Star Trek (1966-1969)
14 december, 2009 at 7:27 e m | In 10-60-tal, USA, action/äventyr, boytouching, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, man+man, romantik, sci-fi/fantasy, tv-serie/såpa | Leave a CommentTags: 1966, 1967, 1968, 1969, Gene Roddenberry(M), Leonard Nimoy, Star Trek, William Shatner
Den här kortlivade kultserien som sände sitt första avsnitt 1966 (och som faktiskt är väldigt djup, smart och rolig trots fula kulisser), är känd för att vara revolutionerande i sitt sätt att porträttera framtiden (2200-talet) som en tid av hopp där mänskligheten enats som ett enda demokratiskt och öppensinnat samhälle. Rymdskeppet Enterprise är på en fem år lång expedition för att undersöka galaxens olika planeter och besättningen är en vild mix av vita, svarta, kvinnor, män, asiater – och till och med en alien: Spock (Leonard Nimoy). Kaptenen – vår hjälte Kirk (William Shatner) – är en visserligen en vit, medelålders man, men tanken är att skeppet ska stå för den vackra mångfalden som finns på jorden. En av de viktigaste karaktärerna är Uhura (Nichelle Nichols) – en svart kvinna med intelligens, humor, skönhet och i en någorlunda uppsatt position. De andra kvinnorna är oftast bimbos eller onda androider – men de tillåts i alla fall leva ut sin sexualitet. Trots denna skrytiga öppenhet tycks inte homosexualitet existera i framtiden – inte uttalat i alla fall. Detta sken avskräcker dock inte alla tusentals fans som är Kirk/Spock-slashers.
Faktum är att det var i och med denna serie som ordet slash uppfanns. Relationen som de två hjältarna har är utformad som en kärlekshistoria i stil med Alexander den store och Hefaistion och detta är det faktiskt skaparen Gene Roddenberry själv som sagt – fast han påstår att han aldrig hintade om att de skulle ha någon sexuell relation. Ändå hittar han på ordet t’hy’la för att beskriva deras relation (och endast deras relation) som han också översätter som vän/broder/älskare. Om inte det är en hint så… Analyserna skulle kunna göras millånga (och de har de också gjort – kolla runt på Internet lite så hittar du en hel del) men här är några exempel: De ger varandra sängkammarblickar, de rör vid varandra beskyddande, de retas flirtigt, de är beredda att offra sina liv för varandra gång på gång, och Spock som är extremt logisk och känslokall får ibland såna fånigt hysteriska anfall när Kirks liv är i fara. Det finns som sagt så otroligt mycket små detaljer som jag skulle kunna dra upp för att övertyga dig om deras slashbarhet, men jag tror nog att det räcker att du tar och kollar igenom serien för jag lovar dig att du kommer bli övertygad inom 5 avsnitt. Om inte – kolla avsnitten ”Naked Time”, ”Amok Time” och de fyra första filmerna.
Citat: ”When I feel friendship for you, I feel ashamed!” – Spock i ”Naked Time”.
/Johnny
Liquid Sky (1983)
11 november, 2009 at 9:01 e m | In 70-80-tal, USA, droger, engelska, flatsex, konstfilm, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, omnisexualitet, queera könsroller, sci-fi/fantasy, trans och queer, våldtäkt | 2 CommentsTags: 1982, 1983, Anne Carlisle, Anne Carlisle(M), Paula E. Sheppard, Slava Tsukerman(M), Slava Tsukerman(R)
Liquid Sky, 1982-1983, USA
Regi och manus: Slava Tsukerman (med hjälp av Anne Carlisle på manuset)
Okej, jag vet inte var jag ska börja. Jag kanske ska börja där filmen börjar:på en gayklubb där new romantics-kids dansar till TV-spelsmusik och där ett pyttelitet UFO landar på ett New York-tak, inte långt ifrån the Empire State Building. Den androgyna fotomodellen Margaret (Anne Carlisle) bor precis under det taket tillsammans med sin flickvän Adrian (Paula E. Sheppard) och snart visar det sig att hennes liv påverkas på ett mycket skumt sätt av detta. Rymdvarelserna lever nämligen på den substans som utsöndras i människohjärnan vid heroin och orgasmer. En tysk forskare är på plats för att utreda detta fenomen…
Att sätta ett betyg är svårt. Den låga budgeten och huvudpersonernas skådespeleri får mig att vilja sätta en tvåa, men den unika berättartekniken, budskapet och vissa estetiskt tilltalande scener får mig att vilja sätta 4/5. Men det är ingen jävla trea! Det finns ingen medelmåttighet i den här filmen – inte heller några extremer. Det queera finns det dock gott om: Förutom att ha skrivit manus och spelat Margaret så spelar Carlisle också den manliga fotomodellen Jimmy. Och fastän hon läser sina egna repliker som om de hade luktat surströmming så är hon ändå bra (och skitsnygg) som kille. Det tar en timma innan jag fattar att det är hon. Jimmy verkar bisexuell men säger ”I usually don’t fuck girls” och Margaret förklarar sin omnisexualitet genom att säga att hon inte väljer partners efter könsorganen: ”as long as I find them attractive…”
Hela filmen är ett queerfeministiskt manifest med många smarta citat som man borde skriva ned. Det är ett kultigt konstverk men inget mästerverk – det måste man vara medveten om när man sätter sig ned för att kolla på den. Man måste också vara medveten om att den är gjord i början av 80-talet och om jag hade varit där då hade jag nog satt en fullpoängare på den (om jag hade varit tillräckligt öppensinnad då, vill säga).
/Johnny
Torchwood (2006-)
3 november, 2009 at 5:07 e m | In 2000-tal, MSM, Storbritannien, WSW, bögkyss, bögsex, drama, engelska, flatkyss, flatsex, man+man, manlig bisexualitet, romantik, sci-fi/fantasy, trans och queer, tv-serie/såpa | 1 CommentTags: 2006, 2008, 2009, Gareth David-Lloyd, John Barrowman, Russell T. Davies(M)
Torchwood är en spin-off på den kultiga brittiska sci-fi-serien Doctor Who. Den omnisexuelle antihjälten Jack Harkness visade sig vara så populär att han fick sin helt egna serie.
Torchwood är lite så som man önskar att alla TV-serier vore. Och då syftar jag inte främst på de ofta tvivelaktiga specialeffekterna, det ibland svaga manuset, de omotiverade scenerna där Jack står på diverse höga byggnader eller de storslagna panoreringarna över Cardiffs nattliv (även om det är sådant som jag faktiskt personligen uppskattar). Nej den stora anledningen till att jag tycker Torchwood är så himla bra är att det inte är en gayserie, utan helt enkelt en serie med väldigt mycker queera inslag. Serier som bara riktar sig till en gaypublik når oftast bara en gaypublik, vilket kanske inte är så konstigt, men det som de åstakommer med Torchwood tycker jag är ännu bättre: Det pågår en väldig massa sex, men det är för det mesta skitsamma om det är mellan olikkönade eller samkönade, och det gör att man kommer ifrån det ”vi och dem”-tänkande som ofta uppstår i mer renodlade gayserier.
Grundstoryn är att Torchwood är en organisation som grundades av Queen Victoria på 1800-talet, med syftet att försvara jorden mot utomjordiska hot. Jack (John Barrowman) är från framtiden – en framtid där människorasen har spritt sig så brett över galaxerna att varken kön, art eller antal ben längre spelar någon större roll. Under seriens gång uppstår en väldigt fin relation mellan honom och en annan i organisationen. Det kommer lite smygande men känns sedan så självklart att man inte fattar varför man inte insåg det redan från början.
Serien har hittills kommit i tre säsonger. Det är fortfarande osäkert om och när det blir en fjärde säsong.
/Richochet, gästskribent
Star Trek III – Spocks återkomst (1984)
23 oktober, 2009 at 9:50 e m | In 70-80-tal, USA, action/äventyr, engelska, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, romantik, sci-fi/fantasy | Leave a CommentTags: 1984, Harve Bennett(M), Leonard Nimoy, Leonard Nimoy(M), Leonard Nimoy(R), Star Trek, William Shatner
Star Trek III: The Search for Spock, 1984, USA
Regi: Leonard Nimoy
Manus: Harve Bennett & Leonard Nimoy
Den svenska titeln är ganska avslöjande va? Efter att ha fått sin karaktär dödad i slutet av Star Trek II är nu Leonard Nimoy tillbaka för att regissera filmen där Spock återuppstår. How charming! Admiral Kirk (William Shatner) tar till alla medel och bryter mot alla regler för att få tillbaka sin gamla T’hy’la (vän/broder/älskare) som i dödsångestens desperation tagit över doktor McCoys kropp. Innan Spock får sin omtalade återkomst hinner vi se de kända rymdfienderna Klingons och vara med om filmvärldens charmigaste medelålderskris.
I den här filmen är homoerotiken bara en del. Eller ska jag istället säga: den här filmen är bara en del av homoerotiken… Den är bara ett kapitel i sagan om de två Star Trek-karaktärernas kärlek. Den bevisar hur Spock är det viktigaste i Kirks liv – och i slutet när Spock är tillbaka i sin kropp så kommer han bara ihåg en enda sak: Kirks förnamn, ”Jim! Your name is Jim! I have been and shall always be your friend.”
/Johnny
Star Trek 2: Khans vrede (1982)
21 augusti, 2009 at 12:00 e m | In 70-80-tal, USA, action/äventyr, boytouching, engelska, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, romantik, sci-fi/fantasy | 2 CommentsTags: 1982, Gene Roddenberry(M), Harve Bennett(M), Leonard Nimoy, Nicholas Meyer(R), Star Trek, William Shatner
Star Trek II: The Wrath of Khan, 1982, USA
Regi: Nicholas Meyer
Manus: Harve Bennet och Gene Roddenberry (Skaparen av ”Star Trek”)
Ännu en gång ska admiral Kirk (William Shatner) ut på äventyr med sitt rymdskepp Enterprise. De ska kämpa mot övermänniskan Khan (Ricardo Montalban) som vill ta över universum och döda Kirk. Men den här gången har Kirk sin vän och rymdspecialist Spock (Leonard Nimoy) med sig redan från början. Spock öppnar upp och säger ”You’re my captain…you’re also my friend. I have and will always be yours.” Meningsuppbyggnaden inbjuder till flera tolkningar av vad ”yours” innebär. Star Trek-skaparen Gene har ju till och med uppfunnit ett nytt ord för att beskriva deras speciella relation: T’hy’la. Det används i bokversionen av första Star Trek-filmen och betyder antingen broder/vän/älskare. Säger inte det något? Jag säger Kirk+Spock=canon. Homoromantik så det räcker till alla och blir över. Jag vill dock inte avslöja för mycket om filmen (om ni inte redan har sett den) förutom att den är mycket bättre än förra – och mer actionfylld! Jag gillar också att Kirk har medelålderskris och att den kvinnliga Vulcan-karaktären Saavik (heta Kirstie Alley) slipper bli reducerad till ett fånigt kärleksobjekt. Jag tror det är så queert det kan bli i en storbudgetfilm från 80-talet.
/Johnny
Star Trek (1979)
19 augusti, 2009 at 1:52 e m | In 70-80-tal, USA, engelska, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, romantik, sci-fi/fantasy | 1 CommentTags: 1979, Alan Dean Foster(M), Gene Roddenberry(M), Harold Livingston(M), Leonard Nimoy, Robert Wise(R), Star Trek, William Shatner
Star Trek: the motion picture, 1979, USA
Regi: Robert Wise
Manus: James Schamus, Harold Livingston och Gene Roddenberry (Skaparen av ”Star Trek”)
Jim Kirk (William Shatner) återvänder till sitt gamla rymdfartyg Enterprise för att kämpa mot elaka aliens. Hans gamla själsfrände Spock (Leonard Nimoy) kommer också tillbaka från sin hemplanet Vulcan där han i många år blivit tränad i att förtränga sina mänskliga sidor. Kirk känner inte igen honom – han visste att hans vän kunde vara kall och logisk men nu säger han inte ens ‘hej’. Nu har en timma av filmen gått. Resten av filmen får vi se långsamma panoreringar över airbrush-målade miniatyrer (otroligt mycket vackrare än nutidens datorgjorda – no kidding!) och i slutet blir alla slash-fans överlyckliga över Spocks nära-döden-insikt. Trots att det är en ganska seg film och att musiken är rippad från Star Wars-filmen som kom två år innan, så har den tillräckligt med kaleidoskop-projektioner, retro-futuristisk pseudo-vetenskaplig filosofi och homoerotik för att göra mig lycklig. Som man brukar säga: jag ger den en stark trea!
/Johnny
V för Vendetta (2005)
13 mars, 2009 at 4:42 e m | In 2000-tal, Storbritannien, Tyskland, USA, action/äventyr, drama, engelska, flatkyss, historiskt tema, homofobi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, sci-fi/fantasy, thriller/deckare | 1 CommentTags: 2005, Imogen Poots, James McTeigue(R), Kyra Meyer, Laura Greenwood, Mary Stockley, Natasha Wightman, Stephen Fry
V for Vendetta, 2005, USA/Storbritannien/Tyskland
Regi: James McTeigue
Evey (Natalie Portman) går omkring i staden på natten, trots utegångsförbudet som råder. När säkerhetspolisen kommer på henne blir hon räddad av en mystisk man i mask som kallar sig V. Tillsammans startar de en revolution mot det brutala övervakningssamhället de lever i: ett samhälle där storebror alltid ser dig och där alla förbud är ”för din egen säkerhet”. Denna skrämmande framtidsfantasi är baserad på en tecknad serie av David Lloyd.
Jag älskar hämndfilmer! Den här hymlar inte, den tvekar inte – det är bara V som i Victory! Vanligtvis är det någon i sista minuten som gnyr till ”Hämnd är fel!” för att sudda ut budskapet så att inte filmen blir allt för provokativ. Men här nämer de till och med USA:s krig och anklagar nästan på så sätt en riktig nation för ondska – och hur extremt det än verkar så känns problematiken relevant för det samhälle vi lever i nu. Det är modigt! Å andra sidan handlar filmen om hur censuren stoppar folket från att uttrycka sig, så att censurera den vore ju att skjuta sig själv i foten.
Gayinnehållet är också väldigt poltitiskt. I samhället i filmen så är homosexualitet bannat och en av Eveys poltiskt involverade vänner (spelad av Stephen Fry!) är bög. Evey får även läsa ett brev av en kvinna som heter Valerie (Natasha Wightman), där det berättas om förbjudna lesbiska kärlekshistorier som vi också får se. Valeries flickvänner Ruth, Sarah och Christina spelas av Mary Stockley, Kyra Meyer och Imogen Poots.
/Johnny
Sagan om ringen-trilogin
23 februari, 2009 at 7:30 e m | In 2000-tal, Nya Zeeland, USA, action/äventyr, bögkyss, engelska, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, romantik, sci-fi/fantasy, slash | 9 CommentsTags: 2001, 2002, 2003, Billy Boyd, Dominic Monaghan, Elijah Wood, Fran Walsh(M), J.R.R. Tolkien(M), Orlando Bloom, Peter Jackson(R), Sean Astin, Sean Bean, Viggo Mortensen
Jag har aldrig varit någon riktig fantasy-fantast, men ändå gick jag och såg alla tre Sagan om ringen-filmer på bio när de kom. Man kunde ju tro att jag var där av ytliga skäl (Orlando Bloom, Elijah Wood och andra androgyna skönheter) men de första gångerna var jag faktiskt bara plikttroget sällskap till två alvkompisar och den sista gången gick jag och såg den för att den var 4 timmar lång och billigare än ett hotell.
Av någon oförklarlig anledning missade jag ändå slashigheten totalt, vilket slog mig som helt sinnessjukt när jag såg om filmerna den här helgen. Jag har nog aldrig i hela mitt liv sett något mer homoromantiskt och slashertillfredsställande än detta mästerverk på 10h+. Jag känner mig nu redo att ta på mig manteln och de spetsiga alvöronen och joina alla LOTR-slashers på LiveJournal.
Harry Potter och den flammande bägaren (2005)
24 januari, 2009 at 2:04 e m | In 2000-tal, Storbritannien, USA, action/äventyr, barnfilm, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, sci-fi/fantasy, slash | 1 CommentTags: 2005, Daniel Radcliffe, J.K. Rowling(M), Mike Newell(R), Robert Pattinson, Rupert Grint, Stanislav Ianevski, Steve Kloves(M)
Harry Potter and the Goblet of Fire, 2005, Storbritannien/USA
Regi: Mike Newell
Harry Potter (Daniel Radcliffe) är nu fjortis och råkar (som av magi!) komma med i en farlig tävling med sjuttonårsgräns. Skolan och hans vänner blir misstänksamma och anklagar honom för att ha fuskat. Men om den flammande bögaren [freudiansk felskrivning for real!] har spottat ut en lapp med ens namn – då måste man vara med!
Jag förväntade mig nästan att originaltiteln skulle vara ”…and the Flaming Cup”, men jag antar att det blev för gay. Slashigheten är tillräckligt intensiv i den här filmen för att sätta sprätt på hormonerna – och man behöver inte nöja sig med ett par heller! Dracos (Tom Felton) scener ger inga gaydarutslag den här gången, men däremot Harry/Ron och deras respektive andra, äldre sidocrushar.
De två Hogwartsvännerna börjar nämligen någorlunda tidigt i filmen med ett helt bedårande bråk (se bild längre ned). Det finns ingen riktig anledning och blickarna de ger varandra är trånande. När Ron (Rupert Grint) bestämmer sig för att inte prata mer med Harry så tar Harry och tyr sig till en äldre kille: Cedric (Robert Pattinson). De har bara träffat varandra någon enstaka gång och bör inte känna varandra så bra, men när Cedric ropas upp som en av de medverkande i Triwizard-tävlingen så ler Harry förälskat. Han ser faktiskt riktigt förälskad ut varje gång de träffas och jag anklagar honom inte, för Cedric är jävligt het. Rons beundran för den bulgariska quidditchspelaren Viktor Krum (Stanislav Ianevski) är dock ännumer uttalad: ”There’s no one like Krum. He’s like a bird, the way he rides the wind. He’s more than just an athlete – he’s an artist!”, utbrister Ron inspirerat med en politikers passion, varpå hans faghagsyrra retas ”I think you’re in love, Ron…”. Hela Rons familj (och Harry) börjar sjunga ”Viktor, I loove yoou..Viktor I dooo. When we’re apart my heart beats only for yooou”. Ron muttrar och rodnar.
Manusförfattarna försöker sig på att det skulle vara några känslor utöver vänskap mellan Ron och kompisen Hermione (Emma Watson) - och att det skulle vara anledningen till svartsjukan över att Krum och Hermione var balsällskap – men de lyckas inte förmedla det trovärdigt. De har även gjort honom tvångsmässigt girl-crazy i en av de franska studenterna (alla ”utländska” karaktärer är förresten helt stereotypa), men i slutet bryr han sig inte alls om henne längre – snarare tvärtom. Efter oroligheterna är slut får Harry heller inget återseende med Cho (Katie Leung) – tjejen som han i början trånade efter – men han verkar ha glömt henne när han i slutscenen går bredvid bästa vännerna Ron och Hermione. Vännernas sidospår framstår som desperata substitut för den starka gemenskap de har till varandra. För slashers innebär detta ”Slutet gott, allting gott, för nu tillåts vi fantisera vidare…”
/Johnny
.
Continue reading Harry Potter och den flammande bägaren (2005)…
Performance (1970)
27 december, 2008 at 7:26 e m | In 10-60-tal, Storbritannien, action/äventyr, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk stämning, homofobi, konstfilm, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, sci-fi/fantasy, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 1968, 1970, Anita Pallenberg, Donald Cammell(R), James Fox, Michèle Breton, Mick Jagger, Nicolas Roeg(R)
Performance, 1970 (inspelad 1968), Storbritannien
Regi: Nicolas Roeg, Donald Cammell
Jag ska inte låtsas som att jag förstår den här filmen – för det gör jag inte riktigt fastän jag har sett den med svensk text, sett en dokumentär om den, läst flera analyser av den samt sett vissa delar igen för att friska upp minnet – och jag ska inte heller försöka återge vad den handlar om i detalj, men jag ska försöka måla upp någon snabb skiss av vad jag tänker om den:
Allt börjar med att Chas (James Fox) är någon gangstertyp och sedan lämnar han det livet och då får han maffian efter sig. Detta håller på i typ en timma, vilket nästan fick mig att stänga av videon, men sedan träffar han Turner (Mick Jagger) och får bo i hans hus och det är då hela filmen egentligen börjar, skulle man kunna säga.
Turner bor med två kvinnor (Lucy och Pherber) och de tycks ha ett slags bisexuellt polyförhållande. Lucy (Michèle Breton) är en androgyn och mörkhårig fransyska som jag flera gånger misstar för att vara Mick Jagger – detta visar sig vara meningen då i en scen då Turner och Chas ligger i samma säng och Turner vänder sig mot Chas och de börjar hångla. Men i sekunden han vänder sig om byter de skådespelare och då är det Lucy som Chas rullar omkring med. Regissörerna leker med oss tittare och får oss att bli förvirrade – vem är vem? Vad är drogrus och vad är verklighet?
Tjejerna tillåts dock ha sina fysiskt bisexuella stunder tillsammans (utan manliga ”stuntmän”) och Pherber (Anita Pallenberg) retar Chas när hon märker att han lider av homofobi och föreslår att han bör testa på att ligga med Turner (läs samtalet nedan). Turner verkar vara kär i Chas och har ett ganska blygt sätt att närma sig honom – i slutet undrar man om inte Turner och Lucy ändå är samma person. Och i en låt i filmen (med musikvideo!) anspelas det på homoerotik, fast då mellan äldre gubbar. Rakt igenom är det queer, queer och queer. Synd bara att det går så segt i början. När filmen väl kommer igång är den estetiskt tilltalande och drogad men fortfarande väldigt svårsmält – inget att sitta och sticka en kofta till, alltså.
/Johnny
Earthian (1989)
5 december, 2008 at 3:59 e m | In 70-80-tal, Japan, action/äventyr, animerat/anime, bögkyss, bögsex, droger, engelska, japanska, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, miniserie, sci-fi/fantasy | Leave a CommentTags: Kazuhiko Inoue, Kenichi Ohnuki(R), Nobuyasu Furukawa(R), Nozomu Sasaki, Toshiyasu Kogawa(M), Yun Kouga(M)
アーシアン, (Āshian), 1989, Japan
Anime skapad av Kenichi Ohnuki, Nobuyasu Furukawa och Toshiyasu Kogawa efter mangan av Yun Kouga.
Chihaya (Nozomu Sasaki) och Kagetsuya (Kazuhiko Inoue) är invånare på planeten Eden – änglar. Tillsammans har de fått i uppdrag att övervaka jordborna och rapportera om hur de sköter sig. Till en början kommer de inte alls överens, men i takt med att de tar sig igenom jordens faror och utmaningar växer känslorna…
Den här animen är väldigt vacker och fullspäckad av saker jag gillar: konstiga tolkningar av kristendomen, killar med enorma vingar på ryggen, ångestfyllda kärleksscener, gråhåriga cyborgs och maktgalna vetenskapsmän. Men för den som inte läst mangan är den tyvärr också ganska obegriplig, då stora delar av handlingen tagits bort för att serien ska kunna få plats i fyra avsnitt. För den som har läst mangan, bara vill se på fina rörliga bilder eller bara är för trött för att hänga med i en handling i vilket fall som helst är det en fantasifull och spännande miniserie.
/Tina
Rocky Horror Picture Show (1975)
1 december, 2008 at 6:26 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, Storbritannien, USA, bögsex, engelska, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, otrohet, rysare/gore, sci-fi/fantasy, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: Barry Bostwick, Jim Sharman(M), Jim Sharman(R), Nell Campbell, Patricia Quinn, Peter Hinwood, Richard O'Brien(M), Tim Curry
The Rocky Horror Picture Show, 1975, Storbritannien/USA
Regi: Jm Sharman
Det blivande äkta paret Janet (Susan Sarandon) och Brad (Barry Bostwick) kör fast i ovädret och letar sig till ett spöklikt slott i närheten för att låna en telefon. Där träffar de på den mystiske vetenskapsmannen Dr. Frank-N-Furter (Tim Curry) som är en ”sweet transvestite from Transsexual, Transylvania”. Han låter dem inte ringa något samtal, utan visar dem istället sitt största experiment: den konstgjorda och muskulösa drömmannen Rocky Horror (Peter Hinwood).
Rocky Horror är nog den queeraste musikalen jag känner till – och den är över 30 år gammal! Huvudpersonen är en dominant bisexuell man i raffset som skapar en manlig älskare åt sig själv och har ett förflutet med nästan alla i huset. Han lyckas även få Janets fästman Brad i säng. I ”Touch-a Touch-a Touch me” får Janet sjunga ut sin kvinnliga sexualitet (”I’ve got an itch to scratch, I need assistance”) medan Magenta (Patricia Quinn) och Columbia (Nell Campbell a.k.a. Little Nell) upphetsat bevakar henne och Rocky som om de vore en porrfilm. Låten ”Don’t dream it – be it!” är en hymn om transvestitisk fetischism och i slutet blir det en het och vacker orgie i en pool innan Dr. Frank tvingas återvända till sin hemplanet. En B-rysar/sci-fi/komedi/musikal-klassiker värd att se flera gånger!
/Johnny
Batman Forever
5 september, 2008 at 2:09 e m | In 90-tal, Storbritannien, USA, action/äventyr, engelska, homoerotisk manlig vänskap, komedi, långfilm, man+man, sci-fi/fantasy | 2 CommentsTags: Chris O'Donnell, Janet Scott Batchler(M), Jim Carrey, Joel Schumacher(R), Lee Batchler(M), Val Kilmer
Batman Forever, 1995, USA / Storbritannien
Batman (Val Kilmer) behövs som vanligt i staden Gotham. Den här gången är skurken Two-face (Tommy Lee Jones) på rymmen och han vill ta över världen (!!!”!!”!!1!). Two-face börjar med att försöka spränga ett cirkustält, men en akrobatisk yngling (som inte ser så ung ut) vid namn Dick* räddar situationen. Den unga hjälten (Chris O’Donnell) kunde dock inte rädda sin familj, så Batman (som egentligen är en rik affärsman vid namn Bruce Wayne) känner sig manad att ”ta hand om” honom (eftersom han är hom.. hans egna föräldrar också blev mördade av Two-face). Tillsammans blir de Batman och Robin (=rödhake – så mesigt!) och de har det gemensamma målet att döda sin största fiende. Men de får ännu en fiende på ryggen: den gåtfulla Riddler (Jim Carrey) som förut var besatt av Bruce Wayne men nu snarare är besatt av att förgöra Bruce Wayne (och just det – ta över världen genom att sno folks kunskaper*). Hur ska detta gå?
Val Kilmer har en förmåga att alltid se kåt ut vem han än tittar på. Låt oss ta det till vår fördel och mixa det med en tight gummidräkt och repliker där Robin säger att han är mer än en vän till Batman (han är ”en partner”) så har vi en film med homoerotiskt tema. Till och med Riddler mobbar honom för det när han säger ”vem väljer du? [bla bla kvinnan du älskar bla bla] eller din nattliga partner [Robin]?” På grund av tvetydigheten i ”nocturnal partner” lägger han till lite trivia han fått fram genom tankeläsning: ”han drömmer om att få vara naken tillsammans med en tjej”. Haha. Betoningen på att det är en kvinna Robin vill ha och inte en man känns som en direkt pik till Batman. Well, tyvärr är det lite sexuell spänning även mellan kvinnliga psykologen Dr. Meridian (Nicole Kidman) och Bruceman, så vi får mötas halvvägs och kalla honom bisexuell.
* (!!”1″”!!22½½!!)
/Johnny
The Mighty Boosh
21 maj, 2008 at 2:48 e m | In 2000-tal, Storbritannien, action/äventyr, bögkyss, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, homofobi, komedi, komma ut, könsförväxling, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, romantik, sci-fi/fantasy, straighta som låtsas vara gay, trans och queer, tv-serie/såpa, våldtäkt | 2 CommentsTags: Julian Barratt, Noel Fielding, Rich Fulcher
The Mighty Boosh, 2004-?, Storbritannien
Har senaste veckan förälskat mig helt i The Mighty Boosh. En komediserie som kretsar runt de fiktiva personerna Vince Noir och Howard Moon – spelade och skapade av real life-bästisarna Noel Fielding och Julian Barratt.
Vince är en attraktiv, ung, happy-go-lucky-typ vars liv bara glider på medan han byter stil stup i kvarten. Hans mest älskade ägodel är hans välfriserade hår – och hans enorma garderob. Alla vill ha honom – både män och kvinnor – och han misstas ofta för att vara Howards fru på grund av sitt androgyna utseende.
Howard är en lite djupare karaktär, tycks vara äldre än Vince men vi får veta under seriens gång att de ska föreställa samma ålder. Howard känns bara lite mer old fashioned. Han lyssnar intensivt på jazz och försöker att bli något i livet, men vad han än gör tycks han misslyckas. Och folk tycks inte ens lägga hans namn och ansikte på minnet.
Men de här olika typerna är ändå väldigt intima – rör vid varandra, säger att de älskar varandra, bor tillsammans, semestrar tillsammans. De kompletterar varandra. De är som ett gammalt gift par och bråkar emellanåt som ett. Men Vince ger Howard blickar som om de vore nyförälskade.
Utöver detta slashbara himmelrike så finns också otroligt mycket humor. Och Fielding, Barratt och de andra skådespelarna spelar även andra roller, vissa av dem väldigt queera/gay. Andra karaktärer är trollkarlen Naboo (Michael Fielding – Noels brorsa), gorillan Bollo (spelad av Dave Brown), den barnsliga och gayiga Zoo-ägaren Bob Fossil (Rich Fulcher) m.fl. Alla lever de i någon slags värld mellan fantasi och verklighet. Serien känns påkostad med rekvisita, smink, fantasifulla kulisser, unika kläder och specialskriva låtar – och det är nog därför det är så få avsnitt: Säsong 1 har 8 halvtimmesavsnitt och säsong 2 och 3 har bara 6 avsnitt var. Men det är kvalitativa timmar man får och min queera själ känns tillfredsställd.
/Johnny
/Imdb/
Köp på Amazon.co.uk: säsong 1+2 säsong 3
Be Kind Rewind
16 april, 2008 at 2:22 e m | In 2000-tal, USA, engelska, homoerotisk manlig vänskap, komedi, långfilm, man+man, sci-fi/fantasy | 9 CommentsTags: Jack Black, Michael Gondry(R), Mos Def
Be Kind Rewind, 2008, USA
Ännu en helt jävla sjuk komedi (jag undviker ordet ”skruvad” här, för det är så uttjatat) från regissören till Science of Sleep och Eternal Sunshine of the Spotless Mind (Michael Gondry). Den handlar om Mike (Mos Def) som jobbar på en videobutik och hans kompis Jerry (Jack Black) som bor bredvid ett kraftverk. Efter en olycka blir Jerry magnetiserad och råkar radera innehållet på alla VHS-band i butiken. Eftersom alla har slutat sälja VHS-band måste de spela in filmerna på nytt. De kallar nyversionerna för Swedade – d.v.s. att de är specialversioner från Sverige. Genialt! Hela filmen inspirerar en att gå ut och göra en egen filmremake och det är så befriande att skratta åt riktigt dåliga (men självklart geniala) skämt ibland. Vad är då det queera med den här filmen? Jo, förstår ni – den här filmen är helt superduper på alla sätt. Det introduceras en snygg tjej (Melonie Diaz) ganska tidigt i filmen men hon blir inte tillsammans med någon av killarna utan är bara deras vän och medhjälpare. Och hon misstänker seriöst att Mike är kär i Jerry och han förnekar det inte helt. Dessutom spelar killarna både kvinnoroller och mansroller i sina egna filmer. Slutet kommer dock lite för fort med för många lösa trådar hängande och slängande, och man förväntar sig att filmen ska fortsätta efter eftertexterna, men det gör den aldrig. Buhu. Tåls dock att se flera gånger om på raken!/Imdb/
/Johnny
Curse of the Queerwolf
14 februari, 2008 at 11:50 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, engelska, gay bashing, homofobi, komedi, könsförväxling, långfilm, otrohet, religion, rysare/gore, sci-fi/fantasy, straighta som låtsas vara gay, trans och queer | 1 CommentTags: John McCafferty, Mark Pirro(R), Michael Palazzolo, Pat Hunter
Curse of the Queerwolf, 1988, USA
Hahhahahahahahahah! OMG! Den här är helt galet rolig. För det första är den sååå B, men det är nog meningen för det gör halva filmen. Den parodiserar Exorcisten, Den sista färden + alla möjliga B-rysare. Handlingen är att heterokarlen Larry (Michael Palazzo) är otrogen och blir biten av en bög som ser ut som en transvestit som han trodde var kvinna. Bögen can’t help it – han är smittad av Queerwolf-smittan som gör en till bög vid fullmåne. Och sannerligen – vid fullmåne växer det ut långa målade naglar på Larry. Han får även en peruk och hans handled faller för gravitationen. Av någon anledning är transvestit och bög samma sak här. När jag beskriver allt låter filmen så jävla homofobisk och evil, men jag tror det motsatta är menat. De gör lika mycket – om inte mer – narr av heterosexuella och homofobiska präster. Queert och B, helt enkelt. Och jävligt kul om man förstår ironin./Imdb
/Johnny
Nowhere
21 januari, 2008 at 6:04 e m | In 90-tal, Frankrike, MTF transvestiter/drag queens, USA, bögkyss, engelska, homoerotisk stämning, incest, komedi, kvinnlig bisexualitet, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, romantik, rysare/gore, sci-fi/fantasy, trans och queer | 5 CommentsTags: Gregg Araki(R), Guillermo Díaz, James Duval, Jeremy Jordan, Nathan Bexton
Nowhere, 1997, USA/Frankrike
Jag slutar aldrig älska Gregg Araki. Här har han gjort en fullkomligt lysande film som parodiserar tonårssåpor och Sci-fi-B-filmer. Alla karaktärer är stereotypa som seriefigurer med peruker och frisyrer i alla färger och former. Den är beskriven som ”90210 on acid” (säger IMDb) och det stämmer ganska bra. Huvudpersonen Dark (James Duval) är en känslosam bisexuell kille som letar efter kärleken i livet. Han är så emo att hans tapeter föreställer honom själv med pistoler riktade mot tinningarna. Han har en flickvän, men hon är också bisexuell och vill ha ett öppet förhållande och knulla runt (bl.a. med de kända, twincestanspelande Brewer Twins). Dark blir kär i den blonda och otroligt söta Montgomery (Nathan Bexton) men han försvinner mystiskt när de spelar ”burken”. Och vem är den ödleliknande varelsen som dyker upp överallt?/Imdb/
/Johnny
The Caress of the Creature
17 november, 2007 at 6:37 e m | In 2000-tal, USA, engelska, homofobi, komedi, kortfilm/sketch, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, sci-fi/fantasy | 1 CommentTags: Junior Mendez, Patrick Alexander, Stewart McAlpine(R)
The Caress of the Creature, 2007, USA
LOL LOL! En kortfilm som är en parodi på B-monsterfilmer och gör narr av både helamerikanska machomän och feminina latinobögar – mest den första sorten. När machomännen är ute på sjön så blir den ena kittlad under foten – finns det ett sjöodjur i vattnet och är det gay? Skräcken sprider sig i byn… Jävligt lyckad, klockren och lagom lång. /imdb/
/Johnny
Gayniggers from Outer Space
29 oktober, 2007 at 6:05 e m | In 90-tal, Danmark, engelska, homoerotisk stämning, komedi, kortfilm/sketch, man+man, manlig homosexualitet, sci-fi/fantasy | 3 CommentsTags: Coco C.P. Dalbert, Gbatokai Dakinah, Konrad Fields, Morten Lindberg(R), Sammy Salomon
Gayniggers from Outer Space, 1992, Danmark
OK…LOL LOL LOL!!! Jag såg The Little Richard Story häromdagen och tänkte att det var sällan man såg svarta homosexuella på film. Här kommer en helt hysterisk queer kortfilm som handlar om svarta homosexuella från planeten Anus som ska utrota alla kvinnor i universum och låta homoerotiken flöda. Allt är så politiskt inkorrekt att man sätter i halsen, men ingen slipper undan och självironin är ständigt närvarande. Den här filmen är fantastisk. Ditt liv är inte komplett utan den./Imdb/
/Johnny
En vampyrs bekännelse
5 oktober, 2007 at 9:12 e m | In 90-tal, USA, action/äventyr, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, obesvarad kärlek, romantik, sci-fi/fantasy | 1 CommentTags: Antonio Banderas, Brad Pitt, Neil Jordan(R), Tom Cruise
Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles, 1994, USA
Sen första gången jag såg den här filmen när jag var ganska liten (typ 12) har jag fått gayvibbar från den. Och den blir bara mer obvious varje gång man kollar på den. Brad Pitt och Tom Cruise samspelar med blickar och leenden och först är de som fysiska och blodtörstiga älskare, sen blir de som ett gammalt gift par. Vampyrer är otroligt erotiska varelser och vilken homofob som helst blir ju helt upphetsad när Antonio Banderas och Brad Pitts läppar nästan möts vid ett ångande möte dem emellan. De som gjorde filmen visste vad de gjorde med våra stackars hjärtan!/Imdb/
/Johnny
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
