Hot Fuzz (2007)
5 november, 2009 at 6:26 e m | In 2000-tal, Storbritannien, action/äventyr, boytouching, drama, engelska, homoerotisk manlig vänskap, komedi, långfilm, man+man, romantik, thriller/deckare | 5 CommentsTags: 2007, Edgar Wright(M), Edgar Wright(R), Nick Frost, Simon Pegg, Simon Pegg(M)
Hot Fuzz, 2007, Storbritannien
Regi: Edgar Wright
Manus: Edgar Wright och Simon Pegg
Polisen Nicholas Angel (Simon Pegg) fångar så bovar att han får statistiken för medarbetarna att se dålig ut. Därför blir skickad ut till en liten håla på landsbygden där de är så perfekta att de inte har någon brottslighet. Den perfekta ängeln Angel blir helt chockerad när han ser hur byns poliser rycker på axlarna åt saker som alkoholpåverkade bilister och han bestämmer sig för att få ordning på saker och ting. Men då börjar det helt plötsligt komma en våg av mord i det lilla samhället och när alla misstänkta har efternamn som Reaper, Shooter, Skinner och Hatcher är det svårt att rensa bland ledtrådarna och motiven. Det är som en gammal Agatha Christie-deckare – fast med glimten i ögat och mycket mer action.
Nicholas blir kompis med polismästarens son Danny (Nick Frost) och de är väldigt söta ihop. Trots att det inte är några billiga skämt om att de skulle ha en sexuell relation så känns det ändå som att filmskaparna har lagt ut hintar om det. Deras stunder tillsammans är väldigt romantiska och seriösa och när de somnar i soffan tillsammans är det helt AWWW. När Danny fyller år går (springer!) Nicholas och handlar en blomma åt honom och när butiksbiträdet frågar om det är till ”someone special” så tänker han efter ett tag och svarar ‘ja’. Vad för mer bevis behöver vi? Jo, hmm… just det! De riskerar sina liv för varandra.
/Johnny
Mitt liv i rosa (1997)
11 oktober, 2009 at 12:10 e m | In 90-tal, Belgien, FTM-transpersoner/drag kings, Frankrike, MTF-transsexuella, Storbritannien, drama, franska, gay bashing, komedi, långfilm, trans och queer | 3 CommentsTags: 1997, Alain Berliner(M), Alain Berliner(R), Chris Vander Stappen(M), Georges Du Fresne, Raphaelle Santini
Ma vie en rose, 1997, Frankrike/Belgien/Storbritannien
Regi: Alain Berliner
Ludovic (Georges Du Fresne) är sju år när familjen flyttar till ett nytt område. På infyttningsfesten dyker Ludovic upp i klänning, något som förfärar både föräldrar och grannar. Ludovic vill vara flicka. Hen kallar sig för flickpojke och säger att hen ska gifta sig med grannpojken när hen blir stor. Runt onkring blir situationen allt mer ohållbar när grannar och skolföräldrar börjar protestera, vilket i slutändan går ut över Ludovic.
En gripande film från transbarnets perspektiv som visar hur svårt det kan vara att bli accepterad och hur andras ångest över det ”avvikande” överförs på barnet själv. Har lite svårt för de grälla fantasiepisoderna, och slutet känns aningen konstruerat, men som helhet gillade jag den.
Otto; or, Up with Dead People (2008)
22 september, 2009 at 6:24 e m | In 2000-tal, Kanada, Tyskland, bögkyss, bögsex, droger, engelska, flatkyss, gay bashing, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, rysare/gore, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 2008, Bruce La Bruce(R), Bruce laBruce(W), Gio Black Peter, Jey Crisfar, Katharina Klewinghaus, Marcel Schlutt, Susanne Sachsse
Otto; or, Up with Dead People, 2008, Tyskland/Kanada
Regi: Bruce laBruce
Otto (Jey Crisfar), en nykläckt zombie, dyker upp i kanten av en landsväg. Förvirrad släntrar han omkring tills någonting drar honom till Berlin. Från tiden han levde minns han nästan ingenting, utom små glimtar som då och då dyker upp, minnen från en lyckligare tid. I storstaden träffar han filmaren Medea Yarn (Katharina Klewinghaus) som håller på att spela in sitt storverk, den politiska gay-zombie-porrfilmen ”Up with dead people”. Otto erbjuds en roll och tas om hand av medskådespelaren Fritz (Marcel Schlutt), men hans förflutna vill inte lämna honom någon ro.
Bruce laBruces filmer spelar i en egen liga – de är svåra att jämföra med andra. Att det är extrem lågbudget och att skådespelarna talar engelska med tysk brytning gör mig inte så mycket. Det finns alltid en sympatisk humor i grunden som bär. Jag gillade greppet att ta en genre som av vissa anses som politisk och använda den på det här (också politiska) sättet.
Jag hade blivit varnad innan för magstarka scener men är inte särskilt känslig så jag tyckte inte det var så farligt. Sexscenerna i slutet kunde dock ha skippats, eftersom partiet precis innan var så starkt i sig att de inte behövdes. (Spoiler!) Känslan av att Otto hade dött av sorg när pojkvännen lämnade honom var det som främst gjorde filmen sevärd.
It’s in the water (1997)
1 september, 2009 at 7:25 e m | In 90-tal, USA, bögkyss, bögsex, engelska, faghags, flatkyss, flatsex, homofobi, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, religion, romantik | Leave a CommentTags: Derrick Sanders, John Hallum, Kelli Herd(M), Kelli Herd(R), Keri Jo Chapman, Teresa Garrett
It’s in the water, 1997, USA
Regi: Kelli Herd
Välgörenhetsorganisationen som Alex (Keri Jo Chapman) jobbar för ska hjälpa till vid ett nyöppnat hospice för aidssjuka i den lilla staden Azalea Springs. Detta är inte populärt hos överklassdamerna i organisationen, men Alex börjar jobba där ändå, och där dyker hennes gamla bästis Grace (Teresa Garrett) upp efter många år på annat håll. Alex känner sig allt mer missnöjd med sin situation och sitt äktenskap, och känslor hon försökt trycka undan börjar spira. Samtidigt uppstår ryktet att det är vattnet i staden som gör folk homosexuella…
Jag blev besviken på den här filmen för jag tyckte storyn lät rätt kul, men det var den inte. En lättsam och rätt banal komedi som knappast satte några spår – inte hos mig i alla fall. Visst drog jag på munnen ibland, men det var väl det hela. Både bög- och lebbkyssar men ändå… trist. Kanske inte min sorts humor.
Taking Woodstock (2009)
19 augusti, 2009 at 1:26 e m | In 2000-tal, MSM, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, USA, bögkyss, bögsex, drama, droger, engelska, faghags, historiskt tema, homoerotisk stämning, komedi, man+man, manlig homosexualitet, musikfilm, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 2009, Ang Lee(R), Demetri Martin, Elliot Tiber(M), James Schamus(M), Jonathan Groff, Liev Schreiber, Paul Dano
Taking Woodstock, 2009, USA
Regi: Ang Lee
Manus: James Schamus (efter Elliot Tibers självbiografi)
Trots att han är vuxen nog att skaffa ett eget liv, lever Elliot (Demetri Martin) tillsammans med sina föräldrar ute på vischan i White Lake och hjälper dem att ta hand om ett gammalt förfallet pensionat. Ekonomin har krisat för dem ett långt tag men Elliot får en idé när han ser att Woodstock-folket letar efter en plats att anordna sin utomhusfestival på. Helt plötsligt är hela lilla White Lake ockuperat av nära en miljon hippies som ser fram emot tre dagars fred och musik.
Jag hade verkligen sett fram emot den här filmen och jag fick precis vad jag ville från den: humor, musik och gayness. Vad som är så skönt med Elliot är att han är bög men att det aldrig görs till något problem. Han får hångla med sin kärlek inför ett gäng hurrande faghags, han har en LDS-trippad trekant med ett hippiepar (Kelli Garner och Paul Dano) i en handmålad folkabuss och han blir ständigt ögonknullad av den långhårige Woodstock-arrangören Michael Lang (Jonathan Groff). Filmen, som förresten är regisserad av HBT-hjälten Ang Lee, bjuder även på en militärt utbildad transperson (Lieb Schreiber) som yttrar den fantastiska repliken ”I know what I am and it makes it so much easier for others, doesn’t it?”
Taking Woodstock är en film som är lika viktig för HBTQ-samhället som Woodstock blev för hela världen.
/Johnny
Kids in the Hall (1988-1995)
25 juni, 2009 at 2:31 e m | In 70-80-tal, 90-tal, Kanada, MSM, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, bögkyss, bögsex, engelska, fjollor, gay bashing, hiv/aids, homobröllop, homoerotisk manlig vänskap, komedi, kortfilm/sketch, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, manlig prostitution, män i garderoben, otrohet, trans och queer, trekant/orgie/poly | 1 CommentTags: 1988, 1989, 1990, 1991, 1992, Bruce McCulloch, Dave Foley, Kevin McDonald, Mark McKinney, Scott Thompson
Låt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller ”Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad. Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten ”Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.
/Johnny
The Catherine Tate Show – Christmas Special
24 juni, 2009 at 10:43 e m | In 2000-tal, Storbritannien, engelska, komedi, komma ut, kortfilm/sketch, man+man, manlig homosexualitet | 1 CommentTags: 2007, Colin Morgan
Colin Morgan som spelar Merlin spelar gay i den här sketchen (hmm..men han gör det bättre i ”Merlin”).
/Johnny
Merlin säsong 1 (2008)
23 juni, 2009 at 5:44 e m | In 2000-tal, Storbritannien, action/äventyr, engelska, historiskt tema, homoerotisk kvinnlig vänskap, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, man+man, romantik, slash, tv-serie/såpa | 5 CommentsTags: 2008, Angel Coulby, Bradley James, Colin Morgan, Katie McGrath, Richard Wilson, Santiago Cabrera
Merlin, 2008, Storbritannien
Merlin är en ungdomsserie (väldigt löst) baserad på Kung Arthur-myten och dess karaktärer. Huvudpersonen Merlin (Colin Morgan) är en trollkarl som kommer till Camelots gamla ”medicinman” Gaius (Richard Wilson) som lärling. Magi är totalförbjudet i Camelot och straffas med döden, men Merlin kan inte hjälpa att han är som han är. En inlåst drake (a.k.a. Slash Dragon i fandomvärlden) berättar för honom att hans öde är att använda magin för att garantera att den bortskämda prinsen Arthur (Bradley James) kommer till makten. Well, han uttrycker det slashigare än så: ”That your and Arthur’s paths lie together is but the truth” och ”a half cannot truly hate that which makes it whole”. Merlin tar sitt jobb seriöst, räddar Arthur från döden och får som belöning anställning som Arthurs ”manservant”. De två unga killarna småbråkar lite men det är underförstått är att de älskar varandra. Blickarna mellan dem osar av åtrå och Arthur börjar bli lite nervös när han inser att han börjar tycka om sin slav. Och när Merlin väl börjat kan han inte få nog av att offra sitt liv för sin master – men han måste fortfarande hålla sin magi hemlig. Hur ska han fullborda sitt öde på slottet när Arthurs pappa Uther avrättar andra trollkarlar och häxor varje dag?
Alla avsnitt är skrivna av olika personer och ibland märks det på karaktärernas personlighet. Avsnitt 4, 10, 11 och 13 är de slashvänligaste när det gäller Arthur/Merlin, men även när Lancelot (Santiago Cabrera) introduceras (och försvinner) i avsnitt 5 blir det lite gaygay. Vad jag har förstått så är det även populärt att femslasha Arthurs halvsyster/adoptivsyster Morgana (Katie McGrath) med hennes kammarjungfru Guinevère (Angel Coulby), men det finns inte såå mycket att hämta där. Den som har den minsta koll på Arthurlegenden kommer bli förvirrad för ingen är sig lik (ålderskillnaderna, utseendet, rollerna, bakgrunderna, släktförhållandena) men det är vi jävligt tacksamma för! Jag hade inte velat se en gammal skäggig gubb-Merlin tillsammans med den unga prinsen. Nu både längtar jag och fasar för säsong 2: tänk om den blir hetero!
/Johnny
Kajmanen – B-filmarens revansch (2006)
28 april, 2009 at 12:03 e m | In 2000-tal, Italien, drama, italienska, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, långfilm, regnbågsbarn | Leave a CommentTags: 2006, Cecilia Dazzi, Heidrun Schleef(M), Jasmine Trinca, Nanni Moretti(R)
Il Caimano, 2006, Italien
Regi: Nanni Moretti
B-filmsproducenten Bruno (Silvio Orlando) har inte gjort filmer på flera år och han är nu pank och skuldsatt. Dessutom har han nyligen separerat med sin fru och vågar inte berätta det för sina barn. Räddningen tycks komma när Theresa (Jasmine Trinca) – en ung och lovande regissör – kommer fram till honom och lämnar ett manus. Utan att direkt läsa det så ser han sin chans och sätter igång arbetet för att sedan inse att han gör en kontroversiell politisk film om Italiens tidigare premiärminister Silvio Berlusconi.
Jag älskade den här filmen! Den var varm, rolig och kändes trovärdig trots en udda story. Förutom att Theresa är en viktig karaktär som är både snygg, smart och begåvad så får man också, senare i filmen, helt odramatiskt veta att hon har barn med en annan kvinna (spelad av Cecilia Dazzi). I ett pressmeddelande berättar regissören (som också är en av manusförfattarna) Nanni Moretti om idén bakom detta:
”Det var ett nöje att visa en annan sorts familj på vita duken – att presentera det enkelt, utan att hålla retoriska och ideologiska tal. Från början reagerar Bruno skrattretande hysteriskt [på att Theresa har ett lesbiskt förhållande] men det hindrar honom inte från att fortsätta jobba som vanligt med Theresas film i nästa scen.” [slarvig översättning av mig]
/Johnny
Go (1999)
2 april, 2009 at 7:26 e m | In 90-tal, USA, action/äventyr, bögkyss, drama, engelska, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, otrohet, roadmovie, trekant/orgie/poly | 1 CommentTags: 1999, Doug Liman(R), Jay Mohr, John August(M), Scott Wolf, Shann Beeman, William Fichtner
Go, 1999, USA
Regi: Doug Liman
Ett gäng parallellhistorier som alla utspelar sig en natt och är kopplade till knarkhandel. Langaren Simon (Desmond Askew) sticker till Las Vegas med ett gäng vänner och den vräkningshotade kollegan Ronna (Sarah Polley) tar över hans arbetspass på närbutiken. Men när två kunder frågar var man kan få tag i Simon så ser hon chansen att sälja dem lite ecstasy direkt och tjäna en summa på det också. Hon kontaktar Simons dealer för att köpa lite och här börjar en helvetesnatt.
En av parallellhistorierna är berättat från knarkköparna Adam (Scott Wolf) och Zacks (Jay Mohr) perspektiv. De blir uppraggade av sin manliga arbetsgivare (William Fichtner) och han bjuder hem dem till sin fru på middag. De blir väldigt nervösa av framfusigheten och det är en rolig twist på det där också. Resten av filmen känns väldigt independentfilm, men ändå rätt kvalitativ för att vara sådan. Jag gillar i allafall queerdelen. En kul detalj är att en homosexuell hårstylist i filmen spelas av en hårstylist (Shann Beeman) och inte av en skådespelare. ”Visdomsorden” i slutet kunde de dock skippat eftersom slutsatsen ändå blir en icke-ställning till knarkfrågan.
/Johnny
C i uppförande (1933)
31 mars, 2009 at 11:31 e m | In 10-60-tal, Frankrike, barnfilm, drama, entimmasfilm, franska, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, komedi, man+man, manlig homosexualitet, trans och queer | 1 CommentTags: 1933, Coco Golstein, Delphin, Gérard de Bédarieux, Gilbert Pruchon, Jean Vigo(R), Louis Lefebvre
Zéro de conduite(: Jeunes diables au collège), 1933, Frankrike
Regi och manus: Jean Vigo
Ett gäng unga pojkar planerar att göra revolt på sin internatskola. Lärarna är alldeles för stränga och pojkarna vill mest ha kuddkrig och de är trötta på att bli strängt diciplinerade även när de ska sova. Lärarna oroar sig för att två av pojkarna är lite väl gay med varandra och rektorn varnar den yngre av dem – Tabard (Gérard de Bédarieux) – för att han inte ska bli utnyttjad. Tabard är, trots sitt feminina utseende och sätt, inte alls utnyttjad och det är slutligen han som går i fronten och håller piratflaggan i kriget mot lärarna. Jag älskar fransmännens revolutionära läggning! Filmen blev dock bannad i Frankrike p.g.a. sin anarkistiska attityd och släpptes fri först 1947. Jag är ändå förvånad över att den släpptes då, med tanke på den homosexuella kärleksrelation som det hintas om att Tabard har med klasskamraten Bruel (Coco Golstein) inte ses som ett problem av kompisarna. Det var bättre förr?
Hela storyn påminner förresten mycket om Du står inte ensam. Se den också!
/Johnny
Ciao Bella (2007)
24 mars, 2009 at 9:26 e m | In 2000-tal, Sverige, bögkyss, drama, komedi, långfilm, man+man, män i garderoben, obesvarad kärlek, persiska, svenska | 1 CommentTags: 2007, Jens Jonsson(M), Mani Maserrat Agah(R), Oliver Wahlgren-Ingrosso, Poyan Karimi
Ciao Bella, 2007, Sverige
Regi: Mani Maserrat Agah
Sextonåriga Mustafa (Poyan Karimi) är i Göteborg för att delta i Gothia Cup då han får syn på Linnea (Chanelle Lindell) och blir intresserad. Hon visar intresse tillbaka men det är för att Mustafa bär en italiensk lagtröja just då (italienare är ju så passionerade!). Mustafas familj är från Iran och inte alls från Italien, men eftersom han är oskuld så låter han Linnea tro det. Jag ska inte försöka förvränga den här filmen till att vara gayfilm – för som ni hörde ovan är den väldigt heterovriden – men, en sidohistoria är väldigt intressant – den om italienska lagtröjan:
På grund av en olyckshändelse börjar Mustafa träna i ett italienskt lag och lär känna den jämnåriga italienaren Enrico (Oliver Wahlgren-Ingrosso). Enrio ger honom en riktig intensivkurs i hur man blir en god älskare – självklart på ett platoniskt och teoretiskt plan, men allt eftersom Mustafa lyckas i kärlekslivet så blir Enrico mer svartsjuk och ger illvilliga tips om hur han tycker att Mustafa ska dumpa sin flickvän. Homoromantiken är som tjock ånga genom två tredjedelar av filmen, men när Mustafa inser hur det ligger till så avfärdar han italienaren på ett diplomatiskt sätt och sedan ser vi inte honom något mer. Aha? Suck. Wahlgren-Ingrosso var i och för sig extremt dålig på att låta italiensk så det var kanske bäst att han försvann ur rutan ändå. Skådespelet överlag var rätt halvtaskigt, men filmen var ändå lättsamt söt och det homosexuella sköttes rätt odramatiskt, så jag ska lämna sågen hemma.
/Johnny
Fucking Åmål (1998)
20 februari, 2009 at 9:06 e m | In 90-tal, Sverige, drama, flatkyss, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, obesvarad kärlek, svenska | 2 CommentsTags: 1998, Alexandra Dahlström, Lukas Moodysson(M), Lukas Moodysson(R), Rebecca Liljeberg
Fucking Åmål, 1998, Sverige
Regi: Lukas Moodysson
Lördagkväll i Åmål = bingolotto, mopeder, tonårsfylla och tristess. Agnes (Rebecca Liljeberg) flyttade till Åmål för två år sedan, men hon har fortfarande inga kompisar. I hemlighet drömmer hon om Elin (Alexandra Dahlström), en av skolans populära tjejer. Elin är gravt uttråkad. Hon vill bara att något ska hända. En kväll beslutar sig Elin och systern Jessica för att gå på fest hos Agnes. Ryktet går att Agnes är lesbisk och Elin slår vad med Jessica om en tjugolapp att hon ska kyssa Agnes, vilket hon också gör. Något som får andra konsekvenser än hon kanske trodde från början.
Jag kommer ihåg hur mycket jag gillade den här filmen när den kom, men jag visste inte om jag skulle tycka likadant nu. Men det gjorde jag. Den är så himla fin! Porträtten av Elin och hennes syster, de fjantiga moppekillarna och Agnes tafatta pappa som försöker trösta henne så misslyckat, är alla träffsäkra. Att karaktärerna är en aning överdrivna gör inte så mycket: Det understryker bara vanligheten och tristessen. Många gånger tycker jag att dialogen är genial i att fånga just det ordinära. (Spoilervarning om du fortsätter läsa.) Samtidigt har historien en anstrykning av önskedröm. För är inte det som händer Agnes i slutet det alla (läs: vi som inte var populära i skolan) drömmer om: Att få kliva ut från skoltoaletten, där man kanske brukat gömma sig på rasterna, tillsammans med skolans snyggaste tjej/kille? Å andra sidan är det kanske vad berättelser är till för ibland – inte att visa den mest trovärdiga sanningen, utan att besvara våra önskningar och ge oss det vi drömmer om. Alltså, Fucking Åmål är något så ovanligt som en film om ungdomar och kärlek som slutar i triumf.
Extra bonus för schysst 90-talsnostalgiskt soundtrack med Yvonne och Broder Daniel!
The In-laws (2003)
6 februari, 2009 at 12:42 e m | In 2000-tal, MSM, Tyskland, USA, action/äventyr, bögkyss, engelska, komedi, långfilm, man+man | Leave a CommentTags: Albert Brooks, Andrew Bergman(M), Andrew Fleming(R), David Suchet, Michael Douglas, Nat Mauldin(M)
The Inlaws, 2003, USA/Tyskland
Regi: Andrew Fleming
Jerry (Albert Brooks) är en lugn och stadig familjefar och när hans dotter ska gifta sig med sonen till CIA-agenten Steve (Michael Douglas) blir han rädd. Det blir inte bättre av att Steve kidnappar Jerry och tar med honom på ett farligt uppdrag. De möter den farliga maffiabossen Thiboudoux (David Suchet) som tror att Jerry är den ”välutrustade” yrkesmördaren ‘Feta Kobran’ och blir därför helt kåt på honom.
.
Maria†Holic (2009)
1 februari, 2009 at 10:40 e m | In 2000-tal, Japan, MTF transvestiter/drag queens, animerat/anime, japanska, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, könsförväxling | Leave a Comment
Maria†Holic (まりあ†ほりっ), 2009, Japan
Shaft Studios, efter mangan av Minari Endō
När Kanako Miyamae börjar andra ring på den katolska flickskolan Ame no Kisaki har hon framför allt en förhoppning: Att äntligen träffa sitt livs kärlek. Hon ser verkligen fram emot att gå i en skola med bara flickor, eftersom hon avskyr pojkar och till och med får utslag när de rör vid henne. Och redan dagen innan terminen startar träffar hon mycket riktigt den vackra och väna Mariya Shido, som hon omedelbart förälskar sig i. Men varför får hon röda utslag på halsen av Mariyas oskyldiga kindpuss? Snart inser Kanako att Mariya inte är riktigt den hon trodde…
Det här är klassisk tramsanime. Slapstickhumor, fan service (serien riktar sig till män mellan 18 och 30) och näsblod följer tätt inpå varann i högt tempo och handlingen är ömsom helt förutsägbar, ömsom svår att hänga med i. Det är alltså inget för finsmakaren. Dock kan jag helt ärligt erkänna att jag tror att jag själv kommer att följa den här animen. Den må vara extremt töntig, men den är också ganska underhållande. Tidsfördriv för yuri-nördar och lättroade.
/Tina
Tom och Huck (1995)
24 januari, 2009 at 5:11 e m | In 90-tal, USA, action/äventyr, barnfilm, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, komedi, långfilm, man+man, romantik | 3 CommentsTags: 1995, Brad Renfro, Jonathan Taylor Thomas, Mark Twain(M), Peter Hewitt(R), Stephen Sommers(M)
Tom and Huck, 1995, USA
Regi: Peter Hewitt
Busungen Tom Sawyer (Jonathan Taylor Thomas) bestämmer sig för att rymma hemifrån ännu en gång. När han nästan drunknar blir han räddad av sin gamla kompis Huckleberry Finn (Brad Renfro) som helt plötsligt dyker upp i skogen. Huck är en föräldralös pojke som bara är till besvär och därför vill bygden att han håller sig borta, men Tom är väldigt (väääldigt) förtjust i honom och vill vara hans vän. En natt då de är ute bevittnar de ett brutalt mord och blir upptäckta av mördaren. För att slippa bli dödade själva så ingår Tom och Huck en pakt där de skriver under, med sitt eget blod, att de aldrig någonsin ska berätta för någon vad som skett. Men i stan är domaren på väg att döma en oskylig man till döden för brottet och Tom känner att något måste göras.
OMG! Den här filmen är så slashig att jag ville se den igen, direkt efter jag hade sett klart den (som tur är har jag den på VHS och kan göra det också. Vill någon komma hem till mig och titta?). Barnskådespelaren J.T. Thomas må ha blivit ombedd att visa känslor av idolbeundran för den lite äldre Huck, men deras blickar visar en annan sort beundran – en som är hetare än DiCaprios och Winslets ångscen i ”Titanic” (handen på rutan, remember?).
Tom visar sig ha heterokysserfarenhet och är en riktig tjejtjusare, men när han får chansen att pussa sin favoritklasskompis så pussar han henne bara lite lätt på munnen och verkar sedan likgiltig. När hon puttar ned honom från bron muttrar Huck (som satt nedanför bron och såg Tom plumsa i vattnet) ”hur kan du låta henne behandla dig så?!” och verkar väldigt svartsjuk. Men han behandlar inte alltid Tom bra själv: en gång säger han surt att han inte har några vänner, men att om han hade en ”…så skulle det vara någon som du…” och syftar på Tom. Men han kommer alltid tillbaka efter deras bråk och Tom frågar varje gång ”varför kom du tillbaka?” och man känner verkligen hur han väntar på att höra ”för att jag älskar dig!”. Det är många andra söta stunder, t. ex. när Tom håller Hucks blodiga hand och hjälper honom att skriva sina initialer. Blickar utbyts typ 50 gånger och och jag inte minns fel spelar en stråkorkester också. Det är den mest homoromantiska Disney-filmen jag kan komma på!
/Johnny
.
Harry Potter och den flammande bägaren (2005)
24 januari, 2009 at 2:04 e m | In 2000-tal, Storbritannien, USA, action/äventyr, barnfilm, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, sci-fi/fantasy, slash | 1 CommentTags: 2005, Daniel Radcliffe, J.K. Rowling(M), Mike Newell(R), Robert Pattinson, Rupert Grint, Stanislav Ianevski, Steve Kloves(M)
Harry Potter and the Goblet of Fire, 2005, Storbritannien/USA
Regi: Mike Newell
Harry Potter (Daniel Radcliffe) är nu fjortis och råkar (som av magi!) komma med i en farlig tävling med sjuttonårsgräns. Skolan och hans vänner blir misstänksamma och anklagar honom för att ha fuskat. Men om den flammande bögaren [freudiansk felskrivning for real!] har spottat ut en lapp med ens namn – då måste man vara med!
Jag förväntade mig nästan att originaltiteln skulle vara ”…and the Flaming Cup”, men jag antar att det blev för gay. Slashigheten är tillräckligt intensiv i den här filmen för att sätta sprätt på hormonerna – och man behöver inte nöja sig med ett par heller! Dracos (Tom Felton) scener ger inga gaydarutslag den här gången, men däremot Harry/Ron och deras respektive andra, äldre sidocrushar.
De två Hogwartsvännerna börjar nämligen någorlunda tidigt i filmen med ett helt bedårande bråk (se bild längre ned). Det finns ingen riktig anledning och blickarna de ger varandra är trånande. När Ron (Rupert Grint) bestämmer sig för att inte prata mer med Harry så tar Harry och tyr sig till en äldre kille: Cedric (Robert Pattinson). De har bara träffat varandra någon enstaka gång och bör inte känna varandra så bra, men när Cedric ropas upp som en av de medverkande i Triwizard-tävlingen så ler Harry förälskat. Han ser faktiskt riktigt förälskad ut varje gång de träffas och jag anklagar honom inte, för Cedric är jävligt het. Rons beundran för den bulgariska quidditchspelaren Viktor Krum (Stanislav Ianevski) är dock ännumer uttalad: ”There’s no one like Krum. He’s like a bird, the way he rides the wind. He’s more than just an athlete – he’s an artist!”, utbrister Ron inspirerat med en politikers passion, varpå hans faghagsyrra retas ”I think you’re in love, Ron…”. Hela Rons familj (och Harry) börjar sjunga ”Viktor, I loove yoou..Viktor I dooo. When we’re apart my heart beats only for yooou”. Ron muttrar och rodnar.
Manusförfattarna försöker sig på att det skulle vara några känslor utöver vänskap mellan Ron och kompisen Hermione (Emma Watson) - och att det skulle vara anledningen till svartsjukan över att Krum och Hermione var balsällskap – men de lyckas inte förmedla det trovärdigt. De har även gjort honom tvångsmässigt girl-crazy i en av de franska studenterna (alla ”utländska” karaktärer är förresten helt stereotypa), men i slutet bryr han sig inte alls om henne längre – snarare tvärtom. Efter oroligheterna är slut får Harry heller inget återseende med Cho (Katie Leung) – tjejen som han i början trånade efter – men han verkar ha glömt henne när han i slutscenen går bredvid bästa vännerna Ron och Hermione. Vännernas sidospår framstår som desperata substitut för den starka gemenskap de har till varandra. För slashers innebär detta ”Slutet gott, allting gott, för nu tillåts vi fantisera vidare…”
/Johnny
.
Continue reading Harry Potter och den flammande bägaren (2005)…
The Curiosity of Chance (2006)
5 januari, 2009 at 11:03 e m | In 2000-tal, Belgien, MTF transvestiter/drag queens, USA, bögkyss, engelska, komedi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, trans och queer | Leave a CommentTags: 2006, Brett Chukerman, Russell P. Marleau(M), Russell P. Marleau(R), Tad Hilgenbrink
The Curiosity of Chance, 2006, Belgien/USA
Regi: Russell P. Marleau
Chance Marquis (Tad Hilgenbrink), en udda och redan outad tonåring börjar i en ny gymnasieskola någon gång under 80-talet. Han blir vän med två andra ufon, men får också fiender i form av den tuffa killen Brad och hans gäng. I det finns snyggingen Levi Sparks (Brett Chukerman) som råkar vara Chances granne och föremål för beundran. En kväll hamnar vännerna på en klubb där ett gäng drag queens uppträder. Det dröjer inte länge förrän Chance själv står på scenen i sin mammas gamla cocktailklänning. Men vad händer om det tuffa gänget får reda på det?
Det här är något så underligt som en klassisk teen movie med en gay huvudperson. Precis som sina förlagor innehåller den en rad uppskruvade karaktärer, dråplig humor och massor av dialog som ska föreställa snärtig. Det är en kul idé att ta in så oväntade element som en huvudperson i drag i en stereotyp genre, men idén är bättre än resultatet. Berättelsen och karaktärerna är oengagerande, och de som ska vara 16 ser ut som 25. De belgiska skådespelarnas kassa engelska uttal irriterar, och handligen hankar sig mest fram. Om det åtminstone hade varit en riktig kärlekshistoria mellan Chance och Levi, men det blir det aldrig fast de försöker muta oss med en kyss… Det räcker inte!
Trekant (1994)
27 december, 2008 at 5:07 e m | In 90-tal, USA, drama, engelska, faghags, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, homofobi, komedi, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: 1994, Alexis Arquette, Andrew Fleming(M), Andrew Fleming(R), Josh Charles, Stephen Baldwin
Threesome, 1994, USA
Regi: Andrew Fleming
Eddy (Josh Charles) är oförklarligt kär i sin buffliga och korkade internatrumskamrat Stuart (Stephen Baldwin) och blir mycket svartsjuk när Alex (Lara Flynn Boyle) – en kvinnlig student som blivit inskriven som kille av misstag – flyttar in hos dem. Stuart blir kär i Alex, Alex blir kär i Eddy (och försöker omvända honom) och Eddy är…fortfarande kär i Stuart av någon konstig anledning. De tre bestämmer sig för att bara vara vänner, men det går inte så bra. Lara och Stuart börjar ha sex i smyg och försöker para ihop sin bögvän med en annan bög på skolan, spelad av Alexis Arquette.
Hmm…vad ska jag säga? En väldigt usel film som känns som amatörfanfiction skriven av en 14-åring eller en porrfilm som försökt bli rumsren. Karaktärerna är så plastiga – de tycks inte ha någon historia, någon familj, några andra vänner eller något större mål med livet. Deras själar är påfyllda så att de nästan räcker till hela filmen. De tycks inte ens gå på lektioner, fastän hela filmen utspelar sig på ett skolområde. Allt de gör är att tänka på sex, prata om sex och ha sex. Jag tror att regissören och manusförfattaren var lite för kåt för att lägga för mycket energi på handlingen – han ville väl snabbt till trekantsscenen och jag måste erkänna att han gör den bra, för jag blev lite pirrig i kroppen. Men, om det är sexscenen man vill åt kan man nog spara ganska mycket tid på att kolla på en porrfilm istället (eller söka upp scenen på YouTube). Jag måste dock ge beröm för Eddys mångfacetterade sexualitet (han älskar Alex och har sex med henne men säger att han är gay), men även den kanske bara är ett tecken på en förvirrad, kåt och voyeuristisk manusförfattare.
/Johnny
The L-Word (2004)
21 december, 2008 at 10:58 e m | In 2000-tal, USA, drama, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, obesvarad kärlek, otrohet, romantik, straighta som låtsas vara gay, trekant/orgie/poly, tv-serie/såpa | 1 CommentTags: Erin Daniels, Ilene Chaiken (M), Jennifer Beals, Karina Lombard, Katherine Moennig, Laurel Holloman, Leisha Hailey, Mia Kirshner
The L-Word, 2004 (första säsongen), USA
Skapad av: Ilene Chaiken
L-Word kretsar kring ett gäng lesbiska/bisexuella kvinnor i Los Angeles: Bette (Jennifer Beals) och Tina (Laurel Holloman) som försöker skaffa barn, Alice (Leisha Hailey) som har svårt att få något förhållande att fungera, tennisstjärnan Dana (Erin Daniels) som gör tappra försök att komma ut ut garderoben, Marina (Karina Lombard) som driver caféet The Planet och så tuffa Shane (Katherine Moennig) som är frisör och ser ut som en rockstjärna.
Första säsongen börjar med att författaren Jenny (Mia Kirshner) kommer till stan för att slå sina påsar ihop med pojkvännen Tim. På en fest träffar hon Marina som med sin förföriska bokcirkel lyckas locka över henne till andra sidan…
Serien inehåller så många karaktärer att det först är svårt att hålla isär dem, speciellt eftersom vissa liknar varandra. Kvaliten på avsnitten är lite ojämn, och karaktärerna något för stereotypa för min smak: Vi har paret Bette och Tina, där Tina är hemmafru och Bette den karriärinriktade försörjaren, aningens okänslig men med ett hjärta av guld; hjärtekrossaren Shane, en casanova med trassligt förflutet; Marina, den flamenco-osande femme fatalen; Jenny, den djupa (och superpretentiösa) författaren osv… Samtidigt är det en intressant twist att kvinnor spelar klassiskt manliga stereotyper.
Jag blir trots allt fast: det glimtar till, man skrattar och vill veta hur det går. Och det är många heta scener och snyggingar. Shane ska vi inte tala om – hon kan vara het nog för sex säsonger, tror jag!
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
