kogawa efter mangan av Yun Kouga.
Chihaya (Nozomu Sasaki) och Kagetsuya (Kazuhiko Inoue) är invånare på planeten Eden – änglar. Tillsammans har de fått i uppdrag att övervaka jordborna och rapportera om hur de sköter sig. Till en början kommer de inte alls överens, men i takt med att de tar sig igenom jordens faror och utmaningar växer känslorna…
Den här animen är väldigt vacker och fullspäckad av saker jag gillar: konstiga tolkningar av kristendomen, killar med enorma vingar på ryggen, ångestfyllda kärleksscener, gråhåriga cyborgs och maktgalna vetenskapsmän. Men för den som inte läst mangan är den tyvärr också ganska obegriplig, då stora delar av handlingen tagits bort för att serien ska kunna få plats i fyra avsnitt. För den som har läst mangan, bara vill se på fina rörliga bilder eller bara är för trött för att hänga med i en handling i vilket fall som helst är det en fantasifull och spännande miniserie.
/Tina
Rocky Horror Picture Show (1975)
1 december, 2008 at 6:26 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, Storbritannien, USA, bögsex, engelska, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, otrohet, rysare/gore, sci-fi/fantasy, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: Barry Bostwick, Jim Sharman(M), Jim Sharman(R), Nell Campbell, Patricia Quinn, Peter Hinwood, Richard O'Brien(M), Tim Curry
The Rocky Horror Picture Show, 1975, Storbritannien/USA
Regi: Jm Sharman
Det blivande äkta paret Janet (Susan Sarandon) och Brad (Barry Bostwick) kör fast i ovädret och letar sig till ett spöklikt slott i närheten för att låna en telefon. Där träffar de på den mystiske vetenskapsmannen Dr. Frank-N-Furter (Tim Curry) som är en ”sweet transvestite from Transsexual, Transylvania”. Han låter dem inte ringa något samtal, utan visar dem istället sitt största experiment: den konstgjorda och muskulösa drömmannen Rocky Horror (Peter Hinwood).
Rocky Horror är nog den queeraste musikalen jag känner till – och den är över 30 år gammal! Huvudpersonen är en dominant bisexuell man i raffset som skapar en manlig älskare åt sig själv och har ett förflutet med nästan alla i huset. Han lyckas även få Janets fästman Brad i säng. I ”Touch-a Touch-a Touch me” får Janet sjunga ut sin kvinnliga sexualitet (”I’ve got an itch to scratch, I need assistance”) medan Magenta (Patricia Quinn) och Columbia (Nell Campbell a.k.a. Little Nell) upphetsat bevakar henne och Rocky som om de vore en porrfilm. Låten ”Don’t dream it – be it!” är en hymn om transvestitisk fetischism och i slutet blir det en het och vacker orgie i en pool innan Dr. Frank tvingas återvända till sin hemplanet. En B-rysar/sci-fi/komedi/musikal-klassiker värd att se flera gånger!
/Johnny
Spinal Tap (1984)
1 december, 2008 at 2:13 e m | In 70-80-tal, USA, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, musikfilm, män i garderoben, obesvarad kärlek, roadmovie | 1 CommentTags: 1984, Christopher Guest, Michael McKean, Rob Reiner(R)
This is Spinal Tap, 1984, USA
Regi: Rob Reiner
Detta är Spinal Tap – ett brittiskt hårdrocksband som hängt med i många år och blivit legender. I den här ”rockumentären” gör de comeback i USA och låter kameran komma riktigt nära inpå så att Marty DiBergi kan göra ett intimt porträtt av livet som rockstjärna. Men rockstjärnelivet är inte alltid glamoröst – det kan Spinal Tap vittna om: de får spela förband till en dockteater, deras kreativa skivomslag blir bannade, de får smörgåsar som är för små för att vikas och de förlorar bandmedlemmar i mystiska dödsfall. Kärnan i bandet hänger i alla fall kvar: barndomskamraterna David och Nigel. Deras vänskap prövas gång på gång och Nigel är inte så förtjust i Davids flickvän Jeanine som försöker agera någon slags manager för bandet.
Vad som är uppenbart för de flesta – men inte alla – är att det också är en ”mockumentary” och att karaktärerna är helt påhittade. Nåväl kanske inte helt: de lånar en stor del från många kända band under tidernas gång (Beatles, Kiss, Led Zeppelin m. fl.) och gränsen mellan hån och hyllning är hårfin. Skådespelet är så strålande att man då och då nästan går på att det är dokumentär om riktiga personer.
Det här är verkligen en av mina favoritfilmer – den har allt jag kräver: humor, bra musik (specialskriven för filmen!), snygga klipp, färggranna kläder och homoerotik. Ja, det råder inga tvivel om att Nigel (Christopher Guest) är kär i David (Michael McKean). Han söker jämt sin kompis uppmärksamhet och när Jeanine (June Chadwick) kommer in i bilden ger han henne dödande blickar och fäller svartsjuka kommentarer. Det är ömsesidigt, för Jeanine tycks vara svartsjuk på Nigel också och hon morrar som en arg hund i hans närvaro. David tycks inte förstå någonting av spelet som förekommer – han tycker bara att det är konstigt att hans två närmsta inte kan komma överens trots att de är så lika. I en scen säger Nigel att han och David är ”closer than brothers”. I extramaterialet på DVD:n (som innehåller över en timmas bortklippta scener) kommer det fram att David t.o.m. hade en period av ”experimenterande” då han sminkade sig och drog hem sjömän och hade sex i lägenheten han delade med Nigel. Men även utan extramaterialet kan man hitta små ledtrådar i varje scen, vilket gör den här filmen till en av de mest slashvänliga i världshistorien.
/Johnny
Hair (1979)
10 november, 2008 at 1:47 e m | In 70-80-tal, Tyskland, USA, droger, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, trans och queer, trekant/orgie/poly | 4 CommentsTags: Chuck Patterson, Don Dacus, Fred Ferrara, Gerome Ragni(M), H. Douglas Berring, James Rado(M), Jim Rosica, John Savage, Johnny Maestro, Kenny Brawner, Michael Weller(M), Milos Forman(R), Russell Costen, Treat Williams, Vincent Carella
Hair, 1979, USA/Västtyskland
Regi: Milos Forman
Det är slutet på 60-talet och Vietnamkriget väntar bakom hörnet för lantisen Claude (John Savage). Musikalen börjar med att han kommer till New York och det första han får se är ett gäng hippies som dansar och sjunger i en park. Det andra han får se är Sheila (Beverly D’Angelo), en överklasstjej som kommer ridande på en häst – han blir störtkär. Med hjälp av de hämningslösa hippiesarna Berger (Treat Williams), Hud (Dorsey Wright), Jeannie (Annie Golden) och Woof (Don Dacus) försöker han få tag i sin kärlek och ha det lite kul några dagar innan han rycker in…
Det är mycket som är queer med den här filmatiseringen av ”Hair”. Vad jag har förstått så har den få saker gemensamt med originalmusikalen från 60-talet och är inte lika fri i sin kärlek så att säga, men några godbitar lämnade den kvar. Det flyger t.ex. lite gnistor mellan Claude och Berger, som i originalet visst hade värsta kärlekstrekanten tillsammans med Sheila. Långhåriga mjukisen Woof sjunger en sång om Sodomi (som bl.a. innehåller frasen ”join the holy orgy!”) och trots att han nekar till att vara homosexuell så erkänner han ”I wouldn’t kick Mick Jagger out of my bed” med ett generat leende. I originalet uttrycker han att han är kär i Mick Jagger. I låten ”Black Boys” sjunger de ljushyade inspektörerna på mönstringen hur de blir pirriga av de blivande militärerna med mörk hy. I andra versen sjunger de svarta inspektörerna om vilka godbitar de vita och avklädda pojkarna som står framför dem är. Interracial och queer på samma gång! Förutom allt detta är musiken fenomenal och man blir bara så hippie-lugn-och-glad efteråt. Peace, man!
/Johnny
Apartment Zero (1989)
29 september, 2008 at 11:39 f m | In 70-80-tal, Argentina, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, Storbritannien, boytouching, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, otrohet, romantik, thriller/deckare, trans och queer | 1 CommentTags: 1989, Colin Firth, Fabrizio Bentivoglio, Hart Bochner, Martin Donovan(M), Martin Donovan(R)
Apartment Zero, 1989, Storbritannien/Argentina
Adrian LeDuc (Colin Firth) hyr ut sin mentalsjuka mammas rum och den flirtiga och trevliga hunken Jack (Hart Bochner) flyttar in. Det homosexuella intresset verkar mycket ömsesidigt, men det är värsta angsty och Adrian vill ha Jack för sig själv medan Jack är bisexuell och knullar runt. Adrians intresse för Jack blir i alla fall snart en besatthet men han anar också att hans hyresgäst döljer något för honom. Omgiven av skumma grannar (bl.a. en transkvinna som alla oförklarligt hatar) och ingen att lita på blir Adrian bara mer och mer paranoid och lik sin mamma.
Alltså, hahahahahahahha! Jag vet verkligen inte vad jag ska säga om den här filmen. Jag vet inte om den var extremt dålig eller en av mina favoritfilmer. Colin Firth är så jävla söt och bra och homoerotiken är så tillfredsställande, men i övrigt är allt bara så jävla skumt och teatraliskt. Jag blev livrädd redan första minutrarna på grund av den skumma musiken och det skrämmande usla skådespeleriet från vissa skådespelare. I slutet blev allt så extremt att jag bara kunde skratta. Vissa scener förväntade jag mig att någon skulle vakna upp ifrån som om det vore en dröm, men filmen bara fortsatte. När filmen tog slut kunde jag bara skaka på huvudet och flina. Det bara osade B-film och homo- och transfobi. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka.
/Johnny
Pojkarna på Camp Biloxi
8 september, 2008 at 3:04 e m | In 70-80-tal, USA, action/äventyr, bögsex, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben | Leave a CommentTags: Ben Hynum, Corey Parker, Matthew Broderick, Michael Dolan, Mike Nichols(R), Neil Simon(M)
Biloxi Blues, 1988, USA
Storstadskillen Eugene (Matthew Broderick) skickas till Mississippi under andra världskriget för att tränas till att bli en hård militär. Egentligen vill han bara hem till New York och skriva böcker, men han tvingas till fåniga diciplinövningar av den galne sergeanten Toomey (Christopher Walken). Han får snabbt ovänner även bland sina meniga kamrater. Sedan följer lite lagom mesiga episoder om hur han obligatoriskt förlorar oskulden hos en prostituerad, hur han förför första bästa klosterflicka och hur äcklig maten är på lägret. Den homosexuella delen är att Eugene skriver i sin dagbok hur mycket han tycker om den intellektuella kamraten Epstein (Corey Parker), men att han inte vågar leva ut det helt för att han misstänker att Epstein är gay (”and it bothers me that it bothers me”). Sedan blir två män (Ben Hynum och Michael Dolan) tagna på bar gärning när de gör det olagliga tillsammans på toaletten. De förs bort och sedan försvinner de ur filmen.
För att sammanfatta så var allt som hände utblandat med vatten: inga riktiga statements gjorde. Militären var sådär jobbig, horan var sådär, han var sådär lagom kär i flickan på dansen och erfarenheten var sådär lagom trevlig/otrevlig. Den var ju en del i att göra honom till MAN. Det enda bra egentligen är att mjukispojkarna sågs som filmens hjältar, men i slutändan balanseras allt ändå upp med lite positiva känslor runt gamla lumpartiden och hur alla ändå älskade alla – även de som betedde sig som as – för att de var en del av den ljuva ungdomen. Slut.
/Johnny
Dårfinkar & Dönickar
15 juli, 2008 at 12:46 e m | In 70-80-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Sverige, barnfilm, drama, flatkyss, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, könsförväxling, man+man, miniserie, svenska, trans och queer | 3 CommentsTags: Christine Schiött-Quist, Lena Strömberg, Mats Öberg, Rumle Hammerich(R), Ulf Stark(M)
Dårfinkar och dönickar, 1989, Sverige
Simone (Lena Strömberg) tvingas flytta till en ny stad för att hennes bohemiska konstnärsmamma har träffat en ny kille. Förutom att glömma bort Simones födelsedag så glömmer hon också hunden i gamla lägenheten. Simone blir arg och klipper av sig håret i ilska och när hon kommer sent till skolan första dagen tror alla att hon är en kille som heter Simon. Hon spelar ganska frivilligt med och hamnar i många knipor. För det första blir hon kär i klasskompisen Isak (Mats Öberg) och så blir hon kysst av poppistjejen Kattis (Christine Schiött-Quist). Lärarna har problem med henne också, och det är tydligt att det är bara för att de tror att hon är kille.
Den här TV-serien är queer i stort. Simone var redan från början en riktig ”pojkflicka” och mamman (Gunnel Fred) är bossig och ofeminin medan hennes pojkvän (Magnus Bergkvist) är en mjuk personlighet som sköter hemsysslorna och ställer upp som modell i klänning när det behövs. Simone ser verkligen androgyn ut och jag var kär i både henne och Isak när jag var liten. Att Isak har homokärlekskänslor för ”Simon” känns också ganska tydligt. När han får veta hur det egentligen står till tar han det med ett leende och sen avslöjar han att han tycker om henne. När Simon tillslut outar sig som Simone inför hela klassen har hen klänning och läppstift på sig, och även det blir queert på något sätt, eftersom det görs för att chockera. Det är inget stort steg för Simone, kön är bara ett hinder för andra. Transtemat är mer än bara situationshumor, för den visar egentligen hur fånig omvärlden är som delar upp världen i två lag baserat på könsorgan.
Det här är en väldigt bra serie på 6 delar, baserat på Ulf Starks bok med samma namn. Den har äntligen släppts på DVD efter alla dessa år.
/Imdb/
/Johnny
Making Love
3 juni, 2008 at 7:54 e m | In 70-80-tal, USA, bögkyss, bögsex, drama, engelska, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, otrohet, romantik | Leave a CommentTags: A. Scott Berg(M), Arthur Hiller(R), Barry Sandler(M), Harry Hamlin, Michael Ontkean
Making Love, 1982, USA
Zach (Michael Ontkean) är lyckligt gift med sin fru Claire (Kate Jackson). Han är en lyckad doktor och hon är en lyckad TV-producent och de tycks ha ett perfekt liv tillsammans. Men när Zach träffar den bohemiske författaren Bart (Harry Hamlin) så bryts harmonin. Bart är homosexuell och han får Zach att börja tvivla på sin egen sexualitet – kan han själv vara gay eller är han bara lite nyfiken? (Bisexualitet nämns aldrig). Zach inser att han måste göra ett val – ska han stanna hos Claire eller ska han offra henne och den trygghet de har tillsammans för en man som visserligen är attraherad tillbaka men som helst vill vara lycklig singel livet ut?
Människorna i den här filmen framställs som mycket mänskliga, och – jag beklagar att jag tänker använda det här ordet som något positivt – normala. Zachs förvirring känns förståerlig och Bart uttrycker sitt känslomässiga behov av frihet utan att vara ett totalt as. Och att Claire inte uttrycker misstankar på en gång känns normbrytande för såna här filmer – annars brukar folk i garderobshomosexuellas omgivning alltid fråga ”Vad är det med dig? Du har blivit så konstig! Vad är det du döljer?”. Det som kan kännas överdrivet i ”Making Love” är att alla är som bomber som detonerar så fort någon säger något som kan tolkas negativt. Alla tar så illa upp och börjar skrika direkt. Men det kan förklaras av att både Claire och Zach är i pressade situationer; hon känner sig stressad på jobbet och han är rädd att hans hemlighet ska komma ut.
För att förstå den här filmens storhet måste man kolla på de andra amerikanska filmerna som tog upp homosexualitet under samma era. Hollywoods 70- och 80-tal är lika kända för sina homofobiska undertoner (homofobpanik som naturlig följd av glamrocksandrogyner och den sexuellt frisläppta hippieeran) som sina glittrande porslinständer. Homosexuella framställdes mest som patetiska psykopater och sexualbrottslingar. Till och med efter denna film (som kom samma år som AIDS fick sitt namn) var det ganska ont om bra Hollywoodfilmer med HBT-tema i tio år. Storbritannien var långt före med att visa (någorlunda) kärleksfulla porträtt av homosexuella par. Jag tror jag har hört någonstans (troligtvis i dokumentären The Celluloid Closet) att kyssen i den här filmen är Hollywoods första passionerade och ömsesidiga bögkyss./imdb/
/Johnny
Duran Duran – The Chauffeur
20 mars, 2008 at 12:40 e m | In 70-80-tal, homoerotisk stämning, kvinna+kvinna, musikvideo | Leave a CommentJag har haft så fullt upp med min andra blogg på senaste tiden att jag helt försummat Sodomi-bloggen :( Så kan det gå ibland, men jag har zero planer att lägga ned :) Snart återkommer jag med krut i byxorna, eller något. Tillsvidare lägger jag in en homoerotisk video av Duran Duran. Två femme fatales i svartvitt fantiserar om varandra och tillsist dansar de en erotisk dans på en parkeringsplats.
Man kan ju argumentera att det egentligen bara är en heterosexuell mans fantasi, men det är två kvinnor likväl och de har bara intresse för varandra.
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
