Cabaret (1972)
6 november, 2009 at 1:15 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk stämning, homofobi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, män i garderoben, otrohet, trans och queer, trekant/orgie/poly, tyska | 1 CommentTags: 1972, Bob Fosse(R), Christopher Isherwood(M), Helmut Griem, Jay Presson Allen(M), Joe Masteroff(M), Joel Grey, John Van Druten(M), Michael York
Cabaret, 1972, USA
Regi: Bob Fosse
Manus: Jay Presson Allen
När det kommer till vem som har skrivit den här filmen blir det lite krångligt. Från vad jag tagit reda på är filmen inspirerad av en musikal komponerad av låtskrivarparet Kander och Ebb – och de hade i sin tur baserat sin musikal på en pjäs av John Van Druten, som i sin tur var inspirerad av en bok av Christopher Isherwood. Någonstans har jag också läst att någon Joe Masteroff skrev en pjäs som är inblandad också, men detaljerna skiter jag i. Nu har ni fått era namedroppings.
Storyn är i alla fall att den amerikanska engelskaläraren Brian Roberts (Michael York) kommer till Berlin för att tjäna pengar på språklektioner och samtidigt lära sig lite tyska. Det är 1931 och nazismen växer diskret fram bakom hörnet, men på klubben Cabaret är det frisläppt. Där framträder den karismatiska Sally Bowles (gayikonen Liza Minelli) med sina dans- och sångnummer och när när hon märker att Brian är hennes nya hyresgäst bestämmer hon sig för att förföra honom. Han visar sig dock vara homosexuell, men Sally bestämmer sig för att han bara har haft dålig erfarenhet med kvinnor och fortsätter sina metoder. När hon väl fått honom på kroken träffar hon en mycket rikare man (Helmut Griem) som bjuder in dem båda till lyxliv på landet. Det blir nu osäkert vem som förför vem och ett slags ambivalent polyförhållande växer fram.
Gaydelen i den här filmen känns avslappnad för att vara 1972. Gamla Berlin var känt för att vara öppensinnat och homovänligt och trots att det är en amerikansk film från homofoba 70-talet så känns det som att filmen skulle kunnat vara gjord idag. Jag skulle i och för sig inte haft något emot lite mer passionerad man-on-man action, och det skulle inte heller ska skadat med några fler musikalnummer.
/Johnny
Deathwatch (1966)
23 oktober, 2009 at 9:25 e m | In 10-60-tal, MSM, USA, boytouching, bögsex, drama, engelska, fjollor, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, thriller/deckare, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 1966, Jean Genet(M), Leonard Nimoy, Michael Forest, Paul Mazursky, Robert Ellenstein, Vic Morrow(R)
Deathwatch, 1966, USA
Regi: Vic Morrow
Manus: Vic Morrow (efter Jean Genets pjäs)
Rånaren Jules (Leonard Nimoy) hamnar i samma fängelsecell som den kända mördaren Green Eyes (Michael Forest). Eftersom han länge beundrat den grönögde legenden blir han också mycket svartsjuk när de får en till fånge i cellen – den flamboyanta Maurice (Paul Mazursky). Maurice och Jules börjar tävla om vem som kan bli Green Eyes ”vän”.
Oj oj oj oj oj! Det är så mycket boytouching att jag är förvånad över att kameralinsen inte smälte och blev suddig. Det är triangeldrama med fokus på drama. Det är dramatik med fokus på tik (bitch, yo!). De håller varandras händer (när det är underförstått att de BEEP), de kramas, smeker varandras hår, gnuggar sina ansikten mot varandras bröst… *viftar med solfjädern för att kyla ned sig själv* Varför är gayfilmer från 60-talet ofta så mycket mer givande än moderna? Visst, de osar kanske av någon slags homofobi (som man knappt märker för erotiken vinner över den moraliserande tragiken) men de kunde verkligen göra intima man on man-scener! Och att de bråkar om vem som ska få mörda Green Eyes fru är ju väldigt fint och romantiskt ;)
/Johnny
Sinbad – Legenden om de sju haven (2003)
21 augusti, 2009 at 11:23 f m | In 2000-tal, USA, action/äventyr, animerat/anime, barnfilm, boytouching, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, obesvarad kärlek | Leave a CommentTags: 2003, Brad Pitt, John Logan(M), Joseph Fiennes, Patrick Gilmore(R), Tim Johnson(R)
Sinbad: Legend of the Seven Seas, 2003, USA
Regi: Patrick Gilmore & Tim Johnson
Manus: John Logan (efter en gammal legend)
På en av sina piratturer möter rövarkaptenen Sinbad (röst av Brad Pitt) prinsen Proteus (Joseph Fiennes) och det visar sig snart att de har ”ett förflutet” ihop. ”We had our special handshake…our secret hideout…but that was a long time ago” reminiscerar Sinbad. ”We were friends!” utropar Proteus besviket och försöker hindra Sinbad från att stjäla Fredsboken som uppehåller fred i hans kungariket Syrakusa. De blir avbrutna av en jättebläckfisk varpå Sinbad räddar Proteus liv och lämnar boken ifred. I hamn möts de igen och romantiska blickar utbyts. Men när Sinbad blir presenterad för sin gamla väns blivande hustru Marina flyr han platsen. Samtidigt blir fredsboken ändå stulen och misstankarna faller på sjörövargänget fastän Sinbad förstår att det är kaosgudinnan Eris som har stulit den. Proteus litar på sin bästis så mycket att han är beredd att offra sitt liv om inte fredsboken kommer tillbaka i rätta händer. Sinbad åker ut på en tur i syfte att kämpa mot Eris och återfå boken.
Den här filmen är svår att recensera ur ett queert öga. Samtidigt som den innehåller fullt av homoerotiska hintar (styva bröstvårtor med risk att peta ut ögon?) så verkar Sinbad nästan helt utan känslor för Proteus. Istället för att rädda prinsens liv så styrs båten först mot Fiji – och om inte Marina hade smugglat sig ombord på skeppet så hade de inte slutfört sin uppgift. Proteus har satt sitt liv på spel och står i fängelsehålan och blickar ut över havet medan Sinbad kärlek-börjar-alltid-med-bråk-flirtar med hans flickvän. Eris ser igenom Sinbad och säger ”You know Proteus is going to die because he saw something in your heart that just isn’t there…”
Men det ges som sagt gayhintar som när Marina frågar hur kaptenen och prinsen kom att träffa varandra och en romantisk historia kommer fram. Sedan frågar hon ”what happened between you two?” och det är mycket tveksam tysnad innan hon får svaret ”we…took…different paths”. Om ni tror att filmen slutar queert kommer ni dock bli besvikna – barnfilmer är, trots allt, hopplöst fantasilösa. Jag är dock glad att de – utöver den moderna animationens girlpower!-klyscha – gav kvinnan (yep, den enda kvinnan förutom onda Eris) lika kort hår som Sinbad. Proteus, som har en rumplång hästsvans, får dock rådet att klippa sig. Queer? Nej – men en gnutta homosocialromantisk. Grabbar håller ihop och även starka och modiga tjejer går att hångla med. Suck.
/Johnny
Taking Woodstock (2009)
19 augusti, 2009 at 1:26 e m | In 2000-tal, MSM, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, USA, bögkyss, bögsex, drama, droger, engelska, faghags, historiskt tema, homoerotisk stämning, komedi, man+man, manlig homosexualitet, musikfilm, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 2009, Ang Lee(R), Demetri Martin, Elliot Tiber(M), James Schamus(M), Jonathan Groff, Liev Schreiber, Paul Dano
Taking Woodstock, 2009, USA
Regi: Ang Lee
Manus: James Schamus (efter Elliot Tibers självbiografi)
Trots att han är vuxen nog att skaffa ett eget liv, lever Elliot (Demetri Martin) tillsammans med sina föräldrar ute på vischan i White Lake och hjälper dem att ta hand om ett gammalt förfallet pensionat. Ekonomin har krisat för dem ett långt tag men Elliot får en idé när han ser att Woodstock-folket letar efter en plats att anordna sin utomhusfestival på. Helt plötsligt är hela lilla White Lake ockuperat av nära en miljon hippies som ser fram emot tre dagars fred och musik.
Jag hade verkligen sett fram emot den här filmen och jag fick precis vad jag ville från den: humor, musik och gayness. Vad som är så skönt med Elliot är att han är bög men att det aldrig görs till något problem. Han får hångla med sin kärlek inför ett gäng hurrande faghags, han har en LDS-trippad trekant med ett hippiepar (Kelli Garner och Paul Dano) i en handmålad folkabuss och han blir ständigt ögonknullad av den långhårige Woodstock-arrangören Michael Lang (Jonathan Groff). Filmen, som förresten är regisserad av HBT-hjälten Ang Lee, bjuder även på en militärt utbildad transperson (Lieb Schreiber) som yttrar den fantastiska repliken ”I know what I am and it makes it so much easier for others, doesn’t it?”
Taking Woodstock är en film som är lika viktig för HBTQ-samhället som Woodstock blev för hela världen.
/Johnny
Merlin säsong 1 (2008)
23 juni, 2009 at 5:44 e m | In 2000-tal, Storbritannien, action/äventyr, engelska, historiskt tema, homoerotisk kvinnlig vänskap, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, man+man, romantik, slash, tv-serie/såpa | 5 CommentsTags: 2008, Angel Coulby, Bradley James, Colin Morgan, Katie McGrath, Richard Wilson, Santiago Cabrera
Merlin, 2008, Storbritannien
Merlin är en ungdomsserie (väldigt löst) baserad på Kung Arthur-myten och dess karaktärer. Huvudpersonen Merlin (Colin Morgan) är en trollkarl som kommer till Camelots gamla ”medicinman” Gaius (Richard Wilson) som lärling. Magi är totalförbjudet i Camelot och straffas med döden, men Merlin kan inte hjälpa att han är som han är. En inlåst drake (a.k.a. Slash Dragon i fandomvärlden) berättar för honom att hans öde är att använda magin för att garantera att den bortskämda prinsen Arthur (Bradley James) kommer till makten. Well, han uttrycker det slashigare än så: ”That your and Arthur’s paths lie together is but the truth” och ”a half cannot truly hate that which makes it whole”. Merlin tar sitt jobb seriöst, räddar Arthur från döden och får som belöning anställning som Arthurs ”manservant”. De två unga killarna småbråkar lite men det är underförstått är att de älskar varandra. Blickarna mellan dem osar av åtrå och Arthur börjar bli lite nervös när han inser att han börjar tycka om sin slav. Och när Merlin väl börjat kan han inte få nog av att offra sitt liv för sin master – men han måste fortfarande hålla sin magi hemlig. Hur ska han fullborda sitt öde på slottet när Arthurs pappa Uther avrättar andra trollkarlar och häxor varje dag?
Alla avsnitt är skrivna av olika personer och ibland märks det på karaktärernas personlighet. Avsnitt 4, 10, 11 och 13 är de slashvänligaste när det gäller Arthur/Merlin, men även när Lancelot (Santiago Cabrera) introduceras (och försvinner) i avsnitt 5 blir det lite gaygay. Vad jag har förstått så är det även populärt att femslasha Arthurs halvsyster/adoptivsyster Morgana (Katie McGrath) med hennes kammarjungfru Guinevère (Angel Coulby), men det finns inte såå mycket att hämta där. Den som har den minsta koll på Arthurlegenden kommer bli förvirrad för ingen är sig lik (ålderskillnaderna, utseendet, rollerna, bakgrunderna, släktförhållandena) men det är vi jävligt tacksamma för! Jag hade inte velat se en gammal skäggig gubb-Merlin tillsammans med den unga prinsen. Nu både längtar jag och fasar för säsong 2: tänk om den blir hetero!
/Johnny
Go (1999)
2 april, 2009 at 7:26 e m | In 90-tal, USA, action/äventyr, bögkyss, drama, engelska, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, otrohet, roadmovie, trekant/orgie/poly | 1 CommentTags: 1999, Doug Liman(R), Jay Mohr, John August(M), Scott Wolf, Shann Beeman, William Fichtner
Go, 1999, USA
Regi: Doug Liman
Ett gäng parallellhistorier som alla utspelar sig en natt och är kopplade till knarkhandel. Langaren Simon (Desmond Askew) sticker till Las Vegas med ett gäng vänner och den vräkningshotade kollegan Ronna (Sarah Polley) tar över hans arbetspass på närbutiken. Men när två kunder frågar var man kan få tag i Simon så ser hon chansen att sälja dem lite ecstasy direkt och tjäna en summa på det också. Hon kontaktar Simons dealer för att köpa lite och här börjar en helvetesnatt.
En av parallellhistorierna är berättat från knarkköparna Adam (Scott Wolf) och Zacks (Jay Mohr) perspektiv. De blir uppraggade av sin manliga arbetsgivare (William Fichtner) och han bjuder hem dem till sin fru på middag. De blir väldigt nervösa av framfusigheten och det är en rolig twist på det där också. Resten av filmen känns väldigt independentfilm, men ändå rätt kvalitativ för att vara sådan. Jag gillar i allafall queerdelen. En kul detalj är att en homosexuell hårstylist i filmen spelas av en hårstylist (Shann Beeman) och inte av en skådespelare. ”Visdomsorden” i slutet kunde de dock skippat eftersom slutsatsen ändå blir en icke-ställning till knarkfrågan.
/Johnny
Capote (2005)
29 mars, 2009 at 9:03 e m | In 2000-tal, USA, drama, engelska, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, manlig homosexualitet | 3 CommentsTags: 2005, Bennet Miller(R), Bruce Greenwood, Clifton Collins Jr, Dan Futterman(M), Gerald Clarke(M), Philip Seymour Hoffman
Capote, 2005, USA
Regi: Bennet Miller
Den 14 november 1959 skakas den lilla staden Holcomb i Kansas av ett brutalt mord på en hel familj. Författaren Truman Capote (Philip Seymour Hoffman) läser om mordet och blir intresserad. Han bestämmer sig för att skriva en bok om händelsen genom att intervjua alla berörda, inklusive de två mördarna Dick och Perry (Clifton Collins Jr). Till Perry får Capote en särskild relation som binder dem till varandra under flera års tid, samtidigt som boken växer fram.
Tidigare har jag sett en dokumentär om Truman Capote och tänkt att han och historierna kring honom verkar väldigt intressanta. Det var också den här filmen. Den visar de många bottnarna och lagren i relationen mellan den självupptagne och delvis manipulative Capote och den lika manipulative Perry. Mellan dem finns både ett ömsesidigt beroende och en svårgreppbar kärna av kärlek. En bra film om vänskap, utnyttjande och beroende – och om en fascinerande person. Tror minsann att jag ska ta och läsa någon av hans böcker!
Rock Star (2001)
27 mars, 2009 at 4:25 e m | In 2000-tal, MTF-transsexuella, USA, WSW, drama, droger, engelska, flatkyss, homoerotisk stämning, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, roadmovie, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: 2001, Dagmara Dominczyk, Jason Flemyng, Jennifer Aniston, John Stockwell(M), Mark Wahlberg, Stephen Herek(R), Tomasina Parrott, Udee McGeoy
(So You Wanna Be a) Rock Star, 2001, USA
Regi: Stephen Herek
Chris ”Izzy” Cole (Mark Wahlberg) har länge avgudat sitt favoritband Steel Dragon – och har t.o.m. spelat i ett coverband som spelat deras låtar – men en dag får han chansen att bli sångare i det riktiga metal-bandet! Wow!!!! Han och flickvännen beger sig ut på turné med dem.
Haha, vilken urusel film! Storyn och karaktärerna är helt orealistiska och alla tycks bära peruker från Butterick’s. Men den innehåller i alla fall en hel del queert: Bobby Beeers (Jason Flemying) – den f.d. sångaren i Steel Dragon - visar sig vara bög (troligtvis inspirerad av Rob Halford i Judas Priest) och han hånar Izzy för att han trott att låten ”Kim” handlade om en tjej. Men så fort hårda hårdrocks-Bobby outat sig drar han av sig peruken och börjar flaxa som en riktig drama queen. Suck. Jennifer Aniston spelar Izzys flickvän och hon börjar odramatiskt sexa sig med två tjejer på dansgolvet och så småning om har alla gruppsex. Man får också se att managern Tania (Dagmara Dominczyk), som introducerar paret till orgien, är en transkvinna. Hela HBTQ-flaggan är hissad typ. Synd bara att flaggstången är så låååg.
/Johnny
Naissance des pieuvres (2007)
20 februari, 2009 at 9:31 e m | In 2000-tal, Frankrike, drama, flatkyss, flatsex, franska, homoerotisk kvinnlig vänskap, homoerotisk stämning, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, obesvarad kärlek | Leave a CommentTags: 2007, Adele Haenel, Céline Sciamma(M), Céline Sciamma(R), Louise Blachère, Pauline Acquart
Naissance des Pieuvres, 2007, Frankrike
Regi: Céline Sciamma
Det är sommar i förorten. 15-åriga Marie (Pauline Acquart) tittar på en uppvisning i konstsim och får syn på Floriane (Adele Haenel), kaptenen för konstsimlaget, för första gången. Efter den dagen vill Marie inget hellre än att vara i Florianes närhet.
Maries småskumma kompis Anne (Louise Blachère) konstsimmar också. Anne är kär i Françoise, en kille som i sin tur vill komma innanför trosorna på Floriane. Floriane har rykte om sig att vara erfaren (aka hora), men egentligen har hon inte legat med någon. Hon vill gärna bli av med oskulden, men vet inte riktigt vem som ska ska bli den första.
Naissance des pieuvres påminner lite om Fucking Åmål i det att den handlar om en lite udda tjej som blir kär i en av de (hos killarna) populära. Men här finns inte det drag av önsketänkande som jag tycker finns i Fucking Åmål, utan den första kärleken skildras som just så komplex som den kan vara när man är femton, och det inte bara handlar om kärlek eller sex, utan också om hierarkier i grupper: Vem är populär, vem borde man vara med, vad förväntas av en, hur annorlunda får man lov att vara, och vad är verklig vänskap. Karaktärerna är mångfacetterade och trovärdiga. En jättebra film!
Bobbycrush (2003)
24 januari, 2009 at 3:06 e m | In 2000-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, drama, engelska, homoerotisk stämning, komma ut, konstfilm, kortfilm/sketch, man+man, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, trans och queer | 2 CommentsTags: 2003, Cam Archer(M), Cam Archer(R), Cassidy Field, Jasper Bel
Tonåringen Bobby (Jasper Bel) älskar sin bästa kompis Dylan (Cassidy Field) och menar att de är ett par – Dylan vet bara inte om det än. Båda har drömmar, men de handlar visst inte om samma saker…
Bobbycrush är som en liten prototypversion av Wild tigers I have known, lika vacker, men mycket kortare (tio minuter). De halvt overkliga telefonsamtalen finns med, drömmarna, könsförvirringen. Men också härlig sextiotalsmusik och livsglädje.
Jag är verkligen helt lyrisk över Cam Archer. Det finns ingen annan som kan fånga tonårstidens längtan med så enkla medel. Det är rakt, enkelt, samtidigt finns hela djupet där: smärtan i att älska, att vilja ha någon, att riskera allt. Att vilja vara den som den andra vill ha, kosta vad det kosta vill. Att vilja vara den andra, så att man kan älska sig själv tillbaka och göra allt rätt. Fint!
Harry Potter och den flammande bägaren (2005)
24 januari, 2009 at 2:04 e m | In 2000-tal, Storbritannien, USA, action/äventyr, barnfilm, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, sci-fi/fantasy, slash | 1 CommentTags: 2005, Daniel Radcliffe, J.K. Rowling(M), Mike Newell(R), Robert Pattinson, Rupert Grint, Stanislav Ianevski, Steve Kloves(M)
Harry Potter and the Goblet of Fire, 2005, Storbritannien/USA
Regi: Mike Newell
Harry Potter (Daniel Radcliffe) är nu fjortis och råkar (som av magi!) komma med i en farlig tävling med sjuttonårsgräns. Skolan och hans vänner blir misstänksamma och anklagar honom för att ha fuskat. Men om den flammande bögaren [freudiansk felskrivning for real!] har spottat ut en lapp med ens namn – då måste man vara med!
Jag förväntade mig nästan att originaltiteln skulle vara ”…and the Flaming Cup”, men jag antar att det blev för gay. Slashigheten är tillräckligt intensiv i den här filmen för att sätta sprätt på hormonerna – och man behöver inte nöja sig med ett par heller! Dracos (Tom Felton) scener ger inga gaydarutslag den här gången, men däremot Harry/Ron och deras respektive andra, äldre sidocrushar.
De två Hogwartsvännerna börjar nämligen någorlunda tidigt i filmen med ett helt bedårande bråk (se bild längre ned). Det finns ingen riktig anledning och blickarna de ger varandra är trånande. När Ron (Rupert Grint) bestämmer sig för att inte prata mer med Harry så tar Harry och tyr sig till en äldre kille: Cedric (Robert Pattinson). De har bara träffat varandra någon enstaka gång och bör inte känna varandra så bra, men när Cedric ropas upp som en av de medverkande i Triwizard-tävlingen så ler Harry förälskat. Han ser faktiskt riktigt förälskad ut varje gång de träffas och jag anklagar honom inte, för Cedric är jävligt het. Rons beundran för den bulgariska quidditchspelaren Viktor Krum (Stanislav Ianevski) är dock ännumer uttalad: ”There’s no one like Krum. He’s like a bird, the way he rides the wind. He’s more than just an athlete – he’s an artist!”, utbrister Ron inspirerat med en politikers passion, varpå hans faghagsyrra retas ”I think you’re in love, Ron…”. Hela Rons familj (och Harry) börjar sjunga ”Viktor, I loove yoou..Viktor I dooo. When we’re apart my heart beats only for yooou”. Ron muttrar och rodnar.
Manusförfattarna försöker sig på att det skulle vara några känslor utöver vänskap mellan Ron och kompisen Hermione (Emma Watson) - och att det skulle vara anledningen till svartsjukan över att Krum och Hermione var balsällskap – men de lyckas inte förmedla det trovärdigt. De har även gjort honom tvångsmässigt girl-crazy i en av de franska studenterna (alla ”utländska” karaktärer är förresten helt stereotypa), men i slutet bryr han sig inte alls om henne längre – snarare tvärtom. Efter oroligheterna är slut får Harry heller inget återseende med Cho (Katie Leung) – tjejen som han i början trånade efter – men han verkar ha glömt henne när han i slutscenen går bredvid bästa vännerna Ron och Hermione. Vännernas sidospår framstår som desperata substitut för den starka gemenskap de har till varandra. För slashers innebär detta ”Slutet gott, allting gott, för nu tillåts vi fantisera vidare…”
/Johnny
.
Continue reading Harry Potter och den flammande bägaren (2005)…
Le Clan (2004)
29 december, 2008 at 2:42 e m | In 2000-tal, Frankrike, MTF-transsexuella, bögkyss, bögsex, drama, droger, franska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, religion, romantik | Leave a CommentTags: 2004, Christophe Honoré(M), Gaël Morel(M), Gaël Morel(R), Nicolas Cazalé, Salim Kechiouche, Thomas Dumerchez
Le Clan, 2004, Frankrike
Regi: Gaël Morel
Vid foten av de franska alperna lever tre ganska uppfuckade och uttråkade bröder med ett sinsemellan märkligt och lätt incestuöst förhållande. De tre bröderna är huvudpersoner i var sin del av filmen.
Marc (Nicolas Cazalé), mellanbrodern, är halvkriminell och tar droger, och är i ständig konflikt med pappan som bröderna bor hos. Christophe (Stéphane Rideau) har just kommit ut från fängelset och får jobb på ett slakteri. Han försöker hjälpa sina bröder, men också ta sig bort från den kriminella livsstilen. Olive (Thomas Dumerchez) är den blyge yngsta brodern som saknar sin döda mamma, tränar Capoeira och har ett förhållande med sin kompis Hachim (Salim Kechiouche) i hemlighet.
Temat är intressant, filmen handlar om manlighetens villkor på olika sätt (detta blir extra tydligt i och med att det knappt finns några kvinnor med i filmen). Man får se många nakna män i rätt påträngande scener.
Filmen är frustrerande – det intressanta temat och karaktärerna tas inte helt tillvara. Marc är den mest spännande karaktären och jag tror det hade blivit en bättre film om han hade fått vara huvudperson rakt igenom. Särskilt intetsägande är det i slutet – när filmen slutar tänker man ”jaha”. Olive är visserligen söt och det är några fina scener med honom och hans älskare, men det känns ändå som att berättelsen faller isär och inte blir ordentligt berättad.
Performance (1970)
27 december, 2008 at 7:26 e m | In 10-60-tal, Storbritannien, action/äventyr, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk stämning, homofobi, konstfilm, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, sci-fi/fantasy, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 1968, 1970, Anita Pallenberg, Donald Cammell(R), James Fox, Michèle Breton, Mick Jagger, Nicolas Roeg(R)
Performance, 1970 (inspelad 1968), Storbritannien
Regi: Nicolas Roeg, Donald Cammell
Jag ska inte låtsas som att jag förstår den här filmen – för det gör jag inte riktigt fastän jag har sett den med svensk text, sett en dokumentär om den, läst flera analyser av den samt sett vissa delar igen för att friska upp minnet – och jag ska inte heller försöka återge vad den handlar om i detalj, men jag ska försöka måla upp någon snabb skiss av vad jag tänker om den:
Allt börjar med att Chas (James Fox) är någon gangstertyp och sedan lämnar han det livet och då får han maffian efter sig. Detta håller på i typ en timma, vilket nästan fick mig att stänga av videon, men sedan träffar han Turner (Mick Jagger) och får bo i hans hus och det är då hela filmen egentligen börjar, skulle man kunna säga.
Turner bor med två kvinnor (Lucy och Pherber) och de tycks ha ett slags bisexuellt polyförhållande. Lucy (Michèle Breton) är en androgyn och mörkhårig fransyska som jag flera gånger misstar för att vara Mick Jagger – detta visar sig vara meningen då i en scen då Turner och Chas ligger i samma säng och Turner vänder sig mot Chas och de börjar hångla. Men i sekunden han vänder sig om byter de skådespelare och då är det Lucy som Chas rullar omkring med. Regissörerna leker med oss tittare och får oss att bli förvirrade – vem är vem? Vad är drogrus och vad är verklighet?
Tjejerna tillåts dock ha sina fysiskt bisexuella stunder tillsammans (utan manliga ”stuntmän”) och Pherber (Anita Pallenberg) retar Chas när hon märker att han lider av homofobi och föreslår att han bör testa på att ligga med Turner (läs samtalet nedan). Turner verkar vara kär i Chas och har ett ganska blygt sätt att närma sig honom – i slutet undrar man om inte Turner och Lucy ändå är samma person. Och i en låt i filmen (med musikvideo!) anspelas det på homoerotik, fast då mellan äldre gubbar. Rakt igenom är det queer, queer och queer. Synd bara att det går så segt i början. När filmen väl kommer igång är den estetiskt tilltalande och drogad men fortfarande väldigt svårsmält – inget att sitta och sticka en kofta till, alltså.
/Johnny
Trekant (1994)
27 december, 2008 at 5:07 e m | In 90-tal, USA, drama, engelska, faghags, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, homofobi, komedi, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: 1994, Alexis Arquette, Andrew Fleming(M), Andrew Fleming(R), Josh Charles, Stephen Baldwin
Threesome, 1994, USA
Regi: Andrew Fleming
Eddy (Josh Charles) är oförklarligt kär i sin buffliga och korkade internatrumskamrat Stuart (Stephen Baldwin) och blir mycket svartsjuk när Alex (Lara Flynn Boyle) – en kvinnlig student som blivit inskriven som kille av misstag – flyttar in hos dem. Stuart blir kär i Alex, Alex blir kär i Eddy (och försöker omvända honom) och Eddy är…fortfarande kär i Stuart av någon konstig anledning. De tre bestämmer sig för att bara vara vänner, men det går inte så bra. Lara och Stuart börjar ha sex i smyg och försöker para ihop sin bögvän med en annan bög på skolan, spelad av Alexis Arquette.
Hmm…vad ska jag säga? En väldigt usel film som känns som amatörfanfiction skriven av en 14-åring eller en porrfilm som försökt bli rumsren. Karaktärerna är så plastiga – de tycks inte ha någon historia, någon familj, några andra vänner eller något större mål med livet. Deras själar är påfyllda så att de nästan räcker till hela filmen. De tycks inte ens gå på lektioner, fastän hela filmen utspelar sig på ett skolområde. Allt de gör är att tänka på sex, prata om sex och ha sex. Jag tror att regissören och manusförfattaren var lite för kåt för att lägga för mycket energi på handlingen – han ville väl snabbt till trekantsscenen och jag måste erkänna att han gör den bra, för jag blev lite pirrig i kroppen. Men, om det är sexscenen man vill åt kan man nog spara ganska mycket tid på att kolla på en porrfilm istället (eller söka upp scenen på YouTube). Jag måste dock ge beröm för Eddys mångfacetterade sexualitet (han älskar Alex och har sex med henne men säger att han är gay), men även den kanske bara är ett tecken på en förvirrad, kåt och voyeuristisk manusförfattare.
/Johnny
Ouran High School Host Club (2006)
12 december, 2008 at 12:32 f m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Japan, animerat/anime, bögkyss, flatkyss, flatsex, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, incest, japanska, komedi, könsförväxling, långfilm, romantik, straighta som låtsas vara gay, trans och queer, tv-serie/såpa | 3 CommentsTags: Tukuya Igarashi(R)
Ōran Kōkō Hosuto Kurabu (桜蘭高校ホスト部（クラブ）, 2006, Japan Regi: Takuya Igarashi efter mangan av Bisco Hatori
Haruhi Fujioka har nyss börjat som fattig stipendiat i ärvd skoluniform på Ouran High School, en riktig toppskola där nästan alla andra elever är rika. Haruhi själv måste dock se till att hålla betygen uppe så att inte stipendierna sinar. På jakt efter en bra studieplats råkar Haruhi snubbla in på Ouran High School Host Club, en skolklubb där medlemmarna, alla män, underhåller och uppvaktar skolans kvinnliga elever i utbyte mot pengar. Där slår Haruhi omkull en vas vars värde inte riktigt faller inom ramarna för en stackars stipendiats budget. För att betala av sin skuld går Haruhi med på att ta jobb i klubben. Det är bara ett problem: Haruhi må se ut som en kille, men riktigt så enkelt är det inte…
Det här är inte direkt shonen-ai i ordets verkliga bemärkelse, men en på många sätt väldigt queer anime! Förutom en huvudperson som inte kunde bry sig mindre om vilket kön hen uppfattas ha innehåller den betydande mängder mer eller mindre uttalad homo-/bisexualitet mellan både manliga och kvinnliga elever, en dragshowande pappa, horder av skrikande fangirls (”MOE!”), könsförväxlingar och annat skoj. Humorn kan förstås bli ganska hysterisk från och till, och det sticks inte under stol med vilka egenskaper som anses manliga och kvinnliga oavsett hos vem den framträder, men det här är en av få animes jag plöjt i sin helhet inte bara en utan två gånger. För den som vill ha lättsmält avkoppling och samtidigt skaffa sig shojo-allmänbildning.
/Tina 
Mannen som älskade Yngve (2008)
9 december, 2008 at 12:06 f m | In 2000-tal, Norge, bögkyss, drama, droger, homoerotisk stämning, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, otrohet, romantik | 8 CommentsTags: Ole Christoffer Ertvaag, Rolf Kristian Larsen, Stian Kristiansen(R), Tore Renberg(M)
Mannen som elsket Yngve, 2008, Norge
Regi: Stian Kristiansen
Det är 1989 och Jarle Klepp (Rolf Kristian Larsen) har tillsammans med Helge (Arthur Berning) bildat ett punkband som snart ska ha sin första spelning. Jarle har dessutom fått sin drömtjej, tuffa Katrine (Ida Elise Broch) och tillsammans lyssnar gänget på musik, festar och repar. Så börjar Yngve (Ole Christoffer Ertvaag) i klassen. Yngve är helt annorlunda, han gillar synthpop, spelar tennis och tittar på moln. Och Jarle blir förälskad.
1989 var jag femton och hade just upptäckt musiken, så när filmen inleds med Stone Roses och med att Jarle diskuterar Jesus & Mary Chain med Helge så vet jag – det här blir en nostalgitripp med idel favoriter som REM, The Cure, Buzzcocks etc. Även utan det skulle igenkänningsfaktorn vara hög i de pinsamma och tonåriga/roliga situationerna. Men det finns också många fina scener, som när Yngve i duschen efter gympan ska mäta hur lång tid Jarle kan hålla andan, och Jarle tar tag i Yngves händer för att klara det. Det är deras första riktiga möte.
Ibland blir det lite segt. Jarle trånar efter Yngve och våndas över förhållandet med Katrine som han också tycker mycket om. Ingen lyssnar riktigt av föräldrar eller vänner, och allt ställs till sist på sin spets under en urartad fest efter bandets första spelning. Slutet är väldigt fint.
/Bobbi
Rocky Horror Picture Show (1975)
1 december, 2008 at 6:26 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, Storbritannien, USA, bögsex, engelska, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, otrohet, rysare/gore, sci-fi/fantasy, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: Barry Bostwick, Jim Sharman(M), Jim Sharman(R), Nell Campbell, Patricia Quinn, Peter Hinwood, Richard O'Brien(M), Tim Curry
The Rocky Horror Picture Show, 1975, Storbritannien/USA
Regi: Jm Sharman
Det blivande äkta paret Janet (Susan Sarandon) och Brad (Barry Bostwick) kör fast i ovädret och letar sig till ett spöklikt slott i närheten för att låna en telefon. Där träffar de på den mystiske vetenskapsmannen Dr. Frank-N-Furter (Tim Curry) som är en ”sweet transvestite from Transsexual, Transylvania”. Han låter dem inte ringa något samtal, utan visar dem istället sitt största experiment: den konstgjorda och muskulösa drömmannen Rocky Horror (Peter Hinwood).
Rocky Horror är nog den queeraste musikalen jag känner till – och den är över 30 år gammal! Huvudpersonen är en dominant bisexuell man i raffset som skapar en manlig älskare åt sig själv och har ett förflutet med nästan alla i huset. Han lyckas även få Janets fästman Brad i säng. I ”Touch-a Touch-a Touch me” får Janet sjunga ut sin kvinnliga sexualitet (”I’ve got an itch to scratch, I need assistance”) medan Magenta (Patricia Quinn) och Columbia (Nell Campbell a.k.a. Little Nell) upphetsat bevakar henne och Rocky som om de vore en porrfilm. Låten ”Don’t dream it – be it!” är en hymn om transvestitisk fetischism och i slutet blir det en het och vacker orgie i en pool innan Dr. Frank tvingas återvända till sin hemplanet. En B-rysar/sci-fi/komedi/musikal-klassiker värd att se flera gånger!
/Johnny
Spinal Tap (1984)
1 december, 2008 at 2:13 e m | In 70-80-tal, USA, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, musikfilm, män i garderoben, obesvarad kärlek, roadmovie | 1 CommentTags: 1984, Christopher Guest, Michael McKean, Rob Reiner(R)
This is Spinal Tap, 1984, USA
Regi: Rob Reiner
Detta är Spinal Tap – ett brittiskt hårdrocksband som hängt med i många år och blivit legender. I den här ”rockumentären” gör de comeback i USA och låter kameran komma riktigt nära inpå så att Marty DiBergi kan göra ett intimt porträtt av livet som rockstjärna. Men rockstjärnelivet är inte alltid glamoröst – det kan Spinal Tap vittna om: de får spela förband till en dockteater, deras kreativa skivomslag blir bannade, de får smörgåsar som är för små för att vikas och de förlorar bandmedlemmar i mystiska dödsfall. Kärnan i bandet hänger i alla fall kvar: barndomskamraterna David och Nigel. Deras vänskap prövas gång på gång och Nigel är inte så förtjust i Davids flickvän Jeanine som försöker agera någon slags manager för bandet.
Vad som är uppenbart för de flesta – men inte alla – är att det också är en ”mockumentary” och att karaktärerna är helt påhittade. Nåväl kanske inte helt: de lånar en stor del från många kända band under tidernas gång (Beatles, Kiss, Led Zeppelin m. fl.) och gränsen mellan hån och hyllning är hårfin. Skådespelet är så strålande att man då och då nästan går på att det är dokumentär om riktiga personer.
Det här är verkligen en av mina favoritfilmer – den har allt jag kräver: humor, bra musik (specialskriven för filmen!), snygga klipp, färggranna kläder och homoerotik. Ja, det råder inga tvivel om att Nigel (Christopher Guest) är kär i David (Michael McKean). Han söker jämt sin kompis uppmärksamhet och när Jeanine (June Chadwick) kommer in i bilden ger han henne dödande blickar och fäller svartsjuka kommentarer. Det är ömsesidigt, för Jeanine tycks vara svartsjuk på Nigel också och hon morrar som en arg hund i hans närvaro. David tycks inte förstå någonting av spelet som förekommer – han tycker bara att det är konstigt att hans två närmsta inte kan komma överens trots att de är så lika. I en scen säger Nigel att han och David är ”closer than brothers”. I extramaterialet på DVD:n (som innehåller över en timmas bortklippta scener) kommer det fram att David t.o.m. hade en period av ”experimenterande” då han sminkade sig och drog hem sjömän och hade sex i lägenheten han delade med Nigel. Men även utan extramaterialet kan man hitta små ledtrådar i varje scen, vilket gör den här filmen till en av de mest slashvänliga i världshistorien.
/Johnny
Farligt möte (1998)
1 december, 2008 at 1:05 e m | In 90-tal, USA, bögkyss, engelska, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, män i garderoben, otrohet, thriller/deckare, trans och queer | 2 CommentsTags: 1998, Adam Coleman Howard(M), Adam Coleman Howard(R), Alan Rickman, Justin Lazard(M), Norman Reedus
Dark Harbor, 1998, USA
Regi: Adam Coleman Howard
Det gifta paret David (Alan Rickman) och Alexis (Polly Walker) åker ut till sin sommarstuga i ösregnet men missar dagens sista båt då de påträffar en ung kille som ligger och sover vid vägkanten. Alexis blir orolig men killen (Norman Reedus) säger åt dem att inte ringa polisen utan bara lämna honom. När paret anländer till ön nästa dag så stöter de på killen igen under mystiska omständigheter. Alexis låter honom bo tillsammans med dem i sin faders stuga men hennes man är inte allt för glad över det. Snart börjar stämningen bli spänd och man förstår att något hemskt kommer att hända…
Det här är en riktig TV-thriller med allt TV innbär i motsats till bio, men trots att den låga budgeten skiner igenom så lyckas den med att åstadkomma det den ska: man sitter spänd av förväntan och nervositet och man förstår inte riktigt vad det är man är rädd för. Hela filmen är psykologisk-thriller-erotisk och ett queert inslag är när Alexis och killen har något slags rollspel där de spelar sitt motsatta kön. Det finns även ett rent homoinslag, men jag vill inte avslöja för mycket eftersom genren inte tillåter det. Jag kan ju bara säga att det är hawt!
/Johnny
Hair (1979)
10 november, 2008 at 1:47 e m | In 70-80-tal, Tyskland, USA, droger, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, trans och queer, trekant/orgie/poly | 4 CommentsTags: Chuck Patterson, Don Dacus, Fred Ferrara, Gerome Ragni(M), H. Douglas Berring, James Rado(M), Jim Rosica, John Savage, Johnny Maestro, Kenny Brawner, Michael Weller(M), Milos Forman(R), Russell Costen, Treat Williams, Vincent Carella
Hair, 1979, USA/Västtyskland
Regi: Milos Forman
Det är slutet på 60-talet och Vietnamkriget väntar bakom hörnet för lantisen Claude (John Savage). Musikalen börjar med att han kommer till New York och det första han får se är ett gäng hippies som dansar och sjunger i en park. Det andra han får se är Sheila (Beverly D’Angelo), en överklasstjej som kommer ridande på en häst – han blir störtkär. Med hjälp av de hämningslösa hippiesarna Berger (Treat Williams), Hud (Dorsey Wright), Jeannie (Annie Golden) och Woof (Don Dacus) försöker han få tag i sin kärlek och ha det lite kul några dagar innan han rycker in…
Det är mycket som är queer med den här filmatiseringen av ”Hair”. Vad jag har förstått så har den få saker gemensamt med originalmusikalen från 60-talet och är inte lika fri i sin kärlek så att säga, men några godbitar lämnade den kvar. Det flyger t.ex. lite gnistor mellan Claude och Berger, som i originalet visst hade värsta kärlekstrekanten tillsammans med Sheila. Långhåriga mjukisen Woof sjunger en sång om Sodomi (som bl.a. innehåller frasen ”join the holy orgy!”) och trots att han nekar till att vara homosexuell så erkänner han ”I wouldn’t kick Mick Jagger out of my bed” med ett generat leende. I originalet uttrycker han att han är kär i Mick Jagger. I låten ”Black Boys” sjunger de ljushyade inspektörerna på mönstringen hur de blir pirriga av de blivande militärerna med mörk hy. I andra versen sjunger de svarta inspektörerna om vilka godbitar de vita och avklädda pojkarna som står framför dem är. Interracial och queer på samma gång! Förutom allt detta är musiken fenomenal och man blir bara så hippie-lugn-och-glad efteråt. Peace, man!
/Johnny
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
