Rock Star (2001)
27 mars, 2009 at 4:25 e m | In 2000-tal, MTF-transsexuella, USA, WSW, drama, droger, engelska, flatkyss, homoerotisk stämning, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, roadmovie, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: 2001, Dagmara Dominczyk, Jason Flemyng, Jennifer Aniston, John Stockwell(M), Mark Wahlberg, Stephen Herek(R), Tomasina Parrott, Udee McGeoy
(So You Wanna Be a) Rock Star, 2001, USA
Regi: Stephen Herek
Chris ”Izzy” Cole (Mark Wahlberg) har länge avgudat sitt favoritband Steel Dragon – och har t.o.m. spelat i ett coverband som spelat deras låtar – men en dag får han chansen att bli sångare i det riktiga metal-bandet! Wow!!!! Han och flickvännen beger sig ut på turné med dem.
Haha, vilken urusel film! Storyn och karaktärerna är helt orealistiska och alla tycks bära peruker från Butterick’s. Men den innehåller i alla fall en hel del queert: Bobby Beeers (Jason Flemying) – den f.d. sångaren i Steel Dragon - visar sig vara bög (troligtvis inspirerad av Rob Halford i Judas Priest) och han hånar Izzy för att han trott att låten ”Kim” handlade om en tjej. Men så fort hårda hårdrocks-Bobby outat sig drar han av sig peruken och börjar flaxa som en riktig drama queen. Suck. Jennifer Aniston spelar Izzys flickvän och hon börjar odramatiskt sexa sig med två tjejer på dansgolvet och så småning om har alla gruppsex. Man får också se att managern Tania (Dagmara Dominczyk), som introducerar paret till orgien, är en transkvinna. Hela HBTQ-flaggan är hissad typ. Synd bara att flaggstången är så låååg.
/Johnny
Låt den rätte komma in (2008)
27 mars, 2009 at 3:02 e m | In 2000-tal, Sverige, könsförväxling, långfilm, manlig bisexualitet, romantik, rysare/gore, svenska, trans och queer | 4 CommentsTags: 2008, John Ajvide Lindqvist(M), Kåre Hedebrant, Lina Leandersson, Tomas Alfredson(R)
Låt den rätte komma in, 2008, Sverige
Regi: Thomas Alfredson efter romanen av John Ajvide Lindqvist
Året är 1982 och Oscar (Kåre Hedebrant) är en mobbad 12-åring i en Stockholmsförort. En vinterdag när han står och övar på att hämnas sina klasskompisar så träffar han på den nyinflyttade, jämnåriga grannen Eli (Lina Leandersson) som lovar att skydda honom. Oscar blir lycklig över att ha en vän (och någon att vara kär i), men det visar sig att Eli är en vampyr och vampyrer behöver dricka blod för att överleva.
Jag måste börja med att säga att jag är stolt över att Sverige producerat något som uppskattas utomlands. Den här rysaren är i nuläget på 191:a plats bland alla filmer på hela IMDb. Det är j**ligt stort och den förtjänar det också för det här är en unik historia som är riktigt snyggt filmad. I övrigt var det bra skådespeleri och ovanligt naturliga repliker. Sen har vi rysardelen: Ja, jag tyckte att den var läskig och stämningen var bra och så, men de kunde ha dragit ned lite på specialeffekterna. Ika Nord (ni vet, ”Ika i rutan”) spelar en ganska stor roll och det är kul, men för min skull kunde de gärna ha klippt bort den sidohistorien för den innehåller en hel del estetiskt fula scener som mest blir skrattretande.
/Johnny
Maria†Holic (2009)
1 februari, 2009 at 10:40 e m | In 2000-tal, Japan, MTF transvestiter/drag queens, animerat/anime, japanska, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, könsförväxling | Leave a Comment
Maria†Holic (まりあ†ほりっ), 2009, Japan
Shaft Studios, efter mangan av Minari Endō
När Kanako Miyamae börjar andra ring på den katolska flickskolan Ame no Kisaki har hon framför allt en förhoppning: Att äntligen träffa sitt livs kärlek. Hon ser verkligen fram emot att gå i en skola med bara flickor, eftersom hon avskyr pojkar och till och med får utslag när de rör vid henne. Och redan dagen innan terminen startar träffar hon mycket riktigt den vackra och väna Mariya Shido, som hon omedelbart förälskar sig i. Men varför får hon röda utslag på halsen av Mariyas oskyldiga kindpuss? Snart inser Kanako att Mariya inte är riktigt den hon trodde…
Det här är klassisk tramsanime. Slapstickhumor, fan service (serien riktar sig till män mellan 18 och 30) och näsblod följer tätt inpå varann i högt tempo och handlingen är ömsom helt förutsägbar, ömsom svår att hänga med i. Det är alltså inget för finsmakaren. Dock kan jag helt ärligt erkänna att jag tror att jag själv kommer att följa den här animen. Den må vara extremt töntig, men den är också ganska underhållande. Tidsfördriv för yuri-nördar och lättroade.
/Tina
Performance (1970)
27 december, 2008 at 7:26 e m | In 10-60-tal, Storbritannien, action/äventyr, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk stämning, homofobi, konstfilm, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, sci-fi/fantasy, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 1968, 1970, Anita Pallenberg, Donald Cammell(R), James Fox, Michèle Breton, Mick Jagger, Nicolas Roeg(R)
Performance, 1970 (inspelad 1968), Storbritannien
Regi: Nicolas Roeg, Donald Cammell
Jag ska inte låtsas som att jag förstår den här filmen – för det gör jag inte riktigt fastän jag har sett den med svensk text, sett en dokumentär om den, läst flera analyser av den samt sett vissa delar igen för att friska upp minnet – och jag ska inte heller försöka återge vad den handlar om i detalj, men jag ska försöka måla upp någon snabb skiss av vad jag tänker om den:
Allt börjar med att Chas (James Fox) är någon gangstertyp och sedan lämnar han det livet och då får han maffian efter sig. Detta håller på i typ en timma, vilket nästan fick mig att stänga av videon, men sedan träffar han Turner (Mick Jagger) och får bo i hans hus och det är då hela filmen egentligen börjar, skulle man kunna säga.
Turner bor med två kvinnor (Lucy och Pherber) och de tycks ha ett slags bisexuellt polyförhållande. Lucy (Michèle Breton) är en androgyn och mörkhårig fransyska som jag flera gånger misstar för att vara Mick Jagger – detta visar sig vara meningen då i en scen då Turner och Chas ligger i samma säng och Turner vänder sig mot Chas och de börjar hångla. Men i sekunden han vänder sig om byter de skådespelare och då är det Lucy som Chas rullar omkring med. Regissörerna leker med oss tittare och får oss att bli förvirrade – vem är vem? Vad är drogrus och vad är verklighet?
Tjejerna tillåts dock ha sina fysiskt bisexuella stunder tillsammans (utan manliga ”stuntmän”) och Pherber (Anita Pallenberg) retar Chas när hon märker att han lider av homofobi och föreslår att han bör testa på att ligga med Turner (läs samtalet nedan). Turner verkar vara kär i Chas och har ett ganska blygt sätt att närma sig honom – i slutet undrar man om inte Turner och Lucy ändå är samma person. Och i en låt i filmen (med musikvideo!) anspelas det på homoerotik, fast då mellan äldre gubbar. Rakt igenom är det queer, queer och queer. Synd bara att det går så segt i början. När filmen väl kommer igång är den estetiskt tilltalande och drogad men fortfarande väldigt svårsmält – inget att sitta och sticka en kofta till, alltså.
/Johnny
Ouran High School Host Club (2006)
12 december, 2008 at 12:32 f m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Japan, animerat/anime, bögkyss, flatkyss, flatsex, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, incest, japanska, komedi, könsförväxling, långfilm, romantik, straighta som låtsas vara gay, trans och queer, tv-serie/såpa | 3 CommentsTags: Tukuya Igarashi(R)
Ōran Kōkō Hosuto Kurabu (桜蘭高校ホスト部（クラブ）, 2006, Japan Regi: Takuya Igarashi efter mangan av Bisco Hatori
Haruhi Fujioka har nyss börjat som fattig stipendiat i ärvd skoluniform på Ouran High School, en riktig toppskola där nästan alla andra elever är rika. Haruhi själv måste dock se till att hålla betygen uppe så att inte stipendierna sinar. På jakt efter en bra studieplats råkar Haruhi snubbla in på Ouran High School Host Club, en skolklubb där medlemmarna, alla män, underhåller och uppvaktar skolans kvinnliga elever i utbyte mot pengar. Där slår Haruhi omkull en vas vars värde inte riktigt faller inom ramarna för en stackars stipendiats budget. För att betala av sin skuld går Haruhi med på att ta jobb i klubben. Det är bara ett problem: Haruhi må se ut som en kille, men riktigt så enkelt är det inte…
Det här är inte direkt shonen-ai i ordets verkliga bemärkelse, men en på många sätt väldigt queer anime! Förutom en huvudperson som inte kunde bry sig mindre om vilket kön hen uppfattas ha innehåller den betydande mängder mer eller mindre uttalad homo-/bisexualitet mellan både manliga och kvinnliga elever, en dragshowande pappa, horder av skrikande fangirls (”MOE!”), könsförväxlingar och annat skoj. Humorn kan förstås bli ganska hysterisk från och till, och det sticks inte under stol med vilka egenskaper som anses manliga och kvinnliga oavsett hos vem den framträder, men det här är en av få animes jag plöjt i sin helhet inte bara en utan två gånger. För den som vill ha lättsmält avkoppling och samtidigt skaffa sig shojo-allmänbildning.
/Tina 
XXY (2007)
6 december, 2008 at 1:19 f m | In 2000-tal, Argentina, bögsex, drama, homofobi, könsförväxling, långfilm, manlig homosexualitet, spanska, trans och queer, våldtäkt | 6 CommentsTags: Inés Efron, Lucia Puenzo(R), Martin Piroyansky, Sergio Bizzio(M)
XXY, 2007, Argentina
Regi: Lucia Puenzo
15-åriga Alex (Inés Efron) är en pojkficka i bokstavlig bemärkelse: hen är intersexuell. Alex bor med sin familj i ett idylliskt kustsamhälle i Uruguay. En dag anländer en familj i vilken pappan är plastikkirurg, och det bakomliggande syftet är att det slutligen ska avgöras vilket kön Alex ska tillhöra (hen är uppfostrad som flicka). Med sig har besökarna också sonen Alvaro (Martin Piroyansky), och mellan de två tonåringarna uppstår attraktion.
Den här filmen grep mig, speciellt huvudpersonen. Alex är så mycket trulig tonåring, arg och uppstudsig, liten och barnslig på samma gång, och Inés Efron spelar henom helt fantastiskt. Det går verkligen att se både en flicka och en pojke i Alex. Det som Alex och hens familj ställs inför är frågan om ifall någon måste ha ett tydligt kön, och hur detta i så fall ska bestämmas. Föräldrarna har gjort allt för att skydda sitt barn och skjuta upp ett ställningstagande, samtidigt som de hållit det hemligt för omvärlden. I och med Alex pubertet blir det ohållbart, och man följer familjen i deras oro och förvirring. Jag gillar att filmen inte kommer med färdiga svar, det gör att tankarna stannar med en efteråt. En varm, vacker och lite melankolisk film som rekommenderas!
/Bobbi
Rocky Horror Picture Show (1975)
1 december, 2008 at 6:26 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, Storbritannien, USA, bögsex, engelska, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, otrohet, rysare/gore, sci-fi/fantasy, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: Barry Bostwick, Jim Sharman(M), Jim Sharman(R), Nell Campbell, Patricia Quinn, Peter Hinwood, Richard O'Brien(M), Tim Curry
The Rocky Horror Picture Show, 1975, Storbritannien/USA
Regi: Jm Sharman
Det blivande äkta paret Janet (Susan Sarandon) och Brad (Barry Bostwick) kör fast i ovädret och letar sig till ett spöklikt slott i närheten för att låna en telefon. Där träffar de på den mystiske vetenskapsmannen Dr. Frank-N-Furter (Tim Curry) som är en ”sweet transvestite from Transsexual, Transylvania”. Han låter dem inte ringa något samtal, utan visar dem istället sitt största experiment: den konstgjorda och muskulösa drömmannen Rocky Horror (Peter Hinwood).
Rocky Horror är nog den queeraste musikalen jag känner till – och den är över 30 år gammal! Huvudpersonen är en dominant bisexuell man i raffset som skapar en manlig älskare åt sig själv och har ett förflutet med nästan alla i huset. Han lyckas även få Janets fästman Brad i säng. I ”Touch-a Touch-a Touch me” får Janet sjunga ut sin kvinnliga sexualitet (”I’ve got an itch to scratch, I need assistance”) medan Magenta (Patricia Quinn) och Columbia (Nell Campbell a.k.a. Little Nell) upphetsat bevakar henne och Rocky som om de vore en porrfilm. Låten ”Don’t dream it – be it!” är en hymn om transvestitisk fetischism och i slutet blir det en het och vacker orgie i en pool innan Dr. Frank tvingas återvända till sin hemplanet. En B-rysar/sci-fi/komedi/musikal-klassiker värd att se flera gånger!
/Johnny
Tipping the Velvet (2002)
1 december, 2008 at 3:23 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Storbritannien, drama, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, könsförväxling, manlig bisexualitet, miniserie, otrohet, romantik, trans och queer, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2002, Alex Kelly, Andrew Davies(M), Anna Chancellor, Diane Beck, Geoffrey Sax(R), Janet Henfrey, Jodhi May, Keeley Hawes, Rachael Stirling, Sally Hawkins, Sarah Waters(M)
Tipping the Velvet, 2002, Storbritannien
Regi: Geoffrey Sax
Nan Astley (Rachael Stirling) är en flicka som bor hos sina ostronplockande (!) föräldrar på kusten. En dag kommer en cirkus till staden och huvudnumret är dragkungen Kitty Butler (Keeley Hawes) som charmar alla lantisflickor med röda roser. Nan faller för henne pladask och vetskapen om vad som döljer sig innanför charmörens kostym gör det t.o.m. mer spännande. Hon följer Kittys cirkussällskap och börjar klä sig som man själv (utan att vara transsexuell) för att tjäna pengar och den queera undergroundscenen i 1800-talets viktorianska England öppnar sig för henne.
I tre timlånga delar får vi följa Nans liv och lustar. Hon prostituerar sig till både kvinnor och män (utklädd till ung pojke), är med i S&M-rollspel och har en gudomlig tur att alla kvinnor hon möter är lesbiska och att typ ingen är homofob. Det är som en femmeslashers dröm och ibland känns det helt osannolikt, trots att Sarah Waters, som skrev boken som filmen bygger på, forskat mycket om den viktorianska eran. Men vad ska man med sannolikhet till? Fram med erotiska fantasier som involverar vackra kvinnor som bara har ögon för varandra! Minuspoäng för överdramatiska reaktioner och för att Nan har en konstig röst.
/Johnny
Dårfinkar & Dönickar
15 juli, 2008 at 12:46 e m | In 70-80-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Sverige, barnfilm, drama, flatkyss, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, könsförväxling, man+man, miniserie, svenska, trans och queer | 3 CommentsTags: Christine Schiött-Quist, Lena Strömberg, Mats Öberg, Rumle Hammerich(R), Ulf Stark(M)
Dårfinkar och dönickar, 1989, Sverige
Simone (Lena Strömberg) tvingas flytta till en ny stad för att hennes bohemiska konstnärsmamma har träffat en ny kille. Förutom att glömma bort Simones födelsedag så glömmer hon också hunden i gamla lägenheten. Simone blir arg och klipper av sig håret i ilska och när hon kommer sent till skolan första dagen tror alla att hon är en kille som heter Simon. Hon spelar ganska frivilligt med och hamnar i många knipor. För det första blir hon kär i klasskompisen Isak (Mats Öberg) och så blir hon kysst av poppistjejen Kattis (Christine Schiött-Quist). Lärarna har problem med henne också, och det är tydligt att det är bara för att de tror att hon är kille.
Den här TV-serien är queer i stort. Simone var redan från början en riktig ”pojkflicka” och mamman (Gunnel Fred) är bossig och ofeminin medan hennes pojkvän (Magnus Bergkvist) är en mjuk personlighet som sköter hemsysslorna och ställer upp som modell i klänning när det behövs. Simone ser verkligen androgyn ut och jag var kär i både henne och Isak när jag var liten. Att Isak har homokärlekskänslor för ”Simon” känns också ganska tydligt. När han får veta hur det egentligen står till tar han det med ett leende och sen avslöjar han att han tycker om henne. När Simon tillslut outar sig som Simone inför hela klassen har hen klänning och läppstift på sig, och även det blir queert på något sätt, eftersom det görs för att chockera. Det är inget stort steg för Simone, kön är bara ett hinder för andra. Transtemat är mer än bara situationshumor, för den visar egentligen hur fånig omvärlden är som delar upp världen i två lag baserat på könsorgan.
Det här är en väldigt bra serie på 6 delar, baserat på Ulf Starks bok med samma namn. Den har äntligen släppts på DVD efter alla dessa år.
/Imdb/
/Johnny
Young Americans
5 juni, 2008 at 11:51 e m | In *Info*, 2000-tal, USA, drama, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komma ut, könsförväxling, man+man, manlig bisexualitet, miniserie, romantik, trans och queer | 8 CommentsTags: Greg Berlanti(M), Ian Somerhalder, Katherine Moennig, Mel Damski(R), Perry Lang(R), Steve Antin(M)
Young Americans, 2000, USA
En serie om överklasspojkar på någon internat/elitskola i ett somrigt USA. De har filosofstunder, spanar på tjejerna som går i skolan i närheten och håller på med rodd. Det handlar främst om fem personer, varav två tjejer. En av tjejerna (Kate Moenning) har smitit över till killskolan, utklädd som kille. Hon heter Jacqueline men kallar sig för Jack på skolan (hur hon kom in där utan något personbevis eller liknande kan man ju undra). I alla fall – vad hon inte förväntar sig är att klasskompisen Hamilton (Ian Somerhalder) som hon spanat in har spanat in henne också – fast han tror verkligen att hon är en kille. När hon kysser honom blir han förvirrad. När Jack tillsist, efter flera avsnitt, avslöjar sin ”rätta identitet” så blir Hamilton sur för att han redan har outat sig som gay. Men sen tänker han typ AHA JAG VAR INTE BÖG – JAG ÄR INTE ENS BISEXUELL! (ELLER OJ TÄNKTE JAG ENS ATT DET VORE EN MÖJLIGHET? BISEXUALITET FINNS JU INTE! HAH!) NU NÄR ALLA VET ATT JACK ÄR EN TJEJ KAN JAG VARA EN LYCKLIG HETEROSEXUELL MED HONOM… EH, JAG MENAR HENNE.
Men skitsamma! Man ser verkligen homoerotiken flöda mellan dem. Det är hett och Hamilton tänder på Jack oavsett kön. Och Katherine Moenning ser verkligen ut som en androgyn kille.
Resten av serien är ganska Dawson’s Creek./Imdb/
/Johnny
The Mighty Boosh
21 maj, 2008 at 2:48 e m | In 2000-tal, Storbritannien, action/äventyr, bögkyss, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, homofobi, komedi, komma ut, könsförväxling, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, romantik, sci-fi/fantasy, straighta som låtsas vara gay, trans och queer, tv-serie/såpa, våldtäkt | 2 CommentsTags: Julian Barratt, Noel Fielding, Rich Fulcher
The Mighty Boosh, 2004-?, Storbritannien
Har senaste veckan förälskat mig helt i The Mighty Boosh. En komediserie som kretsar runt de fiktiva personerna Vince Noir och Howard Moon – spelade och skapade av real life-bästisarna Noel Fielding och Julian Barratt.
Vince är en attraktiv, ung, happy-go-lucky-typ vars liv bara glider på medan han byter stil stup i kvarten. Hans mest älskade ägodel är hans välfriserade hår – och hans enorma garderob. Alla vill ha honom – både män och kvinnor – och han misstas ofta för att vara Howards fru på grund av sitt androgyna utseende.
Howard är en lite djupare karaktär, tycks vara äldre än Vince men vi får veta under seriens gång att de ska föreställa samma ålder. Howard känns bara lite mer old fashioned. Han lyssnar intensivt på jazz och försöker att bli något i livet, men vad han än gör tycks han misslyckas. Och folk tycks inte ens lägga hans namn och ansikte på minnet.
Men de här olika typerna är ändå väldigt intima – rör vid varandra, säger att de älskar varandra, bor tillsammans, semestrar tillsammans. De kompletterar varandra. De är som ett gammalt gift par och bråkar emellanåt som ett. Men Vince ger Howard blickar som om de vore nyförälskade.
Utöver detta slashbara himmelrike så finns också otroligt mycket humor. Och Fielding, Barratt och de andra skådespelarna spelar även andra roller, vissa av dem väldigt queera/gay. Andra karaktärer är trollkarlen Naboo (Michael Fielding – Noels brorsa), gorillan Bollo (spelad av Dave Brown), den barnsliga och gayiga Zoo-ägaren Bob Fossil (Rich Fulcher) m.fl. Alla lever de i någon slags värld mellan fantasi och verklighet. Serien känns påkostad med rekvisita, smink, fantasifulla kulisser, unika kläder och specialskriva låtar – och det är nog därför det är så få avsnitt: Säsong 1 har 8 halvtimmesavsnitt och säsong 2 och 3 har bara 6 avsnitt var. Men det är kvalitativa timmar man får och min queera själ känns tillfredsställd.
/Johnny
/Imdb/
Köp på Amazon.co.uk: säsong 1+2 säsong 3
Curse of the Queerwolf
14 februari, 2008 at 11:50 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, engelska, gay bashing, homofobi, komedi, könsförväxling, långfilm, otrohet, religion, rysare/gore, sci-fi/fantasy, straighta som låtsas vara gay, trans och queer | 1 CommentTags: John McCafferty, Mark Pirro(R), Michael Palazzolo, Pat Hunter
Curse of the Queerwolf, 1988, USA
Hahhahahahahahahah! OMG! Den här är helt galet rolig. För det första är den sååå B, men det är nog meningen för det gör halva filmen. Den parodiserar Exorcisten, Den sista färden + alla möjliga B-rysare. Handlingen är att heterokarlen Larry (Michael Palazzo) är otrogen och blir biten av en bög som ser ut som en transvestit som han trodde var kvinna. Bögen can’t help it – han är smittad av Queerwolf-smittan som gör en till bög vid fullmåne. Och sannerligen – vid fullmåne växer det ut långa målade naglar på Larry. Han får även en peruk och hans handled faller för gravitationen. Av någon anledning är transvestit och bög samma sak här. När jag beskriver allt låter filmen så jävla homofobisk och evil, men jag tror det motsatta är menat. De gör lika mycket – om inte mer – narr av heterosexuella och homofobiska präster. Queert och B, helt enkelt. Och jävligt kul om man förstår ironin./Imdb
/Johnny
Switch – som man bäddar får man ligga
14 december, 2007 at 5:57 e m | In 90-tal, USA, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, homofobi, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, könsförväxling, långfilm, manlig bisexualitet, obesvarad kärlek, regnbågsbarn, religion, trans och queer, våldtäkt | 1 CommentTags: Blake Edwards(R), Ellen Barkin, Jimmy Smits
Blake Edwards’ Switch, 1991, USA
Varning för superspoilers:
Steve Brooks är en riktig playboy som behandlar kvinnor som skit. Kvinnorna han haft affärer med går ihop och dödar honom. Men egentligen blir han ”värre” straffad än så – Gud skickar tillbaka honom till jorden i en kvinnokropp så att han ska få se hur illa kvinnor blir behandlade av män. En skräckslagen Steve (nu gestaltad av Ellen Barkin) vaknar upp utan kuk mellan benen, ringer sin kompis Walter (Jimmy Smits) och berättar läget. De bestämmer sig för att träffas på krogen. Det tar ett tag att få Walter att fatta att den heta, blonda kvinnan med högklackat (självklart måste man bära högklackat så fort man får en kvinnokropp :P) är hans gamla kompis Steve. Redan här undrar man varför har Steve bestämt sig för att klä sig så sexigt som möjligt när han ska träffa sin manliga kompis? Steve bestämmer sig för att heta Amanda Brooks istället men fortsätter tänka och vara ”som en man”. Men när han blir uppraggad av en lesbisk kvinna tackar han nej. Han tände ju på kvinnor förut – fungerar det inte att vara lesbisk nu? Tydligen inte. En dag när Amanda och Walter blir fulla så hamnar de i säng med varandra. Amanda skäller ut sin kompis dagen efter för att ha utnyttjat hans kvinnokropp, men liksom, det var kanske första gången han själv blev penetrerad – det kan inte ha gått förbi obemärkt. Amanda blir gravid och bestämmer sig för att behålla barnet – alltså hans och Walters barn. Det kan ju ses som heterosexuellt på ytan, men egentligen är det väldigt queert – kanske t.om. kan ses som bisexuellt från Steves sida. /Imdb/
/Johnny
Birdcage – lånta fjädrar (1996)
29 juli, 2007 at 10:34 e m | In 90-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, engelska, homobröllop, homofobi, komedi, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, regnbågsbarn, trans och queer | 5 CommentsTags: 1996, Francis Veber(M), Hank Azaria, Jean Poiret(M), Mike Nichols(R), Nathan Lane, Robin Williams
The Birdcage, 1996, USA
Regi: Mike Nichols
Det här är den amerikanska versionen av den franska ”La Cage aux Folles”. Robin Williams spelar den homosexuella dragclub-ägaren Armand vars son ska gifta sig med dottern till en konservativ senator. Eftersom Armand lever ihop med en hysterisk drag queen (Nathan Lane) så känner sonen att hans möjligheter till giftermål är i fara. Han måste få sin udda pappa (hans biologiska mamma bytte bort honom mot lite pengar) att se proper ut och få iväg hans udda partner. Men det visar sig inte så lätt. Jag vet inte vad jag ska känna. Det är en typisk film för heterosexuell publik. Pappa Armands partner Albert är ständigt over-the-top och skriker vid minsta överraskning. Väldigt orealistiskt. Dessutom föredrar Albert att kalla sig själv ”hon” men Armand bossar med sitt ”du är ju man!”. Filmen känns som undermedvetet trans- bög och kvinnohatande, fastän den försöker med sitt ”jag tänker visa vem jag är och inte vara rädd.” Jag tror ändå den här filmen har mjukat upp känslorna lite kring homosexualitet och den visar på att en familj kan vara bra och fin utan att bestå av en biologisk mamma och en biologisk pappa. Lagom rolig och så.
/Johnny
Hedwig and the Angry Inch
7 maj, 2007 at 11:42 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, MTF-transsexuella, USA, drama, engelska, homofobi, komedi, könsförväxling, långfilm, manlig bisexualitet, musikfilm, obesvarad kärlek, roadmovie, romantik, trans och queer | 9 CommentsTags: John Cameron Mitchell, John Cameron Mitchell(M), John Cameron Mitchell(R), Maurice Dean Wint, Michael Pitt, Miriam Shor, Stephen Trask(M)
Hedwig and the Angry Inch, 2001, USA
Hedwig (John Cameron Mitchell) växte upp som Hansel, men när han träffade en äldre pojkvän (Maurice Dean Wint) tvingades han mer eller mindre att operera om sig till kvinna. Men könskorrigeringen blir inte ens fullbordad (därav ”the angry inch”) och Hedwig slits mellan könen och ses som ett freak. Hen blir kär i den okända artisten Gnosis (Michael Pitt) som senare stjäl hens idéer och låtar och blir en stor stjärna. Hedwig startar ett queert rockband också och inleder ett slags förhållande med en transkille (Miriam Shor), men hen kan inte komma över sveket från Gnosis.
En skruvad och queer musikfilm som lämnar en med glädje och tankar kring kön och sexualitet. Eller ”lämnar” är fel ord, för den lämnar en inte riktigt. Visuellt är den ett mästerverk, men slutet är lite förvirrande och kan tolkas som antingen transfobiskt eller som superqueert. Jag rekommenderar den i alla fall varmt!
/Imdb/
/Johnny
Wild Zero (2000)
19 mars, 2007 at 6:22 e m | In 2000-tal, Japan, action/äventyr, homoerotisk manlig vänskap, japanska, komedi, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, roadmovie, romantik, rysare/gore, sci-fi/fantasy, trans och queer | 1 CommentTags: 2000, Guitar Wolf, Kwancharu Shitichai, Masashi Endô, Tetsuro Takeuchi(R)
Wild Zero, 2000, Japan
En queer japansk skräck-sci-fi-komedi. Aliens invaderar planeten och rockikonen Guitar Wolf kämpar emot zombies och ger tips åt rockabilly-killen Ace (Masashi Endô) och uppmuntrar honom till homosexuellt umgänge med den androgyna thailändska pojken Tobio (Kwancharu Shitichai). Otroligt rolig film.
/Imdb/
/Johnny
The Crying Game
15 mars, 2007 at 7:12 e m | In 90-tal, Japan, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, Storbritannien, action/äventyr, drama, engelska, homofobi, könsförväxling, långfilm, romantik, thriller/deckare, trans och queer | 1 CommentTags: Forest Whitaker, Jaye Davidson, Neil Jordan(R), Ralph Brown, Stephen Rea
The Crying Game, 1992, Storbritannien/Japan
Nawww…cute! En f.d. IRA-agent råkar gå och bli kär i en transperson som han tror är kvinna. Men kärleken övervinner allt. Love forever!
/Imdb/
/Johhny
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
