Liquid Sky (1983)
11 november, 2009 at 9:01 e m | In 70-80-tal, USA, droger, engelska, flatsex, konstfilm, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, omnisexualitet, queera könsroller, sci-fi/fantasy, trans och queer, våldtäkt | 2 CommentsTags: 1982, 1983, Anne Carlisle, Anne Carlisle(M), Paula E. Sheppard, Slava Tsukerman(M), Slava Tsukerman(R)
Liquid Sky, 1982-1983, USA
Regi och manus: Slava Tsukerman (med hjälp av Anne Carlisle på manuset)
Okej, jag vet inte var jag ska börja. Jag kanske ska börja där filmen börjar:på en gayklubb där new romantics-kids dansar till TV-spelsmusik och där ett pyttelitet UFO landar på ett New York-tak, inte långt ifrån the Empire State Building. Den androgyna fotomodellen Margaret (Anne Carlisle) bor precis under det taket tillsammans med sin flickvän Adrian (Paula E. Sheppard) och snart visar det sig att hennes liv påverkas på ett mycket skumt sätt av detta. Rymdvarelserna lever nämligen på den substans som utsöndras i människohjärnan vid heroin och orgasmer. En tysk forskare är på plats för att utreda detta fenomen…
Att sätta ett betyg är svårt. Den låga budgeten och huvudpersonernas skådespeleri får mig att vilja sätta en tvåa, men den unika berättartekniken, budskapet och vissa estetiskt tilltalande scener får mig att vilja sätta 4/5. Men det är ingen jävla trea! Det finns ingen medelmåttighet i den här filmen – inte heller några extremer. Det queera finns det dock gott om: Förutom att ha skrivit manus och spelat Margaret så spelar Carlisle också den manliga fotomodellen Jimmy. Och fastän hon läser sina egna repliker som om de hade luktat surströmming så är hon ändå bra (och skitsnygg) som kille. Det tar en timma innan jag fattar att det är hon. Jimmy verkar bisexuell men säger ”I usually don’t fuck girls” och Margaret förklarar sin omnisexualitet genom att säga att hon inte väljer partners efter könsorganen: ”as long as I find them attractive…”
Hela filmen är ett queerfeministiskt manifest med många smarta citat som man borde skriva ned. Det är ett kultigt konstverk men inget mästerverk – det måste man vara medveten om när man sätter sig ned för att kolla på den. Man måste också vara medveten om att den är gjord i början av 80-talet och om jag hade varit där då hade jag nog satt en fullpoängare på den (om jag hade varit tillräckligt öppensinnad då, vill säga).
/Johnny
Torchwood (2006-)
3 november, 2009 at 5:07 e m | In 2000-tal, MSM, Storbritannien, WSW, bögkyss, bögsex, drama, engelska, flatkyss, flatsex, man+man, manlig bisexualitet, romantik, sci-fi/fantasy, trans och queer, tv-serie/såpa | 1 CommentTags: 2006, 2008, 2009, Gareth David-Lloyd, John Barrowman, Russell T. Davies(M)
Torchwood är en spin-off på den kultiga brittiska sci-fi-serien Doctor Who. Den omnisexuelle antihjälten Jack Harkness visade sig vara så populär att han fick sin helt egna serie.
Torchwood är lite så som man önskar att alla TV-serier vore. Och då syftar jag inte främst på de ofta tvivelaktiga specialeffekterna, det ibland svaga manuset, de omotiverade scenerna där Jack står på diverse höga byggnader eller de storslagna panoreringarna över Cardiffs nattliv (även om det är sådant som jag faktiskt personligen uppskattar). Nej den stora anledningen till att jag tycker Torchwood är så himla bra är att det inte är en gayserie, utan helt enkelt en serie med väldigt mycker queera inslag. Serier som bara riktar sig till en gaypublik når oftast bara en gaypublik, vilket kanske inte är så konstigt, men det som de åstakommer med Torchwood tycker jag är ännu bättre: Det pågår en väldig massa sex, men det är för det mesta skitsamma om det är mellan olikkönade eller samkönade, och det gör att man kommer ifrån det ”vi och dem”-tänkande som ofta uppstår i mer renodlade gayserier.
Grundstoryn är att Torchwood är en organisation som grundades av Queen Victoria på 1800-talet, med syftet att försvara jorden mot utomjordiska hot. Jack (John Barrowman) är från framtiden – en framtid där människorasen har spritt sig så brett över galaxerna att varken kön, art eller antal ben längre spelar någon större roll. Under seriens gång uppstår en väldigt fin relation mellan honom och en annan i organisationen. Det kommer lite smygande men känns sedan så självklart att man inte fattar varför man inte insåg det redan från början.
Serien har hittills kommit i tre säsonger. Det är fortfarande osäkert om och när det blir en fjärde säsong.
/Richochet, gästskribent
Girls – Lust for Life
3 november, 2009 at 4:50 e m | In 2000-tal, MSM, USA, WSW, bögkyss, bögsex, engelska, flatsex, kvinna+kvinna, man+man, musikvideo | Leave a CommentTags: 2009, Girls
Här är en musikvideo jag hittade. Ett gaypar och ett lesbiskt par i värsta queera erotiken, men det här är den censurerade versionen.
Om du vill se den porrigare versionen får du kolla här, men jag måste varna känsliga tittare för en eregerad penis.
Lite info om indie-bandet Girls.
/Johnny
The Fish Child (2009)
25 oktober, 2009 at 10:06 f m | In 2000-tal, Argentina, drama, flatkyss, flatsex, incest, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, spanska | Leave a CommentTags: 2009, Inés Efron, Lucia Puenzo(R), Lucia Puenzo(W), Mariela Vitale
El niño pez, 2009, Argentina
Regi: Lucia Puenzo
Tjänsteflickan Ailin (Mariela Vitale) kom till den välbärgade familjen som trettonåring från Paraguay. Sedan dess har dottern i huset, Lala (Inés Efron), inte haft ögon för någon annan och nu är de ett par. De drömmer om ett eget hus i Paraguay och stjäl saker från familjen för att skrapa ihop pengar. Men Ailin har också relationer med flera män, däribland Lalas pappa. Situationen leder till att ett brott begås och Lala och Ailin skiljs åt. Men Lala gör allt för att få träffa Ailin igen. Hon hoppas på att Ailin ska dyka upp i sitt barndomhem i Paraguay, men när Lala kommer dit är det något annat hon finner.
Vackert foto är lite av Lucia Puenzos kännemärke och det gäller The Fish Child likaväl som XXY. Men annars håller inte denna hennes nya film samma höga klass som den tidigare. Grundberättelsen är lovande, men vissa detaljer i storyn känns extremt overkliga. Berättartempot växlar mellan att vara så snabbt att man får tänka till för att hänga med i handlingen, och att vara långsamt. Det är väldigt många scener där Lala gråter. Men även en del hethet mellan Lala och Ailin, och om man som jag gillar androgyna Inés Efron ska man bestämt se den.
It’s in the water (1997)
1 september, 2009 at 7:25 e m | In 90-tal, USA, bögkyss, bögsex, engelska, faghags, flatkyss, flatsex, homofobi, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, religion, romantik | Leave a CommentTags: Derrick Sanders, John Hallum, Kelli Herd(M), Kelli Herd(R), Keri Jo Chapman, Teresa Garrett
It’s in the water, 1997, USA
Regi: Kelli Herd
Välgörenhetsorganisationen som Alex (Keri Jo Chapman) jobbar för ska hjälpa till vid ett nyöppnat hospice för aidssjuka i den lilla staden Azalea Springs. Detta är inte populärt hos överklassdamerna i organisationen, men Alex börjar jobba där ändå, och där dyker hennes gamla bästis Grace (Teresa Garrett) upp efter många år på annat håll. Alex känner sig allt mer missnöjd med sin situation och sitt äktenskap, och känslor hon försökt trycka undan börjar spira. Samtidigt uppstår ryktet att det är vattnet i staden som gör folk homosexuella…
Jag blev besviken på den här filmen för jag tyckte storyn lät rätt kul, men det var den inte. En lättsam och rätt banal komedi som knappast satte några spår – inte hos mig i alla fall. Visst drog jag på munnen ibland, men det var väl det hela. Både bög- och lebbkyssar men ändå… trist. Kanske inte min sorts humor.
Sanna lögner (2005)
2 mars, 2009 at 7:21 e m | In 2000-tal, Kanada, Storbritannien, WSW, bögkyss, bögsex, droger, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2005, Alison Lohman, Atom Egoyan(M), Atom Egoyan(R), Colin Firth, Kevin Bacon, Kristin Adams, Rupert Holmes(M)
Where the Truth Lies, 2005, Kanada/Storbritannien
Regi: Atom Egoyan (efter Rupert Holmes roman)
En erotisk thriller om journalisten Karen (Alison Lohman) som i början av 70-talet söker upp sin gamla barndomsidol Vince (Colin Firth) för att ta reda på vad som egentligen hände när han och showbizkollegan Lanny (Kevin Bacon) blev misstänkta för att ha mördat en ung kvinna femton år tidigare. Eftersom båda männen hade alibi och friades vill Karen reda ut allt en gång för alla och skriva en bok om händelsen. Lanny är dock bestämd att skriva sin egen historia, men av en slump råkar Karen hamna på samma plan som honom och det är omöjligt att inte blanda sig i och bli en del av boken.
Det märks att den här filmen är från Kanada för gayinnehållet kräver sin plats, vilket sällan tillåts utan kompromisser i Hollywood. Karen överraskar sig själv med att tända på tjejer och genom detta får vi även en lesbisk sexscen (visserligen under drogpåverkan…). Utöver detta har vi Lanny och Vince som har en nära och homoerotisk partnerrelation där trekanter och sexorgier tycks vara vanliga inslag. Men gräver man djupt så deras vänskap är mer problematisk än så.
Det här är en typisk TV-film som går sent på natten. Det är synd att allt är så pinsamt halvdåligt, annars hade det varit en smart deckare i L.A. Konfidentiellt-stil. Malplacerat skådespel från huvudrollsinnehavaren Lohman och cheesy recitationer från originalboken drar ned betyget från en 4:a till en 3:a, men ett litet plus för hett gayinnehåll och den som castade Bacon och Firth – utan dem hade filmen stannat på en 2:a.
/Johnny
Naissance des pieuvres (2007)
20 februari, 2009 at 9:31 e m | In 2000-tal, Frankrike, drama, flatkyss, flatsex, franska, homoerotisk kvinnlig vänskap, homoerotisk stämning, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, obesvarad kärlek | Leave a CommentTags: 2007, Adele Haenel, Céline Sciamma(M), Céline Sciamma(R), Louise Blachère, Pauline Acquart
Naissance des Pieuvres, 2007, Frankrike
Regi: Céline Sciamma
Det är sommar i förorten. 15-åriga Marie (Pauline Acquart) tittar på en uppvisning i konstsim och får syn på Floriane (Adele Haenel), kaptenen för konstsimlaget, för första gången. Efter den dagen vill Marie inget hellre än att vara i Florianes närhet.
Maries småskumma kompis Anne (Louise Blachère) konstsimmar också. Anne är kär i Françoise, en kille som i sin tur vill komma innanför trosorna på Floriane. Floriane har rykte om sig att vara erfaren (aka hora), men egentligen har hon inte legat med någon. Hon vill gärna bli av med oskulden, men vet inte riktigt vem som ska ska bli den första.
Naissance des pieuvres påminner lite om Fucking Åmål i det att den handlar om en lite udda tjej som blir kär i en av de (hos killarna) populära. Men här finns inte det drag av önsketänkande som jag tycker finns i Fucking Åmål, utan den första kärleken skildras som just så komplex som den kan vara när man är femton, och det inte bara handlar om kärlek eller sex, utan också om hierarkier i grupper: Vem är populär, vem borde man vara med, vad förväntas av en, hur annorlunda får man lov att vara, och vad är verklig vänskap. Karaktärerna är mångfacetterade och trovärdiga. En jättebra film!
Performance (1970)
27 december, 2008 at 7:26 e m | In 10-60-tal, Storbritannien, action/äventyr, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk stämning, homofobi, konstfilm, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, sci-fi/fantasy, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 1968, 1970, Anita Pallenberg, Donald Cammell(R), James Fox, Michèle Breton, Mick Jagger, Nicolas Roeg(R)
Performance, 1970 (inspelad 1968), Storbritannien
Regi: Nicolas Roeg, Donald Cammell
Jag ska inte låtsas som att jag förstår den här filmen – för det gör jag inte riktigt fastän jag har sett den med svensk text, sett en dokumentär om den, läst flera analyser av den samt sett vissa delar igen för att friska upp minnet – och jag ska inte heller försöka återge vad den handlar om i detalj, men jag ska försöka måla upp någon snabb skiss av vad jag tänker om den:
Allt börjar med att Chas (James Fox) är någon gangstertyp och sedan lämnar han det livet och då får han maffian efter sig. Detta håller på i typ en timma, vilket nästan fick mig att stänga av videon, men sedan träffar han Turner (Mick Jagger) och får bo i hans hus och det är då hela filmen egentligen börjar, skulle man kunna säga.
Turner bor med två kvinnor (Lucy och Pherber) och de tycks ha ett slags bisexuellt polyförhållande. Lucy (Michèle Breton) är en androgyn och mörkhårig fransyska som jag flera gånger misstar för att vara Mick Jagger – detta visar sig vara meningen då i en scen då Turner och Chas ligger i samma säng och Turner vänder sig mot Chas och de börjar hångla. Men i sekunden han vänder sig om byter de skådespelare och då är det Lucy som Chas rullar omkring med. Regissörerna leker med oss tittare och får oss att bli förvirrade – vem är vem? Vad är drogrus och vad är verklighet?
Tjejerna tillåts dock ha sina fysiskt bisexuella stunder tillsammans (utan manliga ”stuntmän”) och Pherber (Anita Pallenberg) retar Chas när hon märker att han lider av homofobi och föreslår att han bör testa på att ligga med Turner (läs samtalet nedan). Turner verkar vara kär i Chas och har ett ganska blygt sätt att närma sig honom – i slutet undrar man om inte Turner och Lucy ändå är samma person. Och i en låt i filmen (med musikvideo!) anspelas det på homoerotik, fast då mellan äldre gubbar. Rakt igenom är det queer, queer och queer. Synd bara att det går så segt i början. När filmen väl kommer igång är den estetiskt tilltalande och drogad men fortfarande väldigt svårsmält – inget att sitta och sticka en kofta till, alltså.
/Johnny
The L-Word (2004)
21 december, 2008 at 10:58 e m | In 2000-tal, USA, drama, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, obesvarad kärlek, otrohet, romantik, straighta som låtsas vara gay, trekant/orgie/poly, tv-serie/såpa | 1 CommentTags: Erin Daniels, Ilene Chaiken (M), Jennifer Beals, Karina Lombard, Katherine Moennig, Laurel Holloman, Leisha Hailey, Mia Kirshner
The L-Word, 2004 (första säsongen), USA
Skapad av: Ilene Chaiken
L-Word kretsar kring ett gäng lesbiska/bisexuella kvinnor i Los Angeles: Bette (Jennifer Beals) och Tina (Laurel Holloman) som försöker skaffa barn, Alice (Leisha Hailey) som har svårt att få något förhållande att fungera, tennisstjärnan Dana (Erin Daniels) som gör tappra försök att komma ut ut garderoben, Marina (Karina Lombard) som driver caféet The Planet och så tuffa Shane (Katherine Moennig) som är frisör och ser ut som en rockstjärna.
Första säsongen börjar med att författaren Jenny (Mia Kirshner) kommer till stan för att slå sina påsar ihop med pojkvännen Tim. På en fest träffar hon Marina som med sin förföriska bokcirkel lyckas locka över henne till andra sidan…
Serien inehåller så många karaktärer att det först är svårt att hålla isär dem, speciellt eftersom vissa liknar varandra. Kvaliten på avsnitten är lite ojämn, och karaktärerna något för stereotypa för min smak: Vi har paret Bette och Tina, där Tina är hemmafru och Bette den karriärinriktade försörjaren, aningens okänslig men med ett hjärta av guld; hjärtekrossaren Shane, en casanova med trassligt förflutet; Marina, den flamenco-osande femme fatalen; Jenny, den djupa (och superpretentiösa) författaren osv… Samtidigt är det en intressant twist att kvinnor spelar klassiskt manliga stereotyper.
Jag blir trots allt fast: det glimtar till, man skrattar och vill veta hur det går. Och det är många heta scener och snyggingar. Shane ska vi inte tala om – hon kan vara het nog för sex säsonger, tror jag!
Ouran High School Host Club (2006)
12 december, 2008 at 12:32 f m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Japan, animerat/anime, bögkyss, flatkyss, flatsex, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, incest, japanska, komedi, könsförväxling, långfilm, romantik, straighta som låtsas vara gay, trans och queer, tv-serie/såpa | 3 CommentsTags: Tukuya Igarashi(R)
Ōran Kōkō Hosuto Kurabu (桜蘭高校ホスト部（クラブ）, 2006, Japan Regi: Takuya Igarashi efter mangan av Bisco Hatori
Haruhi Fujioka har nyss börjat som fattig stipendiat i ärvd skoluniform på Ouran High School, en riktig toppskola där nästan alla andra elever är rika. Haruhi själv måste dock se till att hålla betygen uppe så att inte stipendierna sinar. På jakt efter en bra studieplats råkar Haruhi snubbla in på Ouran High School Host Club, en skolklubb där medlemmarna, alla män, underhåller och uppvaktar skolans kvinnliga elever i utbyte mot pengar. Där slår Haruhi omkull en vas vars värde inte riktigt faller inom ramarna för en stackars stipendiats budget. För att betala av sin skuld går Haruhi med på att ta jobb i klubben. Det är bara ett problem: Haruhi må se ut som en kille, men riktigt så enkelt är det inte…
Det här är inte direkt shonen-ai i ordets verkliga bemärkelse, men en på många sätt väldigt queer anime! Förutom en huvudperson som inte kunde bry sig mindre om vilket kön hen uppfattas ha innehåller den betydande mängder mer eller mindre uttalad homo-/bisexualitet mellan både manliga och kvinnliga elever, en dragshowande pappa, horder av skrikande fangirls (”MOE!”), könsförväxlingar och annat skoj. Humorn kan förstås bli ganska hysterisk från och till, och det sticks inte under stol med vilka egenskaper som anses manliga och kvinnliga oavsett hos vem den framträder, men det här är en av få animes jag plöjt i sin helhet inte bara en utan två gånger. För den som vill ha lättsmält avkoppling och samtidigt skaffa sig shojo-allmänbildning.
/Tina
Tipping the Velvet (2002)
1 december, 2008 at 3:23 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Storbritannien, drama, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, könsförväxling, manlig bisexualitet, miniserie, otrohet, romantik, trans och queer, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2002, Alex Kelly, Andrew Davies(M), Anna Chancellor, Diane Beck, Geoffrey Sax(R), Janet Henfrey, Jodhi May, Keeley Hawes, Rachael Stirling, Sally Hawkins, Sarah Waters(M)
Tipping the Velvet, 2002, Storbritannien
Regi: Geoffrey Sax
Nan Astley (Rachael Stirling) är en flicka som bor hos sina ostronplockande (!) föräldrar på kusten. En dag kommer en cirkus till staden och huvudnumret är dragkungen Kitty Butler (Keeley Hawes) som charmar alla lantisflickor med röda roser. Nan faller för henne pladask och vetskapen om vad som döljer sig innanför charmörens kostym gör det t.o.m. mer spännande. Hon följer Kittys cirkussällskap och börjar klä sig som man själv (utan att vara transsexuell) för att tjäna pengar och den queera undergroundscenen i 1800-talets viktorianska England öppnar sig för henne.
I tre timlånga delar får vi följa Nans liv och lustar. Hon prostituerar sig till både kvinnor och män (utklädd till ung pojke), är med i S&M-rollspel och har en gudomlig tur att alla kvinnor hon möter är lesbiska och att typ ingen är homofob. Det är som en femmeslashers dröm och ibland känns det helt osannolikt, trots att Sarah Waters, som skrev boken som filmen bygger på, forskat mycket om den viktorianska eran. Men vad ska man med sannolikhet till? Fram med erotiska fantasier som involverar vackra kvinnor som bara har ögon för varandra! Minuspoäng för överdramatiska reaktioner och för att Nan har en konstig röst.
/Johnny
Hela vägen
5 september, 2008 at 12:19 e m | In 2000-tal, Finland, drama, finska, flatkyss, flatsex, homofobi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, regnbågsbarn, romantik | Leave a CommentTags: Aleksi Salmenperä(M), Aleksi Salmenperä(R), Antti Sipilä(M), Minna Haapkylä, Minttu Mustakallio, Pekko Pesonen(M), Tuomo Hutri(M)
Lapsia ja aikuisia – Kuinka niitä tehdään?, 2004, Finland / Sverige
Venla (Minna Haapkylä) jobbar på en fertilitetsklinik. Hon delar sina patienters önskan att bli gravid, men trots att hon har en stadig pojkvän så kommer aldrig det där efterlängtade barnet. När det visar sig att hennes pojkvän i smyg proppat i henne dagen-efter-piller under en lång tid så bestämmer hon sig för att försöka bli gravid på egen hand. Hennes kvinnliga arbetskamrat Satu (Minttu Mustakallio) hjälper henne in till spermabanken på jobbet, men oanade känslor börjar växa dem emellan och ingenting blir så enkelt längre.
Jag gillar verkligen hur naturligt och odramatiskt Venlas och Satus kärlek skildras. Deras respektive partners och barnlösheten tycks vara större problem än att de ses som ett lesbiskt par av omgivningen. Venlas pojkvän (Kari-Pekka Toivonen) som desperat inte vill ha barn är också en rolig och annorlunda karaktär. Något som jag reagerade på med filmen är dock att man måste vara jättekoncentrerad för att inte missa något – det är mycket jag inte skulle förstått om jag inte hade läst baksidan på omslaget. Men man kan ju se det som något positivt: att för en gångs skull inte bli dumförklarad av regissören och få alla känslor och tankar serverade i högkontrast.
/Johnny
Köp filmen på Amazon.com
Sugar Rush (säsong 1)
1 september, 2008 at 5:09 e m | In 2000-tal, Storbritannien, drama, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk kvinnlig vänskap, homofobi, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, man+man, miniserie, obesvarad kärlek, regnbågsbarn, religion, romantik | 6 CommentsTags: Daniel Coonan, Harry Bradbeer(R), Julie Burchill(M), Laura Donnelly, Lenora Crichlow, Matthew Vaughan, Olivia Hallinan, Philip JohnR), Sean Grundy(R)
Sugar Rush, 2005, Storbritannien
Kim (Olivia Hallinan) är en 15 årig lesbisk oskuld med typiska tonårsproblem. Hon är kär i sin bästa kompis Sugar (Lenora Crichlow) – som alltid tycks vara på jakt efter manligt kött – och själv blir hon ständigt förföljd av sonen till de två bögarna i grannhuset (Matthew Vaughan & Daniel Coonan). Utöver allt detta håller hennes familj på att falla isär när mamman är otrogen och lillbrorsan tror att han är en utomjording. En skruvad historia i bubbelgumfärger.
Det är så skönt med en lättsam komediserie med gaytema där de homosexuella tillåts leva ut sin sexualitet – och speciellt när det handlar om en kvinna. Det här är den lesbiska motsvarigheten till Queer as Folk och huvudpersonen är ständigt kåt och spanar in sin kompis bröst och rumpa. Berättarstilen är i stort skämtsam, men det finns även allvarsammare delar i varje avsnitt och jag ska inte ljuga – de är faktiskt ganska malplacerade. Visserligen känns problemen man har som tonåring allvarliga, men i den här serien känns de som mest genuina när man kan le åt dem. Snygga tjejer, bra musik, lagom engagerande manus… bästa lesbiska serien jag sett hittills! Är förresten löst baserad på Julie Burchills roman med samma namn.
/Johnny
101 Reykjavík
27 juni, 2008 at 7:43 e m | In 2000-tal, Island, drama, droger, flatkyss, flatsex, homobröllop, isländska, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, otrohet, regnbågsbarn | Leave a CommentTags: Baltasar Kormákur(M), Baltasar Kormákur(R), Hallgrímur Helgason(M), Hanna María Karlsdóttir, Lísa Kristjánsdóttir, Victoria Abril
101 Reykjavík, 2000, Island/Danmark/Norge/Frankrike/Tyskland
Hlynur (Hilmir Snær Guðnason) är en riktig slackernörd som i trettioårsåldern fortfarande bor hos sin mor (Hanna María Karlsdóttir) i en trång lägenhet. Det är en snöig och hård vinter och varje dag går ut på att festa inne i stan eller att ligga och runka i de skitiga lakanen. En dag kommer mammans spanska väninna Lola (Victoria Abril) på besök och Hlynur blir kåt på henne. Men hans one-night-stand Hófi påstår att hon är med barn och Lola berättar att hon är lesbisk och sen går det bara utför…
Det är en mycket speciell och mysig film på ett nordiskt sätt. Homosexualiteten känns som ett naturligt inslag, men i slutet tycks det hända lite för mycket samtidigt. Jag gillar för övrigt hur de använde The Kinks-låten ”Lola” genom hela filmen fast i olika instrumentala stilar. Gillade du Populärmusik från Vittula så gillar du nog den här./Imdb/
/Johnny
Frida
27 juni, 2008 at 6:11 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Kanada, Mexico, USA, drama, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, homoerotisk stämning, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, otrohet, trans och queer | Leave a CommentTags: Ashley Judd, Clancy Sigal(M), Hayden Herrera(M), Julie Taymor(R), Karine Plantadit-Bageot, Saffron Burrows, Salma Hayek
Frida, 2002, USA/Kanada/Mexiko
Det här är historien om konstnärinnan Frida Kahlos dramatiska liv och död. Hon är med om en hemsk olycka som får henne att bli sängliggande. Att måla ut sin smärta på duk blir hennes räddning. När hon blir frisk nog att gå så möter hon på den kommunistiska konstnären Diego Rivera och de blir älskare, gifta och vänner om vartannat. Mellan omgångarna så är Frida öppet bisexuell och har sex med flera olika kvinnor och män. Man får både följa hennes känsloliv och konstnärsskap, och vissa scener är rakt av kopierade från hennes konstverk.
Den här filmen känns verkligen. Den pulserar av värme, smärta, kärlek, sex, ilska, frustration och allt annat. Salma Hayek spelar Frida Kahlo på ett helt fantastiskt sätt. Och scenerna hon har med de vackra kvinnorna Ashley Judd, Saffron Burrows och Karine Plantadit-Bageot (som spelar någon Josephine Baker-typ) bara ångar av erotik – helt ocensurerat och passionerat. Förövrigt är hela filmen väldigt estetiskt tilltalande. Du måste se den! Om inte annat för den queera allmänbildningen!/Imdb/
/Johnny
Kissing Jessica Stein
21 maj, 2008 at 3:34 e m | In 2000-tal, USA, drama, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, obesvarad kärlek, romantik | 3 CommentsTags: Charles Herman-Wurmfeld(R), Heather Juergensen, Jennifer Westfeldt
Kissing Jessica Stein, 2001, USA
Jessica Stein (Jennifer Westfeldt) är en judisk karriärskvinna i sina bästa år, men hon saknar en pojkvän tycker hon. En dag fastnar hon för en kontaktannons skriven av en kvinna (Heather Juergensen) och de träffar varandra och börjar dejta. Men Jessica är osäker på om det här med lesbisk kärlek är hennes grej och både den andra kvinnan och Jessicas manliga arbetskamrat hamnar i kläm.
Det här är en typisk söt girl meets girl-historia av Hollywoodkaraktär. Karaktärerna känns mänskliga, men det är ändå ett sockrigt glasyrlager över alltihopa. Ingen tycks vara homofobisk och alla tycks ha ganska glamourösa liv vilket gör att man bara kan engagera sig till en viss grad. Absolut värd att se dock eftersom det tycks finnas så få filmer om kärlek mellan kvinnor och jag har en känsla av att det här är en av de bättre./Imdb/
/Johnny
Heavenly Creatures
27 april, 2008 at 3:36 e m | In 90-tal, Nya Zeeland, drama, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk kvinnlig vänskap, homoerotisk stämning, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm | 1 CommentTags: Kate Winslet, Melanie Lynskey, Peter Jackson(R)
Heavenly Creatures, 1994, Nya Zeeland
Juliet Hulme (Kate Winslet) och Pauline Parker (Melanie Lynskey, som som övrigt även är med i But I’m A Cheerleader) är två tonårsflickor som finner varandra under det tidiga 50-talet i Nya Zeeland. Tillsammans skapar de en drömvärld baserad på den delade kärleken till konst, musik och romantisk litteratur. Flickornas intensiva förhållande spårar dock snabbt ut i en färggrann explosion av folie à deux, och deras föräldrar ser ingen annan utväg än att separera dem från varandra – något som får blodiga konsekvenser.
När jag var i 13-årsåldern och precis hade börjat blomma ut i ett litet osäkert bi var jag helt besatt av den här filmen. Jag har nog sett den uppemot tio gånger, och varje gång jag ser den blir jag lika överrumplad av Kate Winslets enorma dragningskraft. Det går inte att se den här filmen utan att bli tonårsromantiskt superkär i hennes version av Juliet. För den som fascineras lika mycket som jag av de här flickorna rekommenderar jag verkligen ett besök till Crimelibrary.com! Helt klart Peter Jacksons bästa film. /Imdb/
But I’m A Cheerleader
5 april, 2008 at 9:35 e m | In 90-tal, USA, bögkyss, bögsex, engelska, flatkyss, flatsex, gay bashing, homoerotisk stämning, homofobi, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, långfilm, man+man, manlig homosexualitet | 3 CommentsTags: Clea DuVall, Eddie Cibrian, Jamie Babbit(R), Julie Delpy, Melanie Lynskey, Natasha Lyonne
But I’m A Cheerleader, 1999, USA
Docksöta Megan (Natasha Lyonne) lever ett helt normalt liv som cheerleader. Hon har pojkvän, är populär och flickig. Men när hon går över till en vegetarisk diet och tapetserar väggen med affischer på Melissa Etheridge börjar hennes föräldrar ana oråd och skickar henne till ett straight camp vid namn True Directions.
Väl framme på homo-rehabet möter hon Graham (Clea DuVall), den trotsiga flatan som enligt egen utsago blivit gay eftersom hennes mamma gifte sig i byxor istället för klänning. Homoerotiken ligger tung över campet och ungdomarna får lära sig att anpassa sig till sina könsroller med hjälp av övningar såsom ”hugg ved som en karl” och ”skrubba badrumsgolvet i rosa outfit”.
Om But I’m A Cheerleader var en person skulle jag kyssa den hårt och länge. Den här filmen är verkligen helt fantastisk. Den lyckas framställa ungdomlig homokärlek på ett sätt som är sött, roligt och hett, samtidigt som både de manliga och de kvinnliga könsrollerna får sig en rejäl känga. Det är omöjligt att inte må bra efter att ha sett den här filmen! /Imdb/
Gia
1 mars, 2008 at 12:15 f m | In 90-tal, USA, bögkyss, drama, droger, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, hiv/aids, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm | 2 CommentsTags: Angelina Jolie, Elizabeth Mitchell, Michael Cristofer(R)
Gia, 1998, USA
Okej, man kan faktiskt inte recensera lesbianfilmer utan att behandla filmen Gia; TV-produktionen som fick tusentals straighta kvinnor världen över att ge efter för Angelina Jolies Bad Girl-charm. Denna film är en enda stor förklaring till varför Angelina är såpass ikoniserad av femmeälskare i flatvärlden.
Angelina spelar den legendariska supermodellen Gia Carangi som, efter att ha tagit hela världen med storm med sin råa skönhet, hamnar i ett djupt drogberoende. Till slut leder hennes intravenösa vanor till att hon blir smittad av HIV, ett virus som vid denna tid fortfarande var relativt okänt. Hon har ett långt och trassligt förhållande med makeupartisten Linda (spelad av Elizabeth Mitchell, den läskiga Others-tjejen i Lost) som till slut rasar ihop helt på grund av Gias destruktiva livsstil.
Det märks att Gia är en TV-produktion (inte minst för att AIDS-sminket i slutet knappast är sorgligt; snarare smått komiskt), men Angelinas totala närvaro i varenda scen gör det ändå till en sevärd film. Hennes raspiga voice-overs i form av dagboksinlägg drar med en in i storyn och kapslar in en i AngieWorld. Och man vill hemskt gärna stanna där så länge det bara går. /Imbd/
/Meidi
Loving Annabelle
23 februari, 2008 at 2:50 e m | In 2000-tal, USA, drama, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk kvinnlig vänskap, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, religion, romantik | Leave a Comment
Loving Annabelle, 2006, USA
Annabelle är en upprorisk senatorsdotter som börjar på en katolsk flickskola efter att ha blivit relegerad ett flertal gånger tidigare. Under engelskalektionerna får hon upp ögonen för sin lärare – den blonda, svårmodiga och poesivurmande Simone Bradley. Efter mycket om och men inleder de en romans som präglas mer av emotionell samhörighet via trauma (de har båda förlorat någon de älskat, såklart) än något annat.
Stora åldersskillnader mellan älskande är alltid kontroversiellt, och just maktförhållandet lärare-elev känns ju instinktivt mer passande för en dålig porrfilm än en schysst flatrulle. Det är även nu jag ska ta upp faktumet att om det hade varit en man i rollen som den 32-åriga läraren hade kärlekshistorien inte tett sig lika gemytlig, men…fuck it. Jag är inte här för att dryfta heterohistorier ändå. Den här filmen övertygar mig, och romansen känns faktiskt inte alls creepy – möjligtvis eftersom Annabelle inte spelar rollen som Oerfaren Flicka. Den enda sexscenen som utspelar sig mellan de två är inte bara het utan även känslosam för mig som tittare.
Det bör nämnas att Loving Annabelle är en sjukt kort film. På 76 minuter lyckas den beröra mig, men ändå inte riktigt hela vägen ner i maggropen. Slutet känns antiklimaktiskt och jag tror överlag att filmen hade mått bra av lite mer fokus på andra karaktärer. Även om man bara ser den för den sexuella spänningens skull./Imdb/
/Meidi
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
