Take my sex away (2007)
19 december, 2009 at 11:45 f m | In 2000-tal, MTF transvestiter/drag queens, Sverige, dokumentär, kortfilm/sketch, könsförväxling, queera könsroller, svenska, trans och queer | 1 CommentTags: Anna Eborn(R), Lovisa Elwerdotter(R), Tove Pils(R)
Take my sex away, 2007, Sverige
Regi: Lovisa Elwerdotter, Anna Eborn, Tove Pils
”Det finns ingen väg tillbaka när man väl har vikt av från den väg man förväntas gå. Jag vill hitta den jag är, någon annanstans, gå över gränser och hitta det jag tycker om och som gör mig lycklig.”
En kortdokumentär som är ett porträtt av en som varken känner sig som kille eller som tjej. Filmen är ett inblick i personens liv med inslag från bl a en boxningshall och en burleskfest. Jag gillar mycket att huvudpersonens könstillhörighet hålls oklar genom filmen. Fin och queer liten film som förtjänar att ses av fler!
Katt på hett plåttak (1958)
17 december, 2009 at 10:55 e m | In 10-60-tal, USA, beards/skägg, drama, engelska, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben | Leave a CommentTags: 1958, Paul Newman, Richard Brooks(M)
Cat on a Hot Tin Roof, 1958, USA
Regi och manus: Richard Brooks (efter en pjäs av Tennessee Williams)
Det gamla American football-proffset Brick (Paul Newman) är på besök hos sina föräldrar eftersom hans pappa (kallad Big Daddy) fyller år och det ryktas om att han också är döende. Brick har med sin fru Maggie (Elizabeth Taylor) och brorsan Gooper har med sin näsvisa fru Mae och fem ohyfsade ungar som alla har ”hundnamn”. Det här är troligtvis en av de första dysfunctional family-dramerna – Brick är alkholist och gillar varken sin fru eller sin pappa och Mae försöker ställa sig in och Maggie hatar henne och pappan förnekar att han ska dö och passar på att visa hur lite han tycker om sina barnbarn. Drama drama – men så är den också baserad på en pjäs av Tennessee Williams.
Hela den här filmen är en enda stor metafor för homosexualitet. Nej, inte det som jag just berättade utan det finns en viktig kärna i den här historian och det är anledningen till Bricks alkoholism. Man får snart veta att han brukade ha en killkompis som hette Skipper (vilka j-a namn de har alltså!) och att denne dog för ett tag sedan. När han kommer upp som samtal blir det tydligare varför Brick inte vill ha sex eller barn med Maggie – hon tycks bara vara hans ”skägg”. Brick beskriver deras giftermål som en ”överenskommelse” och Maggie säger ”Skipper ville inte att du och jag skulle gifta oss för det innebar mindre frihet för dig.”
Det verkar inte som att den där friheten handlade om att hänga med grabbarna på krogen heller, utan när pappan nämner något om Skipper blir Brick helt plötsligt hysterisk och defensiv utan anledning: ”Skipper och jag var vänner, begrips?! Du får det att låta skamligt och smutsigt!” Pappan verkar dock förstående och fortsätter senare lugnt och vänskapligt att fråga: ”Skipper var som en krycka för dig, va?”. Brick svarar att ”Ja, det var han. I skolan och utanför…” varpå pappan undrar ”Hur tog Maggie den här storslagna och sanna vänskapen?” med tonen att det skulle vara något att vara svartsjuk över. Jaja, Hollywood censurerade den här gaypjäsen så mycket att den blev helt flummig och avslutar med en helt överraskande heterosexscen där Brick tycks vara mirakulöst botad från alla sina (homosexuella) besvär.
/Johnny
Dream Boy (2008)
17 december, 2009 at 9:05 e m | In 2000-tal, USA, boytouching, bögkyss, bögsex, drama, engelska, gay bashing, historiskt tema, homofobi, incest, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, romantik, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2008, James Bolton(M), James Bolton(R), Jim Grimsley(M), Maximillian Roeg, Owen Beckman, Stephan Bender
Dreamboy, 2008, USA
Regi och manus: James Bolton (efter en roman av Jim Grimsley)
Nathan (Stephan Bender) flyttar med sina föräldrar till en liten lanthåla i södra USA. Där förälskar han sig snabbt med grannpojken Roy (Maximillian Roeg), som förutom att gå i skolan som Nathan börjar i, också kör skolbussen dit. De hjälper varandra med läxor och … ja, blir älskare. Någon hade jämfört den här filmen med Brokeback Mountain och jag förstår vad de menar: gay, flanellskjortor, lägereldar och lite random gitarrplink som filmmusik – och det finns mörka hemligheter och hemskheter så det räcker.
I början är kemin mellan killarna inte så trovärdig. De ler aldrig mot varandra när de har sex, men första gången de håller varandras händer är så adorabel att jag förlåter dem. Allt eftersom filmen går blir de också mer naturliga mot varandra och det finns gott om vackra kärleksscener, men slutet var helt WOT?! Jag vill inte ge några spoilers om vad som hände men det kändes så billigt. Alldeles för snabba scenbyten och jag hängde inte med alls. Nåväl, den här filmen är i mycket högre klass än de flesta amerikanska independentfilmer med gaytema.
/Johnny
Star Trek (1966-1969)
14 december, 2009 at 7:27 e m | In 10-60-tal, USA, action/äventyr, boytouching, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, man+man, romantik, sci-fi/fantasy, tv-serie/såpa | Leave a CommentTags: 1966, 1967, 1968, 1969, Gene Roddenberry(M), Leonard Nimoy, Star Trek, William Shatner
Den här kortlivade kultserien som sände sitt första avsnitt 1966 (och som faktiskt är väldigt djup, smart och rolig trots fula kulisser), är känd för att vara revolutionerande i sitt sätt att porträttera framtiden (2200-talet) som en tid av hopp där mänskligheten enats som ett enda demokratiskt och öppensinnat samhälle. Rymdskeppet Enterprise är på en fem år lång expedition för att undersöka galaxens olika planeter och besättningen är en vild mix av vita, svarta, kvinnor, män, asiater – och till och med en alien: Spock (Leonard Nimoy). Kaptenen – vår hjälte Kirk (William Shatner) – är en visserligen en vit, medelålders man, men tanken är att skeppet ska stå för den vackra mångfalden som finns på jorden. En av de viktigaste karaktärerna är Uhura (Nichelle Nichols) – en svart kvinna med intelligens, humor, skönhet och i en någorlunda uppsatt position. De andra kvinnorna är oftast bimbos eller onda androider – men de tillåts i alla fall leva ut sin sexualitet. Trots denna skrytiga öppenhet tycks inte homosexualitet existera i framtiden – inte uttalat i alla fall. Detta sken avskräcker dock inte alla tusentals fans som är Kirk/Spock-slashers.
Faktum är att det var i och med denna serie som ordet slash uppfanns. Relationen som de två hjältarna har är utformad som en kärlekshistoria i stil med Alexander den store och Hefaistion och detta är det faktiskt skaparen Gene Roddenberry själv som sagt – fast han påstår att han aldrig hintade om att de skulle ha någon sexuell relation. Ändå hittar han på ordet t’hy’la för att beskriva deras relation (och endast deras relation) som han också översätter som vän/broder/älskare. Om inte det är en hint så… Analyserna skulle kunna göras millånga (och de har de också gjort – kolla runt på Internet lite så hittar du en hel del) men här är några exempel: De ger varandra sängkammarblickar, de rör vid varandra beskyddande, de retas flirtigt, de är beredda att offra sina liv för varandra gång på gång, och Spock som är extremt logisk och känslokall får ibland såna fånigt hysteriska anfall när Kirks liv är i fara. Det finns som sagt så otroligt mycket små detaljer som jag skulle kunna dra upp för att övertyga dig om deras slashbarhet, men jag tror nog att det räcker att du tar och kollar igenom serien för jag lovar dig att du kommer bli övertygad inom 5 avsnitt. Om inte – kolla avsnitten ”Naked Time”, ”Amok Time” och de fyra första filmerna.
Citat: ”When I feel friendship for you, I feel ashamed!” – Spock i ”Naked Time”.
/Johnny
Du ska nog se att det går över (2003)
12 december, 2009 at 8:52 f m | In 2000-tal, Sverige, dokumentär, flatkyss, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, obesvarad kärlek, svenska | 2 CommentsTags: Cecilia Neant-Falk
Du ska nog se att det går över, 2003, Sverige
Regi: Cecilia Neant-Falk
Tre tjejer som gillar tjejer filmas och för videodagbok under tre år, under vilka man får följa deras tankar, kärlekar och komma ut-processer. De kommer alla från mindre samhällen där alla känner alla och där de som avviker döms hårt.
Filmaren Cecilia Neant-Falk satte ut en annons i Okej som fjortonåring, för att komma i kontakt med andra tjejer i samma situation. Femton år senare gör hon om samma sak igen, och det är några av dem som svarade på annonsen vi får följa i filmen. Den är en titt in i någon annans tillvaro, enkel, okonstlad och intressant. Särskilt fångar det mig hur tystnaden i relationer så lätt kan ta över och ersätta det öppna samtal som skulle kunna leda till acceptans. Men alla tjejerna i filmen tar sig så småningom förbi tystnaden på olika sätt.
SqueezeBox! (2008)
22 november, 2009 at 5:14 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, USA, bögkyss, bögsex, dokumentär, engelska, man+man, manlig homosexualitet, musikfilm, trans och queer | 1 CommentTags: 2008, Jayne County, John Cameron Mitchell, Justin Bond, Miss Guy, Mistress Formika, Steven Saporito(R), Zach Schaffer(R)
SqueezeBox!, 2008, USA
Regi: Steven Saporito och Zach Schaffer
Under sju år (mellan 1994 och 2001) fanns klubben SqueezeBox i New York, en dragcentrerad rockklubb där ingen fick mima. Med punklegenden Jayne County (fd Wayne County) som förebild blev SqueezeBox ett ställe där inget var för spektakulärt eller extremt – en orgie i måttlöshet i andan ”du vet att du älskar det”.
Det var på SqueezeBox Hedwig and the Angry Inch föddes, och klubben stod modell för Justin Bonds sexbejakande klubb i Shortbus. Band som Psychotica och Toilet Boys tog sina första självande andetag (eller snarare, drog av sina första rock n’ roll-vrål samtidigt som de headbangade i jätteperuker). Jag kan tycka att dokumentären är lite ensidigt hyllande, men samtidigt, varför inte? Det är inte utan att Sverige känns en aning kallt, litet, hämmat och trist i jämförelse. När jag blev punkare en gång för länge sen var det något som SqueezeBox jag drömde om. Fint att det har funnits på riktigt!
Butley (1974)
11 november, 2009 at 9:34 e m | In 70-80-tal, Kanada, Storbritannien, USA, drama, engelska, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, otrohet | 1 CommentTags: 1974, Alan Bates, Harold Pinter(R), John Savident, Michael Byrne, Richard O'Callaghan, Simon Gray(M)
Simon Grey’s Butley, 1974, Storbritannien/Kanada/USA
Regi: Harold Pinter
Manus: Simon Grey
Den här filmen är egentligen en pjäs och det märks. Allting utspelar sig under en dag i engelskaprofessor Ben Butleys (Alan Bates) liv och det är mestadels inne på hans kontor på skolan. Han både delar kontor och bostad med sin pojkvän Joey och filmen börjar med att han använder Joeys trubbiga rakhyvel och skär sig på kinden. Det är bloddroppen som får bägaren att rinna över och resten av dagen är Butley på dåligt humör, men man kan gissa att det är en del av hans personlighet också. Han är bittrare och otrevligare än Dr. Gregory House och Simon Cowell tillsammans! Han förlolämpar medarbetare, elever och folk på telefon. Han är svartsjuk på Joeys nya ”vän” Reg (Michael Byrne) och när hans fru (Susan Engel – som är skrämmande lik Helen Sjöholm) kommer och ber om skilsmässa säger han nej för att jävlas. Han kan inte ens komma ihåg namnet på sitt barn. Han är ett as, helt enkelt.
I stort sätt är det en välspelad film med smarta repliker, men som sagt är den väldigt teatralisk och jag har lite svårt för sådan. För att vara från 1974 är den förvånansvärt homocentrisk och inte så homofobisk som man skulle kunna förvänta sig. Förvänta dig ingen het gaysexscen bara.
/Johnny
Liquid Sky (1983)
11 november, 2009 at 9:01 e m | In 70-80-tal, USA, droger, engelska, flatsex, konstfilm, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, omnisexualitet, queera könsroller, sci-fi/fantasy, trans och queer, våldtäkt | 2 CommentsTags: 1982, 1983, Anne Carlisle, Anne Carlisle(M), Paula E. Sheppard, Slava Tsukerman(M), Slava Tsukerman(R)
Liquid Sky, 1982-1983, USA
Regi och manus: Slava Tsukerman (med hjälp av Anne Carlisle på manuset)
Okej, jag vet inte var jag ska börja. Jag kanske ska börja där filmen börjar:på en gayklubb där new romantics-kids dansar till TV-spelsmusik och där ett pyttelitet UFO landar på ett New York-tak, inte långt ifrån the Empire State Building. Den androgyna fotomodellen Margaret (Anne Carlisle) bor precis under det taket tillsammans med sin flickvän Adrian (Paula E. Sheppard) och snart visar det sig att hennes liv påverkas på ett mycket skumt sätt av detta. Rymdvarelserna lever nämligen på den substans som utsöndras i människohjärnan vid heroin och orgasmer. En tysk forskare är på plats för att utreda detta fenomen…
Att sätta ett betyg är svårt. Den låga budgeten och huvudpersonernas skådespeleri får mig att vilja sätta en tvåa, men den unika berättartekniken, budskapet och vissa estetiskt tilltalande scener får mig att vilja sätta 4/5. Men det är ingen jävla trea! Det finns ingen medelmåttighet i den här filmen – inte heller några extremer. Det queera finns det dock gott om: Förutom att ha skrivit manus och spelat Margaret så spelar Carlisle också den manliga fotomodellen Jimmy. Och fastän hon läser sina egna repliker som om de hade luktat surströmming så är hon ändå bra (och skitsnygg) som kille. Det tar en timma innan jag fattar att det är hon. Jimmy verkar bisexuell men säger ”I usually don’t fuck girls” och Margaret förklarar sin omnisexualitet genom att säga att hon inte väljer partners efter könsorganen: ”as long as I find them attractive…”
Hela filmen är ett queerfeministiskt manifest med många smarta citat som man borde skriva ned. Det är ett kultigt konstverk men inget mästerverk – det måste man vara medveten om när man sätter sig ned för att kolla på den. Man måste också vara medveten om att den är gjord i början av 80-talet och om jag hade varit där då hade jag nog satt en fullpoängare på den (om jag hade varit tillräckligt öppensinnad då, vill säga).
/Johnny
Jules och Jim (1962)
6 november, 2009 at 3:44 e m | In 10-60-tal, Frankrike, drama, engelska, franska, långfilm, man+man, regnbågsbarn, trekant/orgie/poly, tyska | 1 CommentTags: 1962, François Truffaut(M), François Truffaut(R), Henri Serre, Henri-Pierre Roché(M), Oskar Werner
Jules et Jim, 1962, Frankrike
Regi och manus: François Truffaut (efter Henri-Pierre Rochés bok)
Österrikaren Jules (Oskar Werner) och fransmannen Jim (Henri Serre) är bästa vänner och de delar allt. De förälskar sig till och med i samma kvinna: Catherine (Jeanne Moreau). Jules blir den som gifter sig med henne. Men efter andra världskriget – där de två männen strider på olika sidor – så kommer Jim och flyttar in hos Jules och Catherine. Det gifta paret har nu barn men de verkar inte så lyckliga och Catherine är otrogen med många olika män. Hon försöker även förföra Jim, vilket lyckas. När Jules inser att han håller på att förlora Catherine ber han Jim att gifta sig med henne så att de alla tre kan fortsätta umgås och ha hand om barnet tillsammans. Men Catherine verkar bli mer och mer psykiskt instabil och krävande…
En väldigt intressant polyrelation. Jag skulle inte kalla Jules och Jims relation som homoerotisk på något sätt, men de älskar varandra väldigt mycket och de tävlar inte mot varandra om kvinnan. Sen är ju inte allt happy happy heller, men det är en klassisk film som man kanske borde se någon gång.
/Johnny
Cabaret (1972)
6 november, 2009 at 1:15 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk stämning, homofobi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, män i garderoben, otrohet, trans och queer, trekant/orgie/poly, tyska | 1 CommentTags: 1972, Bob Fosse(R), Christopher Isherwood(M), Helmut Griem, Jay Presson Allen(M), Joe Masteroff(M), Joel Grey, John Van Druten(M), Michael York
Cabaret, 1972, USA
Regi: Bob Fosse
Manus: Jay Presson Allen
När det kommer till vem som har skrivit den här filmen blir det lite krångligt. Från vad jag tagit reda på är filmen inspirerad av en musikal komponerad av låtskrivarparet Kander och Ebb – och de hade i sin tur baserat sin musikal på en pjäs av John Van Druten, som i sin tur var inspirerad av en bok av Christopher Isherwood. Någonstans har jag också läst att någon Joe Masteroff skrev en pjäs som är inblandad också, men detaljerna skiter jag i. Nu har ni fått era namedroppings.
Storyn är i alla fall att den amerikanska engelskaläraren Brian Roberts (Michael York) kommer till Berlin för att tjäna pengar på språklektioner och samtidigt lära sig lite tyska. Det är 1931 och nazismen växer diskret fram bakom hörnet, men på klubben Cabaret är det frisläppt. Där framträder den karismatiska Sally Bowles (gayikonen Liza Minelli) med sina dans- och sångnummer och när när hon märker att Brian är hennes nya hyresgäst bestämmer hon sig för att förföra honom. Han visar sig dock vara homosexuell, men Sally bestämmer sig för att han bara har haft dålig erfarenhet med kvinnor och fortsätter sina metoder. När hon väl fått honom på kroken träffar hon en mycket rikare man (Helmut Griem) som bjuder in dem båda till lyxliv på landet. Det blir nu osäkert vem som förför vem och ett slags ambivalent polyförhållande växer fram.
Gaydelen i den här filmen känns avslappnad för att vara 1972. Gamla Berlin var känt för att vara öppensinnat och homovänligt och trots att det är en amerikansk film från homofoba 70-talet så känns det som att filmen skulle kunnat vara gjord idag. Jag skulle i och för sig inte haft något emot lite mer passionerad man-on-man action, och det skulle inte heller ska skadat med några fler musikalnummer.
/Johnny
Våldsamma nätter (1992)
5 november, 2009 at 10:09 e m | In 90-tal, Frankrike, Italien, boytouching, bögkyss, bögsex, drama, droger, franska, hiv/aids, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, spanska | Leave a CommentTags: 1992, Carlos López, Cyril Collard, Cyril Collard(M), Cyril Collard(R)
Les nuits fauves, 1992, Frankrike/Italien/Storbritannien
Regi och manus: Cyril Collard
Cyril Collard spelar huvudrollen i filmen som han både regisserat och skrivit manus till. Det handlar om den franska fotografen Jean som är bisexuell och väldigt sexuellt aktiv. När han får reda på att han är HIV-positiv reagerar han med att förneka det för sig själv – han förnekar det även för den väldigt unga flickvännen (Romane Bohringer) han har. När de har haft oskyddat sex blir han rädd och det är långt efteråt som han berättar för henne. Hennes dödsångest leder till ett sammanbrott där hon blir så besatt av Jean att hon inte kan låta honom vara ifred – hon ringer flera gånger om dagen och jagar honom och hotar med att ta livet av sig om han inte har sex med henne – fastän han vid det här laget har lämnat henne för att bo tillsammans med en pojkvän: Samy (Carlos López). Det blir en kamp mellan de två älskarna och Jean står i mitten och försöker hantera att han snart kommer dö. En mycket rörande film med ett skitbra (till stor del specialskrivet) soundtrack. Påminner en del om Tiden som finns kvar.
/Johnny
Hot Fuzz (2007)
5 november, 2009 at 6:26 e m | In 2000-tal, Storbritannien, action/äventyr, boytouching, drama, engelska, homoerotisk manlig vänskap, komedi, långfilm, man+man, romantik, thriller/deckare | 5 CommentsTags: 2007, Edgar Wright(M), Edgar Wright(R), Nick Frost, Simon Pegg, Simon Pegg(M)
Hot Fuzz, 2007, Storbritannien
Regi: Edgar Wright
Manus: Edgar Wright och Simon Pegg
Polisen Nicholas Angel (Simon Pegg) fångar så bovar att han får statistiken för medarbetarna att se dålig ut. Därför blir skickad ut till en liten håla på landsbygden där de är så perfekta att de inte har någon brottslighet. Den perfekta ängeln Angel blir helt chockerad när han ser hur byns poliser rycker på axlarna åt saker som alkoholpåverkade bilister och han bestämmer sig för att få ordning på saker och ting. Men då börjar det helt plötsligt komma en våg av mord i det lilla samhället och när alla misstänkta har efternamn som Reaper, Shooter, Skinner och Hatcher är det svårt att rensa bland ledtrådarna och motiven. Det är som en gammal Agatha Christie-deckare – fast med glimten i ögat och mycket mer action.
Nicholas blir kompis med polismästarens son Danny (Nick Frost) och de är väldigt söta ihop. Trots att det inte är några billiga skämt om att de skulle ha en sexuell relation så känns det ändå som att filmskaparna har lagt ut hintar om det. Deras stunder tillsammans är väldigt romantiska och seriösa och när de somnar i soffan tillsammans är det helt AWWW. När Danny fyller år går (springer!) Nicholas och handlar en blomma åt honom och när butiksbiträdet frågar om det är till ”someone special” så tänker han efter ett tag och svarar ‘ja’. Vad för mer bevis behöver vi? Jo, hmm… just det! De riskerar sina liv för varandra.
/Johnny
Brottslig drift (1959)
5 november, 2009 at 5:59 e m | In 10-60-tal, USA, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, thriller/deckare | Leave a CommentTags: 1959, Bradford Dillman, Dean Stockwell, Meyer Levin(M), Richard Fleischer(R), Richard Murphy(M)
Compulsion, 1959, USA
Regi: Richard Fleischer
Manus: Richard Murphy (baserat på en bok av Meyer Levin)
Artie (Bradford Dillman) och Judd (Dean Stockwell) är två begåvade och intelligenta tonåringar som ganska tydligt är psykiskt störda också. Man introduceras redan i första scenen till det speciella S&M-förhållande de har till varandra. Judd vill bli befalld och Artie är psykopatisk nog för att kommendera honom att begå brott. Det börjar med en silversked och slutar med… ja, mord.
Judds brorsa Max tycker inte om att han umgås med Artie. Han säger ”Don’t you ever go to a baseball game or chase girls? When I was your age…” och det är hela tiden lite underförstått att Judd är gay och kär i sin kompis. Om känslorna är besvarade får vi aldrig veta, för Artie är en skamlös mytoman. Efter halva filmen börjar rättegångsdramat (där frasen ”I’m a doctor – not a lawyer!” ordagrannt yttras, vilket är roligt för Star Trek-fans som jag) och Orson Welles kommer in i bilden och spelar killarnas advokat. Nu blir frågeställningarna: Är dessa ungdomar friska nog för att avrättas för det sadistiska och meningslösa brott de begått? Har media rätt att döma ut någon i förskott? Vad är ett lämpligt straff för mord? Väldigt intressant, faktiskt.
/Johnny
Elizabeth (1998)
5 november, 2009 at 5:37 e m | In 90-tal, MTF transvestiter/drag queens, Storbritannien, drama, engelska, historiskt tema, långfilm, manlig bisexualitet, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 1998, Michael Hirst(M), Shekhar Kapur(R), Vincent Cassel
Elizabeth, 1998, Storbritannien
Regi: Shekar Kapur
Manus: Michael Hirst
Det här är filmen hur Elizabeth I (Cate Blanchett) kom till makten i England och vilket extremt (och livshotande!) motstånd hon mötte – inte för att hon var kvinna, utan för att hon var protestant och inte katolik.
I vilket fall som helst så är queerinnehållet att hon råkar komma på en av hennes franska friare (Vincent Cassel) med att ha sexlekar, utklädd till drottning. Elizabeth ler mest och säger att ”mina känslor för dig har inte förändrats, men jag måste tänka på folkets bästa”. Prinsen/prinsessan försvarar sig med att säga något liknande ”du får ju bära klänning så varför får inte jag?” vilket är väldigt queert och bra. Den här franska kungligheten verkar för övrigt bisexuell – och i hens sovrum så försiggick det orgier deluxe. Elizabeth själv är dock kär i en man – men eftersom hon inte vill gifta sig och skaffa barn (och i en scen klipper av allt hår bara för att sedan ta på en peruk över det i någon slags symbolism) är hon ändå rätt queer. Miniqueer.
/Johnny
Blecktrumman (1979)
5 november, 2009 at 5:15 e m | In 70-80-tal, Frankrike, Polen, Tyskland, drama, f.d. Jugoslavien, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, polska, regnbågsbarn, trekant/orgie/poly, tyska | Leave a CommentTags: 1979, Daniel Olbrychski, Günter Grass(M), Heinz Bennent, Jean-Claude Carrière(M), Mario Adorf, Volker Schlöndorff(R)
Die Blechtrommel, 1979, Västtyskland/Polen/Frankrike/Jugoslavien
Regi: Volker Schlöndorff
Manus: Jean-Claude Carrière (efter Günter Grass roman)
Vid tre års ålder bestämmer sig Oskar (David Bennent) för att sluta växa och får sin önskan besvarad genom en olycka. Hans favoritleksak är en liten blecktrumma som han ivrigt går och slår på genom hela livet – och får han inte som han vill så skriker han så att glas spricker.
Det är en mycket fascinerande och fantasifull historia om gränsen mellan barndom och vuxenliv och hela tiden i bakgrunden pågår andra världskriget som om det vore vilken vardag som helst. Men det är förstås ett problem för Oskar eftersom han bor i den omstridda tysk-polska staden Danzig (Gdańsk) och hans familj består av tre separata folkslag. Nu kommer den queera delen in: I en scen tidigt i filmen får man se Jan Bronski (Daniel Olbrychski) och Alfred Matzerath (Mario Adorf) stå och prata flirtigt med varandra. Alfred säger ”Vi kasjuber, polacker och tyskar måste hålla ihop” och sen kommer Oskars mamma Agnes (Angela Winkler) och tar dem båda i handen och de vandrar bort tillsammans medan Oskars barnsliga berättarröst säger ”Dessa båda olika, men i fråga om mamma samstämmiga herrar, fattade tycka för varandra och i denna treenighet satte de mig, Oskar, till världen.” Jan är Agnes kusin och detta tabu är en del i att hon gifte sig med den tyska Alfred, men det är ingen rivalitet mellan de två männen som det vanligtvis brukar vara i poly-konstellationer på film – det är snarare så att det är Alfred och Agnes som bråkar med varandra och kusinen Jan försöker få dem att hålla sams. En söt scen är när Jan äter från en sked som Alfred håller i, vilket visar på att de inte bara har ett socialpolitisk överenskommelse utan, som sagt, också ”tycke för varanda”. En annan queer parantes är att det nämns att en karaktär som heter Greff (Heinz Bennent) ”tycker om ungdomen; tycker om pojkar bättre än flickor.” Detta är inget man får se utan det är bara ett konstaterande.
/Johnny
Torchwood (2006-)
3 november, 2009 at 5:07 e m | In 2000-tal, MSM, Storbritannien, WSW, bögkyss, bögsex, drama, engelska, flatkyss, flatsex, man+man, manlig bisexualitet, romantik, sci-fi/fantasy, trans och queer, tv-serie/såpa | 1 CommentTags: 2006, 2008, 2009, Gareth David-Lloyd, John Barrowman, Russell T. Davies(M)
Torchwood är en spin-off på den kultiga brittiska sci-fi-serien Doctor Who. Den omnisexuelle antihjälten Jack Harkness visade sig vara så populär att han fick sin helt egna serie.
Torchwood är lite så som man önskar att alla TV-serier vore. Och då syftar jag inte främst på de ofta tvivelaktiga specialeffekterna, det ibland svaga manuset, de omotiverade scenerna där Jack står på diverse höga byggnader eller de storslagna panoreringarna över Cardiffs nattliv (även om det är sådant som jag faktiskt personligen uppskattar). Nej den stora anledningen till att jag tycker Torchwood är så himla bra är att det inte är en gayserie, utan helt enkelt en serie med väldigt mycker queera inslag. Serier som bara riktar sig till en gaypublik når oftast bara en gaypublik, vilket kanske inte är så konstigt, men det som de åstakommer med Torchwood tycker jag är ännu bättre: Det pågår en väldig massa sex, men det är för det mesta skitsamma om det är mellan olikkönade eller samkönade, och det gör att man kommer ifrån det ”vi och dem”-tänkande som ofta uppstår i mer renodlade gayserier.
Grundstoryn är att Torchwood är en organisation som grundades av Queen Victoria på 1800-talet, med syftet att försvara jorden mot utomjordiska hot. Jack (John Barrowman) är från framtiden – en framtid där människorasen har spritt sig så brett över galaxerna att varken kön, art eller antal ben längre spelar någon större roll. Under seriens gång uppstår en väldigt fin relation mellan honom och en annan i organisationen. Det kommer lite smygande men känns sedan så självklart att man inte fattar varför man inte insåg det redan från början.
Serien har hittills kommit i tre säsonger. Det är fortfarande osäkert om och när det blir en fjärde säsong.
/Richochet, gästskribent
Girls – Lust for Life
3 november, 2009 at 4:50 e m | In 2000-tal, MSM, USA, WSW, bögkyss, bögsex, engelska, flatsex, kvinna+kvinna, man+man, musikvideo | Leave a CommentTags: 2009, Girls
Här är en musikvideo jag hittade. Ett gaypar och ett lesbiskt par i värsta queera erotiken, men det här är den censurerade versionen.
Om du vill se den porrigare versionen får du kolla här, men jag måste varna känsliga tittare för en eregerad penis.
Lite info om indie-bandet Girls.
/Johnny
Let’s be together (2008)
27 oktober, 2009 at 5:34 e m | In 2000-tal, Danmark, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, danska, dokumentär, drama, fjollor, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, trans och queer | Leave a CommentTags: 2008, Nanna Frank Möller(R)
Let’s be together, 2008, Danmark
Regi: Nanna Frank Möller
Hairon bor i ett litet Jylländskt samhälle med sin mamma, styvpappa och fyra syskon. Hans femtonårsdag ska firas storslaget med temafest, och Hairon ska klä ut sig till Kleopatra. Han älskar att gå i högklackat, shoppa och dränka sig i parfym. Men när han och mamman åker till Brasilien för att för första gången på tre år träffa Hairons biologiska pappa resulterar det i upprörda känslor.
En tänkvärd dokumentär som följer ett skeende utan att komma med så mycket förklaringar, och ett fint porträtt av en ovanligt modig och vanligt upprorisk tonåring. Filmen fokuserar på relationerna mellan personerna, och det är så dramatiskt i det lilla att man sitter klistrad för att se vad som ska hända. Den innehåller också några överraskande vändningar som jag inte tänker avslöja. Finast är när Hairon och hans pappa, efter att de försonats, arbetar med klänningen Hairon ska ha på sig på festen. Slutet var ganska öppet och förbryllade mig lite.
The Fish Child (2009)
25 oktober, 2009 at 10:06 f m | In 2000-tal, Argentina, drama, flatkyss, flatsex, incest, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, spanska | 1 CommentTags: 2009, Inés Efron, Lucia Puenzo(R), Lucia Puenzo(W), Mariela Vitale
El niño pez, 2009, Argentina
Regi: Lucia Puenzo
Tjänsteflickan Ailin (Mariela Vitale) kom till den välbärgade familjen som trettonåring från Paraguay. Sedan dess har dottern i huset, Lala (Inés Efron), inte haft ögon för någon annan och nu är de ett par. De drömmer om ett eget hus i Paraguay och stjäl saker från familjen för att skrapa ihop pengar. Men Ailin har också relationer med flera män, däribland Lalas pappa. Situationen leder till att ett brott begås och Lala och Ailin skiljs åt. Men Lala gör allt för att få träffa Ailin igen. Hon hoppas på att Ailin ska dyka upp i sitt barndomhem i Paraguay, men när Lala kommer dit är det något annat hon finner.
Vackert foto är lite av Lucia Puenzos kännemärke och det gäller The Fish Child likaväl som XXY. Men annars håller inte denna hennes nya film samma höga klass som den tidigare. Grundberättelsen är lovande, men vissa detaljer i storyn känns extremt overkliga. Berättartempot växlar mellan att vara så snabbt att man får tänka till för att hänga med i handlingen, och att vara långsamt. Det är väldigt många scener där Lala gråter. Men även en del hethet mellan Lala och Ailin, och om man som jag gillar androgyna Inés Efron ska man bestämt se den.
Star Trek III – Spocks återkomst (1984)
23 oktober, 2009 at 9:50 e m | In 70-80-tal, USA, action/äventyr, engelska, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, romantik, sci-fi/fantasy | Leave a CommentTags: 1984, Harve Bennett(M), Leonard Nimoy, Leonard Nimoy(M), Leonard Nimoy(R), Star Trek, William Shatner
Star Trek III: The Search for Spock, 1984, USA
Regi: Leonard Nimoy
Manus: Harve Bennett & Leonard Nimoy
Den svenska titeln är ganska avslöjande va? Efter att ha fått sin karaktär dödad i slutet av Star Trek II är nu Leonard Nimoy tillbaka för att regissera filmen där Spock återuppstår. How charming! Admiral Kirk (William Shatner) tar till alla medel och bryter mot alla regler för att få tillbaka sin gamla T’hy’la (vän/broder/älskare) som i dödsångestens desperation tagit över doktor McCoys kropp. Innan Spock får sin omtalade återkomst hinner vi se de kända rymdfienderna Klingons och vara med om filmvärldens charmigaste medelålderskris.
I den här filmen är homoerotiken bara en del. Eller ska jag istället säga: den här filmen är bara en del av homoerotiken… Den är bara ett kapitel i sagan om de två Star Trek-karaktärernas kärlek. Den bevisar hur Spock är det viktigaste i Kirks liv – och i slutet när Spock är tillbaka i sin kropp så kommer han bara ihåg en enda sak: Kirks förnamn, ”Jim! Your name is Jim! I have been and shall always be your friend.”
/Johnny
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
