It’s in the water (1997)
1 september, 2009 at 7:25 e m | In 90-tal, USA, bögkyss, bögsex, engelska, faghags, flatkyss, flatsex, homofobi, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, religion, romantik | Leave a CommentTags: Derrick Sanders, John Hallum, Kelli Herd(M), Kelli Herd(R), Keri Jo Chapman, Teresa Garrett
It’s in the water, 1997, USA
Regi: Kelli Herd
Välgörenhetsorganisationen som Alex (Keri Jo Chapman) jobbar för ska hjälpa till vid ett nyöppnat hospice för aidssjuka i den lilla staden Azalea Springs. Detta är inte populärt hos överklassdamerna i organisationen, men Alex börjar jobba där ändå, och där dyker hennes gamla bästis Grace (Teresa Garrett) upp efter många år på annat håll. Alex känner sig allt mer missnöjd med sin situation och sitt äktenskap, och känslor hon försökt trycka undan börjar spira. Samtidigt uppstår ryktet att det är vattnet i staden som gör folk homosexuella…
Jag blev besviken på den här filmen för jag tyckte storyn lät rätt kul, men det var den inte. En lättsam och rätt banal komedi som knappast satte några spår – inte hos mig i alla fall. Visst drog jag på munnen ibland, men det var väl det hela. Både bög- och lebbkyssar men ändå… trist. Kanske inte min sorts humor.
The Catherine Tate Show – Christmas Special
24 juni, 2009 at 10:43 e m | In 2000-tal, Storbritannien, engelska, komedi, komma ut, kortfilm/sketch, man+man, manlig homosexualitet | 1 CommentTags: 2007, Colin Morgan
Colin Morgan som spelar Merlin spelar gay i den här sketchen (hmm..men han gör det bättre i ”Merlin”).
/Johnny
Rock Star (2001)
27 mars, 2009 at 4:25 e m | In 2000-tal, MTF-transsexuella, USA, WSW, drama, droger, engelska, flatkyss, homoerotisk stämning, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, roadmovie, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: 2001, Dagmara Dominczyk, Jason Flemyng, Jennifer Aniston, John Stockwell(M), Mark Wahlberg, Stephen Herek(R), Tomasina Parrott, Udee McGeoy
(So You Wanna Be a) Rock Star, 2001, USA
Regi: Stephen Herek
Chris ”Izzy” Cole (Mark Wahlberg) har länge avgudat sitt favoritband Steel Dragon – och har t.o.m. spelat i ett coverband som spelat deras låtar – men en dag får han chansen att bli sångare i det riktiga metal-bandet! Wow!!!! Han och flickvännen beger sig ut på turné med dem.
Haha, vilken urusel film! Storyn och karaktärerna är helt orealistiska och alla tycks bära peruker från Butterick’s. Men den innehåller i alla fall en hel del queert: Bobby Beeers (Jason Flemying) – den f.d. sångaren i Steel Dragon - visar sig vara bög (troligtvis inspirerad av Rob Halford i Judas Priest) och han hånar Izzy för att han trott att låten ”Kim” handlade om en tjej. Men så fort hårda hårdrocks-Bobby outat sig drar han av sig peruken och börjar flaxa som en riktig drama queen. Suck. Jennifer Aniston spelar Izzys flickvän och hon börjar odramatiskt sexa sig med två tjejer på dansgolvet och så småning om har alla gruppsex. Man får också se att managern Tania (Dagmara Dominczyk), som introducerar paret till orgien, är en transkvinna. Hela HBTQ-flaggan är hissad typ. Synd bara att flaggstången är så låååg.
/Johnny
Milk (2008)
18 mars, 2009 at 7:53 e m | In 2000-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, bögkyss, bögsex, drama, droger, engelska, gay bashing, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, manlig prostitution, män i garderoben, recensioner, trans och queer | 3 CommentsTags: 2008, Diego Luna, Emile Hirsch, James Franco, Lucas Grabeel, sean penn
Milk, 2008, USA
Regi: Gus Van Sant
Redan i början av denna film får man reda på att huvudpersonen Harvey Milk – världens första öppet homosexuella politiker – kommer att mördas. Berättarrösten utgörs av kassettbanden Harvey (Sean Penn) passade på att spela in utifall att han mördades. Hans överhängande död ramar in hela filmen och intensifierar en redan stark berättelse.
Den här filmen är så underbar och perfekt att jag typ knappt kan fatta att den gjorts. Medan jag såg den funderade jag på om det kanske vore nåt att hoppa av skolan, flytta till San Francisco, och bli powergayaktivist istället. Jag gillar också att filmen är så sexuell och romantisk – det är liksom inte bara en eller två token gay scenes som det brukar vara i stora produktioner. Ett plus i kanten är dessutom att skådisarna (James Franco, Emile Hirsch) i de romantiska och sexuella scenerna är så heta!
/Miriam
V för Vendetta (2005)
13 mars, 2009 at 4:42 e m | In 2000-tal, Storbritannien, Tyskland, USA, action/äventyr, drama, engelska, flatkyss, historiskt tema, homofobi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, sci-fi/fantasy, thriller/deckare | Leave a CommentTags: 2005, Imogen Poots, James McTeigue(R), Kyra Meyer, Laura Greenwood, Mary Stockley, Natasha Wightman, Stephen Fry
V for Vendetta, 2005, USA/Storbritannien/Tyskland
Regi: James McTeigue
Evey (Natalie Portman) går omkring i staden på natten, trots utegångsförbudet som råder. När säkerhetspolisen kommer på henne blir hon räddad av en mystisk man i mask som kallar sig V. Tillsammans startar de en revolution mot det brutala övervakningssamhället de lever i: ett samhälle där storebror alltid ser dig och där alla förbud är ”för din egen säkerhet”. Denna skrämmande framtidsfantasi är baserad på en tecknad serie av David Lloyd.
Jag älskar hämndfilmer! Den här hymlar inte, den tvekar inte – det är bara V som i Victory! Vanligtvis är det någon i sista minuten som gnyr till ”Hämnd är fel!” för att sudda ut budskapet så att inte filmen blir allt för provokativ. Men här nämer de till och med USA:s krig och anklagar nästan på så sätt en riktig nation för ondska – och hur extremt det än verkar så känns problematiken relevant för det samhälle vi lever i nu. Det är modigt! Å andra sidan handlar filmen om hur censuren stoppar folket från att uttrycka sig, så att censurera den vore ju att skjuta sig själv i foten.
Gayinnehållet är också väldigt poltitiskt. I samhället i filmen så är homosexualitet bannat och en av Eveys poltiskt involverade vänner (spelad av Stephen Fry!) är bög. Evey får även läsa ett brev av en kvinna som heter Valerie (Natasha Wightman), där det berättas om förbjudna lesbiska kärlekshistorier som vi också får se. Valeries flickvänner Ruth, Sarah och Christina spelas av Mary Stockley, Kyra Meyer och Imogen Poots.
/Johnny
I am not what you want (2001)
4 mars, 2009 at 9:26 e m | In 2000-tal, Kina, bögkyss, drama, entimmasfilm, homoerotisk manlig vänskap, kantonesiska, komma ut, man+man, manlig homosexualitet, musikfilm, romantik | Leave a CommentTags: 2001, Chet Lam, Kit Hung(M), Kit Hung(R), Nicky Hung
天使, 2001, Kina
Regi: Kit Hung
Ricky (Chet Lam) har stuckit hemifrån för att hans familj inte accepterar att han är bög. Han flyttar hem till sin kompis Mark (Nicky Hung) som efter hand upptäcker att han har mer än vänskapskänslor för Ricky.
Anspråkslös lågbudgetfilm med ganska svag handling. Oskyldig (inga sexscener) och gullig, med de sedvanliga kärleksballaderna om hjärta och smärta (av Chet Lam). Man ler för att det stundtals är sött, men det blir ganska långrandigt ändå. Långt ifrån minnesvärd, men kan fungera som tidsfördriv.
Fucking Åmål (1998)
20 februari, 2009 at 9:06 e m | In 90-tal, Sverige, drama, flatkyss, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, obesvarad kärlek, svenska | 2 CommentsTags: 1998, Alexandra Dahlström, Lukas Moodysson(M), Lukas Moodysson(R), Rebecca Liljeberg
Fucking Åmål, 1998, Sverige
Regi: Lukas Moodysson
Lördagkväll i Åmål = bingolotto, mopeder, tonårsfylla och tristess. Agnes (Rebecca Liljeberg) flyttade till Åmål för två år sedan, men hon har fortfarande inga kompisar. I hemlighet drömmer hon om Elin (Alexandra Dahlström), en av skolans populära tjejer. Elin är gravt uttråkad. Hon vill bara att något ska hända. En kväll beslutar sig Elin och systern Jessica för att gå på fest hos Agnes. Ryktet går att Agnes är lesbisk och Elin slår vad med Jessica om en tjugolapp att hon ska kyssa Agnes, vilket hon också gör. Något som får andra konsekvenser än hon kanske trodde från början.
Jag kommer ihåg hur mycket jag gillade den här filmen när den kom, men jag visste inte om jag skulle tycka likadant nu. Men det gjorde jag. Den är så himla fin! Porträtten av Elin och hennes syster, de fjantiga moppekillarna och Agnes tafatta pappa som försöker trösta henne så misslyckat, är alla träffsäkra. Att karaktärerna är en aning överdrivna gör inte så mycket: Det understryker bara vanligheten och tristessen. Många gånger tycker jag att dialogen är genial i att fånga just det ordinära. (Spoilervarning om du fortsätter läsa.) Samtidigt har historien en anstrykning av önskedröm. För är inte det som händer Agnes i slutet det alla (läs: vi som inte var populära i skolan) drömmer om: Att få kliva ut från skoltoaletten, där man kanske brukat gömma sig på rasterna, tillsammans med skolans snyggaste tjej/kille? Å andra sidan är det kanske vad berättelser är till för ibland – inte att visa den mest trovärdiga sanningen, utan att besvara våra önskningar och ge oss det vi drömmer om. Alltså, Fucking Åmål är något så ovanligt som en film om ungdomar och kärlek som slutar i triumf.
Extra bonus för schysst 90-talsnostalgiskt soundtrack med Yvonne och Broder Daniel!
Juste une question d’amour (2000)
27 januari, 2009 at 7:41 e m | In 2000-tal, Frankrike, bögkyss, bögsex, drama, faghags, franska, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, romantik | 2 CommentsTags: 2000, Annick Larboulette(M), Christian Faure(M), Christian Faure(R), Cyrille Thouvenin, Stéphan Guérin-Tillié
Juste une question d’amour, 2000, Frankrike
Regi: Christian Faure
En arg ung man vid namn Laurent (Cyrille Thouvenin) delar lägenhet med sin faghag (Caroline Veyt), låtsas att han är ihop med henne inför sina föräldrar och missköter studierna vid universitetet. Han börjar som trainee hos den unge forskaren Cédric (Stéphan Guérin-Tillié) som har sitt forskningslabb på sin mammas handelsträdgård. Laurent och Cédric sköter om plantor, kollar i mikroskop och blir kära. Cédric kan dock inte tänka sig att vara tillsammans med någon som inte är öppen gentemot sin familj. Men för Laurent är det av förklarliga skäl ingen liten sak att komma ut inför dem.
Jag blev gripen av filmen trots att den är lite sedelärande. Det märks att den riktade sig mot en bred tv-publik och att den har en utbildande ambition. Främst genom diskussionerna mellan Laurents och Cédrics mammor: ”Laurent vill inte vara homosexuell, men han kan inte hjälpa att han är kär i min son.” Det irriterade mig att det framställdes som ett vedertaget faktum att en mamma måste sörja och gråta om hennes son är homosexuell, ungefär som vid en allvarlig sjukdom. Ett litet minus också för den fåniga superfranska dragspelsmusiken, men i det stora hela är det en fin historia, med skådespeleri och manus som håller en hög klass för en tv-film.
Eden’s Curve (2003)
25 januari, 2009 at 1:20 e m | In 2000-tal, USA, bögkyss, bögsex, drama, droger, engelska, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, romantik, trekant/orgie/poly | 3 CommentsTags: 2003, Anne Misawa(R), Bryan Carroll, Hart Monroe(M), Jerry Meadors(M), Julio Perillán, Sam Levine, Trevor Lissauer
Eden’s Curve, 2003, USA
Regi: Anne Misawa
18-årige Peter (Sam Levine) börjar på college, det är 1972. Rumskamraten Joe (Trevor Lissauer) och hans flickvän Bess (Amber Taylor) tar snart med Peter ut på äventyr och de går in i nåt slags polyförhållande. Men Joe är instabil och svartsjuk och allt tar en ände med förskräckelse. Peter tar sin tillflykt till sin poesilärares stuga. Där blir han badad i badkar av läraren (Julio Perillán) och de inleder ett förhållande.
Jag fattar inte vad det är som gör den här filmen så långtråkig. Grundhistorien borde ju kunna engagera, men något med upplägget gör att det inte fungerar. Det finns ingen röd tråd. Stundtals blir man engagerad, men i det stora hela gäspar man sig igenom filmen. Det finns också något fånigt över den, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Den som står ut till den sista tredjedelen får ett plåster på såren i form av en okej sexscen, men plåstret är inte tillräckligt stort för att jag skulle rekommendera filmen.
Bobbycrush (2003)
24 januari, 2009 at 3:06 e m | In 2000-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, drama, engelska, homoerotisk stämning, komma ut, konstfilm, kortfilm/sketch, man+man, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, trans och queer | 2 CommentsTags: 2003, Cam Archer(M), Cam Archer(R), Cassidy Field, Jasper Bel
Tonåringen Bobby (Jasper Bel) älskar sin bästa kompis Dylan (Cassidy Field) och menar att de är ett par – Dylan vet bara inte om det än. Båda har drömmar, men de handlar visst inte om samma saker…
Bobbycrush är som en liten prototypversion av Wild tigers I have known, lika vacker, men mycket kortare (tio minuter). De halvt overkliga telefonsamtalen finns med, drömmarna, könsförvirringen. Men också härlig sextiotalsmusik och livsglädje.
Jag är verkligen helt lyrisk över Cam Archer. Det finns ingen annan som kan fånga tonårstidens längtan med så enkla medel. Det är rakt, enkelt, samtidigt finns hela djupet där: smärtan i att älska, att vilja ha någon, att riskera allt. Att vilja vara den som den andra vill ha, kosta vad det kosta vill. Att vilja vara den andra, så att man kan älska sig själv tillbaka och göra allt rätt. Fint!
De halvt dolda (2008)
23 januari, 2009 at 6:29 e m | In 2000-tal, Sverige, drama, gay bashing, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, komma ut, man+man, manlig homosexualitet, miniserie, män i garderoben, religion, svenska | 4 CommentsTags: 2008, Anastasios Soulis, Freddy Åsblom, Jonas Gardell(M), Kristoffer Berglund, Simon Kaijser da Silva(R)
De halvt dolda, 2008, Sverige
Regi: Simon Kaijser da Silva
De halvt dolda är berättelsen om de som fick leva, och de som inte fick leva. Precis som på en gammal tavla där de bortgångna porträtteras som bortvända eller delvis dolda finns de döda hela tiden närvarande…
Ragnar (Christoffer Hedén), Lennart (Henrik Ljung) och Henrik (Kristoffer Berglund) är syskon i en strängt religiös familj. När mamman dör försvinner värmen och kvar finns bara stramhet och rättrogenhet. Tonåringarna Henrik och Lennart försöker bryta sig loss, men vad händer med yngsta brodern Ragnar?
David (Freddy Åsblom) är en blyg och ensam pojke med ängsliga föräldrar. Han hittar sin drömkille Birk via en chattsida på nätet, men stamningen gör honom osäker på om han ska träffa Birk på riktigt.
Linus (Tom Ljungman) bor med sin mamma och sina småbröder. Det är han som städar upp och tar hand om brorsorna när mamman ligger däckad av sprit i sovrummet. Enda tillflykten är polarna och den makt identiteten som nynazist ger.
Eva (Anja Lundqvist) och Abbe (David Dencik) drömmer om att få barn. Trots Abbes häftiga humör och oförbätterlighet kämpar de för att bilda familj tillsammans.
Eftersom serien handlar om döden är det uppenbart att hemska saker kommer att hända. Det gör att man sitter på helspänn hela tiden med en klump i magen. Sista avsnittet är extra fastnaglande, när historierna vävs samman och konflikterna når sin kulmen. Min invändning är att karaktärerna är lite väl karikerade. Ibland känns det som att de läser ur en bok och talar överdrivet tydligt. Det är också lätt att virra bort sig bland alla karaktärer/storylines, och i de tvära kasten mellan dråplig humor och nattsvart tragik. Turligt nog finns det också kärlek i berättelsen. Sista avsnitten bjuder på en laddad scen mellan två killar (försöker att inte spoila). Fint men återhållet.
Trekant (1994)
27 december, 2008 at 5:07 e m | In 90-tal, USA, drama, engelska, faghags, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, homofobi, komedi, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: 1994, Alexis Arquette, Andrew Fleming(M), Andrew Fleming(R), Josh Charles, Stephen Baldwin
Threesome, 1994, USA
Regi: Andrew Fleming
Eddy (Josh Charles) är oförklarligt kär i sin buffliga och korkade internatrumskamrat Stuart (Stephen Baldwin) och blir mycket svartsjuk när Alex (Lara Flynn Boyle) – en kvinnlig student som blivit inskriven som kille av misstag – flyttar in hos dem. Stuart blir kär i Alex, Alex blir kär i Eddy (och försöker omvända honom) och Eddy är…fortfarande kär i Stuart av någon konstig anledning. De tre bestämmer sig för att bara vara vänner, men det går inte så bra. Lara och Stuart börjar ha sex i smyg och försöker para ihop sin bögvän med en annan bög på skolan, spelad av Alexis Arquette.
Hmm…vad ska jag säga? En väldigt usel film som känns som amatörfanfiction skriven av en 14-åring eller en porrfilm som försökt bli rumsren. Karaktärerna är så plastiga – de tycks inte ha någon historia, någon familj, några andra vänner eller något större mål med livet. Deras själar är påfyllda så att de nästan räcker till hela filmen. De tycks inte ens gå på lektioner, fastän hela filmen utspelar sig på ett skolområde. Allt de gör är att tänka på sex, prata om sex och ha sex. Jag tror att regissören och manusförfattaren var lite för kåt för att lägga för mycket energi på handlingen – han ville väl snabbt till trekantsscenen och jag måste erkänna att han gör den bra, för jag blev lite pirrig i kroppen. Men, om det är sexscenen man vill åt kan man nog spara ganska mycket tid på att kolla på en porrfilm istället (eller söka upp scenen på YouTube). Jag måste dock ge beröm för Eddys mångfacetterade sexualitet (han älskar Alex och har sex med henne men säger att han är gay), men även den kanske bara är ett tecken på en förvirrad, kåt och voyeuristisk manusförfattare.
/Johnny
Streamers (1983)
27 december, 2008 at 4:26 e m | In 70-80-tal, USA, action/äventyr, drama, droger, engelska, historiskt tema, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, våldtäkt | Leave a CommentTags: David Rabe(M), George Dzundza, Guy Boyd, Matthew Modine, Michael Wright, Mitchell Lichtenstein, Robert Altman(R)
Streamers, 1983, USA
Regi: Robert Altman
Fyra män är på ett träningsläger och väntar på att bli ivägskickade till Vietnamkriget. Richie (Mitchell Lichtenstein) vickar på rumpan, viftar med handleder och flirtar vilt med Billy (Matthew Modine) men ingen tror att han är seriös. När det kommer fram att han är homosexuell på riktigt blir Billy riktigt besvärad och sedan växlar folk mellan att vara homofoba och extremt fördomsfria och förstående. Rebellen Carlyle (Michael Wright) vet inte vad han vill – han är arg och passionerad och han vill ha Richie på något sätt, men man vet inte om det är riktig attraktion eller bara maktutövande.
Eftersom allt utspelar sig i en och samma lokal hela tiden så känner man verkligen av att den här filmen är baserad på en pjäs (av David Rabe). Replikerna, dramaturgin och det frisläppta, estetiska sättet att berätta om rasism och homofobi får en att aldrig ta filmen seriöst. Förutom Richie – som är så fjollig och gråtmild att man kan undra hur han ens kom in i det militära på den tiden – så kommer också två berusade [...öh...personer av hög militärrank/grad] (Guy Boyd och George Dzundza) in i baracken då och då. De är gamla veteranpolare och beter sig som ett gammalt gift par som fortfarande älskar varandra, vilket är ganska lagom sött. Annars är den här filmen bara suck och stön, om du frågar mig.
/Johnny
The Truth about Alex (1986)
27 december, 2008 at 3:39 e m | In 70-80-tal, Kanada, drama, engelska, entimmasfilm, homofobi, komma ut, man+man, män i garderoben | Leave a CommentTags: 1986, Craig Storper(M), Paul Shapiro(R), Peter Spence, Scott Baio
The Truth about Alex, 1986, Kanada
Regi: Paul Shapiro
När Alex (Peter Spence) nästan blir våldtagen på en allmän toalett sprider sig ryktet att det var han som gjorde närmandet. Detta stämmer inte, men han orkar inte kämpa emot för han är ju faktiskt gay. Han kommer ut för sin bästa vän Brad (Scott Baio) som tar det helt okej, men han tycks vara den enda i hela skolan. I football-laget är Alex den bästa spelaren, men lagkamraterna stöter ut honom p.g.a. hans sexuella läggning. När Brads pappa får reda på att hans sons bästa kompis är gay, förbjuder han dem från att ses mer – för det kan påverka Brads chanser att komma in på sin vidareutbildning.
För att vara gjord 1986 så är det här en fantastisk TV-film. Alexs föräldrar är fördomsfria och snälla mot honom, Brad älskar sin kompis (utan att det blir homoerotiskt) och allt slutar väl. Alex är smart, (föredetta) populär och både musikalisk och atletisk – det är ingen fråga om att mobbarna är the bad guys och homofobin verkar helt ofattbar idag. Kanske inte i USA, i och för sig, men så är det Kanada som står för produktionen och de är ju alltid långt före USA när det kommer till mänsklighet…
/Johnny
Maple Drive (1992)
27 december, 2008 at 2:48 e m | In 90-tal, USA, drama, engelska, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben | Leave a CommentTags: 1992, Bennett Cale, James Duff(M), Ken Olin(R), William McNamara
Doing Time on Maple Drive, 1992, USA
Regi: Ken Olin
Matt (William McNamara) tar med sin fästmö Allison (Lori Loughlin) till sina föräldrar för att fira förlovningen och alla är lyckliga. Men han är inte så smidig, utan går och bär omkring på ett brev i fickan från sin förra – manliga! – älskare. Allison läser brevet (som skulle kanske, kanske kunna tolkas lite som att det handlade om ett slags kärleksförhållande – eller vänskapsförhållande) och blir helt upprörd och inser att Matt är bög (vaddå bisexualitet?! Vad är det?). Matt förnekar ingenting, Allison dumpar honom, Matt försöker ta livet av sig men överlever och sen ljuger han för sina föräldrar att det var en olyckshändelse och att Allison fortfarande vill gifta sig med honom. Matt har nämligen den klassiska dysfunktionella familjen – med en misslyckad bror (spelad av Jim Carrey), ett par välpolerade, homofoba föräldrar och en syster som gör abort i smyg. Detta är ett riktigt klassiskt TV-drama med allt vad det innebär: Operapompösa gråtscener, Shakespeare-monologer och happyhappy endings.
/Johnny
The L-Word (2004)
21 december, 2008 at 10:58 e m | In 2000-tal, USA, drama, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, obesvarad kärlek, otrohet, romantik, straighta som låtsas vara gay, trekant/orgie/poly, tv-serie/såpa | 1 CommentTags: Erin Daniels, Ilene Chaiken (M), Jennifer Beals, Karina Lombard, Katherine Moennig, Laurel Holloman, Leisha Hailey, Mia Kirshner
The L-Word, 2004 (första säsongen), USA
Skapad av: Ilene Chaiken
L-Word kretsar kring ett gäng lesbiska/bisexuella kvinnor i Los Angeles: Bette (Jennifer Beals) och Tina (Laurel Holloman) som försöker skaffa barn, Alice (Leisha Hailey) som har svårt att få något förhållande att fungera, tennisstjärnan Dana (Erin Daniels) som gör tappra försök att komma ut ut garderoben, Marina (Karina Lombard) som driver caféet The Planet och så tuffa Shane (Katherine Moennig) som är frisör och ser ut som en rockstjärna.
Första säsongen börjar med att författaren Jenny (Mia Kirshner) kommer till stan för att slå sina påsar ihop med pojkvännen Tim. På en fest träffar hon Marina som med sin förföriska bokcirkel lyckas locka över henne till andra sidan…
Serien inehåller så många karaktärer att det först är svårt att hålla isär dem, speciellt eftersom vissa liknar varandra. Kvaliten på avsnitten är lite ojämn, och karaktärerna något för stereotypa för min smak: Vi har paret Bette och Tina, där Tina är hemmafru och Bette den karriärinriktade försörjaren, aningens okänslig men med ett hjärta av guld; hjärtekrossaren Shane, en casanova med trassligt förflutet; Marina, den flamenco-osande femme fatalen; Jenny, den djupa (och superpretentiösa) författaren osv… Samtidigt är det en intressant twist att kvinnor spelar klassiskt manliga stereotyper.
Jag blir trots allt fast: det glimtar till, man skrattar och vill veta hur det går. Och det är många heta scener och snyggingar. Shane ska vi inte tala om – hon kan vara het nog för sex säsonger, tror jag!
Berlinerpopplarna (2007)
14 december, 2008 at 8:08 e m | In 2000-tal, Norge, bögkyss, drama, homofobi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, man+man, manlig homosexualitet, miniserie, män i garderoben, obesvarad kärlek, otrohet, regnbågsbarn, religion, romantik | 1 CommentTags: Anders T. Andersen(R), Anne Klovholt(M), Åse Vikene(M), Jon Øigarden, Morten Rose, Sirin Eide(R)
Berlinerpoplene, 2007, Norge
Regi: Anders T. Andersen (avsnitt 1-3) och Sirin Eide (avsnitt 4-6)
En vecka innan jul får 80-åriga Anna, kvinnan som med järnhand styrt sin familj, stroke på släktgården Neshov på Bynäset utanför Trondheim. Tor (Nils Sletta), som stannat kvar och drivit gården med föräldrarna, ringer efter sin dotter Torunn (Andrine Sæther) som han knappt haft någon kontakt med. När Anna dör tvingas medlemmarna i familjen samman, och bröderna Margido (Bjørn Sundquist), Erlend (Jon Øigarden) och Tor kan inte längre undvika att konfronteras med varandra och med sin far. Det dröjer inte länge förrän familjehemligheter börjar komma upp i ljuset.
Jag tycker att de första tre avsnitten var bäst – då är relationen mellan familjemedlemmarna i fokus och spänningen kvarstår: Hur har det blivit som det blivit? Varför är relationerna så ansträngda? Varför rymde Erlend från gården för att aldrig vilja komma tillbaka?
Jag läste just att tv-serien bygger på två böcker (Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna av Anne B. Ragdes) och det kan förklara varför det kom som en upplösning i tredje avsnittet – det var antagligen upplösningen på den första boken. I de tre följande avsnitten tappade berättelsen lite fart. Dock fick bögparet Erlend och Krumme lite större utrymme i senare halvan av serien, där de funderar på att skaffa barn.
Verkar som att det kan komma en fortsättning!
/Bobbi
Mannen som älskade Yngve (2008)
9 december, 2008 at 12:06 f m | In 2000-tal, Norge, bögkyss, drama, droger, homoerotisk stämning, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, otrohet, romantik | 8 CommentsTags: Ole Christoffer Ertvaag, Rolf Kristian Larsen, Stian Kristiansen(R), Tore Renberg(M)
Mannen som elsket Yngve, 2008, Norge
Regi: Stian Kristiansen
Det är 1989 och Jarle Klepp (Rolf Kristian Larsen) har tillsammans med Helge (Arthur Berning) bildat ett punkband som snart ska ha sin första spelning. Jarle har dessutom fått sin drömtjej, tuffa Katrine (Ida Elise Broch) och tillsammans lyssnar gänget på musik, festar och repar. Så börjar Yngve (Ole Christoffer Ertvaag) i klassen. Yngve är helt annorlunda, han gillar synthpop, spelar tennis och tittar på moln. Och Jarle blir förälskad.
1989 var jag femton och hade just upptäckt musiken, så när filmen inleds med Stone Roses och med att Jarle diskuterar Jesus & Mary Chain med Helge så vet jag – det här blir en nostalgitripp med idel favoriter som REM, The Cure, Buzzcocks etc. Även utan det skulle igenkänningsfaktorn vara hög i de pinsamma och tonåriga/roliga situationerna. Men det finns också många fina scener, som när Yngve i duschen efter gympan ska mäta hur lång tid Jarle kan hålla andan, och Jarle tar tag i Yngves händer för att klara det. Det är deras första riktiga möte.
Ibland blir det lite segt. Jarle trånar efter Yngve och våndas över förhållandet med Katrine som han också tycker mycket om. Ingen lyssnar riktigt av föräldrar eller vänner, och allt ställs till sist på sin spets under en urartad fest efter bandets första spelning. Slutet är väldigt fint.
/Bobbi
Tipping the Velvet (2002)
1 december, 2008 at 3:23 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Storbritannien, drama, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, könsförväxling, manlig bisexualitet, miniserie, otrohet, romantik, trans och queer, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2002, Alex Kelly, Andrew Davies(M), Anna Chancellor, Diane Beck, Geoffrey Sax(R), Janet Henfrey, Jodhi May, Keeley Hawes, Rachael Stirling, Sally Hawkins, Sarah Waters(M)
Tipping the Velvet, 2002, Storbritannien
Regi: Geoffrey Sax
Nan Astley (Rachael Stirling) är en flicka som bor hos sina ostronplockande (!) föräldrar på kusten. En dag kommer en cirkus till staden och huvudnumret är dragkungen Kitty Butler (Keeley Hawes) som charmar alla lantisflickor med röda roser. Nan faller för henne pladask och vetskapen om vad som döljer sig innanför charmörens kostym gör det t.o.m. mer spännande. Hon följer Kittys cirkussällskap och börjar klä sig som man själv (utan att vara transsexuell) för att tjäna pengar och den queera undergroundscenen i 1800-talets viktorianska England öppnar sig för henne.
I tre timlånga delar får vi följa Nans liv och lustar. Hon prostituerar sig till både kvinnor och män (utklädd till ung pojke), är med i S&M-rollspel och har en gudomlig tur att alla kvinnor hon möter är lesbiska och att typ ingen är homofob. Det är som en femmeslashers dröm och ibland känns det helt osannolikt, trots att Sarah Waters, som skrev boken som filmen bygger på, forskat mycket om den viktorianska eran. Men vad ska man med sannolikhet till? Fram med erotiska fantasier som involverar vackra kvinnor som bara har ögon för varandra! Minuspoäng för överdramatiska reaktioner och för att Nan har en konstig röst.
/Johnny
America’s Next Top Model
3 oktober, 2008 at 1:19 e m | In 2000-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, dokusåpa, engelska, flatkyss, homofobi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, man+man, manlig homosexualitet, straighta som låtsas vara gay, trans och queer | 2 CommentsTags: Clark Gilmer, Dionne Walters, Ebony Haith, Elina Ivanova, Ellen DeGeneres, Isis King, J Alexander, Janice Dickinson, Jay Manuel, Kim Stolz, Megan Morris, Michelle Babin, Michelle Deighton, Miss J, Portia de Rossi, Sarah Rhoades, Tyra Banks
America’s Next Top Model (eller bara ”Top Model” som den kallas i Sverige) är en dokusåpa där topmodellen Tyra Banks tar in 13 modellscouter och testar dem för att se vem som som har potential att bli den nästa stora stjärnan i modellvärlden. ANTM har alltid något queert att bjuda på:
Jurymedlemmen Jay Manuel är öppet bög. Jurymedlemmen J. Alexanders sexualitet är jag osäker om. Hen är i vilket fall som helst väldigt fjollig, klär sig i kvinnokläder och kallar sig själv för Miss J och rättar ibland folk när de nämner henom som ”he”. Queer? gay? lesbisk? bisexuell? transsexuell? transvestit? hetero? Who knows… Flera stylister, fotografer och modeskapare genom omgångarna är HBTQ också.
Här är mer specifikt om varje omgång och deras tävlanden:
Omgång 1: Ebony Haith kommer ut som homosexuell.
Omgång 4: Deltagaren Michelle Deighton bryter ihop inför sina modellkompisar och kommer i samma stund ut som bisexuell. Jurymedlemmen Janice Dickinson hånglar upp Tyra.
Omgång 5: Kim Stolz är öppet homosexuell och den oerfarna Sarah Rhoades har en crush på henne.
Omgång 7: Tävlande Megan Morris öppet lesbisk. En av de rödhåriga tvillingarna – Michelle Babin – kommer ut som ”might be gay” (dvs. kanske bisexuell?). Michelle får även vara det lesbiska paret Ellen DeGeneres och Portia de Rossi när modellerna ska porträttera kändispar. De andra modellerna blir stylade som både tjejer och killar (heterosexuella par) i det avsnittet.
Omgång 8: I episod 1 får modellerna framföra olika politiska ståndpunkter. Deltagarna Samantha Francis och Whitney Cunningham får porträttera ett lesbiskt kärlekspar i sin pro-gay marriage-affisch. I episod 7 får Dionne Walters modelluppdraget att kyssa lesbiska Kim Stolz från omgång 5.
I kommande omgång 11 är Elina Ivanova den öppet homosexuella och hon kysser Clark Gilmer. Deltagaren Isis King är en kvinna med MTF-transbakgrund.
.
/Johnny
Hjälp mig att sammanställa HBT-intresse i Top Model-serierna! Har ni kollat på Top Model Sverige/Finland/Britain/Australia etc. så informera mig om allt av värde!
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
