Cabaret (1972)
6 november, 2009 at 1:15 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk stämning, homofobi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, män i garderoben, otrohet, trans och queer, trekant/orgie/poly, tyska | 1 CommentTags: 1972, Bob Fosse(R), Christopher Isherwood(M), Helmut Griem, Jay Presson Allen(M), Joe Masteroff(M), Joel Grey, John Van Druten(M), Michael York
Cabaret, 1972, USA
Regi: Bob Fosse
Manus: Jay Presson Allen
När det kommer till vem som har skrivit den här filmen blir det lite krångligt. Från vad jag tagit reda på är filmen inspirerad av en musikal komponerad av låtskrivarparet Kander och Ebb – och de hade i sin tur baserat sin musikal på en pjäs av John Van Druten, som i sin tur var inspirerad av en bok av Christopher Isherwood. Någonstans har jag också läst att någon Joe Masteroff skrev en pjäs som är inblandad också, men detaljerna skiter jag i. Nu har ni fått era namedroppings.
Storyn är i alla fall att den amerikanska engelskaläraren Brian Roberts (Michael York) kommer till Berlin för att tjäna pengar på språklektioner och samtidigt lära sig lite tyska. Det är 1931 och nazismen växer diskret fram bakom hörnet, men på klubben Cabaret är det frisläppt. Där framträder den karismatiska Sally Bowles (gayikonen Liza Minelli) med sina dans- och sångnummer och när när hon märker att Brian är hennes nya hyresgäst bestämmer hon sig för att förföra honom. Han visar sig dock vara homosexuell, men Sally bestämmer sig för att han bara har haft dålig erfarenhet med kvinnor och fortsätter sina metoder. När hon väl fått honom på kroken träffar hon en mycket rikare man (Helmut Griem) som bjuder in dem båda till lyxliv på landet. Det blir nu osäkert vem som förför vem och ett slags ambivalent polyförhållande växer fram.
Gaydelen i den här filmen känns avslappnad för att vara 1972. Gamla Berlin var känt för att vara öppensinnat och homovänligt och trots att det är en amerikansk film från homofoba 70-talet så känns det som att filmen skulle kunnat vara gjord idag. Jag skulle i och för sig inte haft något emot lite mer passionerad man-on-man action, och det skulle inte heller ska skadat med några fler musikalnummer.
/Johnny
Brottslig drift (1959)
5 november, 2009 at 5:59 e m | In 10-60-tal, USA, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, thriller/deckare | Leave a CommentTags: 1959, Bradford Dillman, Dean Stockwell, Meyer Levin(M), Richard Fleischer(R), Richard Murphy(M)
Compulsion, 1959, USA
Regi: Richard Fleischer
Manus: Richard Murphy (baserat på en bok av Meyer Levin)
Artie (Bradford Dillman) och Judd (Dean Stockwell) är två begåvade och intelligenta tonåringar som ganska tydligt är psykiskt störda också. Man introduceras redan i första scenen till det speciella S&M-förhållande de har till varandra. Judd vill bli befalld och Artie är psykopatisk nog för att kommendera honom att begå brott. Det börjar med en silversked och slutar med… ja, mord.
Judds brorsa Max tycker inte om att han umgås med Artie. Han säger ”Don’t you ever go to a baseball game or chase girls? When I was your age…” och det är hela tiden lite underförstått att Judd är gay och kär i sin kompis. Om känslorna är besvarade får vi aldrig veta, för Artie är en skamlös mytoman. Efter halva filmen börjar rättegångsdramat (där frasen ”I’m a doctor – not a lawyer!” ordagrannt yttras, vilket är roligt för Star Trek-fans som jag) och Orson Welles kommer in i bilden och spelar killarnas advokat. Nu blir frågeställningarna: Är dessa ungdomar friska nog för att avrättas för det sadistiska och meningslösa brott de begått? Har media rätt att döma ut någon i förskott? Vad är ett lämpligt straff för mord? Väldigt intressant, faktiskt.
/Johnny
Sämre än djur (2009)
17 oktober, 2009 at 12:00 e m | In 2000-tal, Sverige, dokumentär, entimmasfilm, homofobi, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, man+man, manlig homosexualitet, religion, svenska | Leave a CommentTags: 2009, Oscar Hedin(R)
Sämre än djur, 2009, Sverige
Regi: Oscar Hedin
När Mohammad börjar komma till insikt om att han är bög blir han förkrossad och livrädd, för han vet att det inte kommer att accepteras av hans familj. Men han klarar heller inte av att hålla det hemligt. Cherin har varit rädd för föräldrarnas kontroll och straff sedan hon var liten, och är helt på det klara med att hennes läggning kan kosta henne livet. Både Mohammad och Cherin måste vidta drastiska åtgärder för att få ett liv där de kan vara sanna mot sig själva.
Detta är en oerhört välgjord och bra dokumentär om homosexuella i Sverige idag, de som inte omfattas av någon ökad tolerans utan som hamnar i kläm mellan två kulturer, i vilken den ena homosexualitet ses som ett brott som egentligen bara kan sonas med döden.
Jag kan bara säga: se den!
Dokumentären finns på SVT Play tom januari 2010.
It’s in the water (1997)
1 september, 2009 at 7:25 e m | In 90-tal, USA, bögkyss, bögsex, engelska, faghags, flatkyss, flatsex, homofobi, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, religion, romantik | Leave a CommentTags: Derrick Sanders, John Hallum, Kelli Herd(M), Kelli Herd(R), Keri Jo Chapman, Teresa Garrett
It’s in the water, 1997, USA
Regi: Kelli Herd
Välgörenhetsorganisationen som Alex (Keri Jo Chapman) jobbar för ska hjälpa till vid ett nyöppnat hospice för aidssjuka i den lilla staden Azalea Springs. Detta är inte populärt hos överklassdamerna i organisationen, men Alex börjar jobba där ändå, och där dyker hennes gamla bästis Grace (Teresa Garrett) upp efter många år på annat håll. Alex känner sig allt mer missnöjd med sin situation och sitt äktenskap, och känslor hon försökt trycka undan börjar spira. Samtidigt uppstår ryktet att det är vattnet i staden som gör folk homosexuella…
Jag blev besviken på den här filmen för jag tyckte storyn lät rätt kul, men det var den inte. En lättsam och rätt banal komedi som knappast satte några spår – inte hos mig i alla fall. Visst drog jag på munnen ibland, men det var väl det hela. Både bög- och lebbkyssar men ändå… trist. Kanske inte min sorts humor.
C i uppförande (1933)
31 mars, 2009 at 11:31 e m | In 10-60-tal, Frankrike, barnfilm, drama, entimmasfilm, franska, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, komedi, man+man, manlig homosexualitet, trans och queer | 1 CommentTags: 1933, Coco Golstein, Delphin, Gérard de Bédarieux, Gilbert Pruchon, Jean Vigo(R), Louis Lefebvre
Zéro de conduite(: Jeunes diables au collège), 1933, Frankrike
Regi och manus: Jean Vigo
Ett gäng unga pojkar planerar att göra revolt på sin internatskola. Lärarna är alldeles för stränga och pojkarna vill mest ha kuddkrig och de är trötta på att bli strängt diciplinerade även när de ska sova. Lärarna oroar sig för att två av pojkarna är lite väl gay med varandra och rektorn varnar den yngre av dem – Tabard (Gérard de Bédarieux) – för att han inte ska bli utnyttjad. Tabard är, trots sitt feminina utseende och sätt, inte alls utnyttjad och det är slutligen han som går i fronten och håller piratflaggan i kriget mot lärarna. Jag älskar fransmännens revolutionära läggning! Filmen blev dock bannad i Frankrike p.g.a. sin anarkistiska attityd och släpptes fri först 1947. Jag är ändå förvånad över att den släpptes då, med tanke på den homosexuella kärleksrelation som det hintas om att Tabard har med klasskamraten Bruel (Coco Golstein) inte ses som ett problem av kompisarna. Det var bättre förr?
Hela storyn påminner förresten mycket om Du står inte ensam. Se den också!
/Johnny
Milk (2008)
18 mars, 2009 at 7:53 e m | In 2000-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, bögkyss, bögsex, drama, droger, engelska, gay bashing, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, manlig prostitution, män i garderoben, recensioner, trans och queer | 3 CommentsTags: 2008, Diego Luna, Emile Hirsch, James Franco, Lucas Grabeel, sean penn
Milk, 2008, USA
Regi: Gus Van Sant
Redan i början av denna film får man reda på att huvudpersonen Harvey Milk – världens första öppet homosexuella politiker – kommer att mördas. Berättarrösten utgörs av kassettbanden Harvey (Sean Penn) passade på att spela in utifall att han mördades. Hans överhängande död ramar in hela filmen och intensifierar en redan stark berättelse.
Den här filmen är så underbar och perfekt att jag typ knappt kan fatta att den gjorts. Medan jag såg den funderade jag på om det kanske vore nåt att hoppa av skolan, flytta till San Francisco, och bli powergayaktivist istället. Jag gillar också att filmen är så sexuell och romantisk – det är liksom inte bara en eller två token gay scenes som det brukar vara i stora produktioner. Ett plus i kanten är dessutom att skådisarna (James Franco, Emile Hirsch) i de romantiska och sexuella scenerna är så heta!
/Miriam
V för Vendetta (2005)
13 mars, 2009 at 4:42 e m | In 2000-tal, Storbritannien, Tyskland, USA, action/äventyr, drama, engelska, flatkyss, historiskt tema, homofobi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, sci-fi/fantasy, thriller/deckare | 1 CommentTags: 2005, Imogen Poots, James McTeigue(R), Kyra Meyer, Laura Greenwood, Mary Stockley, Natasha Wightman, Stephen Fry
V for Vendetta, 2005, USA/Storbritannien/Tyskland
Regi: James McTeigue
Evey (Natalie Portman) går omkring i staden på natten, trots utegångsförbudet som råder. När säkerhetspolisen kommer på henne blir hon räddad av en mystisk man i mask som kallar sig V. Tillsammans startar de en revolution mot det brutala övervakningssamhället de lever i: ett samhälle där storebror alltid ser dig och där alla förbud är ”för din egen säkerhet”. Denna skrämmande framtidsfantasi är baserad på en tecknad serie av David Lloyd.
Jag älskar hämndfilmer! Den här hymlar inte, den tvekar inte – det är bara V som i Victory! Vanligtvis är det någon i sista minuten som gnyr till ”Hämnd är fel!” för att sudda ut budskapet så att inte filmen blir allt för provokativ. Men här nämer de till och med USA:s krig och anklagar nästan på så sätt en riktig nation för ondska – och hur extremt det än verkar så känns problematiken relevant för det samhälle vi lever i nu. Det är modigt! Å andra sidan handlar filmen om hur censuren stoppar folket från att uttrycka sig, så att censurera den vore ju att skjuta sig själv i foten.
Gayinnehållet är också väldigt poltitiskt. I samhället i filmen så är homosexualitet bannat och en av Eveys poltiskt involverade vänner (spelad av Stephen Fry!) är bög. Evey får även läsa ett brev av en kvinna som heter Valerie (Natasha Wightman), där det berättas om förbjudna lesbiska kärlekshistorier som vi också får se. Valeries flickvänner Ruth, Sarah och Christina spelas av Mary Stockley, Kyra Meyer och Imogen Poots.
/Johnny
Sanna lögner (2005)
2 mars, 2009 at 7:21 e m | In 2000-tal, Kanada, Storbritannien, WSW, bögkyss, bögsex, droger, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2005, Alison Lohman, Atom Egoyan(M), Atom Egoyan(R), Colin Firth, Kevin Bacon, Kristin Adams, Rupert Holmes(M)
Where the Truth Lies, 2005, Kanada/Storbritannien
Regi: Atom Egoyan (efter Rupert Holmes roman)
En erotisk thriller om journalisten Karen (Alison Lohman) som i början av 70-talet söker upp sin gamla barndomsidol Vince (Colin Firth) för att ta reda på vad som egentligen hände när han och showbizkollegan Lanny (Kevin Bacon) blev misstänkta för att ha mördat en ung kvinna femton år tidigare. Eftersom båda männen hade alibi och friades vill Karen reda ut allt en gång för alla och skriva en bok om händelsen. Lanny är dock bestämd att skriva sin egen historia, men av en slump råkar Karen hamna på samma plan som honom och det är omöjligt att inte blanda sig i och bli en del av boken.
Det märks att den här filmen är från Kanada för gayinnehållet kräver sin plats, vilket sällan tillåts utan kompromisser i Hollywood. Karen överraskar sig själv med att tända på tjejer och genom detta får vi även en lesbisk sexscen (visserligen under drogpåverkan…). Utöver detta har vi Lanny och Vince som har en nära och homoerotisk partnerrelation där trekanter och sexorgier tycks vara vanliga inslag. Men gräver man djupt så deras vänskap är mer problematisk än så.
Det här är en typisk TV-film som går sent på natten. Det är synd att allt är så pinsamt halvdåligt, annars hade det varit en smart deckare i L.A. Konfidentiellt-stil. Malplacerat skådespel från huvudrollsinnehavaren Lohman och cheesy recitationer från originalboken drar ned betyget från en 4:a till en 3:a, men ett litet plus för hett gayinnehåll och den som castade Bacon och Firth – utan dem hade filmen stannat på en 2:a.
/Johnny
Juste une question d’amour (2000)
27 januari, 2009 at 7:41 e m | In 2000-tal, Frankrike, bögkyss, bögsex, drama, faghags, franska, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, romantik | 2 CommentsTags: 2000, Annick Larboulette(M), Christian Faure(M), Christian Faure(R), Cyrille Thouvenin, Stéphan Guérin-Tillié
Juste une question d’amour, 2000, Frankrike
Regi: Christian Faure
En arg ung man vid namn Laurent (Cyrille Thouvenin) delar lägenhet med sin faghag (Caroline Veyt), låtsas att han är ihop med henne inför sina föräldrar och missköter studierna vid universitetet. Han börjar som trainee hos den unge forskaren Cédric (Stéphan Guérin-Tillié) som har sitt forskningslabb på sin mammas handelsträdgård. Laurent och Cédric sköter om plantor, kollar i mikroskop och blir kära. Cédric kan dock inte tänka sig att vara tillsammans med någon som inte är öppen gentemot sin familj. Men för Laurent är det av förklarliga skäl ingen liten sak att komma ut inför dem.
Jag blev gripen av filmen trots att den är lite sedelärande. Det märks att den riktade sig mot en bred tv-publik och att den har en utbildande ambition. Främst genom diskussionerna mellan Laurents och Cédrics mammor: ”Laurent vill inte vara homosexuell, men han kan inte hjälpa att han är kär i min son.” Det irriterade mig att det framställdes som ett vedertaget faktum att en mamma måste sörja och gråta om hennes son är homosexuell, ungefär som vid en allvarlig sjukdom. Ett litet minus också för den fåniga superfranska dragspelsmusiken, men i det stora hela är det en fin historia, med skådespeleri och manus som håller en hög klass för en tv-film.
De halvt dolda (2008)
23 januari, 2009 at 6:29 e m | In 2000-tal, Sverige, drama, gay bashing, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, komma ut, man+man, manlig homosexualitet, miniserie, män i garderoben, religion, svenska | 4 CommentsTags: Jonas Gardell(M), Simon Kaijser da Silva(R), Kristoffer Berglund, Anastasios Soulis, Freddy Åsblom, 2008
De halvt dolda, 2008, Sverige
Regi: Simon Kaijser da Silva
De halvt dolda är berättelsen om de som fick leva, och de som inte fick leva. Precis som på en gammal tavla där de bortgångna porträtteras som bortvända eller delvis dolda finns de döda hela tiden närvarande…
Ragnar (Christoffer Hedén), Lennart (Henrik Ljung) och Henrik (Kristoffer Berglund) är syskon i en strängt religiös familj. När mamman dör försvinner värmen och kvar finns bara stramhet och rättrogenhet. Tonåringarna Henrik och Lennart försöker bryta sig loss, men vad händer med yngsta brodern Ragnar?
David (Freddy Åsblom) är en blyg och ensam pojke med ängsliga föräldrar. Han hittar sin drömkille Birk via en chattsida på nätet, men stamningen gör honom osäker på om han ska träffa Birk på riktigt.
Linus (Tom Ljungman) bor med sin mamma och sina småbröder. Det är han som städar upp och tar hand om brorsorna när mamman ligger däckad av sprit i sovrummet. Enda tillflykten är polarna och den makt identiteten som nynazist ger.
Eva (Anja Lundqvist) och Abbe (David Dencik) drömmer om att få barn. Trots Abbes häftiga humör och oförbätterlighet kämpar de för att bilda familj tillsammans.
Eftersom serien handlar om döden är det uppenbart att hemska saker kommer att hända. Det gör att man sitter på helspänn hela tiden med en klump i magen. Sista avsnittet är extra fastnaglande, när historierna vävs samman och konflikterna når sin kulmen. Min invändning är att karaktärerna är lite väl karikerade. Ibland känns det som att de läser ur en bok och talar överdrivet tydligt. Det är också lätt att virra bort sig bland alla karaktärer/storylines, och i de tvära kasten mellan dråplig humor och nattsvart tragik. Turligt nog finns det också kärlek i berättelsen. Sista avsnitten bjuder på en laddad scen mellan två killar (försöker att inte spoila). Fint men återhållet.
Performance (1970)
27 december, 2008 at 7:26 e m | In 10-60-tal, Storbritannien, action/äventyr, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk stämning, homofobi, konstfilm, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, sci-fi/fantasy, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 1968, 1970, Anita Pallenberg, Donald Cammell(R), James Fox, Michèle Breton, Mick Jagger, Nicolas Roeg(R)
Performance, 1970 (inspelad 1968), Storbritannien
Regi: Nicolas Roeg, Donald Cammell
Jag ska inte låtsas som att jag förstår den här filmen – för det gör jag inte riktigt fastän jag har sett den med svensk text, sett en dokumentär om den, läst flera analyser av den samt sett vissa delar igen för att friska upp minnet – och jag ska inte heller försöka återge vad den handlar om i detalj, men jag ska försöka måla upp någon snabb skiss av vad jag tänker om den:
Allt börjar med att Chas (James Fox) är någon gangstertyp och sedan lämnar han det livet och då får han maffian efter sig. Detta håller på i typ en timma, vilket nästan fick mig att stänga av videon, men sedan träffar han Turner (Mick Jagger) och får bo i hans hus och det är då hela filmen egentligen börjar, skulle man kunna säga.
Turner bor med två kvinnor (Lucy och Pherber) och de tycks ha ett slags bisexuellt polyförhållande. Lucy (Michèle Breton) är en androgyn och mörkhårig fransyska som jag flera gånger misstar för att vara Mick Jagger – detta visar sig vara meningen då i en scen då Turner och Chas ligger i samma säng och Turner vänder sig mot Chas och de börjar hångla. Men i sekunden han vänder sig om byter de skådespelare och då är det Lucy som Chas rullar omkring med. Regissörerna leker med oss tittare och får oss att bli förvirrade – vem är vem? Vad är drogrus och vad är verklighet?
Tjejerna tillåts dock ha sina fysiskt bisexuella stunder tillsammans (utan manliga ”stuntmän”) och Pherber (Anita Pallenberg) retar Chas när hon märker att han lider av homofobi och föreslår att han bör testa på att ligga med Turner (läs samtalet nedan). Turner verkar vara kär i Chas och har ett ganska blygt sätt att närma sig honom – i slutet undrar man om inte Turner och Lucy ändå är samma person. Och i en låt i filmen (med musikvideo!) anspelas det på homoerotik, fast då mellan äldre gubbar. Rakt igenom är det queer, queer och queer. Synd bara att det går så segt i början. När filmen väl kommer igång är den estetiskt tilltalande och drogad men fortfarande väldigt svårsmält – inget att sitta och sticka en kofta till, alltså.
/Johnny
Trekant (1994)
27 december, 2008 at 5:07 e m | In 90-tal, USA, drama, engelska, faghags, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, homofobi, komedi, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: 1994, Alexis Arquette, Andrew Fleming(M), Andrew Fleming(R), Josh Charles, Stephen Baldwin
Threesome, 1994, USA
Regi: Andrew Fleming
Eddy (Josh Charles) är oförklarligt kär i sin buffliga och korkade internatrumskamrat Stuart (Stephen Baldwin) och blir mycket svartsjuk när Alex (Lara Flynn Boyle) – en kvinnlig student som blivit inskriven som kille av misstag – flyttar in hos dem. Stuart blir kär i Alex, Alex blir kär i Eddy (och försöker omvända honom) och Eddy är…fortfarande kär i Stuart av någon konstig anledning. De tre bestämmer sig för att bara vara vänner, men det går inte så bra. Lara och Stuart börjar ha sex i smyg och försöker para ihop sin bögvän med en annan bög på skolan, spelad av Alexis Arquette.
Hmm…vad ska jag säga? En väldigt usel film som känns som amatörfanfiction skriven av en 14-åring eller en porrfilm som försökt bli rumsren. Karaktärerna är så plastiga – de tycks inte ha någon historia, någon familj, några andra vänner eller något större mål med livet. Deras själar är påfyllda så att de nästan räcker till hela filmen. De tycks inte ens gå på lektioner, fastän hela filmen utspelar sig på ett skolområde. Allt de gör är att tänka på sex, prata om sex och ha sex. Jag tror att regissören och manusförfattaren var lite för kåt för att lägga för mycket energi på handlingen – han ville väl snabbt till trekantsscenen och jag måste erkänna att han gör den bra, för jag blev lite pirrig i kroppen. Men, om det är sexscenen man vill åt kan man nog spara ganska mycket tid på att kolla på en porrfilm istället (eller söka upp scenen på YouTube). Jag måste dock ge beröm för Eddys mångfacetterade sexualitet (han älskar Alex och har sex med henne men säger att han är gay), men även den kanske bara är ett tecken på en förvirrad, kåt och voyeuristisk manusförfattare.
/Johnny
Streamers (1983)
27 december, 2008 at 4:26 e m | In 70-80-tal, USA, action/äventyr, drama, droger, engelska, historiskt tema, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, våldtäkt | Leave a CommentTags: David Rabe(M), George Dzundza, Guy Boyd, Matthew Modine, Michael Wright, Mitchell Lichtenstein, Robert Altman(R)
Streamers, 1983, USA
Regi: Robert Altman
Fyra män är på ett träningsläger och väntar på att bli ivägskickade till Vietnamkriget. Richie (Mitchell Lichtenstein) vickar på rumpan, viftar med handleder och flirtar vilt med Billy (Matthew Modine) men ingen tror att han är seriös. När det kommer fram att han är homosexuell på riktigt blir Billy riktigt besvärad och sedan växlar folk mellan att vara homofoba och extremt fördomsfria och förstående. Rebellen Carlyle (Michael Wright) vet inte vad han vill – han är arg och passionerad och han vill ha Richie på något sätt, men man vet inte om det är riktig attraktion eller bara maktutövande.
Eftersom allt utspelar sig i en och samma lokal hela tiden så känner man verkligen av att den här filmen är baserad på en pjäs (av David Rabe). Replikerna, dramaturgin och det frisläppta, estetiska sättet att berätta om rasism och homofobi får en att aldrig ta filmen seriöst. Förutom Richie – som är så fjollig och gråtmild att man kan undra hur han ens kom in i det militära på den tiden – så kommer också två berusade [...öh...personer av hög militärrank/grad] (Guy Boyd och George Dzundza) in i baracken då och då. De är gamla veteranpolare och beter sig som ett gammalt gift par som fortfarande älskar varandra, vilket är ganska lagom sött. Annars är den här filmen bara suck och stön, om du frågar mig.
/Johnny
The Truth about Alex (1986)
27 december, 2008 at 3:39 e m | In 70-80-tal, Kanada, drama, engelska, entimmasfilm, homofobi, komma ut, man+man, män i garderoben | Leave a CommentTags: 1986, Craig Storper(M), Paul Shapiro(R), Peter Spence, Scott Baio
The Truth about Alex, 1986, Kanada
Regi: Paul Shapiro
När Alex (Peter Spence) nästan blir våldtagen på en allmän toalett sprider sig ryktet att det var han som gjorde närmandet. Detta stämmer inte, men han orkar inte kämpa emot för han är ju faktiskt gay. Han kommer ut för sin bästa vän Brad (Scott Baio) som tar det helt okej, men han tycks vara den enda i hela skolan. I football-laget är Alex den bästa spelaren, men lagkamraterna stöter ut honom p.g.a. hans sexuella läggning. När Brads pappa får reda på att hans sons bästa kompis är gay, förbjuder han dem från att ses mer – för det kan påverka Brads chanser att komma in på sin vidareutbildning.
För att vara gjord 1986 så är det här en fantastisk TV-film. Alexs föräldrar är fördomsfria och snälla mot honom, Brad älskar sin kompis (utan att det blir homoerotiskt) och allt slutar väl. Alex är smart, (föredetta) populär och både musikalisk och atletisk – det är ingen fråga om att mobbarna är the bad guys och homofobin verkar helt ofattbar idag. Kanske inte i USA, i och för sig, men så är det Kanada som står för produktionen och de är ju alltid långt före USA när det kommer till mänsklighet…
/Johnny
Maple Drive (1992)
27 december, 2008 at 2:48 e m | In 90-tal, USA, drama, engelska, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben | Leave a CommentTags: 1992, Bennett Cale, James Duff(M), Ken Olin(R), William McNamara
Doing Time on Maple Drive, 1992, USA
Regi: Ken Olin
Matt (William McNamara) tar med sin fästmö Allison (Lori Loughlin) till sina föräldrar för att fira förlovningen och alla är lyckliga. Men han är inte så smidig, utan går och bär omkring på ett brev i fickan från sin förra – manliga! – älskare. Allison läser brevet (som skulle kanske, kanske kunna tolkas lite som att det handlade om ett slags kärleksförhållande – eller vänskapsförhållande) och blir helt upprörd och inser att Matt är bög (vaddå bisexualitet?! Vad är det?). Matt förnekar ingenting, Allison dumpar honom, Matt försöker ta livet av sig men överlever och sen ljuger han för sina föräldrar att det var en olyckshändelse och att Allison fortfarande vill gifta sig med honom. Matt har nämligen den klassiska dysfunktionella familjen – med en misslyckad bror (spelad av Jim Carrey), ett par välpolerade, homofoba föräldrar och en syster som gör abort i smyg. Detta är ett riktigt klassiskt TV-drama med allt vad det innebär: Operapompösa gråtscener, Shakespeare-monologer och happyhappy endings.
/Johnny
Berlinerpopplarna (2007)
14 december, 2008 at 8:08 e m | In 2000-tal, Norge, bögkyss, drama, homofobi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, man+man, manlig homosexualitet, miniserie, män i garderoben, obesvarad kärlek, otrohet, regnbågsbarn, religion, romantik | 1 CommentTags: Anders T. Andersen(R), Anne Klovholt(M), Åse Vikene(M), Jon Øigarden, Morten Rose, Sirin Eide(R)
Berlinerpoplene, 2007, Norge
Regi: Anders T. Andersen (avsnitt 1-3) och Sirin Eide (avsnitt 4-6)
En vecka innan jul får 80-åriga Anna, kvinnan som med järnhand styrt sin familj, stroke på släktgården Neshov på Bynäset utanför Trondheim. Tor (Nils Sletta), som stannat kvar och drivit gården med föräldrarna, ringer efter sin dotter Torunn (Andrine Sæther) som han knappt haft någon kontakt med. När Anna dör tvingas medlemmarna i familjen samman, och bröderna Margido (Bjørn Sundquist), Erlend (Jon Øigarden) och Tor kan inte längre undvika att konfronteras med varandra och med sin far. Det dröjer inte länge förrän familjehemligheter börjar komma upp i ljuset.
Jag tycker att de första tre avsnitten var bäst – då är relationen mellan familjemedlemmarna i fokus och spänningen kvarstår: Hur har det blivit som det blivit? Varför är relationerna så ansträngda? Varför rymde Erlend från gården för att aldrig vilja komma tillbaka?
Jag läste just att tv-serien bygger på två böcker (Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna av Anne B. Ragdes) och det kan förklara varför det kom som en upplösning i tredje avsnittet – det var antagligen upplösningen på den första boken. I de tre följande avsnitten tappade berättelsen lite fart. Dock fick bögparet Erlend och Krumme lite större utrymme i senare halvan av serien, där de funderar på att skaffa barn.
Verkar som att det kan komma en fortsättning!
/Bobbi
XXY (2007)
6 december, 2008 at 1:19 f m | In 2000-tal, Argentina, bögsex, drama, homofobi, könsförväxling, långfilm, manlig homosexualitet, spanska, trans och queer, våldtäkt | 6 CommentsTags: Inés Efron, Lucia Puenzo(R), Martin Piroyansky, Sergio Bizzio(M)
XXY, 2007, Argentina
Regi: Lucia Puenzo
15-åriga Alex (Inés Efron) är en pojkficka i bokstavlig bemärkelse: hen är intersexuell. Alex bor med sin familj i ett idylliskt kustsamhälle i Uruguay. En dag anländer en familj i vilken pappan är plastikkirurg, och det bakomliggande syftet är att det slutligen ska avgöras vilket kön Alex ska tillhöra (hen är uppfostrad som flicka). Med sig har besökarna också sonen Alvaro (Martin Piroyansky), och mellan de två tonåringarna uppstår attraktion.
Den här filmen grep mig, speciellt huvudpersonen. Alex är så mycket trulig tonåring, arg och uppstudsig, liten och barnslig på samma gång, och Inés Efron spelar henom helt fantastiskt. Det går verkligen att se både en flicka och en pojke i Alex. Det som Alex och hens familj ställs inför är frågan om ifall någon måste ha ett tydligt kön, och hur detta i så fall ska bestämmas. Föräldrarna har gjort allt för att skydda sitt barn och skjuta upp ett ställningstagande, samtidigt som de hållit det hemligt för omvärlden. I och med Alex pubertet blir det ohållbart, och man följer familjen i deras oro och förvirring. Jag gillar att filmen inte kommer med färdiga svar, det gör att tankarna stannar med en efteråt. En varm, vacker och lite melankolisk film som rekommenderas!
/Bobbi
America’s Next Top Model
3 oktober, 2008 at 1:19 e m | In 2000-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, dokusåpa, engelska, flatkyss, homofobi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, man+man, manlig homosexualitet, straighta som låtsas vara gay, trans och queer | 2 CommentsTags: Clark Gilmer, Dionne Walters, Ebony Haith, Elina Ivanova, Ellen DeGeneres, Isis King, J Alexander, Janice Dickinson, Jay Manuel, Kim Stolz, Megan Morris, Michelle Babin, Michelle Deighton, Miss J, Portia de Rossi, Sarah Rhoades, Tyra Banks
America’s Next Top Model (eller bara ”Top Model” som den kallas i Sverige) är en dokusåpa där topmodellen Tyra Banks tar in 13 modellscouter och testar dem för att se vem som som har potential att bli den nästa stora stjärnan i modellvärlden. ANTM har alltid något queert att bjuda på:
Jurymedlemmen Jay Manuel är öppet bög. Jurymedlemmen J. Alexanders sexualitet är jag osäker om. Hen är i vilket fall som helst väldigt fjollig, klär sig i kvinnokläder och kallar sig själv för Miss J och rättar ibland folk när de nämner henom som ”he”. Queer? gay? lesbisk? bisexuell? transsexuell? transvestit? hetero? Who knows… Flera stylister, fotografer och modeskapare genom omgångarna är HBTQ också.
Här är mer specifikt om varje omgång och deras tävlanden:
Omgång 1: Ebony Haith kommer ut som homosexuell.
Omgång 4: Deltagaren Michelle Deighton bryter ihop inför sina modellkompisar och kommer i samma stund ut som bisexuell. Jurymedlemmen Janice Dickinson hånglar upp Tyra.
Omgång 5: Kim Stolz är öppet homosexuell och den oerfarna Sarah Rhoades har en crush på henne.
Omgång 7: Tävlande Megan Morris öppet lesbisk. En av de rödhåriga tvillingarna – Michelle Babin – kommer ut som ”might be gay” (dvs. kanske bisexuell?). Michelle får även vara det lesbiska paret Ellen DeGeneres och Portia de Rossi när modellerna ska porträttera kändispar. De andra modellerna blir stylade som både tjejer och killar (heterosexuella par) i det avsnittet.
Omgång 8: I episod 1 får modellerna framföra olika politiska ståndpunkter. Deltagarna Samantha Francis och Whitney Cunningham får porträttera ett lesbiskt kärlekspar i sin pro-gay marriage-affisch. I episod 7 får Dionne Walters modelluppdraget att kyssa lesbiska Kim Stolz från omgång 5.
I kommande omgång 11 är Elina Ivanova den öppet homosexuella och hon kysser Clark Gilmer. Deltagaren Isis King är en kvinna med MTF-transbakgrund.
.
/Johnny
Hjälp mig att sammanställa HBT-intresse i Top Model-serierna! Har ni kollat på Top Model Sverige/Finland/Britain/Australia etc. så informera mig om allt av värde!
En förlorad värld (2008)
29 september, 2008 at 12:28 e m | In 2000-tal, Storbritannien, bögkyss, drama, droger, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, otrohet, religion, romantik | 4 CommentsTags: Andrew Davies(M), Ben Whishaw, Evelyn Waugh(M), Jeremy Brock(M), Joseph Beattie, Julian Jarrold(R), Matthew Goode
Brideshead Revisited, 2008, Storbritannien
Charles Ryder (Matthew Goode) återvänder till en plats från sin ungdom och gamla minnen återupplivas. Han minns hur han började umgås med överklasskillen Sebastian Flyte (Ben Whishaw) på Oxford och hur deras vänskap växte till en oskyldig romans. Han minns också att han fick träffa resten av den extremt katolska familjen Flyte och hur allt bara blev mer och mer komplicerat då deras klassbakgrund och religion ständigt krockade och han dessutom blev romantiskt intresserad av Sebastians syster Julia (Haylay Atwell).
Jag som har sett serien från 1981 blev mycket glad när jag insåg att det 11 timmar långa sömnpillret skulle kapas ned till en lagom långfilm. Jag var däremot orolig över hur smidigt det skulle skötas och om mycket av det homoerotiska skulle klippas bort, men min oro var obefogad: den här filmatiseringen sammanfattar det viktigaste och innehåller till och med en gaykyss! Dock är det heterokonstellationen som får den utdragna kärleksscenen, och i slutet när de två kärleksaffärerna ställs mot varandra framstår den homosexuella som sjuklig och olycklig.
Jag är även fascinerad över hur de lyckats hitta look-alikes av alla gamla skådespelare från 80-talsserien förutom Sebastian som inte ens fått samma hårfärg. Charles karaktär är en av de mest intresssanta i filmhistorien. Han är en ganska passiv åskådare, men det är det fina med honom. Han får hårdare och mer bestämd touch här än i serien, men man lär aldrig riktigt känna honom. Han får symbolisera stereotypen av bisexualitet: kan inte bestämma sig och vet inte vem han är. Han kan dock tillsist kritisera religionen som brutit ned hans vänners självförtroende och man kan ana att mötet med dessa förändrat hans liv och personlighet.
/Johnny
Apartment Zero (1989)
29 september, 2008 at 11:39 f m | In 70-80-tal, Argentina, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, Storbritannien, boytouching, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, otrohet, romantik, thriller/deckare, trans och queer | 1 CommentTags: 1989, Colin Firth, Fabrizio Bentivoglio, Hart Bochner, Martin Donovan(M), Martin Donovan(R)
Apartment Zero, 1989, Storbritannien/Argentina
Adrian LeDuc (Colin Firth) hyr ut sin mentalsjuka mammas rum och den flirtiga och trevliga hunken Jack (Hart Bochner) flyttar in. Det homosexuella intresset verkar mycket ömsesidigt, men det är värsta angsty och Adrian vill ha Jack för sig själv medan Jack är bisexuell och knullar runt. Adrians intresse för Jack blir i alla fall snart en besatthet men han anar också att hans hyresgäst döljer något för honom. Omgiven av skumma grannar (bl.a. en transkvinna som alla oförklarligt hatar) och ingen att lita på blir Adrian bara mer och mer paranoid och lik sin mamma.
Alltså, hahahahahahahha! Jag vet verkligen inte vad jag ska säga om den här filmen. Jag vet inte om den var extremt dålig eller en av mina favoritfilmer. Colin Firth är så jävla söt och bra och homoerotiken är så tillfredsställande, men i övrigt är allt bara så jävla skumt och teatraliskt. Jag blev livrädd redan första minutrarna på grund av den skumma musiken och det skrämmande usla skådespeleriet från vissa skådespelare. I slutet blev allt så extremt att jag bara kunde skratta. Vissa scener förväntade jag mig att någon skulle vakna upp ifrån som om det vore en dröm, men filmen bara fortsatte. När filmen tog slut kunde jag bara skaka på huvudet och flina. Det bara osade B-film och homo- och transfobi. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka.
/Johnny
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
