Liquid Sky (1983)
11 november, 2009 at 9:01 e m | In 70-80-tal, USA, droger, engelska, flatsex, konstfilm, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, omnisexualitet, queera könsroller, sci-fi/fantasy, trans och queer, våldtäkt | 2 CommentsTags: 1982, 1983, Anne Carlisle, Anne Carlisle(M), Paula E. Sheppard, Slava Tsukerman(M), Slava Tsukerman(R)
Liquid Sky, 1982-1983, USA
Regi och manus: Slava Tsukerman (med hjälp av Anne Carlisle på manuset)
Okej, jag vet inte var jag ska börja. Jag kanske ska börja där filmen börjar:på en gayklubb där new romantics-kids dansar till TV-spelsmusik och där ett pyttelitet UFO landar på ett New York-tak, inte långt ifrån the Empire State Building. Den androgyna fotomodellen Margaret (Anne Carlisle) bor precis under det taket tillsammans med sin flickvän Adrian (Paula E. Sheppard) och snart visar det sig att hennes liv påverkas på ett mycket skumt sätt av detta. Rymdvarelserna lever nämligen på den substans som utsöndras i människohjärnan vid heroin och orgasmer. En tysk forskare är på plats för att utreda detta fenomen…
Att sätta ett betyg är svårt. Den låga budgeten och huvudpersonernas skådespeleri får mig att vilja sätta en tvåa, men den unika berättartekniken, budskapet och vissa estetiskt tilltalande scener får mig att vilja sätta 4/5. Men det är ingen jävla trea! Det finns ingen medelmåttighet i den här filmen – inte heller några extremer. Det queera finns det dock gott om: Förutom att ha skrivit manus och spelat Margaret så spelar Carlisle också den manliga fotomodellen Jimmy. Och fastän hon läser sina egna repliker som om de hade luktat surströmming så är hon ändå bra (och skitsnygg) som kille. Det tar en timma innan jag fattar att det är hon. Jimmy verkar bisexuell men säger ”I usually don’t fuck girls” och Margaret förklarar sin omnisexualitet genom att säga att hon inte väljer partners efter könsorganen: ”as long as I find them attractive…”
Hela filmen är ett queerfeministiskt manifest med många smarta citat som man borde skriva ned. Det är ett kultigt konstverk men inget mästerverk – det måste man vara medveten om när man sätter sig ned för att kolla på den. Man måste också vara medveten om att den är gjord i början av 80-talet och om jag hade varit där då hade jag nog satt en fullpoängare på den (om jag hade varit tillräckligt öppensinnad då, vill säga).
/Johnny
The Fish Child (2009)
25 oktober, 2009 at 10:06 f m | In 2000-tal, Argentina, drama, flatkyss, flatsex, incest, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, spanska | Leave a CommentTags: 2009, Inés Efron, Lucia Puenzo(R), Lucia Puenzo(W), Mariela Vitale
El niño pez, 2009, Argentina
Regi: Lucia Puenzo
Tjänsteflickan Ailin (Mariela Vitale) kom till den välbärgade familjen som trettonåring från Paraguay. Sedan dess har dottern i huset, Lala (Inés Efron), inte haft ögon för någon annan och nu är de ett par. De drömmer om ett eget hus i Paraguay och stjäl saker från familjen för att skrapa ihop pengar. Men Ailin har också relationer med flera män, däribland Lalas pappa. Situationen leder till att ett brott begås och Lala och Ailin skiljs åt. Men Lala gör allt för att få träffa Ailin igen. Hon hoppas på att Ailin ska dyka upp i sitt barndomhem i Paraguay, men när Lala kommer dit är det något annat hon finner.
Vackert foto är lite av Lucia Puenzos kännemärke och det gäller The Fish Child likaväl som XXY. Men annars håller inte denna hennes nya film samma höga klass som den tidigare. Grundberättelsen är lovande, men vissa detaljer i storyn känns extremt overkliga. Berättartempot växlar mellan att vara så snabbt att man får tänka till för att hänga med i handlingen, och att vara långsamt. Det är väldigt många scener där Lala gråter. Men även en del hethet mellan Lala och Ailin, och om man som jag gillar androgyna Inés Efron ska man bestämt se den.
Love Sick (2006)
16 juli, 2009 at 10:55 f m | In 2000-tal, Frankrike, Rumänien, drama, flatkyss, homoerotisk kvinnlig vänskap, incest, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, romantik | Leave a CommentTags: 2006, Ioana Barbu, Maria Popistasu, Tudor Giurgiu(R), Razvan Radulescu(M), Cecilia Stefanescu(M)
Legaturi bolnavicioase, Rumänien/Frankrike, 2006
Regi: Tudor Giurgiu
När en ny termin börjar på universitetet i Bukarest flyttar Alex (Ioana Barbu) in i ett hyresrum hos bästa kompisen Kikis (Maria Popistasu) gammelmoster. På så sätt kan Alex och Kiki vara tillsammans hela tiden – något som båda vill. Deras kärleksrelation skulle vara enkel om det inte vore för Kikis märkliga förhållande till sin bror.
En skum film som pendlar mellan att vara spännande och lite långtråkig. Jag tycker om spänningen som byggs upp kring Kikis och brodern Sandus förhållande, jag tycker också om det ovanliga temat och att berättelsen centreras kring något annat än tjejernas homo/bisexualitet. Den tas för självklar och görs inte till något problem. Samtidigt känns berättelsen splittrad och handlingen lite ofokuserad. Det är Kikis röst som hörs i en voice over, samtidigt som Alex tycks vara den riktiga huvudpersonen.
Trots detta är det en intressant film som är okonventionellt berättad och väldigt öppen för egna tolkningar och tankar.
Rock Star (2001)
27 mars, 2009 at 4:25 e m | In 2000-tal, MTF-transsexuella, USA, WSW, drama, droger, engelska, flatkyss, homoerotisk stämning, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, roadmovie, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: 2001, Dagmara Dominczyk, Jason Flemyng, Jennifer Aniston, John Stockwell(M), Mark Wahlberg, Stephen Herek(R), Tomasina Parrott, Udee McGeoy
(So You Wanna Be a) Rock Star, 2001, USA
Regi: Stephen Herek
Chris ”Izzy” Cole (Mark Wahlberg) har länge avgudat sitt favoritband Steel Dragon – och har t.o.m. spelat i ett coverband som spelat deras låtar – men en dag får han chansen att bli sångare i det riktiga metal-bandet! Wow!!!! Han och flickvännen beger sig ut på turné med dem.
Haha, vilken urusel film! Storyn och karaktärerna är helt orealistiska och alla tycks bära peruker från Butterick’s. Men den innehåller i alla fall en hel del queert: Bobby Beeers (Jason Flemying) – den f.d. sångaren i Steel Dragon - visar sig vara bög (troligtvis inspirerad av Rob Halford i Judas Priest) och han hånar Izzy för att han trott att låten ”Kim” handlade om en tjej. Men så fort hårda hårdrocks-Bobby outat sig drar han av sig peruken och börjar flaxa som en riktig drama queen. Suck. Jennifer Aniston spelar Izzys flickvän och hon börjar odramatiskt sexa sig med två tjejer på dansgolvet och så småning om har alla gruppsex. Man får också se att managern Tania (Dagmara Dominczyk), som introducerar paret till orgien, är en transkvinna. Hela HBTQ-flaggan är hissad typ. Synd bara att flaggstången är så låååg.
/Johnny
V för Vendetta (2005)
13 mars, 2009 at 4:42 e m | In 2000-tal, Storbritannien, Tyskland, USA, action/äventyr, drama, engelska, flatkyss, historiskt tema, homofobi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, sci-fi/fantasy, thriller/deckare | 1 CommentTags: 2005, Imogen Poots, James McTeigue(R), Kyra Meyer, Laura Greenwood, Mary Stockley, Natasha Wightman, Stephen Fry
V for Vendetta, 2005, USA/Storbritannien/Tyskland
Regi: James McTeigue
Evey (Natalie Portman) går omkring i staden på natten, trots utegångsförbudet som råder. När säkerhetspolisen kommer på henne blir hon räddad av en mystisk man i mask som kallar sig V. Tillsammans startar de en revolution mot det brutala övervakningssamhället de lever i: ett samhälle där storebror alltid ser dig och där alla förbud är ”för din egen säkerhet”. Denna skrämmande framtidsfantasi är baserad på en tecknad serie av David Lloyd.
Jag älskar hämndfilmer! Den här hymlar inte, den tvekar inte – det är bara V som i Victory! Vanligtvis är det någon i sista minuten som gnyr till ”Hämnd är fel!” för att sudda ut budskapet så att inte filmen blir allt för provokativ. Men här nämer de till och med USA:s krig och anklagar nästan på så sätt en riktig nation för ondska – och hur extremt det än verkar så känns problematiken relevant för det samhälle vi lever i nu. Det är modigt! Å andra sidan handlar filmen om hur censuren stoppar folket från att uttrycka sig, så att censurera den vore ju att skjuta sig själv i foten.
Gayinnehållet är också väldigt poltitiskt. I samhället i filmen så är homosexualitet bannat och en av Eveys poltiskt involverade vänner (spelad av Stephen Fry!) är bög. Evey får även läsa ett brev av en kvinna som heter Valerie (Natasha Wightman), där det berättas om förbjudna lesbiska kärlekshistorier som vi också får se. Valeries flickvänner Ruth, Sarah och Christina spelas av Mary Stockley, Kyra Meyer och Imogen Poots.
/Johnny
Sanna lögner (2005)
2 mars, 2009 at 7:21 e m | In 2000-tal, Kanada, Storbritannien, WSW, bögkyss, bögsex, droger, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2005, Alison Lohman, Atom Egoyan(M), Atom Egoyan(R), Colin Firth, Kevin Bacon, Kristin Adams, Rupert Holmes(M)
Where the Truth Lies, 2005, Kanada/Storbritannien
Regi: Atom Egoyan (efter Rupert Holmes roman)
En erotisk thriller om journalisten Karen (Alison Lohman) som i början av 70-talet söker upp sin gamla barndomsidol Vince (Colin Firth) för att ta reda på vad som egentligen hände när han och showbizkollegan Lanny (Kevin Bacon) blev misstänkta för att ha mördat en ung kvinna femton år tidigare. Eftersom båda männen hade alibi och friades vill Karen reda ut allt en gång för alla och skriva en bok om händelsen. Lanny är dock bestämd att skriva sin egen historia, men av en slump råkar Karen hamna på samma plan som honom och det är omöjligt att inte blanda sig i och bli en del av boken.
Det märks att den här filmen är från Kanada för gayinnehållet kräver sin plats, vilket sällan tillåts utan kompromisser i Hollywood. Karen överraskar sig själv med att tända på tjejer och genom detta får vi även en lesbisk sexscen (visserligen under drogpåverkan…). Utöver detta har vi Lanny och Vince som har en nära och homoerotisk partnerrelation där trekanter och sexorgier tycks vara vanliga inslag. Men gräver man djupt så deras vänskap är mer problematisk än så.
Det här är en typisk TV-film som går sent på natten. Det är synd att allt är så pinsamt halvdåligt, annars hade det varit en smart deckare i L.A. Konfidentiellt-stil. Malplacerat skådespel från huvudrollsinnehavaren Lohman och cheesy recitationer från originalboken drar ned betyget från en 4:a till en 3:a, men ett litet plus för hett gayinnehåll och den som castade Bacon och Firth – utan dem hade filmen stannat på en 2:a.
/Johnny
Naissance des pieuvres (2007)
20 februari, 2009 at 9:31 e m | In 2000-tal, Frankrike, drama, flatkyss, flatsex, franska, homoerotisk kvinnlig vänskap, homoerotisk stämning, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, obesvarad kärlek | Leave a CommentTags: 2007, Adele Haenel, Céline Sciamma(M), Céline Sciamma(R), Louise Blachère, Pauline Acquart
Naissance des Pieuvres, 2007, Frankrike
Regi: Céline Sciamma
Det är sommar i förorten. 15-åriga Marie (Pauline Acquart) tittar på en uppvisning i konstsim och får syn på Floriane (Adele Haenel), kaptenen för konstsimlaget, för första gången. Efter den dagen vill Marie inget hellre än att vara i Florianes närhet.
Maries småskumma kompis Anne (Louise Blachère) konstsimmar också. Anne är kär i Françoise, en kille som i sin tur vill komma innanför trosorna på Floriane. Floriane har rykte om sig att vara erfaren (aka hora), men egentligen har hon inte legat med någon. Hon vill gärna bli av med oskulden, men vet inte riktigt vem som ska ska bli den första.
Naissance des pieuvres påminner lite om Fucking Åmål i det att den handlar om en lite udda tjej som blir kär i en av de (hos killarna) populära. Men här finns inte det drag av önsketänkande som jag tycker finns i Fucking Åmål, utan den första kärleken skildras som just så komplex som den kan vara när man är femton, och det inte bara handlar om kärlek eller sex, utan också om hierarkier i grupper: Vem är populär, vem borde man vara med, vad förväntas av en, hur annorlunda får man lov att vara, och vad är verklig vänskap. Karaktärerna är mångfacetterade och trovärdiga. En jättebra film!
Fucking Åmål (1998)
20 februari, 2009 at 9:06 e m | In 90-tal, Sverige, drama, flatkyss, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, obesvarad kärlek, svenska | 2 CommentsTags: 1998, Alexandra Dahlström, Lukas Moodysson(M), Lukas Moodysson(R), Rebecca Liljeberg
Fucking Åmål, 1998, Sverige
Regi: Lukas Moodysson
Lördagkväll i Åmål = bingolotto, mopeder, tonårsfylla och tristess. Agnes (Rebecca Liljeberg) flyttade till Åmål för två år sedan, men hon har fortfarande inga kompisar. I hemlighet drömmer hon om Elin (Alexandra Dahlström), en av skolans populära tjejer. Elin är gravt uttråkad. Hon vill bara att något ska hända. En kväll beslutar sig Elin och systern Jessica för att gå på fest hos Agnes. Ryktet går att Agnes är lesbisk och Elin slår vad med Jessica om en tjugolapp att hon ska kyssa Agnes, vilket hon också gör. Något som får andra konsekvenser än hon kanske trodde från början.
Jag kommer ihåg hur mycket jag gillade den här filmen när den kom, men jag visste inte om jag skulle tycka likadant nu. Men det gjorde jag. Den är så himla fin! Porträtten av Elin och hennes syster, de fjantiga moppekillarna och Agnes tafatta pappa som försöker trösta henne så misslyckat, är alla träffsäkra. Att karaktärerna är en aning överdrivna gör inte så mycket: Det understryker bara vanligheten och tristessen. Många gånger tycker jag att dialogen är genial i att fånga just det ordinära. (Spoilervarning om du fortsätter läsa.) Samtidigt har historien en anstrykning av önskedröm. För är inte det som händer Agnes i slutet det alla (läs: vi som inte var populära i skolan) drömmer om: Att få kliva ut från skoltoaletten, där man kanske brukat gömma sig på rasterna, tillsammans med skolans snyggaste tjej/kille? Å andra sidan är det kanske vad berättelser är till för ibland – inte att visa den mest trovärdiga sanningen, utan att besvara våra önskningar och ge oss det vi drömmer om. Alltså, Fucking Åmål är något så ovanligt som en film om ungdomar och kärlek som slutar i triumf.
Extra bonus för schysst 90-talsnostalgiskt soundtrack med Yvonne och Broder Daniel!
Performance (1970)
27 december, 2008 at 7:26 e m | In 10-60-tal, Storbritannien, action/äventyr, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk stämning, homofobi, konstfilm, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, sci-fi/fantasy, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: Mick Jagger, James Fox, Anita Pallenberg, Nicolas Roeg(R), Donald Cammell(R), Michèle Breton, 1968, 1970
Performance, 1970 (inspelad 1968), Storbritannien
Regi: Nicolas Roeg, Donald Cammell
Jag ska inte låtsas som att jag förstår den här filmen – för det gör jag inte riktigt fastän jag har sett den med svensk text, sett en dokumentär om den, läst flera analyser av den samt sett vissa delar igen för att friska upp minnet – och jag ska inte heller försöka återge vad den handlar om i detalj, men jag ska försöka måla upp någon snabb skiss av vad jag tänker om den:
Allt börjar med att Chas (James Fox) är någon gangstertyp och sedan lämnar han det livet och då får han maffian efter sig. Detta håller på i typ en timma, vilket nästan fick mig att stänga av videon, men sedan träffar han Turner (Mick Jagger) och får bo i hans hus och det är då hela filmen egentligen börjar, skulle man kunna säga.
Turner bor med två kvinnor (Lucy och Pherber) och de tycks ha ett slags bisexuellt polyförhållande. Lucy (Michèle Breton) är en androgyn och mörkhårig fransyska som jag flera gånger misstar för att vara Mick Jagger – detta visar sig vara meningen då i en scen då Turner och Chas ligger i samma säng och Turner vänder sig mot Chas och de börjar hångla. Men i sekunden han vänder sig om byter de skådespelare och då är det Lucy som Chas rullar omkring med. Regissörerna leker med oss tittare och får oss att bli förvirrade – vem är vem? Vad är drogrus och vad är verklighet?
Tjejerna tillåts dock ha sina fysiskt bisexuella stunder tillsammans (utan manliga ”stuntmän”) och Pherber (Anita Pallenberg) retar Chas när hon märker att han lider av homofobi och föreslår att han bör testa på att ligga med Turner (läs samtalet nedan). Turner verkar vara kär i Chas och har ett ganska blygt sätt att närma sig honom – i slutet undrar man om inte Turner och Lucy ändå är samma person. Och i en låt i filmen (med musikvideo!) anspelas det på homoerotik, fast då mellan äldre gubbar. Rakt igenom är det queer, queer och queer. Synd bara att det går så segt i början. När filmen väl kommer igång är den estetiskt tilltalande och drogad men fortfarande väldigt svårsmält – inget att sitta och sticka en kofta till, alltså.
/Johnny
The L-Word (2004)
21 december, 2008 at 10:58 e m | In 2000-tal, USA, drama, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, obesvarad kärlek, otrohet, romantik, straighta som låtsas vara gay, trekant/orgie/poly, tv-serie/såpa | 1 CommentTags: Erin Daniels, Ilene Chaiken (M), Jennifer Beals, Karina Lombard, Katherine Moennig, Laurel Holloman, Leisha Hailey, Mia Kirshner
The L-Word, 2004 (första säsongen), USA
Skapad av: Ilene Chaiken
L-Word kretsar kring ett gäng lesbiska/bisexuella kvinnor i Los Angeles: Bette (Jennifer Beals) och Tina (Laurel Holloman) som försöker skaffa barn, Alice (Leisha Hailey) som har svårt att få något förhållande att fungera, tennisstjärnan Dana (Erin Daniels) som gör tappra försök att komma ut ut garderoben, Marina (Karina Lombard) som driver caféet The Planet och så tuffa Shane (Katherine Moennig) som är frisör och ser ut som en rockstjärna.
Första säsongen börjar med att författaren Jenny (Mia Kirshner) kommer till stan för att slå sina påsar ihop med pojkvännen Tim. På en fest träffar hon Marina som med sin förföriska bokcirkel lyckas locka över henne till andra sidan…
Serien inehåller så många karaktärer att det först är svårt att hålla isär dem, speciellt eftersom vissa liknar varandra. Kvaliten på avsnitten är lite ojämn, och karaktärerna något för stereotypa för min smak: Vi har paret Bette och Tina, där Tina är hemmafru och Bette den karriärinriktade försörjaren, aningens okänslig men med ett hjärta av guld; hjärtekrossaren Shane, en casanova med trassligt förflutet; Marina, den flamenco-osande femme fatalen; Jenny, den djupa (och superpretentiösa) författaren osv… Samtidigt är det en intressant twist att kvinnor spelar klassiskt manliga stereotyper.
Jag blir trots allt fast: det glimtar till, man skrattar och vill veta hur det går. Och det är många heta scener och snyggingar. Shane ska vi inte tala om – hon kan vara het nog för sex säsonger, tror jag!
Rocky Horror Picture Show (1975)
1 december, 2008 at 6:26 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, Storbritannien, USA, bögsex, engelska, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, otrohet, rysare/gore, sci-fi/fantasy, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: Barry Bostwick, Jim Sharman(M), Jim Sharman(R), Nell Campbell, Patricia Quinn, Peter Hinwood, Richard O'Brien(M), Tim Curry
The Rocky Horror Picture Show, 1975, Storbritannien/USA
Regi: Jm Sharman
Det blivande äkta paret Janet (Susan Sarandon) och Brad (Barry Bostwick) kör fast i ovädret och letar sig till ett spöklikt slott i närheten för att låna en telefon. Där träffar de på den mystiske vetenskapsmannen Dr. Frank-N-Furter (Tim Curry) som är en ”sweet transvestite from Transsexual, Transylvania”. Han låter dem inte ringa något samtal, utan visar dem istället sitt största experiment: den konstgjorda och muskulösa drömmannen Rocky Horror (Peter Hinwood).
Rocky Horror är nog den queeraste musikalen jag känner till – och den är över 30 år gammal! Huvudpersonen är en dominant bisexuell man i raffset som skapar en manlig älskare åt sig själv och har ett förflutet med nästan alla i huset. Han lyckas även få Janets fästman Brad i säng. I ”Touch-a Touch-a Touch me” får Janet sjunga ut sin kvinnliga sexualitet (”I’ve got an itch to scratch, I need assistance”) medan Magenta (Patricia Quinn) och Columbia (Nell Campbell a.k.a. Little Nell) upphetsat bevakar henne och Rocky som om de vore en porrfilm. Låten ”Don’t dream it – be it!” är en hymn om transvestitisk fetischism och i slutet blir det en het och vacker orgie i en pool innan Dr. Frank tvingas återvända till sin hemplanet. En B-rysar/sci-fi/komedi/musikal-klassiker värd att se flera gånger!
/Johnny
Tipping the Velvet (2002)
1 december, 2008 at 3:23 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Storbritannien, drama, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, könsförväxling, manlig bisexualitet, miniserie, otrohet, romantik, trans och queer, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2002, Alex Kelly, Andrew Davies(M), Anna Chancellor, Diane Beck, Geoffrey Sax(R), Janet Henfrey, Jodhi May, Keeley Hawes, Rachael Stirling, Sally Hawkins, Sarah Waters(M)
Tipping the Velvet, 2002, Storbritannien
Regi: Geoffrey Sax
Nan Astley (Rachael Stirling) är en flicka som bor hos sina ostronplockande (!) föräldrar på kusten. En dag kommer en cirkus till staden och huvudnumret är dragkungen Kitty Butler (Keeley Hawes) som charmar alla lantisflickor med röda roser. Nan faller för henne pladask och vetskapen om vad som döljer sig innanför charmörens kostym gör det t.o.m. mer spännande. Hon följer Kittys cirkussällskap och börjar klä sig som man själv (utan att vara transsexuell) för att tjäna pengar och den queera undergroundscenen i 1800-talets viktorianska England öppnar sig för henne.
I tre timlånga delar får vi följa Nans liv och lustar. Hon prostituerar sig till både kvinnor och män (utklädd till ung pojke), är med i S&M-rollspel och har en gudomlig tur att alla kvinnor hon möter är lesbiska och att typ ingen är homofob. Det är som en femmeslashers dröm och ibland känns det helt osannolikt, trots att Sarah Waters, som skrev boken som filmen bygger på, forskat mycket om den viktorianska eran. Men vad ska man med sannolikhet till? Fram med erotiska fantasier som involverar vackra kvinnor som bara har ögon för varandra! Minuspoäng för överdramatiska reaktioner och för att Nan har en konstig röst.
/Johnny
America’s Next Top Model
3 oktober, 2008 at 1:19 e m | In 2000-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, dokusåpa, engelska, flatkyss, homofobi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, man+man, manlig homosexualitet, straighta som låtsas vara gay, trans och queer | 2 CommentsTags: Clark Gilmer, Dionne Walters, Ebony Haith, Elina Ivanova, Ellen DeGeneres, Isis King, J Alexander, Janice Dickinson, Jay Manuel, Kim Stolz, Megan Morris, Michelle Babin, Michelle Deighton, Miss J, Portia de Rossi, Sarah Rhoades, Tyra Banks
America’s Next Top Model (eller bara ”Top Model” som den kallas i Sverige) är en dokusåpa där topmodellen Tyra Banks tar in 13 modellscouter och testar dem för att se vem som som har potential att bli den nästa stora stjärnan i modellvärlden. ANTM har alltid något queert att bjuda på:
Jurymedlemmen Jay Manuel är öppet bög. Jurymedlemmen J. Alexanders sexualitet är jag osäker om. Hen är i vilket fall som helst väldigt fjollig, klär sig i kvinnokläder och kallar sig själv för Miss J och rättar ibland folk när de nämner henom som ”he”. Queer? gay? lesbisk? bisexuell? transsexuell? transvestit? hetero? Who knows… Flera stylister, fotografer och modeskapare genom omgångarna är HBTQ också.
Här är mer specifikt om varje omgång och deras tävlanden:
Omgång 1: Ebony Haith kommer ut som homosexuell.
Omgång 4: Deltagaren Michelle Deighton bryter ihop inför sina modellkompisar och kommer i samma stund ut som bisexuell. Jurymedlemmen Janice Dickinson hånglar upp Tyra.
Omgång 5: Kim Stolz är öppet homosexuell och den oerfarna Sarah Rhoades har en crush på henne.
Omgång 7: Tävlande Megan Morris öppet lesbisk. En av de rödhåriga tvillingarna – Michelle Babin – kommer ut som ”might be gay” (dvs. kanske bisexuell?). Michelle får även vara det lesbiska paret Ellen DeGeneres och Portia de Rossi när modellerna ska porträttera kändispar. De andra modellerna blir stylade som både tjejer och killar (heterosexuella par) i det avsnittet.
Omgång 8: I episod 1 får modellerna framföra olika politiska ståndpunkter. Deltagarna Samantha Francis och Whitney Cunningham får porträttera ett lesbiskt kärlekspar i sin pro-gay marriage-affisch. I episod 7 får Dionne Walters modelluppdraget att kyssa lesbiska Kim Stolz från omgång 5.
I kommande omgång 11 är Elina Ivanova den öppet homosexuella och hon kysser Clark Gilmer. Deltagaren Isis King är en kvinna med MTF-transbakgrund.
.
/Johnny
Hjälp mig att sammanställa HBT-intresse i Top Model-serierna! Har ni kollat på Top Model Sverige/Finland/Britain/Australia etc. så informera mig om allt av värde!
Top Model 5
3 oktober, 2008 at 11:56 f m | In 2000-tal, USA, dokusåpa, engelska, flatkyss, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, otrohet | 2 CommentsTags: Kim Stolz, Sarah Rhoades
Jag kollar på Top Model 5-repriser nu (3:an, 16.00 vardagar, repris morgonen efter kl 08.55) och det är med en lesbisk deltagare som heter Kim. I avsnitt 3 hånglade deltagaren Sarah med henne ”på skoj” och i avsnitt 4 hade de värsta romansen och låg och hånglade i sängen på natten. Sarah berättade för kameran att hon kände sig attraherad av Kim, men Kim verkade värsta whatever. Tyvärr åkte Sarah ut i samma avsnitt. Visserligen inte oförtjänt, men jag hade gärna sett en längre romans.
/Johnny
Skenbart
15 september, 2008 at 5:44 e m | In 2000-tal, Sverige, flatkyss, historiskt tema, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, otrohet, religion, svenska, thriller/deckare | Leave a CommentTags: Anna Björk, Gösta Ekman, Kristina Törnqvist, Lars Amble, Lena Nyman, Peter Dalle(M), Peter Dalle(R)
Skenbart – en film om tåg, 2003, Sverige
Det är 40-tal, kriget är slut och svärmorsdrömmen Gunnar (Gustaf Hammarsten) säger upp sitt jobb på tidningen för att resa ut i världen. Men det är som om en förbannelse drabbar honom i samma ögonblick, och när han kliver på tåget till Berlin så tycks allt gå åt helvete där han stryker fram – han som bara vill väl! I hans kupé sitter Pompe (Gösta Ekman) och Sixten (Lars Amble) – ett äldre homosexuellt par som inte direkt är lyckliga tillsammans – och i en annan kupé sitter en biljettlös och skenhelig katolik (Magnus Roosman) med sin älskarinna (Anna Björk) och planerar mord på sin fru (Kristina Törnqvist) som sitter i kupén bredvid tillsammans med en mycket intressant äldre kvinna (Lena Nyman). I godsvagnen ligger flyktingar och våndas och nunnorna tycks ha tappat tron. Den pedantiske konduktören (spelad av Peter Dalle som också skrivit manus och regisserat) glider runt med bister min och ser till så att alla sköter sig.
Den här svartvita rullen växlar mellan att vara fars, svart komedi och en psykologisk thriller i Hitchcock-anda. Skådespelartalangerna pendlar också – mellan dåligt och mediokert – men Nyman och Ekman är bra som vanligt. Robert Gustafsson är ovanligt jobbig i rollen som den otursdrabbade och omkringsnubblande krigsveteranen – det är som om han hade mutat in sig i Dalles manus.
Om man kollar på HBT-innehållet så har det en ovanligt stor och öppen roll för att vara svensk film. Det finns förutom bögar även med en lesbisk del, men jag vill inte avslöja mer än så.
/Johnny
Stekta gröna tomater (på Whistle Stop Café)
15 september, 2008 at 1:45 e m | In 90-tal, USA, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, religion, romantik, thriller/deckare | Leave a CommentTags: Fannie Flagg(M), Jessica Tandy, Jon Avnet(R), Mary Stuart Masterson, Mary-Louise Parker
Fried Green Tomatoes (at the Whistle Stop Cafe), 1991, USA
Den olyckliga och uttråkade hemmafrun Evelyn (Kathy Bates) lär känna en tant på sjukhuset. Ninny (Jessica Tandy), som tanten heter, berättar historier om personer hon växte upp med i en liten by i Alabama i början av 1900-talet. Efter varje möte med Ninny känner sig Evelyn starkare inombords och börjar ifrågasätta sin vardag och sin roll som kvinna och fru. Hon blir Towanda – rebellen!
Huvudpersonerna i Ninnys berättelse är kvinnorna Idgie Threadgoode (Mary Stuart Masterson) och Ruth Jamison (Mary-Louise Parker) och deras kärlek och attraktion till varandra genomsyrar hela filmen, trots att regissören försökt tona ned det till bara vänskap. De lever som ett äkta par, de jobbar tillsammans och de blir svartsjuka på andra personer. Utöver detta är blickarna helt sexgenomdränkta, och Parker berättar i en artikel att det egentligen bara var hon och den andra Mary som kämpade för att tydliggöra Idgie och Ruths kärleksrelation. Och i öppet lesbiska Fanny Flaggs roman (som den här filmen är baserad på) råder det inga tvivel om att de unga kvinnorna var älskare.
Bortsett från den obligatoriska censuren så är filmen så jävla kanonbra och berör alla! Den som säger att den bara är till för tjejer ska ha spö!
/Johnny
Hela vägen
5 september, 2008 at 12:19 e m | In 2000-tal, Finland, drama, finska, flatkyss, flatsex, homofobi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, regnbågsbarn, romantik | Leave a CommentTags: Aleksi Salmenperä(M), Aleksi Salmenperä(R), Antti Sipilä(M), Minna Haapkylä, Minttu Mustakallio, Pekko Pesonen(M), Tuomo Hutri(M)
Lapsia ja aikuisia – Kuinka niitä tehdään?, 2004, Finland / Sverige
Venla (Minna Haapkylä) jobbar på en fertilitetsklinik. Hon delar sina patienters önskan att bli gravid, men trots att hon har en stadig pojkvän så kommer aldrig det där efterlängtade barnet. När det visar sig att hennes pojkvän i smyg proppat i henne dagen-efter-piller under en lång tid så bestämmer hon sig för att försöka bli gravid på egen hand. Hennes kvinnliga arbetskamrat Satu (Minttu Mustakallio) hjälper henne in till spermabanken på jobbet, men oanade känslor börjar växa dem emellan och ingenting blir så enkelt längre.
Jag gillar verkligen hur naturligt och odramatiskt Venlas och Satus kärlek skildras. Deras respektive partners och barnlösheten tycks vara större problem än att de ses som ett lesbiskt par av omgivningen. Venlas pojkvän (Kari-Pekka Toivonen) som desperat inte vill ha barn är också en rolig och annorlunda karaktär. Något som jag reagerade på med filmen är dock att man måste vara jättekoncentrerad för att inte missa något – det är mycket jag inte skulle förstått om jag inte hade läst baksidan på omslaget. Men man kan ju se det som något positivt: att för en gångs skull inte bli dumförklarad av regissören och få alla känslor och tankar serverade i högkontrast.
/Johnny
Köp filmen på Amazon.com
Sugar Rush (säsong 1)
1 september, 2008 at 5:09 e m | In 2000-tal, Storbritannien, drama, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk kvinnlig vänskap, homofobi, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, man+man, miniserie, obesvarad kärlek, regnbågsbarn, religion, romantik | 6 CommentsTags: Daniel Coonan, Harry Bradbeer(R), Julie Burchill(M), Laura Donnelly, Lenora Crichlow, Matthew Vaughan, Olivia Hallinan, Philip JohnR), Sean Grundy(R)
Sugar Rush, 2005, Storbritannien
Kim (Olivia Hallinan) är en 15 årig lesbisk oskuld med typiska tonårsproblem. Hon är kär i sin bästa kompis Sugar (Lenora Crichlow) – som alltid tycks vara på jakt efter manligt kött – och själv blir hon ständigt förföljd av sonen till de två bögarna i grannhuset (Matthew Vaughan & Daniel Coonan). Utöver allt detta håller hennes familj på att falla isär när mamman är otrogen och lillbrorsan tror att han är en utomjording. En skruvad historia i bubbelgumfärger.
Det är så skönt med en lättsam komediserie med gaytema där de homosexuella tillåts leva ut sin sexualitet – och speciellt när det handlar om en kvinna. Det här är den lesbiska motsvarigheten till Queer as Folk och huvudpersonen är ständigt kåt och spanar in sin kompis bröst och rumpa. Berättarstilen är i stort skämtsam, men det finns även allvarsammare delar i varje avsnitt och jag ska inte ljuga – de är faktiskt ganska malplacerade. Visserligen känns problemen man har som tonåring allvarliga, men i den här serien känns de som mest genuina när man kan le åt dem. Snygga tjejer, bra musik, lagom engagerande manus… bästa lesbiska serien jag sett hittills! Är förresten löst baserad på Julie Burchills roman med samma namn.
/Johnny
L.A. Konfidentiellt (1997)
22 augusti, 2008 at 1:02 e m | In 90-tal, USA, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, thriller/deckare | 1 CommentTags: April Breneman, Brian Helgeland(M), Curtis Hanson(R), Guy Pearce, James Ellroy(M), Jeremiah Birkett, Lisa Worthy, Ron Rifkin, Russell Crowe, Salim Grant, Simon Baker, Symba Smith
L.A. Confidential, 1997, USA
Det är 50-tal och Los Angeles har precis blivit av med den största maffiabossen. Kriget om vem som blir den nya herren på täppan får maffiosos att falla av pinn i rapp takt. L.A.-poliserna har nu sin chans att polera på den glänsande Hollywood-ytan och visa vilka det är som bestämmer i staden, men taktiken de använder är inte speciellt ärofylld. Bad boy Bud White (Russel Crowe) använder sig av våldsamma förhörstekniker och Jack Vincennes (Kevin Spacey) sammarbetar med skvallerpressen. Den enda som vill skipa rättvisa tycks vara prydliga och glasögonklädda Ed Exley (Guy Pearce). Men när en nyligen pensionerad polis mördas och spåren leder till en porrklubb så tycks rollerna ändras och man vet inte längre vem som är ond och vem som är god.
En sån jävla smart triller, alltså! Det är en sån man vill se två gånger minst för att gotta sig i alla gömda ledtrådar. Huvudpersonerna är oberäkneliga och spännande och eftersom man inte riktigt vet vem som är hjälten så kan man inte heller vara helt säker på vilka som kommer dö och vilka som kommer överleva. Bi- och homosexuella karaktärer finns det flera av, men de tycks bara finnas där för att skapa utpressningssituationer: Mörka hemligheter, folk som är varandras ”bitches” i fängelset, kvinnor som dansar med varandra, rykten om kändisar…
Trots att homofobin kanske skiner igenom författaren James Ellroy (jag har hört att han ofta skriver om bisexuella personer som inte går att lita på) så är tycks huvudpersonerna i filmen vara väldigt avslappnade. Ibland känns de t.o.m. homoerotiska: Vincennes verkar bry sig onödigt mycket om bisexuella skådespelaren Matt Reynolds (Simon Baker) och White och Exley male-bondar ganska snabbt och oväntat. Oavsett homoerotiken eller inte så är det en fantastisk film som alla bör se!
/Johnny
Strangers With Candy (1999-2000)
10 juli, 2008 at 8:48 e m | In homofobi, kvinnlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, tv-serie/såpa | 1 CommentTags: Amy Sedaris, Paul Dinello, Stephen Colbert
Strangers With Candy är en teveserie som handlar om den 46-åriga high school-eleven Jerri Blank (Amy Sedaris). 30 år efter att hon hoppade av, bestämmer hon sig för att börja om från början igen. Den gick i tre säsonger på Comedy Central.
Jerri är bisexuell, och två av hennes manliga lärare – Chuck (Stephen Colbert) och Geoffrey (Paul Dinello) – har en hemlig affär. Medan Jerri, en före detta tjackhora och strippa, hårdraggar på kille som tjej, insisterar både Chuck och Geoffrey på att enbart kalla varandra för vänner. I ett avsnitt försöker Chuck komma ut för skolans rektor genom att säga att han och Jeffrey inledde en vänskap för några månader sen och att de sen dess bara blivit vänligare och vänligare. När rektorn svarar, ”Jaha, och? Vi är väl alla vänner här! Det är inte som att du är BÖG ju, hahaha!”, skrattar Chuck bort det hela och säger att han nog ska gå hem till sin fru nu. Punchlinen i varje skämt är alltid folks okunskap och garderobtryckeriet, inte OMG LOL DE ÄR BÖGAR. Det ska Strangers with Candy ha en eloge för.
Det är ovanligt att se kvinnliga karaktärer som beter sig så spektakulärt dåligt som Jerri Blank gör. Förutom att ha ett kriminellt förflutet, är hon sexistisk på samma sätt som en sexistisk man. Hon visslar efter kvinnor, tafsar, och kommer med skamliga förslag till tjejer hon aldrig ens träffat förut. Hon är lika öppen med sin sexualitet som Samantha Jones i Sex and The City. Förutom att vara otroligt självsäker är Jerri också otroligt ful. Jag kan komma på hur många manliga karaktärer som helst som passar den här beskrivningen, men Jerri Blank är den enda kvinnliga. Det är uppfriskande. Och sjukt roligt.
/imdb/
/Miriam
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
