De halvt dolda (2008)
23 januari, 2009 at 6:29 e m | In 2000-tal, Sverige, drama, gay bashing, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, komma ut, man+man, manlig homosexualitet, miniserie, män i garderoben, religion, svenska | 4 CommentsTags: 2008, Anastasios Soulis, Freddy Åsblom, Jonas Gardell(M), Kristoffer Berglund, Simon Kaijser da Silva(R)
De halvt dolda, 2008, Sverige
Regi: Simon Kaijser da Silva
De halvt dolda är berättelsen om de som fick leva, och de som inte fick leva. Precis som på en gammal tavla där de bortgångna porträtteras som bortvända eller delvis dolda finns de döda hela tiden närvarande…
Ragnar (Christoffer Hedén), Lennart (Henrik Ljung) och Henrik (Kristoffer Berglund) är syskon i en strängt religiös familj. När mamman dör försvinner värmen och kvar finns bara stramhet och rättrogenhet. Tonåringarna Henrik och Lennart försöker bryta sig loss, men vad händer med yngsta brodern Ragnar?
David (Freddy Åsblom) är en blyg och ensam pojke med ängsliga föräldrar. Han hittar sin drömkille Birk via en chattsida på nätet, men stamningen gör honom osäker på om han ska träffa Birk på riktigt.
Linus (Tom Ljungman) bor med sin mamma och sina småbröder. Det är han som städar upp och tar hand om brorsorna när mamman ligger däckad av sprit i sovrummet. Enda tillflykten är polarna och den makt identiteten som nynazist ger.
Eva (Anja Lundqvist) och Abbe (David Dencik) drömmer om att få barn. Trots Abbes häftiga humör och oförbätterlighet kämpar de för att bilda familj tillsammans.
Eftersom serien handlar om döden är det uppenbart att hemska saker kommer att hända. Det gör att man sitter på helspänn hela tiden med en klump i magen. Sista avsnittet är extra fastnaglande, när historierna vävs samman och konflikterna når sin kulmen. Min invändning är att karaktärerna är lite väl karikerade. Ibland känns det som att de läser ur en bok och talar överdrivet tydligt. Det är också lätt att virra bort sig bland alla karaktärer/storylines, och i de tvära kasten mellan dråplig humor och nattsvart tragik. Turligt nog finns det också kärlek i berättelsen. Sista avsnitten bjuder på en laddad scen mellan två killar (försöker att inte spoila). Fint men återhållet.
Winter Cicada (2007)
8 januari, 2009 at 8:59 e m | In 2000-tal, Japan, animerat/anime, bögkyss, bögsex, drama, historiskt tema, japanska, man+man, miniserie | 7 Comments
Fuyu no Semi (冬の蝉), 2007, Japan
Regi: Yoshihisa Matsumoto
Året är 1862 och Japan befinner sig i en kritisk fas politiskt. De olika klanerna i landet kämpar om makten och för sina olika mål. Den unge samurajkrigaren Kusaka Toumu tillhör klanen Choshu, som driver en kampanj för Japans bevarande genom utvisning av alla utlänningar i landet. Men Kusaka tror på fred och frihet och på att öppna Japans gränser för världen.
En kväll försöker några Choshu-medlemmar att bränna upp brittiska ambassaden. Kusaka försöker stoppa dem men misstas själv för en av förövarna och blir jagad. Mitt i jaktens hetta får han hjälp att fly av en främmande samuraj från fiendeklanen Bakufu.
Flera år senare möts de igen, och den här gången kommer de inte undan.
Det här är en yaoi i en helt annan stil än de jag tidigare skrivit om. Den innehåller såväl politik och historia som allvarliga frågeställningar om kärlek och är förhållandevis stillsam och lätt att följa, i alla fall för den som har vissa grundläggande kunskaper i japansk historia. Den som tröttnat på kaotisk humor och pojkar med jätteögon borde se den här animen. Dock vill jag utfärda en varning för en väldigt japansk syn på självmord man som västerlänning känner sig rätta illa till mods inför. Dessutom innehåller Winter Cicada bland de minst upphetsande kärleksscener jag någonsin sett.
Helt enkelt: det här är lite japansk kvalitetsångest i vintermörkret, för den som känner för det.
/Tina
Berlinerpopplarna (2007)
14 december, 2008 at 8:08 e m | In 2000-tal, Norge, bögkyss, drama, homofobi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, man+man, manlig homosexualitet, miniserie, män i garderoben, obesvarad kärlek, otrohet, regnbågsbarn, religion, romantik | 1 CommentTags: Anders T. Andersen(R), Anne Klovholt(M), Åse Vikene(M), Jon Øigarden, Morten Rose, Sirin Eide(R)
Berlinerpoplene, 2007, Norge
Regi: Anders T. Andersen (avsnitt 1-3) och Sirin Eide (avsnitt 4-6)
En vecka innan jul får 80-åriga Anna, kvinnan som med järnhand styrt sin familj, stroke på släktgården Neshov på Bynäset utanför Trondheim. Tor (Nils Sletta), som stannat kvar och drivit gården med föräldrarna, ringer efter sin dotter Torunn (Andrine Sæther) som han knappt haft någon kontakt med. När Anna dör tvingas medlemmarna i familjen samman, och bröderna Margido (Bjørn Sundquist), Erlend (Jon Øigarden) och Tor kan inte längre undvika att konfronteras med varandra och med sin far. Det dröjer inte länge förrän familjehemligheter börjar komma upp i ljuset.
Jag tycker att de första tre avsnitten var bäst – då är relationen mellan familjemedlemmarna i fokus och spänningen kvarstår: Hur har det blivit som det blivit? Varför är relationerna så ansträngda? Varför rymde Erlend från gården för att aldrig vilja komma tillbaka?
Jag läste just att tv-serien bygger på två böcker (Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna av Anne B. Ragdes) och det kan förklara varför det kom som en upplösning i tredje avsnittet – det var antagligen upplösningen på den första boken. I de tre följande avsnitten tappade berättelsen lite fart. Dock fick bögparet Erlend och Krumme lite större utrymme i senare halvan av serien, där de funderar på att skaffa barn.
Verkar som att det kan komma en fortsättning!
/Bobbi
Gravitation (1999)
8 december, 2008 at 6:57 e m | In 90-tal, Japan, animerat/anime, bögkyss, engelska, japanska, komedi, man+man, manlig homosexualitet, miniserie, musikfilm, våldtäkt | 3 CommentsTags: Bob Shirahata(R), Kazuhiko Inou, Maki Murakami(M), Shinichi Watanabe(R), Tomokazu Seki
Gravitation, Japan, 1999
Regi: Bob Shirahata, Shinichi Watanabe efter manga av Maki Murakami
Shuichi Shindou (Tomukazu Seki) är sångare i popduon Bad Luck och det han vill mest av allt är att slå igenom och bli en stjärna. Den perfekta låten låter dock vänta på sig – kanske är det en flicka som saknas i Shuichis sångtexter?
En blåsig kväll stannar Shuichi till i en park på väg hem från ett möte och funderar över en låttext. Plötsligt flyger utkastet iväg och hamnar i ansiktet på en lång, snygg man, som läser igenom den och fäller sin dom – Shuichi saknar helt talang. Sedan lämnar han den förkrossade Shuichi att förtvivla i mörkret…
Men Shuichi kan inte glömma främlingen, och när han får chansen ser han till att konfrontera honom, något som blir början till nya känslor och möjligheter.
Det här 13-episodsanimen är en av de absoluta klassikerna inom shonen-ai, och var för mig liksom för många andra den första BL-animen jag över huvud taget såg. Den innehåller en hel del musik och mängder av överdriven animehumor, men har framför allt gjort sig känd för sin kärlekshistoria, mellan den unge och naive Shuichi och den bittre Eiri Yuki, full av mörka hemligheter. Vill du ha en introduktion till shonen-ai (och dessutom förståelse för mängder av yaoidoujinshis därute) finns det nog ingen anime jag skulle rekommendera innan denna.
/Tina
Earthian (1989)
5 december, 2008 at 3:59 e m | In 70-80-tal, Japan, action/äventyr, animerat/anime, bögkyss, bögsex, droger, engelska, japanska, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, miniserie, sci-fi/fantasy | Leave a CommentTags: Kazuhiko Inoue, Kenichi Ohnuki(R), Nobuyasu Furukawa(R), Nozomu Sasaki, Toshiyasu Kogawa(M), Yun Kouga(M)
アーシアン, (Āshian), 1989, Japan
Anime skapad av Kenichi Ohnuki, Nobuyasu Furukawa och Toshiyasu Kogawa efter mangan av Yun Kouga.
Chihaya (Nozomu Sasaki) och Kagetsuya (Kazuhiko Inoue) är invånare på planeten Eden – änglar. Tillsammans har de fått i uppdrag att övervaka jordborna och rapportera om hur de sköter sig. Till en början kommer de inte alls överens, men i takt med att de tar sig igenom jordens faror och utmaningar växer känslorna…
Den här animen är väldigt vacker och fullspäckad av saker jag gillar: konstiga tolkningar av kristendomen, killar med enorma vingar på ryggen, ångestfyllda kärleksscener, gråhåriga cyborgs och maktgalna vetenskapsmän. Men för den som inte läst mangan är den tyvärr också ganska obegriplig, då stora delar av handlingen tagits bort för att serien ska kunna få plats i fyra avsnitt. För den som har läst mangan, bara vill se på fina rörliga bilder eller bara är för trött för att hänga med i en handling i vilket fall som helst är det en fantasifull och spännande miniserie.
/Tina
Tipping the Velvet (2002)
1 december, 2008 at 3:23 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Storbritannien, drama, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, könsförväxling, manlig bisexualitet, miniserie, otrohet, romantik, trans och queer, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2002, Alex Kelly, Andrew Davies(M), Anna Chancellor, Diane Beck, Geoffrey Sax(R), Janet Henfrey, Jodhi May, Keeley Hawes, Rachael Stirling, Sally Hawkins, Sarah Waters(M)
Tipping the Velvet, 2002, Storbritannien
Regi: Geoffrey Sax
Nan Astley (Rachael Stirling) är en flicka som bor hos sina ostronplockande (!) föräldrar på kusten. En dag kommer en cirkus till staden och huvudnumret är dragkungen Kitty Butler (Keeley Hawes) som charmar alla lantisflickor med röda roser. Nan faller för henne pladask och vetskapen om vad som döljer sig innanför charmörens kostym gör det t.o.m. mer spännande. Hon följer Kittys cirkussällskap och börjar klä sig som man själv (utan att vara transsexuell) för att tjäna pengar och den queera undergroundscenen i 1800-talets viktorianska England öppnar sig för henne.
I tre timlånga delar får vi följa Nans liv och lustar. Hon prostituerar sig till både kvinnor och män (utklädd till ung pojke), är med i S&M-rollspel och har en gudomlig tur att alla kvinnor hon möter är lesbiska och att typ ingen är homofob. Det är som en femmeslashers dröm och ibland känns det helt osannolikt, trots att Sarah Waters, som skrev boken som filmen bygger på, forskat mycket om den viktorianska eran. Men vad ska man med sannolikhet till? Fram med erotiska fantasier som involverar vackra kvinnor som bara har ögon för varandra! Minuspoäng för överdramatiska reaktioner och för att Nan har en konstig röst.
/Johnny
Sugar Rush (säsong 1)
1 september, 2008 at 5:09 e m | In 2000-tal, Storbritannien, drama, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk kvinnlig vänskap, homofobi, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, man+man, miniserie, obesvarad kärlek, regnbågsbarn, religion, romantik | 6 CommentsTags: Daniel Coonan, Harry Bradbeer(R), Julie Burchill(M), Laura Donnelly, Lenora Crichlow, Matthew Vaughan, Olivia Hallinan, Philip JohnR), Sean Grundy(R)
Sugar Rush, 2005, Storbritannien
Kim (Olivia Hallinan) är en 15 årig lesbisk oskuld med typiska tonårsproblem. Hon är kär i sin bästa kompis Sugar (Lenora Crichlow) – som alltid tycks vara på jakt efter manligt kött – och själv blir hon ständigt förföljd av sonen till de två bögarna i grannhuset (Matthew Vaughan & Daniel Coonan). Utöver allt detta håller hennes familj på att falla isär när mamman är otrogen och lillbrorsan tror att han är en utomjording. En skruvad historia i bubbelgumfärger.
Det är så skönt med en lättsam komediserie med gaytema där de homosexuella tillåts leva ut sin sexualitet – och speciellt när det handlar om en kvinna. Det här är den lesbiska motsvarigheten till Queer as Folk och huvudpersonen är ständigt kåt och spanar in sin kompis bröst och rumpa. Berättarstilen är i stort skämtsam, men det finns även allvarsammare delar i varje avsnitt och jag ska inte ljuga – de är faktiskt ganska malplacerade. Visserligen känns problemen man har som tonåring allvarliga, men i den här serien känns de som mest genuina när man kan le åt dem. Snygga tjejer, bra musik, lagom engagerande manus… bästa lesbiska serien jag sett hittills! Är förresten löst baserad på Julie Burchills roman med samma namn.
/Johnny
Dårfinkar & Dönickar
15 juli, 2008 at 12:46 e m | In 70-80-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Sverige, barnfilm, drama, flatkyss, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, könsförväxling, man+man, miniserie, svenska, trans och queer | 3 CommentsTags: Christine Schiött-Quist, Lena Strömberg, Mats Öberg, Rumle Hammerich(R), Ulf Stark(M)
Dårfinkar och dönickar, 1989, Sverige
Simone (Lena Strömberg) tvingas flytta till en ny stad för att hennes bohemiska konstnärsmamma har träffat en ny kille. Förutom att glömma bort Simones födelsedag så glömmer hon också hunden i gamla lägenheten. Simone blir arg och klipper av sig håret i ilska och när hon kommer sent till skolan första dagen tror alla att hon är en kille som heter Simon. Hon spelar ganska frivilligt med och hamnar i många knipor. För det första blir hon kär i klasskompisen Isak (Mats Öberg) och så blir hon kysst av poppistjejen Kattis (Christine Schiött-Quist). Lärarna har problem med henne också, och det är tydligt att det är bara för att de tror att hon är kille.
Den här TV-serien är queer i stort. Simone var redan från början en riktig ”pojkflicka” och mamman (Gunnel Fred) är bossig och ofeminin medan hennes pojkvän (Magnus Bergkvist) är en mjuk personlighet som sköter hemsysslorna och ställer upp som modell i klänning när det behövs. Simone ser verkligen androgyn ut och jag var kär i både henne och Isak när jag var liten. Att Isak har homokärlekskänslor för ”Simon” känns också ganska tydligt. När han får veta hur det egentligen står till tar han det med ett leende och sen avslöjar han att han tycker om henne. När Simon tillslut outar sig som Simone inför hela klassen har hen klänning och läppstift på sig, och även det blir queert på något sätt, eftersom det görs för att chockera. Det är inget stort steg för Simone, kön är bara ett hinder för andra. Transtemat är mer än bara situationshumor, för den visar egentligen hur fånig omvärlden är som delar upp världen i två lag baserat på könsorgan.
Det här är en väldigt bra serie på 6 delar, baserat på Ulf Starks bok med samma namn. Den har äntligen släppts på DVD efter alla dessa år.
/Imdb/
/Johnny
Young Americans
5 juni, 2008 at 11:51 e m | In *Info*, 2000-tal, USA, drama, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komma ut, könsförväxling, man+man, manlig bisexualitet, miniserie, romantik, trans och queer | 8 CommentsTags: Greg Berlanti(M), Ian Somerhalder, Katherine Moennig, Mel Damski(R), Perry Lang(R), Steve Antin(M)
Young Americans, 2000, USA
En serie om överklasspojkar på någon internat/elitskola i ett somrigt USA. De har filosofstunder, spanar på tjejerna som går i skolan i närheten och håller på med rodd. Det handlar främst om fem personer, varav två tjejer. En av tjejerna (Kate Moenning) har smitit över till killskolan, utklädd som kille. Hon heter Jacqueline men kallar sig för Jack på skolan (hur hon kom in där utan något personbevis eller liknande kan man ju undra). I alla fall – vad hon inte förväntar sig är att klasskompisen Hamilton (Ian Somerhalder) som hon spanat in har spanat in henne också – fast han tror verkligen att hon är en kille. När hon kysser honom blir han förvirrad. När Jack tillsist, efter flera avsnitt, avslöjar sin ”rätta identitet” så blir Hamilton sur för att han redan har outat sig som gay. Men sen tänker han typ AHA JAG VAR INTE BÖG – JAG ÄR INTE ENS BISEXUELL! (ELLER OJ TÄNKTE JAG ENS ATT DET VORE EN MÖJLIGHET? BISEXUALITET FINNS JU INTE! HAH!) NU NÄR ALLA VET ATT JACK ÄR EN TJEJ KAN JAG VARA EN LYCKLIG HETEROSEXUELL MED HONOM… EH, JAG MENAR HENNE.
Men skitsamma! Man ser verkligen homoerotiken flöda mellan dem. Det är hett och Hamilton tänder på Jack oavsett kön. Och Katherine Moenning ser verkligen ut som en androgyn kille.
Resten av serien är ganska Dawson’s Creek./Imdb/
/Johnny
The Line of Beauty
14 februari, 2008 at 11:11 e m | In 2000-tal, Storbritannien, bögkyss, bögsex, drama, droger, engelska, faghags, historiskt tema, hiv/aids, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, homofobi, komma ut, man+man, manlig homosexualitet, miniserie, män i garderoben, obesvarad kärlek, otrohet, romantik | 3 CommentsTags: Alan Hollinghurst(M), Alex Wyndham, Dan Stevens, Don Gilet, Saul Dibb(R)
The Line of Beauty, 2006, Storbritannien
Homosexuella Nick Guest (Dan Stevens) flyttar in hos sin rika heterosexuella kompis och dennes politiskt involverade familj. Han får i uppdrag att ta hand om den manodepressiva dottern Catherine när de är bortresta. Alla vet om att Nick är homosexuell, men det är inget man pratar om. Han börjar dejta den vackra miljonärssonen Wani (Alex Wyndham) som är en vän till familjen, och även där får han lära sig att man inte är öppen med sin läggning – det är mycket som står på spel. Den rika familjen får mer och mer förtroende för Nick och låter honom bo i deras hus hela tiden. Det blir mycket yuppies, rädsla för AIDS och brittisk 80-talspolitik (som inkluderar även den ickesexuella formen av ass-kissing) . Serien börjat gott och öppet och slutar som man är van vid att gayhistorier slutar: mörkt. Ljusglimtarna är dock de vackra skådespelarna och en hel del sexscener. Och serien är faktiskt jättevacker och bra, baserad på en roman av Alan Hollinghurst./Imdb
/Johnny
En Förlorad Värld
1 maj, 2007 at 10:27 e m | In 70-80-tal, drama, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, manlig bisexualitet, miniserie, religion | 5 CommentsTags: Anthony Andrews, Charles Sturridge(R), Jeremy Irons, Michael Lindsay-Hogg(R)
Brideshead Revisited, 1981, Storbritannien
Den här serien hade så mycket potential men jag måste säga att jag är besviken. Den är ganska seg och långdragen och handlar om absolut ingenting.
Eller, det som gör den sevärd är att den handlar om Charles som träffar snygga och ”obviost”(försvenskning av ordet ‘obvious’) homosexuella Sebastian på 20-talet i England. De blir vänner, eller kanske mer…
Vill du läsa spoilers klicka här: Continue reading En Förlorad Värld…
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
