Kids in the Hall (1988-1995)
25 juni, 2009 at 2:31 e m | In 70-80-tal, 90-tal, Kanada, MSM, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, bögkyss, bögsex, engelska, fjollor, gay bashing, hiv/aids, homobröllop, homoerotisk manlig vänskap, komedi, kortfilm/sketch, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, manlig prostitution, män i garderoben, otrohet, trans och queer, trekant/orgie/poly | 1 CommentTags: 1988, 1989, 1990, 1991, 1992, Bruce McCulloch, Dave Foley, Kevin McDonald, Mark McKinney, Scott Thompson
Låt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller ”Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad. Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten ”Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.
/Johnny
Patrik 1,5
29 augusti, 2008 at 4:01 e m | In 2000-tal, Sverige, bögkyss, bögsex, drama, droger, gay bashing, homobröllop, homofobi, komedi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, otrohet, regnbågsbarn, romantik, svenska | 8 CommentsTags: Ella Lemhagen(M), Ella Lemhagen(R), Gustaf Skarsgård, Kristian Lima de Faria, Torkel Petersson
Patrik 1,5, 2008, Sverige
I ett idylliskt bostadsområde någonstans i Sverige flyttar det äkta paret Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson) in. De har stått i adoptionskö länge och längtan efter en ”riktig” familj är stark. Sven har ett tonårig dotter med sin förra fru, men för Göran blir det första gången. Efter en lång tids väntan så får de äntligen hem ett brev där de blir lovade en Patrik på ett och ett halvt år. Lyckan är enorm tills det en dag ringer på dörren och de istället för en söt liten bebis får hem en homofobisk ungdomsbrottsling (Thomas Ljungman). De har fått fel Patrik! Sven faller tillbaka i sina gamla destruktiva beteendemönster med våld och alkohol och Göran ser ingen annan utväg än att kasta ut sin man trots att han själv också känner sig ensam och förtvivlad. I samma veva börjar den dolda homofobin komma till (den välpolerade) ytan i kvarteret och Göran får fråga sig själv vad det egentligen är för slags familj han är ute efter.
Trots den mörka beskrivningen jag just gjorde av handlingen så är det en komedi och en feel-good-film. Personkemin är stark mellan Skarsgård och Peterson och vi får se vågade kärleksscener och många passionerade kyssar. Skådespelet är väldigt bra för att vara en svensk film, eller åtminstone är det perfekt anpassat till genren. Undantagen är den bittra exfrun Eva, spelad av Annika Hallin. Amanda Davins tonårskaraktär som kan framstå som en aning tillgjord, men det kan vara brister i Ella Lemhagens manus och regi också.
Jag gillar att Sven är bisexuell, men han är tyvärr den negativa bistereotypen – den karaktärslösa personen som inte vet vad han vill, som inte kan motstå frestelser och som inte går att lita på. Det är synd att bisexuella nästan alltid framställs så, men det är en relativt liten detalj i en film som ändå känns som en god diplomat för gaysamhället – i alla fall för de som vill poängtera att ”bögar är precis som du och jag”. Acceptans på normens villkor, javisst! I alla fall om det blir en sån här bra film av det.
/imdb/
/Johnny
Project Runway
25 augusti, 2008 at 4:04 e m | In *Info*, dokusåpa, homobröllop, man+man | 1 CommentTags: Daniel Feld, Wesley Nault
101 Reykjavík
27 juni, 2008 at 7:43 e m | In 2000-tal, Island, drama, droger, flatkyss, flatsex, homobröllop, isländska, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, otrohet, regnbågsbarn | Leave a CommentTags: Baltasar Kormákur(M), Baltasar Kormákur(R), Hallgrímur Helgason(M), Hanna María Karlsdóttir, Lísa Kristjánsdóttir, Victoria Abril
101 Reykjavík, 2000, Island/Danmark/Norge/Frankrike/Tyskland
Hlynur (Hilmir Snær Guðnason) är en riktig slackernörd som i trettioårsåldern fortfarande bor hos sin mor (Hanna María Karlsdóttir) i en trång lägenhet. Det är en snöig och hård vinter och varje dag går ut på att festa inne i stan eller att ligga och runka i de skitiga lakanen. En dag kommer mammans spanska väninna Lola (Victoria Abril) på besök och Hlynur blir kåt på henne. Men hans one-night-stand Hófi påstår att hon är med barn och Lola berättar att hon är lesbisk och sen går det bara utför…
Det är en mycket speciell och mysig film på ett nordiskt sätt. Homosexualiteten känns som ett naturligt inslag, men i slutet tycks det hända lite för mycket samtidigt. Jag gillar för övrigt hur de använde The Kinks-låten ”Lola” genom hela filmen fast i olika instrumentala stilar. Gillade du Populärmusik från Vittula så gillar du nog den här./Imdb/
/Johnny
Härmed förklarar jag er Chuck och Larry
21 september, 2007 at 4:32 e m | In 2000-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, bögkyss, engelska, faghags, homobröllop, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, komedi, långfilm, man+man, straighta som låtsas vara gay | 8 CommentsTags: Adam Sandler, Kevin James, Nick Swardson, Ving Rhames
I Now Pronounce You Chuck and Larry, 2007, USA
Oj, den här filmen var totalt gräslig och värdelös. Jag måste börja med att säga se den för bövelen inte! Jag ska inte uppmana er till olagligheter här, men se den absolut inte på ett sätt som gör att skaparna tjänar pengar på den. Den var den mest homofobiska film jag sett på länge. Bara taglinen säger väl det mesta: ”De är egentligen hur straighta som helst, men berätta inte för någon.” OMG! Jag ska i alla fall berätta vad den handlar om: Den handlar om två brandmän som är bästa kompisar – Adam Sandler spelar den sexistiska kvinnokarlen Chuck som har 50 brudar samtidigt och Kevin James spelar Larry, den ensamstående pappan till två barn som oroar sig för att sonen inte gillar sporter. Eftersom Larry inser att han har ett farligt yrke och att han kan dö närsomhelst så vill han se till att ha någon som kan ta hand om ungarna. Larry tvingar Chuck att registrera partnerskap med honom (eftersom han räddade Chucks liv), men det är svårt att hålla uppe fasaden för myndigheterna samtidigt som de håller det hemligt för arbetskamraterna. Förutom billiga skämt om musikaler, falsettskrikande män i fjärilskostymer så innehåller den onödiga och överdrivet rasistiska inslag av en asiatisk vigselförrättare (spelad av Rob Schneider). Alla skämt har blivit använda c:a 1340390 gånger förut. Såna där skämt användes redan flitigt på 50-talet. Och självklart måste de hela tiden visa upp ”sexiga brudar” för att bevisa hur heterosexuella huvudpersonerna egentligen är. Bisexualitet är dessutom en företeelse som inte nämns en enda gång i filmen. Som aldrig nämns överhuvudtaget i Hollywood. För om bisexualitet fanns så skulle det inte finnas bevis för att man är straight. Oh noo! Sämst sämst sämst sämst sämst film! Jag säger det igen: Se den inte! Och se den inte nu bara för att jag säger att ni inte ska se den – jag menar det verkligen – du gör världen till en sämre plats om du ser den! Aaaaargh!/Imdb/
/Johnny
Birdcage – lånta fjädrar (1996)
29 juli, 2007 at 10:34 e m | In 90-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, engelska, homobröllop, homofobi, komedi, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, regnbågsbarn, trans och queer | 5 CommentsTags: 1996, Francis Veber(M), Hank Azaria, Jean Poiret(M), Mike Nichols(R), Nathan Lane, Robin Williams
The Birdcage, 1996, USA
Regi: Mike Nichols
Det här är den amerikanska versionen av den franska ”La Cage aux Folles”. Robin Williams spelar den homosexuella dragclub-ägaren Armand vars son ska gifta sig med dottern till en konservativ senator. Eftersom Armand lever ihop med en hysterisk drag queen (Nathan Lane) så känner sonen att hans möjligheter till giftermål är i fara. Han måste få sin udda pappa (hans biologiska mamma bytte bort honom mot lite pengar) att se proper ut och få iväg hans udda partner. Men det visar sig inte så lätt. Jag vet inte vad jag ska känna. Det är en typisk film för heterosexuell publik. Pappa Armands partner Albert är ständigt over-the-top och skriker vid minsta överraskning. Väldigt orealistiskt. Dessutom föredrar Albert att kalla sig själv ”hon” men Armand bossar med sitt ”du är ju man!”. Filmen känns som undermedvetet trans- bög och kvinnohatande, fastän den försöker med sitt ”jag tänker visa vem jag är och inte vara rädd.” Jag tror ändå den här filmen har mjukat upp känslorna lite kring homosexualitet och den visar på att en familj kan vara bra och fin utan att bestå av en biologisk mamma och en biologisk pappa. Lagom rolig och så.
/Johnny
Adam & Steve
15 mars, 2007 at 11:26 f m | In 2000-tal, bögkyss, bögsex, faghags, gay bashing, homobröllop, komedi, romantik | 1 CommentTags: Craig Chester, Craig Chester(R), Malcolm Gets
Adam & Steve, 2005, USA
Moahahah! Så otroligt rolig film. Och romansen kändes äkta. Jag har inget mer att säga än att SE FILMEN FÖR FAN. |Imdb|
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
