Våldsamma nätter (1992)
5 november, 2009 at 10:09 e m | In 90-tal, Frankrike, Italien, boytouching, bögkyss, bögsex, drama, droger, franska, hiv/aids, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, spanska | Leave a CommentTags: 1992, Carlos López, Cyril Collard, Cyril Collard(M), Cyril Collard(R)
Les nuits fauves, 1992, Frankrike/Italien/Storbritannien
Regi och manus: Cyril Collard
Cyril Collard spelar huvudrollen i filmen som han både regisserat och skrivit manus till. Det handlar om den franska fotografen Jean som är bisexuell och väldigt sexuellt aktiv. När han får reda på att han är HIV-positiv reagerar han med att förneka det för sig själv – han förnekar det även för den väldigt unga flickvännen (Romane Bohringer) han har. När de har haft oskyddat sex blir han rädd och det är långt efteråt som han berättar för henne. Hennes dödsångest leder till ett sammanbrott där hon blir så besatt av Jean att hon inte kan låta honom vara ifred – hon ringer flera gånger om dagen och jagar honom och hotar med att ta livet av sig om han inte har sex med henne – fastän han vid det här laget har lämnat henne för att bo tillsammans med en pojkvän: Samy (Carlos López). Det blir en kamp mellan de två älskarna och Jean står i mitten och försöker hantera att han snart kommer dö. En mycket rörande film med ett skitbra (till stor del specialskrivet) soundtrack. Påminner en del om Tiden som finns kvar.
/Johnny
Torchwood (2006-)
3 november, 2009 at 5:07 e m | In 2000-tal, MSM, Storbritannien, WSW, bögkyss, bögsex, drama, engelska, flatkyss, flatsex, man+man, manlig bisexualitet, romantik, sci-fi/fantasy, trans och queer, tv-serie/såpa | 1 CommentTags: 2006, 2008, 2009, Gareth David-Lloyd, John Barrowman, Russell T. Davies(M)
Torchwood är en spin-off på den kultiga brittiska sci-fi-serien Doctor Who. Den omnisexuelle antihjälten Jack Harkness visade sig vara så populär att han fick sin helt egna serie.
Torchwood är lite så som man önskar att alla TV-serier vore. Och då syftar jag inte främst på de ofta tvivelaktiga specialeffekterna, det ibland svaga manuset, de omotiverade scenerna där Jack står på diverse höga byggnader eller de storslagna panoreringarna över Cardiffs nattliv (även om det är sådant som jag faktiskt personligen uppskattar). Nej den stora anledningen till att jag tycker Torchwood är så himla bra är att det inte är en gayserie, utan helt enkelt en serie med väldigt mycker queera inslag. Serier som bara riktar sig till en gaypublik når oftast bara en gaypublik, vilket kanske inte är så konstigt, men det som de åstakommer med Torchwood tycker jag är ännu bättre: Det pågår en väldig massa sex, men det är för det mesta skitsamma om det är mellan olikkönade eller samkönade, och det gör att man kommer ifrån det ”vi och dem”-tänkande som ofta uppstår i mer renodlade gayserier.
Grundstoryn är att Torchwood är en organisation som grundades av Queen Victoria på 1800-talet, med syftet att försvara jorden mot utomjordiska hot. Jack (John Barrowman) är från framtiden – en framtid där människorasen har spritt sig så brett över galaxerna att varken kön, art eller antal ben längre spelar någon större roll. Under seriens gång uppstår en väldigt fin relation mellan honom och en annan i organisationen. Det kommer lite smygande men känns sedan så självklart att man inte fattar varför man inte insåg det redan från början.
Serien har hittills kommit i tre säsonger. Det är fortfarande osäkert om och när det blir en fjärde säsong.
/Richochet, gästskribent
Girls – Lust for Life
3 november, 2009 at 4:50 e m | In 2000-tal, MSM, USA, WSW, bögkyss, bögsex, engelska, flatsex, kvinna+kvinna, man+man, musikvideo | Leave a CommentTags: 2009, Girls
Här är en musikvideo jag hittade. Ett gaypar och ett lesbiskt par i värsta queera erotiken, men det här är den censurerade versionen.
Om du vill se den porrigare versionen får du kolla här, men jag måste varna känsliga tittare för en eregerad penis.
Lite info om indie-bandet Girls.
/Johnny
Otto; or, Up with Dead People (2008)
22 september, 2009 at 6:24 e m | In 2000-tal, Kanada, Tyskland, bögkyss, bögsex, droger, engelska, flatkyss, gay bashing, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, rysare/gore, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 2008, Bruce La Bruce(R), Bruce laBruce(W), Gio Black Peter, Jey Crisfar, Katharina Klewinghaus, Marcel Schlutt, Susanne Sachsse
Otto; or, Up with Dead People, 2008, Tyskland/Kanada
Regi: Bruce laBruce
Otto (Jey Crisfar), en nykläckt zombie, dyker upp i kanten av en landsväg. Förvirrad släntrar han omkring tills någonting drar honom till Berlin. Från tiden han levde minns han nästan ingenting, utom små glimtar som då och då dyker upp, minnen från en lyckligare tid. I storstaden träffar han filmaren Medea Yarn (Katharina Klewinghaus) som håller på att spela in sitt storverk, den politiska gay-zombie-porrfilmen ”Up with dead people”. Otto erbjuds en roll och tas om hand av medskådespelaren Fritz (Marcel Schlutt), men hans förflutna vill inte lämna honom någon ro.
Bruce laBruces filmer spelar i en egen liga – de är svåra att jämföra med andra. Att det är extrem lågbudget och att skådespelarna talar engelska med tysk brytning gör mig inte så mycket. Det finns alltid en sympatisk humor i grunden som bär. Jag gillade greppet att ta en genre som av vissa anses som politisk och använda den på det här (också politiska) sättet.
Jag hade blivit varnad innan för magstarka scener men är inte särskilt känslig så jag tyckte inte det var så farligt. Sexscenerna i slutet kunde dock ha skippats, eftersom partiet precis innan var så starkt i sig att de inte behövdes. (Spoiler!) Känslan av att Otto hade dött av sorg när pojkvännen lämnade honom var det som främst gjorde filmen sevärd.
Longtime Companion (1990)
12 september, 2009 at 12:30 e m | In 90-tal, USA, bögkyss, bögsex, drama, engelska, hiv/aids, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, romantik | Leave a CommentTags: Campbell Scott, 1990, Norman René(R), Craig Lucas(M), Patrick Cassidy, John Dossett, Stephen Caffrey, Bruce Davison, Mark Lamos
Longtime companion, 1990, USA
Regi: Norman René
Det är 1981 när en grupp av vänner och älskare som brukar dela en stuga om somrarna första gången hör talas om AIDS – fast då beskrivet som en cancer som drabbar homosexuella. Inte långt därefter drabbas den första av vännerna (Dermot Mulroney). Sedan får vi följa gänget under ca 7 år, bland andra paret Sean (Mark Lamos) och David (Bruce Davison) som båda blir sjuka, tills nästan bara Fuzzy (Stephen Caffrey) och Willy (Campbell Scott) finns kvar i livet, båda kämpande med sin sorg och sin rädsla för att bli smittade.
Jag minns fortfarande exakt när och var jag hörde talas om AIDS första gången. Jag var kanske åtta år och på bilsemester med familjen när nyheten berättades på radio. Filmen beskriver ett skeende som nästan känns bortglömt, och det går upp för en hur fruktansvärt det måste ha varit när sjukdomen dök upp, när det måste ha känts som att det fanns noll och ingenting att göra.
Berättandet i filmen blir ibland lite fragmenterat eftersom man hoppar från år till år, ibland var den lite cheesy (särskilt nån scen i slutet), men ändå sevärd, och jag fällde en tår här och där.
It’s in the water (1997)
1 september, 2009 at 7:25 e m | In 90-tal, USA, bögkyss, bögsex, engelska, faghags, flatkyss, flatsex, homofobi, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, religion, romantik | Leave a CommentTags: Derrick Sanders, John Hallum, Kelli Herd(M), Kelli Herd(R), Keri Jo Chapman, Teresa Garrett
It’s in the water, 1997, USA
Regi: Kelli Herd
Välgörenhetsorganisationen som Alex (Keri Jo Chapman) jobbar för ska hjälpa till vid ett nyöppnat hospice för aidssjuka i den lilla staden Azalea Springs. Detta är inte populärt hos överklassdamerna i organisationen, men Alex börjar jobba där ändå, och där dyker hennes gamla bästis Grace (Teresa Garrett) upp efter många år på annat håll. Alex känner sig allt mer missnöjd med sin situation och sitt äktenskap, och känslor hon försökt trycka undan börjar spira. Samtidigt uppstår ryktet att det är vattnet i staden som gör folk homosexuella…
Jag blev besviken på den här filmen för jag tyckte storyn lät rätt kul, men det var den inte. En lättsam och rätt banal komedi som knappast satte några spår – inte hos mig i alla fall. Visst drog jag på munnen ibland, men det var väl det hela. Både bög- och lebbkyssar men ändå… trist. Kanske inte min sorts humor.
Taking Woodstock (2009)
19 augusti, 2009 at 1:26 e m | In 2000-tal, MSM, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, USA, bögkyss, bögsex, drama, droger, engelska, faghags, historiskt tema, homoerotisk stämning, komedi, man+man, manlig homosexualitet, musikfilm, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 2009, Ang Lee(R), Demetri Martin, Elliot Tiber(M), James Schamus(M), Jonathan Groff, Liev Schreiber, Paul Dano
Taking Woodstock, 2009, USA
Regi: Ang Lee
Manus: James Schamus (efter Elliot Tibers självbiografi)
Trots att han är vuxen nog att skaffa ett eget liv, lever Elliot (Demetri Martin) tillsammans med sina föräldrar ute på vischan i White Lake och hjälper dem att ta hand om ett gammalt förfallet pensionat. Ekonomin har krisat för dem ett långt tag men Elliot får en idé när han ser att Woodstock-folket letar efter en plats att anordna sin utomhusfestival på. Helt plötsligt är hela lilla White Lake ockuperat av nära en miljon hippies som ser fram emot tre dagars fred och musik.
Jag hade verkligen sett fram emot den här filmen och jag fick precis vad jag ville från den: humor, musik och gayness. Vad som är så skönt med Elliot är att han är bög men att det aldrig görs till något problem. Han får hångla med sin kärlek inför ett gäng hurrande faghags, han har en LDS-trippad trekant med ett hippiepar (Kelli Garner och Paul Dano) i en handmålad folkabuss och han blir ständigt ögonknullad av den långhårige Woodstock-arrangören Michael Lang (Jonathan Groff). Filmen, som förresten är regisserad av HBT-hjälten Ang Lee, bjuder även på en militärt utbildad transperson (Lieb Schreiber) som yttrar den fantastiska repliken ”I know what I am and it makes it so much easier for others, doesn’t it?”
Taking Woodstock är en film som är lika viktig för HBTQ-samhället som Woodstock blev för hela världen.
/Johnny
Kids in the Hall (1988-1995)
25 juni, 2009 at 2:31 e m | In 70-80-tal, 90-tal, Kanada, MSM, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, bögkyss, bögsex, engelska, fjollor, gay bashing, hiv/aids, homobröllop, homoerotisk manlig vänskap, komedi, kortfilm/sketch, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, manlig prostitution, män i garderoben, otrohet, trans och queer, trekant/orgie/poly | 1 CommentTags: 1988, 1989, 1990, 1991, 1992, Bruce McCulloch, Dave Foley, Kevin McDonald, Mark McKinney, Scott Thompson
Låt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller ”Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad. Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten ”Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.
/Johnny
Go (1999)
2 april, 2009 at 7:26 e m | In 90-tal, USA, action/äventyr, bögkyss, drama, engelska, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, otrohet, roadmovie, trekant/orgie/poly | 1 CommentTags: 1999, Doug Liman(R), Jay Mohr, John August(M), Scott Wolf, Shann Beeman, William Fichtner
Go, 1999, USA
Regi: Doug Liman
Ett gäng parallellhistorier som alla utspelar sig en natt och är kopplade till knarkhandel. Langaren Simon (Desmond Askew) sticker till Las Vegas med ett gäng vänner och den vräkningshotade kollegan Ronna (Sarah Polley) tar över hans arbetspass på närbutiken. Men när två kunder frågar var man kan få tag i Simon så ser hon chansen att sälja dem lite ecstasy direkt och tjäna en summa på det också. Hon kontaktar Simons dealer för att köpa lite och här börjar en helvetesnatt.
En av parallellhistorierna är berättat från knarkköparna Adam (Scott Wolf) och Zacks (Jay Mohr) perspektiv. De blir uppraggade av sin manliga arbetsgivare (William Fichtner) och han bjuder hem dem till sin fru på middag. De blir väldigt nervösa av framfusigheten och det är en rolig twist på det där också. Resten av filmen känns väldigt independentfilm, men ändå rätt kvalitativ för att vara sådan. Jag gillar i allafall queerdelen. En kul detalj är att en homosexuell hårstylist i filmen spelas av en hårstylist (Shann Beeman) och inte av en skådespelare. ”Visdomsorden” i slutet kunde de dock skippat eftersom slutsatsen ändå blir en icke-ställning till knarkfrågan.
/Johnny
Ciao Bella (2007)
24 mars, 2009 at 9:26 e m | In 2000-tal, Sverige, bögkyss, drama, komedi, långfilm, man+man, män i garderoben, obesvarad kärlek, persiska, svenska | 1 CommentTags: 2007, Jens Jonsson(M), Mani Maserrat Agah(R), Oliver Wahlgren-Ingrosso, Poyan Karimi
Ciao Bella, 2007, Sverige
Regi: Mani Maserrat Agah
Sextonåriga Mustafa (Poyan Karimi) är i Göteborg för att delta i Gothia Cup då han får syn på Linnea (Chanelle Lindell) och blir intresserad. Hon visar intresse tillbaka men det är för att Mustafa bär en italiensk lagtröja just då (italienare är ju så passionerade!). Mustafas familj är från Iran och inte alls från Italien, men eftersom han är oskuld så låter han Linnea tro det. Jag ska inte försöka förvränga den här filmen till att vara gayfilm – för som ni hörde ovan är den väldigt heterovriden – men, en sidohistoria är väldigt intressant – den om italienska lagtröjan:
På grund av en olyckshändelse börjar Mustafa träna i ett italienskt lag och lär känna den jämnåriga italienaren Enrico (Oliver Wahlgren-Ingrosso). Enrio ger honom en riktig intensivkurs i hur man blir en god älskare – självklart på ett platoniskt och teoretiskt plan, men allt eftersom Mustafa lyckas i kärlekslivet så blir Enrico mer svartsjuk och ger illvilliga tips om hur han tycker att Mustafa ska dumpa sin flickvän. Homoromantiken är som tjock ånga genom två tredjedelar av filmen, men när Mustafa inser hur det ligger till så avfärdar han italienaren på ett diplomatiskt sätt och sedan ser vi inte honom något mer. Aha? Suck. Wahlgren-Ingrosso var i och för sig extremt dålig på att låta italiensk så det var kanske bäst att han försvann ur rutan ändå. Skådespelet överlag var rätt halvtaskigt, men filmen var ändå lättsamt söt och det homosexuella sköttes rätt odramatiskt, så jag ska lämna sågen hemma.
/Johnny
Milk (2008)
18 mars, 2009 at 7:53 e m | In 2000-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, bögkyss, bögsex, drama, droger, engelska, gay bashing, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, manlig prostitution, män i garderoben, recensioner, trans och queer | 3 CommentsTags: 2008, Diego Luna, Emile Hirsch, James Franco, Lucas Grabeel, sean penn
Milk, 2008, USA
Regi: Gus Van Sant
Redan i början av denna film får man reda på att huvudpersonen Harvey Milk – världens första öppet homosexuella politiker – kommer att mördas. Berättarrösten utgörs av kassettbanden Harvey (Sean Penn) passade på att spela in utifall att han mördades. Hans överhängande död ramar in hela filmen och intensifierar en redan stark berättelse.
Den här filmen är så underbar och perfekt att jag typ knappt kan fatta att den gjorts. Medan jag såg den funderade jag på om det kanske vore nåt att hoppa av skolan, flytta till San Francisco, och bli powergayaktivist istället. Jag gillar också att filmen är så sexuell och romantisk – det är liksom inte bara en eller två token gay scenes som det brukar vara i stora produktioner. Ett plus i kanten är dessutom att skådisarna (James Franco, Emile Hirsch) i de romantiska och sexuella scenerna är så heta!
/Miriam
I am not what you want (2001)
4 mars, 2009 at 9:26 e m | In 2000-tal, Kina, bögkyss, drama, entimmasfilm, homoerotisk manlig vänskap, kantonesiska, komma ut, man+man, manlig homosexualitet, musikfilm, romantik | Leave a CommentTags: 2001, Chet Lam, Kit Hung(M), Kit Hung(R), Nicky Hung
天使, 2001, Kina
Regi: Kit Hung
Ricky (Chet Lam) har stuckit hemifrån för att hans familj inte accepterar att han är bög. Han flyttar hem till sin kompis Mark (Nicky Hung) som efter hand upptäcker att han har mer än vänskapskänslor för Ricky.
Anspråkslös lågbudgetfilm med ganska svag handling. Oskyldig (inga sexscener) och gullig, med de sedvanliga kärleksballaderna om hjärta och smärta (av Chet Lam). Man ler för att det stundtals är sött, men det blir ganska långrandigt ändå. Långt ifrån minnesvärd, men kan fungera som tidsfördriv.
Sanna lögner (2005)
2 mars, 2009 at 7:21 e m | In 2000-tal, Kanada, Storbritannien, WSW, bögkyss, bögsex, droger, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2005, Alison Lohman, Atom Egoyan(M), Atom Egoyan(R), Colin Firth, Kevin Bacon, Kristin Adams, Rupert Holmes(M)
Where the Truth Lies, 2005, Kanada/Storbritannien
Regi: Atom Egoyan (efter Rupert Holmes roman)
En erotisk thriller om journalisten Karen (Alison Lohman) som i början av 70-talet söker upp sin gamla barndomsidol Vince (Colin Firth) för att ta reda på vad som egentligen hände när han och showbizkollegan Lanny (Kevin Bacon) blev misstänkta för att ha mördat en ung kvinna femton år tidigare. Eftersom båda männen hade alibi och friades vill Karen reda ut allt en gång för alla och skriva en bok om händelsen. Lanny är dock bestämd att skriva sin egen historia, men av en slump råkar Karen hamna på samma plan som honom och det är omöjligt att inte blanda sig i och bli en del av boken.
Det märks att den här filmen är från Kanada för gayinnehållet kräver sin plats, vilket sällan tillåts utan kompromisser i Hollywood. Karen överraskar sig själv med att tända på tjejer och genom detta får vi även en lesbisk sexscen (visserligen under drogpåverkan…). Utöver detta har vi Lanny och Vince som har en nära och homoerotisk partnerrelation där trekanter och sexorgier tycks vara vanliga inslag. Men gräver man djupt så deras vänskap är mer problematisk än så.
Det här är en typisk TV-film som går sent på natten. Det är synd att allt är så pinsamt halvdåligt, annars hade det varit en smart deckare i L.A. Konfidentiellt-stil. Malplacerat skådespel från huvudrollsinnehavaren Lohman och cheesy recitationer från originalboken drar ned betyget från en 4:a till en 3:a, men ett litet plus för hett gayinnehåll och den som castade Bacon och Firth – utan dem hade filmen stannat på en 2:a.
/Johnny
Rebellerna från S:t Petri (1991)
24 februari, 2009 at 1:12 e m | In 90-tal, Danmark, Sverige, bögkyss, danska, drama, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, thriller/deckare, tyska | Leave a CommentTags: 1991, Christian Grønvall, Morten Buch Jørgensen, Philip Zandén, Søren Kragh-Jacobsen(R), Tomas Villum Jensen
Drengene fra Sankt Petri, 1991, Danmark/Sverige/Norge/Finland
Regi: Søren Kragh-Jacobsen
Ett gäng unga killar har en hemlig klubb där de jobbar för att förstöra så mycket som möjligt för tyskarna som ockuperat Danmark. Det mesta de gör skulle kunna räknas som små oskyldiga pojkstreck, men när de introducerar den rebelliske och smått efterblivna killen Otto (Nikolaj Lie Kaas) i gänget blir det på dödligt allvar.
Huvudpersonen i dramat tycks vara den unge Lars (Tomas Villum Jensen). Han blir invigd i den politiska klubben genom sin storebror Gunnar (Morten Buch Jørgensen) och det är sedan Lars som introducerar Otto. I Ottos och Lars första möten tyckte jag mig ana lite homoerotik för deras anledning att umgås (tillgång till vapen) tycktes aldrig nog förklaring. Lars blir vid ett tillfälle tvingad att pussa en manlig, tysk officer och han gör det för att rädda Otto. Sweet! Lars är även flirtig mot den svenska prästen (spelad av svenska skådespelaren Philip Zandén) som bor hemma hos honom. Men sedan blir han mer och mer jobbigt hetero och börjar dejta storebrorsans flickvän Irene i smyg.
Kvinnor är ofta de som får stå för vettiga argument och ”våld-är-dåligt”-gnäll i filmer, men i den här filmen har Gunnars bästa kompis Søren (Christian Grønvall) den rollen. Søren tycks vara kär i Gunnar och klänger på honom, oroar sig för honom och är beroende av honom. Gunnar ger däremot ingen respons på detta utan är helt och hållet tillägnad Irene. Man kan känna av en viss sorts svartsjuka och orkar man med obesvarad kärlek kan man ju se den här filmen. Den är baserad på en sann historia och man kan ju ana att Søren i filmen och regi-Søren (höhö) är samma person. I övrigt så är det en väldigt spännande film med lagom engagerande manus och skådespel.
/Johnny
Sagan om ringen-trilogin
23 februari, 2009 at 7:30 e m | In 2000-tal, Nya Zeeland, USA, action/äventyr, bögkyss, engelska, homoerotisk manlig vänskap, långfilm, man+man, romantik, sci-fi/fantasy, slash | 8 CommentsTags: 2001, 2002, 2003, Billy Boyd, Dominic Monaghan, Elijah Wood, Fran Walsh(M), J.R.R. Tolkien(M), Orlando Bloom, Peter Jackson(R), Sean Astin, Sean Bean, Viggo Mortensen
Jag har aldrig varit någon riktig fantasy-fantast, men ändå gick jag och såg alla tre Sagan om ringen-filmer på bio när de kom. Man kunde ju tro att jag var där av ytliga skäl (Orlando Bloom, Elijah Wood och andra androgyna skönheter) men de första gångerna var jag faktiskt bara plikttroget sällskap till två alvkompisar och den sista gången gick jag och såg den för att den var 4 timmar lång och billigare än ett hotell.
Av någon oförklarlig anledning missade jag ändå slashigheten totalt, vilket slog mig som helt sinnessjukt när jag såg om filmerna den här helgen. Jag har nog aldrig i hela mitt liv sett något mer homoromantiskt och slashertillfredsställande än detta mästerverk på 10h+. Jag känner mig nu redo att ta på mig manteln och de spetsiga alvöronen och joina alla LOTR-slashers på LiveJournal.
The In-laws (2003)
6 februari, 2009 at 12:42 e m | In 2000-tal, MSM, Tyskland, USA, action/äventyr, bögkyss, engelska, komedi, långfilm, man+man | Leave a CommentTags: Albert Brooks, Andrew Bergman(M), Andrew Fleming(R), David Suchet, Michael Douglas, Nat Mauldin(M)
The Inlaws, 2003, USA/Tyskland
Regi: Andrew Fleming
Jerry (Albert Brooks) är en lugn och stadig familjefar och när hans dotter ska gifta sig med sonen till CIA-agenten Steve (Michael Douglas) blir han rädd. Det blir inte bättre av att Steve kidnappar Jerry och tar med honom på ett farligt uppdrag. De möter den farliga maffiabossen Thiboudoux (David Suchet) som tror att Jerry är den ”välutrustade” yrkesmördaren ‘Feta Kobran’ och blir därför helt kåt på honom.
.
Broken Sky (2006)
30 januari, 2009 at 9:40 e m | In 2000-tal, Mexico, bögkyss, bögsex, drama, konstfilm, långfilm, man+man, otrohet, romantik, spanska | Leave a CommentTags: 2006, Alejandro Rojo, Fernando Arroyo, Julián Hernández(M), Julián Hernández(R), Miguel Ángel Hoppe
El cielo dividido, 2006, Mexico
Regi: Julián Hernández
Gerardo (Miguel Ángel Hoppe) och Jonás (Fernando Arroyo) är förälskade och kan inte hålla händerna borta från varann. Det enda de gör är att kyssas och ha sex. Ända tills Jonás en utekväll dansar med en annan, och blir besatt av tanken på att träffa honom igen. Jonás börjar avvisa Gerardo, som i sin tur gör allt för att behålla Jonás: han klänger och klänger, men det hjälper inte. När Gerardo (till slut) lämnar Jonás och blir ihop med Sérgio (Alejandro Rojo), kommer Jonas på att han visst ville ha Gerardo i alla fall.
Ja, vad ska man säga… Broken Sky pendlar mellan att vara vacker, laddad, erotisk, långtråkig och oerhört frustrerande, allt på en gång. I början påminns man om hur det är att vara förälskad, när hela världen kretsar kring den älskade, och det är den bästa delen av filmen. För ju längre den håller på (och den är låång), desto mera frustrerande blir tystnaden mellan karaktärerna. Tystnaden är förstås avsiktlig, och i de bästa stunderna blir filmen lite som en dans, där karaktärerna uttrycker känslor utan ord. Men det blir för mycket i längden, och till slut tänker jag bara: ”Men kan ni inte ta och prata med varandra och reda ut det här?” I slutet orkar jag knappt bry mig längre, jag fattar inte kronologin och nästan inte vem som är ihop med vem. Voice over-speakern är ganska överflödig och musiken försöker driva mig till vanvett. Ett stort plus dock för att karaktärerna är så öppna: det hånglas vilt utomhus, på klubbar, i skolan etc. utan att någon verkar bry sig. Gerardo liknar förresten Kevin Borg lite grann tycker jag.
Juste une question d’amour (2000)
27 januari, 2009 at 7:41 e m | In 2000-tal, Frankrike, bögkyss, bögsex, drama, faghags, franska, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, romantik | 2 CommentsTags: 2000, Annick Larboulette(M), Christian Faure(M), Christian Faure(R), Cyrille Thouvenin, Stéphan Guérin-Tillié
Juste une question d’amour, 2000, Frankrike
Regi: Christian Faure
En arg ung man vid namn Laurent (Cyrille Thouvenin) delar lägenhet med sin faghag (Caroline Veyt), låtsas att han är ihop med henne inför sina föräldrar och missköter studierna vid universitetet. Han börjar som trainee hos den unge forskaren Cédric (Stéphan Guérin-Tillié) som har sitt forskningslabb på sin mammas handelsträdgård. Laurent och Cédric sköter om plantor, kollar i mikroskop och blir kära. Cédric kan dock inte tänka sig att vara tillsammans med någon som inte är öppen gentemot sin familj. Men för Laurent är det av förklarliga skäl ingen liten sak att komma ut inför dem.
Jag blev gripen av filmen trots att den är lite sedelärande. Det märks att den riktade sig mot en bred tv-publik och att den har en utbildande ambition. Främst genom diskussionerna mellan Laurents och Cédrics mammor: ”Laurent vill inte vara homosexuell, men han kan inte hjälpa att han är kär i min son.” Det irriterade mig att det framställdes som ett vedertaget faktum att en mamma måste sörja och gråta om hennes son är homosexuell, ungefär som vid en allvarlig sjukdom. Ett litet minus också för den fåniga superfranska dragspelsmusiken, men i det stora hela är det en fin historia, med skådespeleri och manus som håller en hög klass för en tv-film.
Eden’s Curve (2003)
25 januari, 2009 at 1:20 e m | In 2000-tal, USA, bögkyss, bögsex, drama, droger, engelska, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, romantik, trekant/orgie/poly | 3 CommentsTags: 2003, Anne Misawa(R), Bryan Carroll, Hart Monroe(M), Jerry Meadors(M), Julio Perillán, Sam Levine, Trevor Lissauer
Eden’s Curve, 2003, USA
Regi: Anne Misawa
18-årige Peter (Sam Levine) börjar på college, det är 1972. Rumskamraten Joe (Trevor Lissauer) och hans flickvän Bess (Amber Taylor) tar snart med Peter ut på äventyr och de går in i nåt slags polyförhållande. Men Joe är instabil och svartsjuk och allt tar en ände med förskräckelse. Peter tar sin tillflykt till sin poesilärares stuga. Där blir han badad i badkar av läraren (Julio Perillán) och de inleder ett förhållande.
Jag fattar inte vad det är som gör den här filmen så långtråkig. Grundhistorien borde ju kunna engagera, men något med upplägget gör att det inte fungerar. Det finns ingen röd tråd. Stundtals blir man engagerad, men i det stora hela gäspar man sig igenom filmen. Det finns också något fånigt över den, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Den som står ut till den sista tredjedelen får ett plåster på såren i form av en okej sexscen, men plåstret är inte tillräckligt stort för att jag skulle rekommendera filmen.
Winter Cicada (2007)
8 januari, 2009 at 8:59 e m | In 2000-tal, Japan, animerat/anime, bögkyss, bögsex, drama, historiskt tema, japanska, man+man, miniserie | 7 Comments
Fuyu no Semi (冬の蝉), 2007, Japan
Regi: Yoshihisa Matsumoto
Året är 1862 och Japan befinner sig i en kritisk fas politiskt. De olika klanerna i landet kämpar om makten och för sina olika mål. Den unge samurajkrigaren Kusaka Toumu tillhör klanen Choshu, som driver en kampanj för Japans bevarande genom utvisning av alla utlänningar i landet. Men Kusaka tror på fred och frihet och på att öppna Japans gränser för världen.
En kväll försöker några Choshu-medlemmar att bränna upp brittiska ambassaden. Kusaka försöker stoppa dem men misstas själv för en av förövarna och blir jagad. Mitt i jaktens hetta får han hjälp att fly av en främmande samuraj från fiendeklanen Bakufu.
Flera år senare möts de igen, och den här gången kommer de inte undan.
Det här är en yaoi i en helt annan stil än de jag tidigare skrivit om. Den innehåller såväl politik och historia som allvarliga frågeställningar om kärlek och är förhållandevis stillsam och lätt att följa, i alla fall för den som har vissa grundläggande kunskaper i japansk historia. Den som tröttnat på kaotisk humor och pojkar med jätteögon borde se den här animen. Dock vill jag utfärda en varning för en väldigt japansk syn på självmord man som västerlänning känner sig rätta illa till mods inför. Dessutom innehåller Winter Cicada bland de minst upphetsande kärleksscener jag någonsin sett.
Helt enkelt: det här är lite japansk kvalitetsångest i vintermörkret, för den som känner för det.
/Tina
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
