Hot Fuzz (2007)
5 november, 2009 at 6:26 e m | In 2000-tal, Storbritannien, action/äventyr, boytouching, drama, engelska, homoerotisk manlig vänskap, komedi, långfilm, man+man, romantik, thriller/deckare | 5 CommentsTags: 2007, Edgar Wright(M), Edgar Wright(R), Nick Frost, Simon Pegg, Simon Pegg(M)
Hot Fuzz, 2007, Storbritannien
Regi: Edgar Wright
Manus: Edgar Wright och Simon Pegg
Polisen Nicholas Angel (Simon Pegg) fångar så bovar att han får statistiken för medarbetarna att se dålig ut. Därför blir skickad ut till en liten håla på landsbygden där de är så perfekta att de inte har någon brottslighet. Den perfekta ängeln Angel blir helt chockerad när han ser hur byns poliser rycker på axlarna åt saker som alkoholpåverkade bilister och han bestämmer sig för att få ordning på saker och ting. Men då börjar det helt plötsligt komma en våg av mord i det lilla samhället och när alla misstänkta har efternamn som Reaper, Shooter, Skinner och Hatcher är det svårt att rensa bland ledtrådarna och motiven. Det är som en gammal Agatha Christie-deckare – fast med glimten i ögat och mycket mer action.
Nicholas blir kompis med polismästarens son Danny (Nick Frost) och de är väldigt söta ihop. Trots att det inte är några billiga skämt om att de skulle ha en sexuell relation så känns det ändå som att filmskaparna har lagt ut hintar om det. Deras stunder tillsammans är väldigt romantiska och seriösa och när de somnar i soffan tillsammans är det helt AWWW. När Danny fyller år går (springer!) Nicholas och handlar en blomma åt honom och när butiksbiträdet frågar om det är till ”someone special” så tänker han efter ett tag och svarar ‘ja’. Vad för mer bevis behöver vi? Jo, hmm… just det! De riskerar sina liv för varandra.
/Johnny
Star Trek III – Spocks återkomst (1984)
23 oktober, 2009 at 9:50 e m | In 70-80-tal, USA, action/äventyr, engelska, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, romantik, sci-fi/fantasy | Leave a CommentTags: 1984, Harve Bennett(M), Leonard Nimoy, Leonard Nimoy(M), Leonard Nimoy(R), Star Trek, William Shatner
Star Trek III: The Search for Spock, 1984, USA
Regi: Leonard Nimoy
Manus: Harve Bennett & Leonard Nimoy
Den svenska titeln är ganska avslöjande va? Efter att ha fått sin karaktär dödad i slutet av Star Trek II är nu Leonard Nimoy tillbaka för att regissera filmen där Spock återuppstår. How charming! Admiral Kirk (William Shatner) tar till alla medel och bryter mot alla regler för att få tillbaka sin gamla T’hy’la (vän/broder/älskare) som i dödsångestens desperation tagit över doktor McCoys kropp. Innan Spock får sin omtalade återkomst hinner vi se de kända rymdfienderna Klingons och vara med om filmvärldens charmigaste medelålderskris.
I den här filmen är homoerotiken bara en del. Eller ska jag istället säga: den här filmen är bara en del av homoerotiken… Den är bara ett kapitel i sagan om de två Star Trek-karaktärernas kärlek. Den bevisar hur Spock är det viktigaste i Kirks liv – och i slutet när Spock är tillbaka i sin kropp så kommer han bara ihåg en enda sak: Kirks förnamn, ”Jim! Your name is Jim! I have been and shall always be your friend.”
/Johnny
Star Trek 2: Khans vrede (1982)
21 augusti, 2009 at 12:00 e m | In 70-80-tal, USA, action/äventyr, boytouching, engelska, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, romantik, sci-fi/fantasy | 2 CommentsTags: 1982, Gene Roddenberry(M), Harve Bennett(M), Leonard Nimoy, Nicholas Meyer(R), Star Trek, William Shatner
Star Trek II: The Wrath of Khan, 1982, USA
Regi: Nicholas Meyer
Manus: Harve Bennet och Gene Roddenberry (Skaparen av ”Star Trek”)
Ännu en gång ska admiral Kirk (William Shatner) ut på äventyr med sitt rymdskepp Enterprise. De ska kämpa mot övermänniskan Khan (Ricardo Montalban) som vill ta över universum och döda Kirk. Men den här gången har Kirk sin vän och rymdspecialist Spock (Leonard Nimoy) med sig redan från början. Spock öppnar upp och säger ”You’re my captain…you’re also my friend. I have and will always be yours.” Meningsuppbyggnaden inbjuder till flera tolkningar av vad ”yours” innebär. Star Trek-skaparen Gene har ju till och med uppfunnit ett nytt ord för att beskriva deras speciella relation: T’hy’la. Det används i bokversionen av första Star Trek-filmen och betyder antingen broder/vän/älskare. Säger inte det något? Jag säger Kirk+Spock=canon. Homoromantik så det räcker till alla och blir över. Jag vill dock inte avslöja för mycket om filmen (om ni inte redan har sett den) förutom att den är mycket bättre än förra – och mer actionfylld! Jag gillar också att Kirk har medelålderskris och att den kvinnliga Vulcan-karaktären Saavik (heta Kirstie Alley) slipper bli reducerad till ett fånigt kärleksobjekt. Jag tror det är så queert det kan bli i en storbudgetfilm från 80-talet.
/Johnny
Sinbad – Legenden om de sju haven (2003)
21 augusti, 2009 at 11:23 f m | In 2000-tal, USA, action/äventyr, animerat/anime, barnfilm, boytouching, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, obesvarad kärlek | Leave a CommentTags: 2003, Brad Pitt, John Logan(M), Joseph Fiennes, Patrick Gilmore(R), Tim Johnson(R)
Sinbad: Legend of the Seven Seas, 2003, USA
Regi: Patrick Gilmore & Tim Johnson
Manus: John Logan (efter en gammal legend)
På en av sina piratturer möter rövarkaptenen Sinbad (röst av Brad Pitt) prinsen Proteus (Joseph Fiennes) och det visar sig snart att de har ”ett förflutet” ihop. ”We had our special handshake…our secret hideout…but that was a long time ago” reminiscerar Sinbad. ”We were friends!” utropar Proteus besviket och försöker hindra Sinbad från att stjäla Fredsboken som uppehåller fred i hans kungariket Syrakusa. De blir avbrutna av en jättebläckfisk varpå Sinbad räddar Proteus liv och lämnar boken ifred. I hamn möts de igen och romantiska blickar utbyts. Men när Sinbad blir presenterad för sin gamla väns blivande hustru Marina flyr han platsen. Samtidigt blir fredsboken ändå stulen och misstankarna faller på sjörövargänget fastän Sinbad förstår att det är kaosgudinnan Eris som har stulit den. Proteus litar på sin bästis så mycket att han är beredd att offra sitt liv om inte fredsboken kommer tillbaka i rätta händer. Sinbad åker ut på en tur i syfte att kämpa mot Eris och återfå boken.
Den här filmen är svår att recensera ur ett queert öga. Samtidigt som den innehåller fullt av homoerotiska hintar (styva bröstvårtor med risk att peta ut ögon?) så verkar Sinbad nästan helt utan känslor för Proteus. Istället för att rädda prinsens liv så styrs båten först mot Fiji – och om inte Marina hade smugglat sig ombord på skeppet så hade de inte slutfört sin uppgift. Proteus har satt sitt liv på spel och står i fängelsehålan och blickar ut över havet medan Sinbad kärlek-börjar-alltid-med-bråk-flirtar med hans flickvän. Eris ser igenom Sinbad och säger ”You know Proteus is going to die because he saw something in your heart that just isn’t there…”
Men det ges som sagt gayhintar som när Marina frågar hur kaptenen och prinsen kom att träffa varandra och en romantisk historia kommer fram. Sedan frågar hon ”what happened between you two?” och det är mycket tveksam tysnad innan hon får svaret ”we…took…different paths”. Om ni tror att filmen slutar queert kommer ni dock bli besvikna – barnfilmer är, trots allt, hopplöst fantasilösa. Jag är dock glad att de – utöver den moderna animationens girlpower!-klyscha – gav kvinnan (yep, den enda kvinnan förutom onda Eris) lika kort hår som Sinbad. Proteus, som har en rumplång hästsvans, får dock rådet att klippa sig. Queer? Nej – men en gnutta homosocialromantisk. Grabbar håller ihop och även starka och modiga tjejer går att hångla med. Suck.
/Johnny
Merlin säsong 1 (2008)
23 juni, 2009 at 5:44 e m | In 2000-tal, Storbritannien, action/äventyr, engelska, historiskt tema, homoerotisk kvinnlig vänskap, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, man+man, romantik, slash, tv-serie/såpa | 5 CommentsTags: 2008, Angel Coulby, Bradley James, Colin Morgan, Katie McGrath, Richard Wilson, Santiago Cabrera
Merlin, 2008, Storbritannien
Merlin är en ungdomsserie (väldigt löst) baserad på Kung Arthur-myten och dess karaktärer. Huvudpersonen Merlin (Colin Morgan) är en trollkarl som kommer till Camelots gamla ”medicinman” Gaius (Richard Wilson) som lärling. Magi är totalförbjudet i Camelot och straffas med döden, men Merlin kan inte hjälpa att han är som han är. En inlåst drake (a.k.a. Slash Dragon i fandomvärlden) berättar för honom att hans öde är att använda magin för att garantera att den bortskämda prinsen Arthur (Bradley James) kommer till makten. Well, han uttrycker det slashigare än så: ”That your and Arthur’s paths lie together is but the truth” och ”a half cannot truly hate that which makes it whole”. Merlin tar sitt jobb seriöst, räddar Arthur från döden och får som belöning anställning som Arthurs ”manservant”. De två unga killarna småbråkar lite men det är underförstått är att de älskar varandra. Blickarna mellan dem osar av åtrå och Arthur börjar bli lite nervös när han inser att han börjar tycka om sin slav. Och när Merlin väl börjat kan han inte få nog av att offra sitt liv för sin master – men han måste fortfarande hålla sin magi hemlig. Hur ska han fullborda sitt öde på slottet när Arthurs pappa Uther avrättar andra trollkarlar och häxor varje dag?
Alla avsnitt är skrivna av olika personer och ibland märks det på karaktärernas personlighet. Avsnitt 4, 10, 11 och 13 är de slashvänligaste när det gäller Arthur/Merlin, men även när Lancelot (Santiago Cabrera) introduceras (och försvinner) i avsnitt 5 blir det lite gaygay. Vad jag har förstått så är det även populärt att femslasha Arthurs halvsyster/adoptivsyster Morgana (Katie McGrath) med hennes kammarjungfru Guinevère (Angel Coulby), men det finns inte såå mycket att hämta där. Den som har den minsta koll på Arthurlegenden kommer bli förvirrad för ingen är sig lik (ålderskillnaderna, utseendet, rollerna, bakgrunderna, släktförhållandena) men det är vi jävligt tacksamma för! Jag hade inte velat se en gammal skäggig gubb-Merlin tillsammans med den unga prinsen. Nu både längtar jag och fasar för säsong 2: tänk om den blir hetero!
/Johnny
Go (1999)
2 april, 2009 at 7:26 e m | In 90-tal, USA, action/äventyr, bögkyss, drama, engelska, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, otrohet, roadmovie, trekant/orgie/poly | 1 CommentTags: 1999, Doug Liman(R), Jay Mohr, John August(M), Scott Wolf, Shann Beeman, William Fichtner
Go, 1999, USA
Regi: Doug Liman
Ett gäng parallellhistorier som alla utspelar sig en natt och är kopplade till knarkhandel. Langaren Simon (Desmond Askew) sticker till Las Vegas med ett gäng vänner och den vräkningshotade kollegan Ronna (Sarah Polley) tar över hans arbetspass på närbutiken. Men när två kunder frågar var man kan få tag i Simon så ser hon chansen att sälja dem lite ecstasy direkt och tjäna en summa på det också. Hon kontaktar Simons dealer för att köpa lite och här börjar en helvetesnatt.
En av parallellhistorierna är berättat från knarkköparna Adam (Scott Wolf) och Zacks (Jay Mohr) perspektiv. De blir uppraggade av sin manliga arbetsgivare (William Fichtner) och han bjuder hem dem till sin fru på middag. De blir väldigt nervösa av framfusigheten och det är en rolig twist på det där också. Resten av filmen känns väldigt independentfilm, men ändå rätt kvalitativ för att vara sådan. Jag gillar i allafall queerdelen. En kul detalj är att en homosexuell hårstylist i filmen spelas av en hårstylist (Shann Beeman) och inte av en skådespelare. ”Visdomsorden” i slutet kunde de dock skippat eftersom slutsatsen ändå blir en icke-ställning till knarkfrågan.
/Johnny
V för Vendetta (2005)
13 mars, 2009 at 4:42 e m | In 2000-tal, Storbritannien, Tyskland, USA, action/äventyr, drama, engelska, flatkyss, historiskt tema, homofobi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, sci-fi/fantasy, thriller/deckare | Leave a CommentTags: 2005, Imogen Poots, James McTeigue(R), Kyra Meyer, Laura Greenwood, Mary Stockley, Natasha Wightman, Stephen Fry
V for Vendetta, 2005, USA/Storbritannien/Tyskland
Regi: James McTeigue
Evey (Natalie Portman) går omkring i staden på natten, trots utegångsförbudet som råder. När säkerhetspolisen kommer på henne blir hon räddad av en mystisk man i mask som kallar sig V. Tillsammans startar de en revolution mot det brutala övervakningssamhället de lever i: ett samhälle där storebror alltid ser dig och där alla förbud är ”för din egen säkerhet”. Denna skrämmande framtidsfantasi är baserad på en tecknad serie av David Lloyd.
Jag älskar hämndfilmer! Den här hymlar inte, den tvekar inte – det är bara V som i Victory! Vanligtvis är det någon i sista minuten som gnyr till ”Hämnd är fel!” för att sudda ut budskapet så att inte filmen blir allt för provokativ. Men här nämer de till och med USA:s krig och anklagar nästan på så sätt en riktig nation för ondska – och hur extremt det än verkar så känns problematiken relevant för det samhälle vi lever i nu. Det är modigt! Å andra sidan handlar filmen om hur censuren stoppar folket från att uttrycka sig, så att censurera den vore ju att skjuta sig själv i foten.
Gayinnehållet är också väldigt poltitiskt. I samhället i filmen så är homosexualitet bannat och en av Eveys poltiskt involverade vänner (spelad av Stephen Fry!) är bög. Evey får även läsa ett brev av en kvinna som heter Valerie (Natasha Wightman), där det berättas om förbjudna lesbiska kärlekshistorier som vi också får se. Valeries flickvänner Ruth, Sarah och Christina spelas av Mary Stockley, Kyra Meyer och Imogen Poots.
/Johnny
Sagan om ringen-trilogin
23 februari, 2009 at 7:30 e m | In 2000-tal, Nya Zeeland, USA, action/äventyr, bögkyss, engelska, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, romantik, sci-fi/fantasy, slash | 8 CommentsTags: 2001, 2002, 2003, Billy Boyd, Dominic Monaghan, Elijah Wood, Fran Walsh(M), J.R.R. Tolkien(M), Orlando Bloom, Peter Jackson(R), Sean Astin, Sean Bean, Viggo Mortensen
Jag har aldrig varit någon riktig fantasy-fantast, men ändå gick jag och såg alla tre Sagan om ringen-filmer på bio när de kom. Man kunde ju tro att jag var där av ytliga skäl (Orlando Bloom, Elijah Wood och andra androgyna skönheter) men de första gångerna var jag faktiskt bara plikttroget sällskap till två alvkompisar och den sista gången gick jag och såg den för att den var 4 timmar lång och billigare än ett hotell.
Av någon oförklarlig anledning missade jag ändå slashigheten totalt, vilket slog mig som helt sinnessjukt när jag såg om filmerna den här helgen. Jag har nog aldrig i hela mitt liv sett något mer homoromantiskt och slashertillfredsställande än detta mästerverk på 10h+. Jag känner mig nu redo att ta på mig manteln och de spetsiga alvöronen och joina alla LOTR-slashers på LiveJournal.
The In-laws (2003)
6 februari, 2009 at 12:42 e m | In 2000-tal, MSM, Tyskland, USA, action/äventyr, bögkyss, engelska, komedi, långfilm, man+man | Leave a CommentTags: Albert Brooks, Andrew Bergman(M), Andrew Fleming(R), David Suchet, Michael Douglas, Nat Mauldin(M)
The Inlaws, 2003, USA/Tyskland
Regi: Andrew Fleming
Jerry (Albert Brooks) är en lugn och stadig familjefar och när hans dotter ska gifta sig med sonen till CIA-agenten Steve (Michael Douglas) blir han rädd. Det blir inte bättre av att Steve kidnappar Jerry och tar med honom på ett farligt uppdrag. De möter den farliga maffiabossen Thiboudoux (David Suchet) som tror att Jerry är den ”välutrustade” yrkesmördaren ‘Feta Kobran’ och blir därför helt kåt på honom.
.
Tom och Huck (1995)
24 januari, 2009 at 5:11 e m | In 90-tal, USA, action/äventyr, barnfilm, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, komedi, långfilm, man+man, romantik | 3 CommentsTags: 1995, Brad Renfro, Jonathan Taylor Thomas, Mark Twain(M), Peter Hewitt(R), Stephen Sommers(M)
Tom and Huck, 1995, USA
Regi: Peter Hewitt
Busungen Tom Sawyer (Jonathan Taylor Thomas) bestämmer sig för att rymma hemifrån ännu en gång. När han nästan drunknar blir han räddad av sin gamla kompis Huckleberry Finn (Brad Renfro) som helt plötsligt dyker upp i skogen. Huck är en föräldralös pojke som bara är till besvär och därför vill bygden att han håller sig borta, men Tom är väldigt (väääldigt) förtjust i honom och vill vara hans vän. En natt då de är ute bevittnar de ett brutalt mord och blir upptäckta av mördaren. För att slippa bli dödade själva så ingår Tom och Huck en pakt där de skriver under, med sitt eget blod, att de aldrig någonsin ska berätta för någon vad som skett. Men i stan är domaren på väg att döma en oskylig man till döden för brottet och Tom känner att något måste göras.
OMG! Den här filmen är så slashig att jag ville se den igen, direkt efter jag hade sett klart den (som tur är har jag den på VHS och kan göra det också. Vill någon komma hem till mig och titta?). Barnskådespelaren J.T. Thomas må ha blivit ombedd att visa känslor av idolbeundran för den lite äldre Huck, men deras blickar visar en annan sort beundran – en som är hetare än DiCaprios och Winslets ångscen i ”Titanic” (handen på rutan, remember?).
Tom visar sig ha heterokysserfarenhet och är en riktig tjejtjusare, men när han får chansen att pussa sin favoritklasskompis så pussar han henne bara lite lätt på munnen och verkar sedan likgiltig. När hon puttar ned honom från bron muttrar Huck (som satt nedanför bron och såg Tom plumsa i vattnet) ”hur kan du låta henne behandla dig så?!” och verkar väldigt svartsjuk. Men han behandlar inte alltid Tom bra själv: en gång säger han surt att han inte har några vänner, men att om han hade en ”…så skulle det vara någon som du…” och syftar på Tom. Men han kommer alltid tillbaka efter deras bråk och Tom frågar varje gång ”varför kom du tillbaka?” och man känner verkligen hur han väntar på att höra ”för att jag älskar dig!”. Det är många andra söta stunder, t. ex. när Tom håller Hucks blodiga hand och hjälper honom att skriva sina initialer. Blickar utbyts typ 50 gånger och och jag inte minns fel spelar en stråkorkester också. Det är den mest homoromantiska Disney-filmen jag kan komma på!
/Johnny
.
Harry Potter och den flammande bägaren (2005)
24 januari, 2009 at 2:04 e m | In 2000-tal, Storbritannien, USA, action/äventyr, barnfilm, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, sci-fi/fantasy, slash | 1 CommentTags: 2005, Daniel Radcliffe, J.K. Rowling(M), Mike Newell(R), Robert Pattinson, Rupert Grint, Stanislav Ianevski, Steve Kloves(M)
Harry Potter and the Goblet of Fire, 2005, Storbritannien/USA
Regi: Mike Newell
Harry Potter (Daniel Radcliffe) är nu fjortis och råkar (som av magi!) komma med i en farlig tävling med sjuttonårsgräns. Skolan och hans vänner blir misstänksamma och anklagar honom för att ha fuskat. Men om den flammande bögaren [freudiansk felskrivning for real!] har spottat ut en lapp med ens namn – då måste man vara med!
Jag förväntade mig nästan att originaltiteln skulle vara ”…and the Flaming Cup”, men jag antar att det blev för gay. Slashigheten är tillräckligt intensiv i den här filmen för att sätta sprätt på hormonerna – och man behöver inte nöja sig med ett par heller! Dracos (Tom Felton) scener ger inga gaydarutslag den här gången, men däremot Harry/Ron och deras respektive andra, äldre sidocrushar.
De två Hogwartsvännerna börjar nämligen någorlunda tidigt i filmen med ett helt bedårande bråk (se bild längre ned). Det finns ingen riktig anledning och blickarna de ger varandra är trånande. När Ron (Rupert Grint) bestämmer sig för att inte prata mer med Harry så tar Harry och tyr sig till en äldre kille: Cedric (Robert Pattinson). De har bara träffat varandra någon enstaka gång och bör inte känna varandra så bra, men när Cedric ropas upp som en av de medverkande i Triwizard-tävlingen så ler Harry förälskat. Han ser faktiskt riktigt förälskad ut varje gång de träffas och jag anklagar honom inte, för Cedric är jävligt het. Rons beundran för den bulgariska quidditchspelaren Viktor Krum (Stanislav Ianevski) är dock ännumer uttalad: ”There’s no one like Krum. He’s like a bird, the way he rides the wind. He’s more than just an athlete – he’s an artist!”, utbrister Ron inspirerat med en politikers passion, varpå hans faghagsyrra retas ”I think you’re in love, Ron…”. Hela Rons familj (och Harry) börjar sjunga ”Viktor, I loove yoou..Viktor I dooo. When we’re apart my heart beats only for yooou”. Ron muttrar och rodnar.
Manusförfattarna försöker sig på att det skulle vara några känslor utöver vänskap mellan Ron och kompisen Hermione (Emma Watson) - och att det skulle vara anledningen till svartsjukan över att Krum och Hermione var balsällskap – men de lyckas inte förmedla det trovärdigt. De har även gjort honom tvångsmässigt girl-crazy i en av de franska studenterna (alla ”utländska” karaktärer är förresten helt stereotypa), men i slutet bryr han sig inte alls om henne längre – snarare tvärtom. Efter oroligheterna är slut får Harry heller inget återseende med Cho (Katie Leung) – tjejen som han i början trånade efter – men han verkar ha glömt henne när han i slutscenen går bredvid bästa vännerna Ron och Hermione. Vännernas sidospår framstår som desperata substitut för den starka gemenskap de har till varandra. För slashers innebär detta ”Slutet gott, allting gott, för nu tillåts vi fantisera vidare…”
/Johnny
.
Continue reading Harry Potter och den flammande bägaren (2005)…
Performance (1970)
27 december, 2008 at 7:26 e m | In 10-60-tal, Storbritannien, action/äventyr, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk stämning, homofobi, konstfilm, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, sci-fi/fantasy, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 1968, 1970, Anita Pallenberg, Donald Cammell(R), James Fox, Michèle Breton, Mick Jagger, Nicolas Roeg(R)
Performance, 1970 (inspelad 1968), Storbritannien
Regi: Nicolas Roeg, Donald Cammell
Jag ska inte låtsas som att jag förstår den här filmen – för det gör jag inte riktigt fastän jag har sett den med svensk text, sett en dokumentär om den, läst flera analyser av den samt sett vissa delar igen för att friska upp minnet – och jag ska inte heller försöka återge vad den handlar om i detalj, men jag ska försöka måla upp någon snabb skiss av vad jag tänker om den:
Allt börjar med att Chas (James Fox) är någon gangstertyp och sedan lämnar han det livet och då får han maffian efter sig. Detta håller på i typ en timma, vilket nästan fick mig att stänga av videon, men sedan träffar han Turner (Mick Jagger) och får bo i hans hus och det är då hela filmen egentligen börjar, skulle man kunna säga.
Turner bor med två kvinnor (Lucy och Pherber) och de tycks ha ett slags bisexuellt polyförhållande. Lucy (Michèle Breton) är en androgyn och mörkhårig fransyska som jag flera gånger misstar för att vara Mick Jagger – detta visar sig vara meningen då i en scen då Turner och Chas ligger i samma säng och Turner vänder sig mot Chas och de börjar hångla. Men i sekunden han vänder sig om byter de skådespelare och då är det Lucy som Chas rullar omkring med. Regissörerna leker med oss tittare och får oss att bli förvirrade – vem är vem? Vad är drogrus och vad är verklighet?
Tjejerna tillåts dock ha sina fysiskt bisexuella stunder tillsammans (utan manliga ”stuntmän”) och Pherber (Anita Pallenberg) retar Chas när hon märker att han lider av homofobi och föreslår att han bör testa på att ligga med Turner (läs samtalet nedan). Turner verkar vara kär i Chas och har ett ganska blygt sätt att närma sig honom – i slutet undrar man om inte Turner och Lucy ändå är samma person. Och i en låt i filmen (med musikvideo!) anspelas det på homoerotik, fast då mellan äldre gubbar. Rakt igenom är det queer, queer och queer. Synd bara att det går så segt i början. När filmen väl kommer igång är den estetiskt tilltalande och drogad men fortfarande väldigt svårsmält – inget att sitta och sticka en kofta till, alltså.
/Johnny
Streamers (1983)
27 december, 2008 at 4:26 e m | In 70-80-tal, USA, action/äventyr, drama, droger, engelska, historiskt tema, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, våldtäkt | Leave a CommentTags: David Rabe(M), George Dzundza, Guy Boyd, Matthew Modine, Michael Wright, Mitchell Lichtenstein, Robert Altman(R)
Streamers, 1983, USA
Regi: Robert Altman
Fyra män är på ett träningsläger och väntar på att bli ivägskickade till Vietnamkriget. Richie (Mitchell Lichtenstein) vickar på rumpan, viftar med handleder och flirtar vilt med Billy (Matthew Modine) men ingen tror att han är seriös. När det kommer fram att han är homosexuell på riktigt blir Billy riktigt besvärad och sedan växlar folk mellan att vara homofoba och extremt fördomsfria och förstående. Rebellen Carlyle (Michael Wright) vet inte vad han vill – han är arg och passionerad och han vill ha Richie på något sätt, men man vet inte om det är riktig attraktion eller bara maktutövande.
Eftersom allt utspelar sig i en och samma lokal hela tiden så känner man verkligen av att den här filmen är baserad på en pjäs (av David Rabe). Replikerna, dramaturgin och det frisläppta, estetiska sättet att berätta om rasism och homofobi får en att aldrig ta filmen seriöst. Förutom Richie – som är så fjollig och gråtmild att man kan undra hur han ens kom in i det militära på den tiden – så kommer också två berusade [...öh...personer av hög militärrank/grad] (Guy Boyd och George Dzundza) in i baracken då och då. De är gamla veteranpolare och beter sig som ett gammalt gift par som fortfarande älskar varandra, vilket är ganska lagom sött. Annars är den här filmen bara suck och stön, om du frågar mig.
/Johnny
Earthian (1989)
5 december, 2008 at 3:59 e m | In 70-80-tal, Japan, action/äventyr, animerat/anime, bögkyss, bögsex, droger, engelska, japanska, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, miniserie, sci-fi/fantasy | Leave a CommentTags: Kazuhiko Inoue, Kenichi Ohnuki(R), Nobuyasu Furukawa(R), Nozomu Sasaki, Toshiyasu Kogawa(M), Yun Kouga(M)
アーシアン, (Āshian), 1989, Japan
Anime skapad av Kenichi Ohnuki, Nobuyasu Furukawa och Toshiyasu Kogawa efter mangan av Yun Kouga.
Chihaya (Nozomu Sasaki) och Kagetsuya (Kazuhiko Inoue) är invånare på planeten Eden – änglar. Tillsammans har de fått i uppdrag att övervaka jordborna och rapportera om hur de sköter sig. Till en början kommer de inte alls överens, men i takt med att de tar sig igenom jordens faror och utmaningar växer känslorna…
Den här animen är väldigt vacker och fullspäckad av saker jag gillar: konstiga tolkningar av kristendomen, killar med enorma vingar på ryggen, ångestfyllda kärleksscener, gråhåriga cyborgs och maktgalna vetenskapsmän. Men för den som inte läst mangan är den tyvärr också ganska obegriplig, då stora delar av handlingen tagits bort för att serien ska kunna få plats i fyra avsnitt. För den som har läst mangan, bara vill se på fina rörliga bilder eller bara är för trött för att hänga med i en handling i vilket fall som helst är det en fantasifull och spännande miniserie.
/Tina
Pojkarna på Camp Biloxi
8 september, 2008 at 3:04 e m | In 70-80-tal, USA, action/äventyr, bögsex, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben | Leave a CommentTags: Ben Hynum, Corey Parker, Matthew Broderick, Michael Dolan, Mike Nichols(R), Neil Simon(M)
Biloxi Blues, 1988, USA
Storstadskillen Eugene (Matthew Broderick) skickas till Mississippi under andra världskriget för att tränas till att bli en hård militär. Egentligen vill han bara hem till New York och skriva böcker, men han tvingas till fåniga diciplinövningar av den galne sergeanten Toomey (Christopher Walken). Han får snabbt ovänner även bland sina meniga kamrater. Sedan följer lite lagom mesiga episoder om hur han obligatoriskt förlorar oskulden hos en prostituerad, hur han förför första bästa klosterflicka och hur äcklig maten är på lägret. Den homosexuella delen är att Eugene skriver i sin dagbok hur mycket han tycker om den intellektuella kamraten Epstein (Corey Parker), men att han inte vågar leva ut det helt för att han misstänker att Epstein är gay (”and it bothers me that it bothers me”). Sedan blir två män (Ben Hynum och Michael Dolan) tagna på bar gärning när de gör det olagliga tillsammans på toaletten. De förs bort och sedan försvinner de ur filmen.
För att sammanfatta så var allt som hände utblandat med vatten: inga riktiga statements gjorde. Militären var sådär jobbig, horan var sådär, han var sådär lagom kär i flickan på dansen och erfarenheten var sådär lagom trevlig/otrevlig. Den var ju en del i att göra honom till MAN. Det enda bra egentligen är att mjukispojkarna sågs som filmens hjältar, men i slutändan balanseras allt ändå upp med lite positiva känslor runt gamla lumpartiden och hur alla ändå älskade alla – även de som betedde sig som as – för att de var en del av den ljuva ungdomen. Slut.
/Johnny
Batman Forever
5 september, 2008 at 2:09 e m | In 90-tal, Storbritannien, USA, action/äventyr, engelska, homoerotisk manlig vänskap, komedi, långfilm, man+man, sci-fi/fantasy | 2 CommentsTags: Chris O'Donnell, Janet Scott Batchler(M), Jim Carrey, Joel Schumacher(R), Lee Batchler(M), Val Kilmer
Batman Forever, 1995, USA / Storbritannien
Batman (Val Kilmer) behövs som vanligt i staden Gotham. Den här gången är skurken Two-face (Tommy Lee Jones) på rymmen och han vill ta över världen (!!!”!!”!!1!). Two-face börjar med att försöka spränga ett cirkustält, men en akrobatisk yngling (som inte ser så ung ut) vid namn Dick* räddar situationen. Den unga hjälten (Chris O’Donnell) kunde dock inte rädda sin familj, så Batman (som egentligen är en rik affärsman vid namn Bruce Wayne) känner sig manad att ”ta hand om” honom (eftersom han är hom.. hans egna föräldrar också blev mördade av Two-face). Tillsammans blir de Batman och Robin (=rödhake – så mesigt!) och de har det gemensamma målet att döda sin största fiende. Men de får ännu en fiende på ryggen: den gåtfulla Riddler (Jim Carrey) som förut var besatt av Bruce Wayne men nu snarare är besatt av att förgöra Bruce Wayne (och just det – ta över världen genom att sno folks kunskaper*). Hur ska detta gå?
Val Kilmer har en förmåga att alltid se kåt ut vem han än tittar på. Låt oss ta det till vår fördel och mixa det med en tight gummidräkt och repliker där Robin säger att han är mer än en vän till Batman (han är ”en partner”) så har vi en film med homoerotiskt tema. Till och med Riddler mobbar honom för det när han säger ”vem väljer du? [bla bla kvinnan du älskar bla bla] eller din nattliga partner [Robin]?” På grund av tvetydigheten i ”nocturnal partner” lägger han till lite trivia han fått fram genom tankeläsning: ”han drömmer om att få vara naken tillsammans med en tjej”. Haha. Betoningen på att det är en kvinna Robin vill ha och inte en man känns som en direkt pik till Batman. Well, tyvärr är det lite sexuell spänning även mellan kvinnliga psykologen Dr. Meridian (Nicole Kidman) och Bruceman, så vi får mötas halvvägs och kalla honom bisexuell.
* (!!”1″”!!22½½!!)
/Johnny
Blow
17 juli, 2008 at 9:18 e m | In 2000-tal, USA, action/äventyr, drama, droger, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, manlig bisexualitet | 2 CommentsTags: Bruce Porter(M), David McKenna(M), Johnny Depp, Paul Reubens, Ted Demme(R)
Blow, 2001, USA
Johnny Depp spelar huvudrollen i den sanna historien om knarkkungen George Jung som importerade kokain till USA på 70-talet. Hans första dealer är Derek Foreal (Paul Reubens) som gör entré som en fjollig frisör. Hans sexualitet är inte uttalad i filmen, men enligt en intervju med Reubens ska hans (delvis fiktiva) karaktär föreställa bisexuell (Wikipedia). Man ser honom aldrig med kvinnor, men i en scen så lägger han flirtande armen om en väldigt ung kille och i slutet står han och en annan man tätt ihop och verkar som ett kärlekspar. Derek och George är goda vänner och knarkpartners i flera år och sexualitet tycks inte komma emellan dem på varken ett positivt eller negativt sätt. Men George anklagas en gång för att vara gay av sin fru (spelad av Penélope Cruz) för att han inte har sex med henne så ofta som förr. Han förnekar det inte, men det kan förklaras av omständigheterna.
Filmen är i stort ett lagom intressant knarkdrama och Depp är alltid en bra skådespelare. Man har lite svårt att bli berörd ibland, men 70-talsnostalgin lyfter filmen och den ickeexisterande homofobin värmer.
/Imdb/
/Johnny
The Mighty Boosh
21 maj, 2008 at 2:48 e m | In 2000-tal, Storbritannien, action/äventyr, bögkyss, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, homofobi, komedi, komma ut, könsförväxling, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, romantik, sci-fi/fantasy, straighta som låtsas vara gay, trans och queer, tv-serie/såpa, våldtäkt | 2 CommentsTags: Julian Barratt, Noel Fielding, Rich Fulcher
The Mighty Boosh, 2004-?, Storbritannien
Har senaste veckan förälskat mig helt i The Mighty Boosh. En komediserie som kretsar runt de fiktiva personerna Vince Noir och Howard Moon – spelade och skapade av real life-bästisarna Noel Fielding och Julian Barratt.
Vince är en attraktiv, ung, happy-go-lucky-typ vars liv bara glider på medan han byter stil stup i kvarten. Hans mest älskade ägodel är hans välfriserade hår – och hans enorma garderob. Alla vill ha honom – både män och kvinnor – och han misstas ofta för att vara Howards fru på grund av sitt androgyna utseende.
Howard är en lite djupare karaktär, tycks vara äldre än Vince men vi får veta under seriens gång att de ska föreställa samma ålder. Howard känns bara lite mer old fashioned. Han lyssnar intensivt på jazz och försöker att bli något i livet, men vad han än gör tycks han misslyckas. Och folk tycks inte ens lägga hans namn och ansikte på minnet.
Men de här olika typerna är ändå väldigt intima – rör vid varandra, säger att de älskar varandra, bor tillsammans, semestrar tillsammans. De kompletterar varandra. De är som ett gammalt gift par och bråkar emellanåt som ett. Men Vince ger Howard blickar som om de vore nyförälskade.
Utöver detta slashbara himmelrike så finns också otroligt mycket humor. Och Fielding, Barratt och de andra skådespelarna spelar även andra roller, vissa av dem väldigt queera/gay. Andra karaktärer är trollkarlen Naboo (Michael Fielding – Noels brorsa), gorillan Bollo (spelad av Dave Brown), den barnsliga och gayiga Zoo-ägaren Bob Fossil (Rich Fulcher) m.fl. Alla lever de i någon slags värld mellan fantasi och verklighet. Serien känns påkostad med rekvisita, smink, fantasifulla kulisser, unika kläder och specialskriva låtar – och det är nog därför det är så få avsnitt: Säsong 1 har 8 halvtimmesavsnitt och säsong 2 och 3 har bara 6 avsnitt var. Men det är kvalitativa timmar man får och min queera själ känns tillfredsställd.
/Johnny
/Imdb/
Köp på Amazon.co.uk: säsong 1+2 säsong 3
Eastern Promises
5 februari, 2008 at 5:04 e m | In 2000-tal, Storbritannien, USA, action/äventyr, drama, engelska, historiskt tema, homofobi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, thriller/deckare | 1 CommentTags: David Cronenberg(R), Vincent Cassel
Eastern Promises, 2007, Storbritannien / USAUltravåldsamt David Cronenberg-drama om den ryska maffian i London. Handlar huvudsakligen om en läkare som försöker hitta släktingarna till ett nyfött föräldralöst barn, men det finns även ett litet gayinslag här. Maffiabossens son Kirill (Vincent Cassel) misstänks vara homosexuell, och väljer att döda någon enbart för att denna kallar honom bög. Pappan anser att London perverterat Kirill och ”gjort honom till det han är”. Hela maffian överhuvudtaget är helt ofattbart homofobisk; att komma ut är inte ett alternativ. Kirill tvingar huvudpersonen (Viggo Mortensen) att ha sex med en hora medan han tittar på (GAAAY). Man anar att Viggos övertag över Kirill beror på att Kirill svärmar för honom. Det sistnämnda märks tydligast i slutet, som jag inte ska spoila för er här. Mycket mycket bra film!
/Miriam
Plata Quemada
25 januari, 2008 at 10:46 e m | In 2000-tal, Argentina, Uruguay, action/äventyr, bögkyss, bögsex, drama, historiskt tema, homoerotisk stämning, homofobi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, otrohet, religion, roadmovie, romantik, spanska | 6 CommentsTags: Eduardo Noriega, Eduardo Peaguda, Fernando Dianessi, Leonardo Sbaraglia, Marcelo Piñeyro(R)
Burnt Money/Plata Quemada/Vies Brulées, 2000, Argentina/Spanien/Frankrike/Uruguay
En sann historia om Argentinas motsvarighet till Krays (eller Butch Cassidy och Sundance Kid). Två ökända brottslingar på mitten av sextiotalet som blev kallade tvillingarna av alla, men de var egentligen inte släkt alls – de var älskare (men ja, jag blandade ihop dem ibland). Här hjälper de några gubbar att råna en värdetransport och sen börjar flykten från landet. Polisen är dem hack i häl och de måste ligga lågt och ändå leta nya gömställen. Kärlekshistorian är otroligt gripande och huvudpersonerna Nene (Leonardo Sbaraglia) och Angel (Eduardo Noriega) är så intima med varandra – i både själ och kropp. Man glömmer bort att de har dödat mängder av människor och börjar känna med dem – man blir helt skakis i kroppen när man tror att de ska dö. Angel är dock schizofren och hör röster; han isolerar sig mer och mer från sin älskare. Nene börjar bli otrogen med män och kvinnor han träffar på ute och deras förhållande blir mer och mer avancerat. Den här filmen gav så många fler dimensioner än en vanlig gayfilm. Den fick mig att njuta av våldsscenerna och typ svimma av kärleksscenerna. Applåder!/Imdb/
/Johnny
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
