SqueezeBox! (2008)
22 november, 2009 at 5:14 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, USA, bögkyss, bögsex, dokumentär, engelska, man+man, manlig homosexualitet, musikfilm, trans och queer | 1 CommentTags: 2008, Jayne County, John Cameron Mitchell, Justin Bond, Miss Guy, Mistress Formika, Steven Saporito(R), Zach Schaffer(R)
SqueezeBox!, 2008, USA
Regi: Steven Saporito och Zach Schaffer
Under sju år (mellan 1994 och 2001) fanns klubben SqueezeBox i New York, en dragcentrerad rockklubb där ingen fick mima. Med punklegenden Jayne County (fd Wayne County) som förebild blev SqueezeBox ett ställe där inget var för spektakulärt eller extremt – en orgie i måttlöshet i andan ”du vet att du älskar det”.
Det var på SqueezeBox Hedwig and the Angry Inch föddes, och klubben stod modell för Justin Bonds sexbejakande klubb i Shortbus. Band som Psychotica och Toilet Boys tog sina första självande andetag (eller snarare, drog av sina första rock n’ roll-vrål samtidigt som de headbangade i jätteperuker). Jag kan tycka att dokumentären är lite ensidigt hyllande, men samtidigt, varför inte? Det är inte utan att Sverige känns en aning kallt, litet, hämmat och trist i jämförelse. När jag blev punkare en gång för länge sen var det något som SqueezeBox jag drömde om. Fint att det har funnits på riktigt!
Mitt liv i rosa (1997)
11 oktober, 2009 at 12:10 e m | In 90-tal, Belgien, FTM-transpersoner/drag kings, Frankrike, MTF-transsexuella, Storbritannien, drama, franska, gay bashing, komedi, långfilm, trans och queer | 3 CommentsTags: 1997, Alain Berliner(M), Alain Berliner(R), Chris Vander Stappen(M), Georges Du Fresne, Raphaelle Santini
Ma vie en rose, 1997, Frankrike/Belgien/Storbritannien
Regi: Alain Berliner
Ludovic (Georges Du Fresne) är sju år när familjen flyttar till ett nytt område. På infyttningsfesten dyker Ludovic upp i klänning, något som förfärar både föräldrar och grannar. Ludovic vill vara flicka. Hen kallar sig för flickpojke och säger att hen ska gifta sig med grannpojken när hen blir stor. Runt onkring blir situationen allt mer ohållbar när grannar och skolföräldrar börjar protestera, vilket i slutändan går ut över Ludovic.
En gripande film från transbarnets perspektiv som visar hur svårt det kan vara att bli accepterad och hur andras ångest över det ”avvikande” överförs på barnet själv. Har lite svårt för de grälla fantasiepisoderna, och slutet känns aningen konstruerat, men som helhet gillade jag den.
Ouran High School Host Club (2006)
12 december, 2008 at 12:32 f m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Japan, animerat/anime, bögkyss, flatkyss, flatsex, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, incest, japanska, komedi, könsförväxling, långfilm, romantik, straighta som låtsas vara gay, trans och queer, tv-serie/såpa | 3 CommentsTags: Tukuya Igarashi(R)
Ōran Kōkō Hosuto Kurabu (桜蘭高校ホスト部（クラブ）, 2006, Japan Regi: Takuya Igarashi efter mangan av Bisco Hatori
Haruhi Fujioka har nyss börjat som fattig stipendiat i ärvd skoluniform på Ouran High School, en riktig toppskola där nästan alla andra elever är rika. Haruhi själv måste dock se till att hålla betygen uppe så att inte stipendierna sinar. På jakt efter en bra studieplats råkar Haruhi snubbla in på Ouran High School Host Club, en skolklubb där medlemmarna, alla män, underhåller och uppvaktar skolans kvinnliga elever i utbyte mot pengar. Där slår Haruhi omkull en vas vars värde inte riktigt faller inom ramarna för en stackars stipendiats budget. För att betala av sin skuld går Haruhi med på att ta jobb i klubben. Det är bara ett problem: Haruhi må se ut som en kille, men riktigt så enkelt är det inte…
Det här är inte direkt shonen-ai i ordets verkliga bemärkelse, men en på många sätt väldigt queer anime! Förutom en huvudperson som inte kunde bry sig mindre om vilket kön hen uppfattas ha innehåller den betydande mängder mer eller mindre uttalad homo-/bisexualitet mellan både manliga och kvinnliga elever, en dragshowande pappa, horder av skrikande fangirls (”MOE!”), könsförväxlingar och annat skoj. Humorn kan förstås bli ganska hysterisk från och till, och det sticks inte under stol med vilka egenskaper som anses manliga och kvinnliga oavsett hos vem den framträder, men det här är en av få animes jag plöjt i sin helhet inte bara en utan två gånger. För den som vill ha lättsmält avkoppling och samtidigt skaffa sig shojo-allmänbildning.
/Tina 
Tipping the Velvet (2002)
1 december, 2008 at 3:23 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Storbritannien, drama, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, könsförväxling, manlig bisexualitet, miniserie, otrohet, romantik, trans och queer, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2002, Alex Kelly, Andrew Davies(M), Anna Chancellor, Diane Beck, Geoffrey Sax(R), Janet Henfrey, Jodhi May, Keeley Hawes, Rachael Stirling, Sally Hawkins, Sarah Waters(M)
Tipping the Velvet, 2002, Storbritannien
Regi: Geoffrey Sax
Nan Astley (Rachael Stirling) är en flicka som bor hos sina ostronplockande (!) föräldrar på kusten. En dag kommer en cirkus till staden och huvudnumret är dragkungen Kitty Butler (Keeley Hawes) som charmar alla lantisflickor med röda roser. Nan faller för henne pladask och vetskapen om vad som döljer sig innanför charmörens kostym gör det t.o.m. mer spännande. Hon följer Kittys cirkussällskap och börjar klä sig som man själv (utan att vara transsexuell) för att tjäna pengar och den queera undergroundscenen i 1800-talets viktorianska England öppnar sig för henne.
I tre timlånga delar får vi följa Nans liv och lustar. Hon prostituerar sig till både kvinnor och män (utklädd till ung pojke), är med i S&M-rollspel och har en gudomlig tur att alla kvinnor hon möter är lesbiska och att typ ingen är homofob. Det är som en femmeslashers dröm och ibland känns det helt osannolikt, trots att Sarah Waters, som skrev boken som filmen bygger på, forskat mycket om den viktorianska eran. Men vad ska man med sannolikhet till? Fram med erotiska fantasier som involverar vackra kvinnor som bara har ögon för varandra! Minuspoäng för överdramatiska reaktioner och för att Nan har en konstig röst.
/Johnny
Dårfinkar & Dönickar
15 juli, 2008 at 12:46 e m | In 70-80-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Sverige, barnfilm, drama, flatkyss, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, könsförväxling, man+man, miniserie, svenska, trans och queer | 3 CommentsTags: Christine Schiött-Quist, Lena Strömberg, Mats Öberg, Rumle Hammerich(R), Ulf Stark(M)
Dårfinkar och dönickar, 1989, Sverige
Simone (Lena Strömberg) tvingas flytta till en ny stad för att hennes bohemiska konstnärsmamma har träffat en ny kille. Förutom att glömma bort Simones födelsedag så glömmer hon också hunden i gamla lägenheten. Simone blir arg och klipper av sig håret i ilska och när hon kommer sent till skolan första dagen tror alla att hon är en kille som heter Simon. Hon spelar ganska frivilligt med och hamnar i många knipor. För det första blir hon kär i klasskompisen Isak (Mats Öberg) och så blir hon kysst av poppistjejen Kattis (Christine Schiött-Quist). Lärarna har problem med henne också, och det är tydligt att det är bara för att de tror att hon är kille.
Den här TV-serien är queer i stort. Simone var redan från början en riktig ”pojkflicka” och mamman (Gunnel Fred) är bossig och ofeminin medan hennes pojkvän (Magnus Bergkvist) är en mjuk personlighet som sköter hemsysslorna och ställer upp som modell i klänning när det behövs. Simone ser verkligen androgyn ut och jag var kär i både henne och Isak när jag var liten. Att Isak har homokärlekskänslor för ”Simon” känns också ganska tydligt. När han får veta hur det egentligen står till tar han det med ett leende och sen avslöjar han att han tycker om henne. När Simon tillslut outar sig som Simone inför hela klassen har hen klänning och läppstift på sig, och även det blir queert på något sätt, eftersom det görs för att chockera. Det är inget stort steg för Simone, kön är bara ett hinder för andra. Transtemat är mer än bara situationshumor, för den visar egentligen hur fånig omvärlden är som delar upp världen i två lag baserat på könsorgan.
Det här är en väldigt bra serie på 6 delar, baserat på Ulf Starks bok med samma namn. Den har äntligen släppts på DVD efter alla dessa år.
/Imdb/
/Johnny
Frida
27 juni, 2008 at 6:11 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Kanada, Mexico, USA, drama, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, homoerotisk stämning, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, otrohet, trans och queer | Leave a CommentTags: Ashley Judd, Clancy Sigal(M), Hayden Herrera(M), Julie Taymor(R), Karine Plantadit-Bageot, Saffron Burrows, Salma Hayek
Frida, 2002, USA/Kanada/Mexiko
Det här är historien om konstnärinnan Frida Kahlos dramatiska liv och död. Hon är med om en hemsk olycka som får henne att bli sängliggande. Att måla ut sin smärta på duk blir hennes räddning. När hon blir frisk nog att gå så möter hon på den kommunistiska konstnären Diego Rivera och de blir älskare, gifta och vänner om vartannat. Mellan omgångarna så är Frida öppet bisexuell och har sex med flera olika kvinnor och män. Man får både följa hennes känsloliv och konstnärsskap, och vissa scener är rakt av kopierade från hennes konstverk.
Den här filmen känns verkligen. Den pulserar av värme, smärta, kärlek, sex, ilska, frustration och allt annat. Salma Hayek spelar Frida Kahlo på ett helt fantastiskt sätt. Och scenerna hon har med de vackra kvinnorna Ashley Judd, Saffron Burrows och Karine Plantadit-Bageot (som spelar någon Josephine Baker-typ) bara ångar av erotik – helt ocensurerat och passionerat. Förövrigt är hela filmen väldigt estetiskt tilltalande. Du måste se den! Om inte annat för den queera allmänbildningen!/Imdb/
/Johnny
Cecil B. DeMented (2000)
29 augusti, 2007 at 3:56 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Frankrike, USA, action/äventyr, bögkyss, bögsex, engelska, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, obesvarad kärlek, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 2000, Jack Noseworthy, John Waters(R), Michael Shannon
Cecil B. DeMented, 2000, USA/Frankrike
Regi: John Waters
Yay@ queer cinema! John Waters har gjort ännu en smaklös och färgsprakande svart komedi (nej, det är inte motsägelsefullt!). Den handlar om en politisk filmgrupp vars liv är fullt dedikerade till independentfilmrörelsen. De ska krossa Hollywood och en del av planen är att kidnappa största skådespelardivan Honey Whitlock och få henne att spela huvudrollen i deras budgetbefriade film. Det blir ett krig mellan B-filmsregissören Cecil B. DeMented och de stora filmbolagen, och medan allt blodspill pågår ser Cecil’s filmteam till att kameran rullar.
Hela filmen är queer och sexuella lustar sprakar åt alla håll (de måste leva i celibat tills filmen är klar och alla är kåta på alla!) men det finns faktiskt en gay (åtminstone bi) kille och hans kompis är arg på samhället för att det tvingade honom att bli straight. Det finns även en butch-tjej och en FTM (eller en skäggig maskulin kvinna). Jag kan inte bestämma mig om filmen var dålig eller bra, men ändamålen helgar medlen! Och jag skrattade faktiskt så jag grät av lycka.
/Johnny
Hedwig and the Angry Inch
7 maj, 2007 at 11:42 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, MTF-transsexuella, USA, drama, engelska, homofobi, komedi, könsförväxling, långfilm, manlig bisexualitet, musikfilm, obesvarad kärlek, roadmovie, romantik, trans och queer | 10 CommentsTags: John Cameron Mitchell, John Cameron Mitchell(M), John Cameron Mitchell(R), Maurice Dean Wint, Michael Pitt, Miriam Shor, Stephen Trask(M)
Hedwig and the Angry Inch, 2001, USA
Hedwig (John Cameron Mitchell) växte upp som Hansel, men när han träffade en äldre pojkvän (Maurice Dean Wint) tvingades han mer eller mindre att operera om sig till kvinna. Men könskorrigeringen blir inte ens fullbordad (därav ”the angry inch”) och Hedwig slits mellan könen och ses som ett freak. Hen blir kär i den okända artisten Gnosis (Michael Pitt) som senare stjäl hens idéer och låtar och blir en stor stjärna. Hedwig startar ett queert rockband också och inleder ett slags förhållande med en transkille (Miriam Shor), men hen kan inte komma över sveket från Gnosis.
En skruvad och queer musikfilm som lämnar en med glädje och tankar kring kön och sexualitet. Eller ”lämnar” är fel ord, för den lämnar en inte riktigt. Visuellt är den ett mästerverk, men slutet är lite förvirrande och kan tolkas som antingen transfobiskt eller som superqueert. Jag rekommenderar den i alla fall varmt!
/Imdb/
/Johnny
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
