Våldsamma nätter (1992)
5 november, 2009 at 10:09 e m | In 90-tal, Frankrike, Italien, boytouching, bögkyss, bögsex, drama, droger, franska, hiv/aids, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, spanska | Leave a CommentTags: 1992, Carlos López, Cyril Collard, Cyril Collard(M), Cyril Collard(R)
Les nuits fauves, 1992, Frankrike/Italien/Storbritannien
Regi och manus: Cyril Collard
Cyril Collard spelar huvudrollen i filmen som han både regisserat och skrivit manus till. Det handlar om den franska fotografen Jean som är bisexuell och väldigt sexuellt aktiv. När han får reda på att han är HIV-positiv reagerar han med att förneka det för sig själv – han förnekar det även för den väldigt unga flickvännen (Romane Bohringer) han har. När de har haft oskyddat sex blir han rädd och det är långt efteråt som han berättar för henne. Hennes dödsångest leder till ett sammanbrott där hon blir så besatt av Jean att hon inte kan låta honom vara ifred – hon ringer flera gånger om dagen och jagar honom och hotar med att ta livet av sig om han inte har sex med henne – fastän han vid det här laget har lämnat henne för att bo tillsammans med en pojkvän: Samy (Carlos López). Det blir en kamp mellan de två älskarna och Jean står i mitten och försöker hantera att han snart kommer dö. En mycket rörande film med ett skitbra (till stor del specialskrivet) soundtrack. Påminner en del om Tiden som finns kvar.
/Johnny
Elizabeth (1998)
5 november, 2009 at 5:37 e m | In 90-tal, MTF transvestiter/drag queens, Storbritannien, drama, engelska, historiskt tema, långfilm, manlig bisexualitet, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 1998, Michael Hirst(M), Shekhar Kapur(R), Vincent Cassel
Elizabeth, 1998, Storbritannien
Regi: Shekar Kapur
Manus: Michael Hirst
Det här är filmen hur Elizabeth I (Cate Blanchett) kom till makten i England och vilket extremt (och livshotande!) motstånd hon mötte – inte för att hon var kvinna, utan för att hon var protestant och inte katolik.
I vilket fall som helst så är queerinnehållet att hon råkar komma på en av hennes franska friare (Vincent Cassel) med att ha sexlekar, utklädd till drottning. Elizabeth ler mest och säger att ”mina känslor för dig har inte förändrats, men jag måste tänka på folkets bästa”. Prinsen/prinsessan försvarar sig med att säga något liknande ”du får ju bära klänning så varför får inte jag?” vilket är väldigt queert och bra. Den här franska kungligheten verkar för övrigt bisexuell – och i hens sovrum så försiggick det orgier deluxe. Elizabeth själv är dock kär i en man – men eftersom hon inte vill gifta sig och skaffa barn (och i en scen klipper av allt hår bara för att sedan ta på en peruk över det i någon slags symbolism) är hon ändå rätt queer. Miniqueer.
/Johnny
Mitt liv i rosa (1997)
11 oktober, 2009 at 12:10 e m | In 90-tal, Belgien, FTM-transpersoner/drag kings, Frankrike, MTF-transsexuella, Storbritannien, drama, franska, gay bashing, komedi, långfilm, trans och queer | 3 CommentsTags: 1997, Alain Berliner(M), Alain Berliner(R), Chris Vander Stappen(M), Georges Du Fresne, Raphaelle Santini
Ma vie en rose, 1997, Frankrike/Belgien/Storbritannien
Regi: Alain Berliner
Ludovic (Georges Du Fresne) är sju år när familjen flyttar till ett nytt område. På infyttningsfesten dyker Ludovic upp i klänning, något som förfärar både föräldrar och grannar. Ludovic vill vara flicka. Hen kallar sig för flickpojke och säger att hen ska gifta sig med grannpojken när hen blir stor. Runt onkring blir situationen allt mer ohållbar när grannar och skolföräldrar börjar protestera, vilket i slutändan går ut över Ludovic.
En gripande film från transbarnets perspektiv som visar hur svårt det kan vara att bli accepterad och hur andras ångest över det ”avvikande” överförs på barnet själv. Har lite svårt för de grälla fantasiepisoderna, och slutet känns aningen konstruerat, men som helhet gillade jag den.
Longtime Companion (1990)
12 september, 2009 at 12:30 e m | In 90-tal, USA, bögkyss, bögsex, drama, engelska, hiv/aids, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, romantik | Leave a CommentTags: Campbell Scott, 1990, Norman René(R), Craig Lucas(M), Patrick Cassidy, John Dossett, Stephen Caffrey, Bruce Davison, Mark Lamos
Longtime companion, 1990, USA
Regi: Norman René
Det är 1981 när en grupp av vänner och älskare som brukar dela en stuga om somrarna första gången hör talas om AIDS – fast då beskrivet som en cancer som drabbar homosexuella. Inte långt därefter drabbas den första av vännerna (Dermot Mulroney). Sedan får vi följa gänget under ca 7 år, bland andra paret Sean (Mark Lamos) och David (Bruce Davison) som båda blir sjuka, tills nästan bara Fuzzy (Stephen Caffrey) och Willy (Campbell Scott) finns kvar i livet, båda kämpande med sin sorg och sin rädsla för att bli smittade.
Jag minns fortfarande exakt när och var jag hörde talas om AIDS första gången. Jag var kanske åtta år och på bilsemester med familjen när nyheten berättades på radio. Filmen beskriver ett skeende som nästan känns bortglömt, och det går upp för en hur fruktansvärt det måste ha varit när sjukdomen dök upp, när det måste ha känts som att det fanns noll och ingenting att göra.
Berättandet i filmen blir ibland lite fragmenterat eftersom man hoppar från år till år, ibland var den lite cheesy (särskilt nån scen i slutet), men ändå sevärd, och jag fällde en tår här och där.
It’s in the water (1997)
1 september, 2009 at 7:25 e m | In 90-tal, USA, bögkyss, bögsex, engelska, faghags, flatkyss, flatsex, homofobi, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, religion, romantik | Leave a CommentTags: Derrick Sanders, John Hallum, Kelli Herd(M), Kelli Herd(R), Keri Jo Chapman, Teresa Garrett
It’s in the water, 1997, USA
Regi: Kelli Herd
Välgörenhetsorganisationen som Alex (Keri Jo Chapman) jobbar för ska hjälpa till vid ett nyöppnat hospice för aidssjuka i den lilla staden Azalea Springs. Detta är inte populärt hos överklassdamerna i organisationen, men Alex börjar jobba där ändå, och där dyker hennes gamla bästis Grace (Teresa Garrett) upp efter många år på annat håll. Alex känner sig allt mer missnöjd med sin situation och sitt äktenskap, och känslor hon försökt trycka undan börjar spira. Samtidigt uppstår ryktet att det är vattnet i staden som gör folk homosexuella…
Jag blev besviken på den här filmen för jag tyckte storyn lät rätt kul, men det var den inte. En lättsam och rätt banal komedi som knappast satte några spår – inte hos mig i alla fall. Visst drog jag på munnen ibland, men det var väl det hela. Både bög- och lebbkyssar men ändå… trist. Kanske inte min sorts humor.
Kids in the Hall (1988-1995)
25 juni, 2009 at 2:31 e m | In 70-80-tal, 90-tal, Kanada, MSM, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, bögkyss, bögsex, engelska, fjollor, gay bashing, hiv/aids, homobröllop, homoerotisk manlig vänskap, komedi, kortfilm/sketch, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, manlig prostitution, män i garderoben, otrohet, trans och queer, trekant/orgie/poly | 1 CommentTags: 1988, 1989, 1990, 1991, 1992, Bruce McCulloch, Dave Foley, Kevin McDonald, Mark McKinney, Scott Thompson
Låt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller ”Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad. Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten ”Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.
/Johnny
Go (1999)
2 april, 2009 at 7:26 e m | In 90-tal, USA, action/äventyr, bögkyss, drama, engelska, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, otrohet, roadmovie, trekant/orgie/poly | 1 CommentTags: 1999, Doug Liman(R), Jay Mohr, John August(M), Scott Wolf, Shann Beeman, William Fichtner
Go, 1999, USA
Regi: Doug Liman
Ett gäng parallellhistorier som alla utspelar sig en natt och är kopplade till knarkhandel. Langaren Simon (Desmond Askew) sticker till Las Vegas med ett gäng vänner och den vräkningshotade kollegan Ronna (Sarah Polley) tar över hans arbetspass på närbutiken. Men när två kunder frågar var man kan få tag i Simon så ser hon chansen att sälja dem lite ecstasy direkt och tjäna en summa på det också. Hon kontaktar Simons dealer för att köpa lite och här börjar en helvetesnatt.
En av parallellhistorierna är berättat från knarkköparna Adam (Scott Wolf) och Zacks (Jay Mohr) perspektiv. De blir uppraggade av sin manliga arbetsgivare (William Fichtner) och han bjuder hem dem till sin fru på middag. De blir väldigt nervösa av framfusigheten och det är en rolig twist på det där också. Resten av filmen känns väldigt independentfilm, men ändå rätt kvalitativ för att vara sådan. Jag gillar i allafall queerdelen. En kul detalj är att en homosexuell hårstylist i filmen spelas av en hårstylist (Shann Beeman) och inte av en skådespelare. ”Visdomsorden” i slutet kunde de dock skippat eftersom slutsatsen ändå blir en icke-ställning till knarkfrågan.
/Johnny
Rebellerna från S:t Petri (1991)
24 februari, 2009 at 1:12 e m | In 90-tal, Danmark, Sverige, bögkyss, danska, drama, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, thriller/deckare, tyska | Leave a CommentTags: 1991, Christian Grønvall, Morten Buch Jørgensen, Philip Zandén, Søren Kragh-Jacobsen(R), Tomas Villum Jensen
Drengene fra Sankt Petri, 1991, Danmark/Sverige/Norge/Finland
Regi: Søren Kragh-Jacobsen
Ett gäng unga killar har en hemlig klubb där de jobbar för att förstöra så mycket som möjligt för tyskarna som ockuperat Danmark. Det mesta de gör skulle kunna räknas som små oskyldiga pojkstreck, men när de introducerar den rebelliske och smått efterblivna killen Otto (Nikolaj Lie Kaas) i gänget blir det på dödligt allvar.
Huvudpersonen i dramat tycks vara den unge Lars (Tomas Villum Jensen). Han blir invigd i den politiska klubben genom sin storebror Gunnar (Morten Buch Jørgensen) och det är sedan Lars som introducerar Otto. I Ottos och Lars första möten tyckte jag mig ana lite homoerotik för deras anledning att umgås (tillgång till vapen) tycktes aldrig nog förklaring. Lars blir vid ett tillfälle tvingad att pussa en manlig, tysk officer och han gör det för att rädda Otto. Sweet! Lars är även flirtig mot den svenska prästen (spelad av svenska skådespelaren Philip Zandén) som bor hemma hos honom. Men sedan blir han mer och mer jobbigt hetero och börjar dejta storebrorsans flickvän Irene i smyg.
Kvinnor är ofta de som får stå för vettiga argument och ”våld-är-dåligt”-gnäll i filmer, men i den här filmen har Gunnars bästa kompis Søren (Christian Grønvall) den rollen. Søren tycks vara kär i Gunnar och klänger på honom, oroar sig för honom och är beroende av honom. Gunnar ger däremot ingen respons på detta utan är helt och hållet tillägnad Irene. Man kan känna av en viss sorts svartsjuka och orkar man med obesvarad kärlek kan man ju se den här filmen. Den är baserad på en sann historia och man kan ju ana att Søren i filmen och regi-Søren (höhö) är samma person. I övrigt så är det en väldigt spännande film med lagom engagerande manus och skådespel.
/Johnny
Fucking Åmål (1998)
20 februari, 2009 at 9:06 e m | In 90-tal, Sverige, drama, flatkyss, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, obesvarad kärlek, svenska | 2 CommentsTags: 1998, Alexandra Dahlström, Lukas Moodysson(M), Lukas Moodysson(R), Rebecca Liljeberg
Fucking Åmål, 1998, Sverige
Regi: Lukas Moodysson
Lördagkväll i Åmål = bingolotto, mopeder, tonårsfylla och tristess. Agnes (Rebecca Liljeberg) flyttade till Åmål för två år sedan, men hon har fortfarande inga kompisar. I hemlighet drömmer hon om Elin (Alexandra Dahlström), en av skolans populära tjejer. Elin är gravt uttråkad. Hon vill bara att något ska hända. En kväll beslutar sig Elin och systern Jessica för att gå på fest hos Agnes. Ryktet går att Agnes är lesbisk och Elin slår vad med Jessica om en tjugolapp att hon ska kyssa Agnes, vilket hon också gör. Något som får andra konsekvenser än hon kanske trodde från början.
Jag kommer ihåg hur mycket jag gillade den här filmen när den kom, men jag visste inte om jag skulle tycka likadant nu. Men det gjorde jag. Den är så himla fin! Porträtten av Elin och hennes syster, de fjantiga moppekillarna och Agnes tafatta pappa som försöker trösta henne så misslyckat, är alla träffsäkra. Att karaktärerna är en aning överdrivna gör inte så mycket: Det understryker bara vanligheten och tristessen. Många gånger tycker jag att dialogen är genial i att fånga just det ordinära. (Spoilervarning om du fortsätter läsa.) Samtidigt har historien en anstrykning av önskedröm. För är inte det som händer Agnes i slutet det alla (läs: vi som inte var populära i skolan) drömmer om: Att få kliva ut från skoltoaletten, där man kanske brukat gömma sig på rasterna, tillsammans med skolans snyggaste tjej/kille? Å andra sidan är det kanske vad berättelser är till för ibland – inte att visa den mest trovärdiga sanningen, utan att besvara våra önskningar och ge oss det vi drömmer om. Alltså, Fucking Åmål är något så ovanligt som en film om ungdomar och kärlek som slutar i triumf.
Extra bonus för schysst 90-talsnostalgiskt soundtrack med Yvonne och Broder Daniel!
Tom och Huck (1995)
24 januari, 2009 at 5:11 e m | In 90-tal, USA, action/äventyr, barnfilm, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, komedi, långfilm, man+man, romantik | 3 CommentsTags: 1995, Brad Renfro, Jonathan Taylor Thomas, Mark Twain(M), Peter Hewitt(R), Stephen Sommers(M)
Tom and Huck, 1995, USA
Regi: Peter Hewitt
Busungen Tom Sawyer (Jonathan Taylor Thomas) bestämmer sig för att rymma hemifrån ännu en gång. När han nästan drunknar blir han räddad av sin gamla kompis Huckleberry Finn (Brad Renfro) som helt plötsligt dyker upp i skogen. Huck är en föräldralös pojke som bara är till besvär och därför vill bygden att han håller sig borta, men Tom är väldigt (väääldigt) förtjust i honom och vill vara hans vän. En natt då de är ute bevittnar de ett brutalt mord och blir upptäckta av mördaren. För att slippa bli dödade själva så ingår Tom och Huck en pakt där de skriver under, med sitt eget blod, att de aldrig någonsin ska berätta för någon vad som skett. Men i stan är domaren på väg att döma en oskylig man till döden för brottet och Tom känner att något måste göras.
OMG! Den här filmen är så slashig att jag ville se den igen, direkt efter jag hade sett klart den (som tur är har jag den på VHS och kan göra det också. Vill någon komma hem till mig och titta?). Barnskådespelaren J.T. Thomas må ha blivit ombedd att visa känslor av idolbeundran för den lite äldre Huck, men deras blickar visar en annan sort beundran – en som är hetare än DiCaprios och Winslets ångscen i ”Titanic” (handen på rutan, remember?).
Tom visar sig ha heterokysserfarenhet och är en riktig tjejtjusare, men när han får chansen att pussa sin favoritklasskompis så pussar han henne bara lite lätt på munnen och verkar sedan likgiltig. När hon puttar ned honom från bron muttrar Huck (som satt nedanför bron och såg Tom plumsa i vattnet) ”hur kan du låta henne behandla dig så?!” och verkar väldigt svartsjuk. Men han behandlar inte alltid Tom bra själv: en gång säger han surt att han inte har några vänner, men att om han hade en ”…så skulle det vara någon som du…” och syftar på Tom. Men han kommer alltid tillbaka efter deras bråk och Tom frågar varje gång ”varför kom du tillbaka?” och man känner verkligen hur han väntar på att höra ”för att jag älskar dig!”. Det är många andra söta stunder, t. ex. när Tom håller Hucks blodiga hand och hjälper honom att skriva sina initialer. Blickar utbyts typ 50 gånger och och jag inte minns fel spelar en stråkorkester också. Det är den mest homoromantiska Disney-filmen jag kan komma på!
/Johnny
.
Trekant (1994)
27 december, 2008 at 5:07 e m | In 90-tal, USA, drama, engelska, faghags, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, homofobi, komedi, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: 1994, Alexis Arquette, Andrew Fleming(M), Andrew Fleming(R), Josh Charles, Stephen Baldwin
Threesome, 1994, USA
Regi: Andrew Fleming
Eddy (Josh Charles) är oförklarligt kär i sin buffliga och korkade internatrumskamrat Stuart (Stephen Baldwin) och blir mycket svartsjuk när Alex (Lara Flynn Boyle) – en kvinnlig student som blivit inskriven som kille av misstag – flyttar in hos dem. Stuart blir kär i Alex, Alex blir kär i Eddy (och försöker omvända honom) och Eddy är…fortfarande kär i Stuart av någon konstig anledning. De tre bestämmer sig för att bara vara vänner, men det går inte så bra. Lara och Stuart börjar ha sex i smyg och försöker para ihop sin bögvän med en annan bög på skolan, spelad av Alexis Arquette.
Hmm…vad ska jag säga? En väldigt usel film som känns som amatörfanfiction skriven av en 14-åring eller en porrfilm som försökt bli rumsren. Karaktärerna är så plastiga – de tycks inte ha någon historia, någon familj, några andra vänner eller något större mål med livet. Deras själar är påfyllda så att de nästan räcker till hela filmen. De tycks inte ens gå på lektioner, fastän hela filmen utspelar sig på ett skolområde. Allt de gör är att tänka på sex, prata om sex och ha sex. Jag tror att regissören och manusförfattaren var lite för kåt för att lägga för mycket energi på handlingen – han ville väl snabbt till trekantsscenen och jag måste erkänna att han gör den bra, för jag blev lite pirrig i kroppen. Men, om det är sexscenen man vill åt kan man nog spara ganska mycket tid på att kolla på en porrfilm istället (eller söka upp scenen på YouTube). Jag måste dock ge beröm för Eddys mångfacetterade sexualitet (han älskar Alex och har sex med henne men säger att han är gay), men även den kanske bara är ett tecken på en förvirrad, kåt och voyeuristisk manusförfattare.
/Johnny
Maple Drive (1992)
27 december, 2008 at 2:48 e m | In 90-tal, USA, drama, engelska, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben | Leave a CommentTags: 1992, Bennett Cale, James Duff(M), Ken Olin(R), William McNamara
Doing Time on Maple Drive, 1992, USA
Regi: Ken Olin
Matt (William McNamara) tar med sin fästmö Allison (Lori Loughlin) till sina föräldrar för att fira förlovningen och alla är lyckliga. Men han är inte så smidig, utan går och bär omkring på ett brev i fickan från sin förra – manliga! – älskare. Allison läser brevet (som skulle kanske, kanske kunna tolkas lite som att det handlade om ett slags kärleksförhållande – eller vänskapsförhållande) och blir helt upprörd och inser att Matt är bög (vaddå bisexualitet?! Vad är det?). Matt förnekar ingenting, Allison dumpar honom, Matt försöker ta livet av sig men överlever och sen ljuger han för sina föräldrar att det var en olyckshändelse och att Allison fortfarande vill gifta sig med honom. Matt har nämligen den klassiska dysfunktionella familjen – med en misslyckad bror (spelad av Jim Carrey), ett par välpolerade, homofoba föräldrar och en syster som gör abort i smyg. Detta är ett riktigt klassiskt TV-drama med allt vad det innebär: Operapompösa gråtscener, Shakespeare-monologer och happyhappy endings.
/Johnny
Xena+Gabrielle=true4evah
26 december, 2008 at 1:20 e m | In *Info*, 2000-tal, 90-tal, kvinna+kvinna, slash, tv-serie/såpa | Leave a CommentTags: Lucy Lawless, Renée O'Connor, Xena
Åh, jag hade glömt bort hur underbar ”Xena – Warrior Princess” var!
Eftersom repriserna på America’s Next Top Model är över nu, så var jag tvungen att hitta ett nytt program att äta frukost till. ”Xena – krigarprinsessan” går lite sent (10.35) på 6:an, men det får duga tills jag har köpt en Xena-box eller något. Jag har varit en Xena/Gabrielle-slasher sedan 1998, men jag hade glömt att det var så ”obviåst” att de verkligen hade något ihop. Igår såg jag lite i slutet: Xena och Gabrielle stod på ett skepp och berättade hur mycket de älskade varandra (som vanligt) och detta fick mig att laga frukost lagom till starten i morse.
I det avsnittet jag såg idag (”Forget Me Not”, Se3Ep17), plågades Gabrielle (Renée O’Connor) av jobbiga minnen. Hon hade en skuld att betala till krigsguden Ares så hon hade dödat två människor som inte behövde dödas eller något. För att slippa ha de hemska drömmarna och flashbackminnena så gick hon till Mnemosyne – minnesgudinnan – och bad om att få sina minnen bortsuddade. När hon gick genom jämrandets och lidelsens floder så insåg hon att det var svartsjukan som hade orsakat allt. Hon hade varit så svartsjuk på att Xena (Lucy Lawless) hade en annan kvinna (jag vet inte storyn bakom henne. Kan det vara Lao Ma, som hon dansade med uppe i luften?) att hon hade sålt sin själ till Ares för att hinna fram snabbare än Xena. Varför vet jag inte – jag hade inte sett den episoden – men Xena skulle döda någon och Gab skulle hindra henne från det? Och ja… när hon lyckades komma tillbaka till sitt medvetande och bestämde sig för att behålla minnena så träffade hon Xena och de återförenades och smekte varandras kinder och allt det där. Det bästa i avsnittet var ändå deras lilla minimusikal där de – fastbundna och korsfästa – sjöng en duett om hur de skulle övervinna hatet och älska varandra igen. Hahah… <3
/Johnny
Gravitation (1999)
8 december, 2008 at 6:57 e m | In 90-tal, Japan, animerat/anime, bögkyss, engelska, japanska, komedi, man+man, manlig homosexualitet, miniserie, musikfilm, våldtäkt | 3 CommentsTags: Bob Shirahata(R), Kazuhiko Inou, Maki Murakami(M), Shinichi Watanabe(R), Tomokazu Seki
Gravitation, Japan, 1999
Regi: Bob Shirahata, Shinichi Watanabe efter manga av Maki Murakami
Shuichi Shindou (Tomukazu Seki) är sångare i popduon Bad Luck och det han vill mest av allt är att slå igenom och bli en stjärna. Den perfekta låten låter dock vänta på sig – kanske är det en flicka som saknas i Shuichis sångtexter?
En blåsig kväll stannar Shuichi till i en park på väg hem från ett möte och funderar över en låttext. Plötsligt flyger utkastet iväg och hamnar i ansiktet på en lång, snygg man, som läser igenom den och fäller sin dom – Shuichi saknar helt talang. Sedan lämnar han den förkrossade Shuichi att förtvivla i mörkret…
Men Shuichi kan inte glömma främlingen, och när han får chansen ser han till att konfrontera honom, något som blir början till nya känslor och möjligheter.
Det här 13-episodsanimen är en av de absoluta klassikerna inom shonen-ai, och var för mig liksom för många andra den första BL-animen jag över huvud taget såg. Den innehåller en hel del musik och mängder av överdriven animehumor, men har framför allt gjort sig känd för sin kärlekshistoria, mellan den unge och naive Shuichi och den bittre Eiri Yuki, full av mörka hemligheter. Vill du ha en introduktion till shonen-ai (och dessutom förståelse för mängder av yaoidoujinshis därute) finns det nog ingen anime jag skulle rekommendera innan denna.
/Tina
Farligt möte (1998)
1 december, 2008 at 1:05 e m | In 90-tal, USA, bögkyss, engelska, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, män i garderoben, otrohet, thriller/deckare, trans och queer | 2 CommentsTags: 1998, Adam Coleman Howard(M), Adam Coleman Howard(R), Alan Rickman, Justin Lazard(M), Norman Reedus
Dark Harbor, 1998, USA
Regi: Adam Coleman Howard
Det gifta paret David (Alan Rickman) och Alexis (Polly Walker) åker ut till sin sommarstuga i ösregnet men missar dagens sista båt då de påträffar en ung kille som ligger och sover vid vägkanten. Alexis blir orolig men killen (Norman Reedus) säger åt dem att inte ringa polisen utan bara lämna honom. När paret anländer till ön nästa dag så stöter de på killen igen under mystiska omständigheter. Alexis låter honom bo tillsammans med dem i sin faders stuga men hennes man är inte allt för glad över det. Snart börjar stämningen bli spänd och man förstår att något hemskt kommer att hända…
Det här är en riktig TV-thriller med allt TV innbär i motsats till bio, men trots att den låga budgeten skiner igenom så lyckas den med att åstadkomma det den ska: man sitter spänd av förväntan och nervositet och man förstår inte riktigt vad det är man är rädd för. Hela filmen är psykologisk-thriller-erotisk och ett queert inslag är när Alexis och killen har något slags rollspel där de spelar sitt motsatta kön. Det finns även ett rent homoinslag, men jag vill inte avslöja för mycket eftersom genren inte tillåter det. Jag kan ju bara säga att det är hawt!
/Johnny
Stekta gröna tomater (på Whistle Stop Café)
15 september, 2008 at 1:45 e m | In 90-tal, USA, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, religion, romantik, thriller/deckare | Leave a CommentTags: Fannie Flagg(M), Jessica Tandy, Jon Avnet(R), Mary Stuart Masterson, Mary-Louise Parker
Fried Green Tomatoes (at the Whistle Stop Cafe), 1991, USA
Den olyckliga och uttråkade hemmafrun Evelyn (Kathy Bates) lär känna en tant på sjukhuset. Ninny (Jessica Tandy), som tanten heter, berättar historier om personer hon växte upp med i en liten by i Alabama i början av 1900-talet. Efter varje möte med Ninny känner sig Evelyn starkare inombords och börjar ifrågasätta sin vardag och sin roll som kvinna och fru. Hon blir Towanda – rebellen!
Huvudpersonerna i Ninnys berättelse är kvinnorna Idgie Threadgoode (Mary Stuart Masterson) och Ruth Jamison (Mary-Louise Parker) och deras kärlek och attraktion till varandra genomsyrar hela filmen, trots att regissören försökt tona ned det till bara vänskap. De lever som ett äkta par, de jobbar tillsammans och de blir svartsjuka på andra personer. Utöver detta är blickarna helt sexgenomdränkta, och Parker berättar i en artikel att det egentligen bara var hon och den andra Mary som kämpade för att tydliggöra Idgie och Ruths kärleksrelation. Och i öppet lesbiska Fanny Flaggs roman (som den här filmen är baserad på) råder det inga tvivel om att de unga kvinnorna var älskare.
Bortsett från den obligatoriska censuren så är filmen så jävla kanonbra och berör alla! Den som säger att den bara är till för tjejer ska ha spö!
/Johnny
Batman Forever
5 september, 2008 at 2:09 e m | In 90-tal, Storbritannien, USA, action/äventyr, engelska, homoerotisk manlig vänskap, komedi, långfilm, man+man, sci-fi/fantasy | 2 CommentsTags: Chris O'Donnell, Janet Scott Batchler(M), Jim Carrey, Joel Schumacher(R), Lee Batchler(M), Val Kilmer
Batman Forever, 1995, USA / Storbritannien
Batman (Val Kilmer) behövs som vanligt i staden Gotham. Den här gången är skurken Two-face (Tommy Lee Jones) på rymmen och han vill ta över världen (!!!”!!”!!1!). Two-face börjar med att försöka spränga ett cirkustält, men en akrobatisk yngling (som inte ser så ung ut) vid namn Dick* räddar situationen. Den unga hjälten (Chris O’Donnell) kunde dock inte rädda sin familj, så Batman (som egentligen är en rik affärsman vid namn Bruce Wayne) känner sig manad att ”ta hand om” honom (eftersom han är hom.. hans egna föräldrar också blev mördade av Two-face). Tillsammans blir de Batman och Robin (=rödhake – så mesigt!) och de har det gemensamma målet att döda sin största fiende. Men de får ännu en fiende på ryggen: den gåtfulla Riddler (Jim Carrey) som förut var besatt av Bruce Wayne men nu snarare är besatt av att förgöra Bruce Wayne (och just det – ta över världen genom att sno folks kunskaper*). Hur ska detta gå?
Val Kilmer har en förmåga att alltid se kåt ut vem han än tittar på. Låt oss ta det till vår fördel och mixa det med en tight gummidräkt och repliker där Robin säger att han är mer än en vän till Batman (han är ”en partner”) så har vi en film med homoerotiskt tema. Till och med Riddler mobbar honom för det när han säger ”vem väljer du? [bla bla kvinnan du älskar bla bla] eller din nattliga partner [Robin]?” På grund av tvetydigheten i ”nocturnal partner” lägger han till lite trivia han fått fram genom tankeläsning: ”han drömmer om att få vara naken tillsammans med en tjej”. Haha. Betoningen på att det är en kvinna Robin vill ha och inte en man känns som en direkt pik till Batman. Well, tyvärr är det lite sexuell spänning även mellan kvinnliga psykologen Dr. Meridian (Nicole Kidman) och Bruceman, så vi får mötas halvvägs och kalla honom bisexuell.
* (!!”1″”!!22½½!!)
/Johnny
Jeffrey
2 september, 2008 at 6:54 e m | In 90-tal, MTF-transsexuella, USA, bögkyss, bögsex, drama, engelska, gay bashing, hiv/aids, homofobi, komedi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, religion, romantik, trans och queer | Leave a CommentTags: Bryan Batt, Christopher Ashley(R), Gregory Jbara, K. Todd Freeman, Michael T. Weiss, Nathan Lane, Patrick Kerr, Patrick Stewart, Paul Rudnick(M), Steven Weber
Jeffrey, 1995, USA
Jeffrey (Steven Weber) är bög och trött på att ständigt vara försiktig och rädd för AIDS. Han bestämmer sig för att helt sluta ha sex och istället hitta lyckan på andra håll. Men då, från ingenstans, dyker drömmannen Steve (Michael T. Weiss) upp – och han är HIV-smittad. Jeffrey blir livrädd och håller sig undan – han vill inte se sin älskade dö i förtid.
Något så udda som en komedi om AIDS! Problematiken ligger nära till hjärtat och man känner lätt empati med båda huvudpersonerna. Något som jag däremot inte känner är attraktionen mellan dem: helt plötsligt älskar de bara varandra och dramat är uppskruvat på hög nivå. Något som är bättre är de fantasifyllda och komiska klippen som faktiskt känns ganska unika. Det här är inte vilken gayfilm som helst, men kärlekshistorien känns som vilken kärlekshistoria som helst. Innehåller förresten ett kort inslag med en lesbisk MTF och hennes stolta mamma.
/Johnny
L.A. Konfidentiellt (1997)
22 augusti, 2008 at 1:02 e m | In 90-tal, USA, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, thriller/deckare | 1 CommentTags: April Breneman, Brian Helgeland(M), Curtis Hanson(R), Guy Pearce, James Ellroy(M), Jeremiah Birkett, Lisa Worthy, Ron Rifkin, Russell Crowe, Salim Grant, Simon Baker, Symba Smith
L.A. Confidential, 1997, USA
Det är 50-tal och Los Angeles har precis blivit av med den största maffiabossen. Kriget om vem som blir den nya herren på täppan får maffiosos att falla av pinn i rapp takt. L.A.-poliserna har nu sin chans att polera på den glänsande Hollywood-ytan och visa vilka det är som bestämmer i staden, men taktiken de använder är inte speciellt ärofylld. Bad boy Bud White (Russel Crowe) använder sig av våldsamma förhörstekniker och Jack Vincennes (Kevin Spacey) sammarbetar med skvallerpressen. Den enda som vill skipa rättvisa tycks vara prydliga och glasögonklädda Ed Exley (Guy Pearce). Men när en nyligen pensionerad polis mördas och spåren leder till en porrklubb så tycks rollerna ändras och man vet inte längre vem som är ond och vem som är god.
En sån jävla smart triller, alltså! Det är en sån man vill se två gånger minst för att gotta sig i alla gömda ledtrådar. Huvudpersonerna är oberäkneliga och spännande och eftersom man inte riktigt vet vem som är hjälten så kan man inte heller vara helt säker på vilka som kommer dö och vilka som kommer överleva. Bi- och homosexuella karaktärer finns det flera av, men de tycks bara finnas där för att skapa utpressningssituationer: Mörka hemligheter, folk som är varandras ”bitches” i fängelset, kvinnor som dansar med varandra, rykten om kändisar…
Trots att homofobin kanske skiner igenom författaren James Ellroy (jag har hört att han ofta skriver om bisexuella personer som inte går att lita på) så är tycks huvudpersonerna i filmen vara väldigt avslappnade. Ibland känns de t.o.m. homoerotiska: Vincennes verkar bry sig onödigt mycket om bisexuella skådespelaren Matt Reynolds (Simon Baker) och White och Exley male-bondar ganska snabbt och oväntat. Oavsett homoerotiken eller inte så är det en fantastisk film som alla bör se!
/Johnny
Sling Blade
15 juli, 2008 at 11:46 f m | In 90-tal, USA, drama, engelska, faghags, homofobi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, religion | 2 CommentsTags: Billy Bob Thornton(M), Billy Bob Thornton(R), John Ritter, Tim Holder
Sling Blade, 1996, USA
Som barn dödade efterblivna Karl (Billy Bob Thornton, som också skrivit och regisserat filmen) sin mamma och hennes pojkvän, men nu, efter 25 år anses han frisk nog och släpps ut i världen. Karl återvänder till hålan han växte upp i och blir där kompis med en liten pojke. Pojkens mamma låter Karl bo i garaget trots att hennes elaka och våldsbenägna pojkvän protesterar.
Man får en känsla att det kommer bli en rysare, men det blir mer en ”mysare”. Man satt och log och aww:ade genom hela filmen. Homoinslaget i den här filmen är att mammans bästa kompis och chef Vaughan (John Ritter) är homosexuell. Han framstår som sympatisk, intelligent och har dessutom en pojkvän (Tim Holder, vars ansikte vi knappt får se, vilket ledde till en rolig kortfilm). Wow, hur ofta framstår homosexuella både som trevliga, smarta och sexuella i mainstreamfilmer? Thank you, Thornton!
/Imdb/
/Johnny
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
