Dream Boy (2008)
17 december, 2009 at 9:05 e m | In 2000-tal, USA, boytouching, bögkyss, bögsex, drama, engelska, gay bashing, historiskt tema, homofobi, incest, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, romantik, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2008, James Bolton(M), James Bolton(R), Jim Grimsley(M), Maximillian Roeg, Owen Beckman, Stephan Bender
Dreamboy, 2008, USA
Regi och manus: James Bolton (efter en roman av Jim Grimsley)
Nathan (Stephan Bender) flyttar med sina föräldrar till en liten lanthåla i södra USA. Där förälskar han sig snabbt med grannpojken Roy (Maximillian Roeg), som förutom att gå i skolan som Nathan börjar i, också kör skolbussen dit. De hjälper varandra med läxor och … ja, blir älskare. Någon hade jämfört den här filmen med Brokeback Mountain och jag förstår vad de menar: gay, flanellskjortor, lägereldar och lite random gitarrplink som filmmusik – och det finns mörka hemligheter och hemskheter så det räcker.
I början är kemin mellan killarna inte så trovärdig. De ler aldrig mot varandra när de har sex, men första gången de håller varandras händer är så adorabel att jag förlåter dem. Allt eftersom filmen går blir de också mer naturliga mot varandra och det finns gott om vackra kärleksscener, men slutet var helt WOT?! Jag vill inte ge några spoilers om vad som hände men det kändes så billigt. Alldeles för snabba scenbyten och jag hängde inte med alls. Nåväl, den här filmen är i mycket högre klass än de flesta amerikanska independentfilmer med gaytema.
/Johnny
Butley (1974)
11 november, 2009 at 9:34 e m | In 70-80-tal, Kanada, Storbritannien, USA, drama, engelska, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, otrohet | 1 CommentTags: 1974, Alan Bates, Harold Pinter(R), John Savident, Michael Byrne, Richard O'Callaghan, Simon Gray(M)
Simon Grey’s Butley, 1974, Storbritannien/Kanada/USA
Regi: Harold Pinter
Manus: Simon Grey
Den här filmen är egentligen en pjäs och det märks. Allting utspelar sig under en dag i engelskaprofessor Ben Butleys (Alan Bates) liv och det är mestadels inne på hans kontor på skolan. Han både delar kontor och bostad med sin pojkvän Joey och filmen börjar med att han använder Joeys trubbiga rakhyvel och skär sig på kinden. Det är bloddroppen som får bägaren att rinna över och resten av dagen är Butley på dåligt humör, men man kan gissa att det är en del av hans personlighet också. Han är bittrare och otrevligare än Dr. Gregory House och Simon Cowell tillsammans! Han förlolämpar medarbetare, elever och folk på telefon. Han är svartsjuk på Joeys nya ”vän” Reg (Michael Byrne) och när hans fru (Susan Engel – som är skrämmande lik Helen Sjöholm) kommer och ber om skilsmässa säger han nej för att jävlas. Han kan inte ens komma ihåg namnet på sitt barn. Han är ett as, helt enkelt.
I stort sätt är det en välspelad film med smarta repliker, men som sagt är den väldigt teatralisk och jag har lite svårt för sådan. För att vara från 1974 är den förvånansvärt homocentrisk och inte så homofobisk som man skulle kunna förvänta sig. Förvänta dig ingen het gaysexscen bara.
/Johnny
Cabaret (1972)
6 november, 2009 at 1:15 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk stämning, homofobi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, män i garderoben, otrohet, trans och queer, trekant/orgie/poly, tyska | 1 CommentTags: 1972, Bob Fosse(R), Christopher Isherwood(M), Helmut Griem, Jay Presson Allen(M), Joe Masteroff(M), Joel Grey, John Van Druten(M), Michael York
Cabaret, 1972, USA
Regi: Bob Fosse
Manus: Jay Presson Allen
När det kommer till vem som har skrivit den här filmen blir det lite krångligt. Från vad jag tagit reda på är filmen inspirerad av en musikal komponerad av låtskrivarparet Kander och Ebb – och de hade i sin tur baserat sin musikal på en pjäs av John Van Druten, som i sin tur var inspirerad av en bok av Christopher Isherwood. Någonstans har jag också läst att någon Joe Masteroff skrev en pjäs som är inblandad också, men detaljerna skiter jag i. Nu har ni fått era namedroppings.
Storyn är i alla fall att den amerikanska engelskaläraren Brian Roberts (Michael York) kommer till Berlin för att tjäna pengar på språklektioner och samtidigt lära sig lite tyska. Det är 1931 och nazismen växer diskret fram bakom hörnet, men på klubben Cabaret är det frisläppt. Där framträder den karismatiska Sally Bowles (gayikonen Liza Minelli) med sina dans- och sångnummer och när när hon märker att Brian är hennes nya hyresgäst bestämmer hon sig för att förföra honom. Han visar sig dock vara homosexuell, men Sally bestämmer sig för att han bara har haft dålig erfarenhet med kvinnor och fortsätter sina metoder. När hon väl fått honom på kroken träffar hon en mycket rikare man (Helmut Griem) som bjuder in dem båda till lyxliv på landet. Det blir nu osäkert vem som förför vem och ett slags ambivalent polyförhållande växer fram.
Gaydelen i den här filmen känns avslappnad för att vara 1972. Gamla Berlin var känt för att vara öppensinnat och homovänligt och trots att det är en amerikansk film från homofoba 70-talet så känns det som att filmen skulle kunnat vara gjord idag. Jag skulle i och för sig inte haft något emot lite mer passionerad man-on-man action, och det skulle inte heller ska skadat med några fler musikalnummer.
/Johnny
Våldsamma nätter (1992)
5 november, 2009 at 10:09 e m | In 90-tal, Frankrike, Italien, boytouching, bögkyss, bögsex, drama, droger, franska, hiv/aids, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, spanska | Leave a CommentTags: 1992, Carlos López, Cyril Collard, Cyril Collard(M), Cyril Collard(R)
Les nuits fauves, 1992, Frankrike/Italien/Storbritannien
Regi och manus: Cyril Collard
Cyril Collard spelar huvudrollen i filmen som han både regisserat och skrivit manus till. Det handlar om den franska fotografen Jean som är bisexuell och väldigt sexuellt aktiv. När han får reda på att han är HIV-positiv reagerar han med att förneka det för sig själv – han förnekar det även för den väldigt unga flickvännen (Romane Bohringer) han har. När de har haft oskyddat sex blir han rädd och det är långt efteråt som han berättar för henne. Hennes dödsångest leder till ett sammanbrott där hon blir så besatt av Jean att hon inte kan låta honom vara ifred – hon ringer flera gånger om dagen och jagar honom och hotar med att ta livet av sig om han inte har sex med henne – fastän han vid det här laget har lämnat henne för att bo tillsammans med en pojkvän: Samy (Carlos López). Det blir en kamp mellan de två älskarna och Jean står i mitten och försöker hantera att han snart kommer dö. En mycket rörande film med ett skitbra (till stor del specialskrivet) soundtrack. Påminner en del om Tiden som finns kvar.
/Johnny
Elizabeth (1998)
5 november, 2009 at 5:37 e m | In 90-tal, MTF transvestiter/drag queens, Storbritannien, drama, engelska, historiskt tema, långfilm, manlig bisexualitet, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 1998, Michael Hirst(M), Shekhar Kapur(R), Vincent Cassel
Elizabeth, 1998, Storbritannien
Regi: Shekar Kapur
Manus: Michael Hirst
Det här är filmen hur Elizabeth I (Cate Blanchett) kom till makten i England och vilket extremt (och livshotande!) motstånd hon mötte – inte för att hon var kvinna, utan för att hon var protestant och inte katolik.
I vilket fall som helst så är queerinnehållet att hon råkar komma på en av hennes franska friare (Vincent Cassel) med att ha sexlekar, utklädd till drottning. Elizabeth ler mest och säger att ”mina känslor för dig har inte förändrats, men jag måste tänka på folkets bästa”. Prinsen/prinsessan försvarar sig med att säga något liknande ”du får ju bära klänning så varför får inte jag?” vilket är väldigt queert och bra. Den här franska kungligheten verkar för övrigt bisexuell – och i hens sovrum så försiggick det orgier deluxe. Elizabeth själv är dock kär i en man – men eftersom hon inte vill gifta sig och skaffa barn (och i en scen klipper av allt hår bara för att sedan ta på en peruk över det i någon slags symbolism) är hon ändå rätt queer. Miniqueer.
/Johnny
Torchwood (2006-)
3 november, 2009 at 5:07 e m | In 2000-tal, MSM, Storbritannien, WSW, bögkyss, bögsex, drama, engelska, flatkyss, flatsex, man+man, manlig bisexualitet, romantik, sci-fi/fantasy, trans och queer, tv-serie/såpa | 1 CommentTags: 2006, 2008, 2009, Gareth David-Lloyd, John Barrowman, Russell T. Davies(M)
Torchwood är en spin-off på den kultiga brittiska sci-fi-serien Doctor Who. Den omnisexuelle antihjälten Jack Harkness visade sig vara så populär att han fick sin helt egna serie.
Torchwood är lite så som man önskar att alla TV-serier vore. Och då syftar jag inte främst på de ofta tvivelaktiga specialeffekterna, det ibland svaga manuset, de omotiverade scenerna där Jack står på diverse höga byggnader eller de storslagna panoreringarna över Cardiffs nattliv (även om det är sådant som jag faktiskt personligen uppskattar). Nej den stora anledningen till att jag tycker Torchwood är så himla bra är att det inte är en gayserie, utan helt enkelt en serie med väldigt mycker queera inslag. Serier som bara riktar sig till en gaypublik når oftast bara en gaypublik, vilket kanske inte är så konstigt, men det som de åstakommer med Torchwood tycker jag är ännu bättre: Det pågår en väldig massa sex, men det är för det mesta skitsamma om det är mellan olikkönade eller samkönade, och det gör att man kommer ifrån det ”vi och dem”-tänkande som ofta uppstår i mer renodlade gayserier.
Grundstoryn är att Torchwood är en organisation som grundades av Queen Victoria på 1800-talet, med syftet att försvara jorden mot utomjordiska hot. Jack (John Barrowman) är från framtiden – en framtid där människorasen har spritt sig så brett över galaxerna att varken kön, art eller antal ben längre spelar någon större roll. Under seriens gång uppstår en väldigt fin relation mellan honom och en annan i organisationen. Det kommer lite smygande men känns sedan så självklart att man inte fattar varför man inte insåg det redan från början.
Serien har hittills kommit i tre säsonger. Det är fortfarande osäkert om och när det blir en fjärde säsong.
/Richochet, gästskribent
Kids in the Hall (1988-1995)
25 juni, 2009 at 2:31 e m | In 70-80-tal, 90-tal, Kanada, MSM, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, bögkyss, bögsex, engelska, fjollor, gay bashing, hiv/aids, homobröllop, homoerotisk manlig vänskap, komedi, kortfilm/sketch, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, manlig prostitution, män i garderoben, otrohet, trans och queer, trekant/orgie/poly | 1 CommentTags: 1988, 1989, 1990, 1991, 1992, Bruce McCulloch, Dave Foley, Kevin McDonald, Mark McKinney, Scott Thompson
Låt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller ”Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad. Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten ”Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.
/Johnny
Rock Star (2001)
27 mars, 2009 at 4:25 e m | In 2000-tal, MTF-transsexuella, USA, WSW, drama, droger, engelska, flatkyss, homoerotisk stämning, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, roadmovie, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: 2001, Dagmara Dominczyk, Jason Flemyng, Jennifer Aniston, John Stockwell(M), Mark Wahlberg, Stephen Herek(R), Tomasina Parrott, Udee McGeoy
(So You Wanna Be a) Rock Star, 2001, USA
Regi: Stephen Herek
Chris ”Izzy” Cole (Mark Wahlberg) har länge avgudat sitt favoritband Steel Dragon – och har t.o.m. spelat i ett coverband som spelat deras låtar – men en dag får han chansen att bli sångare i det riktiga metal-bandet! Wow!!!! Han och flickvännen beger sig ut på turné med dem.
Haha, vilken urusel film! Storyn och karaktärerna är helt orealistiska och alla tycks bära peruker från Butterick’s. Men den innehåller i alla fall en hel del queert: Bobby Beeers (Jason Flemying) – den f.d. sångaren i Steel Dragon - visar sig vara bög (troligtvis inspirerad av Rob Halford i Judas Priest) och han hånar Izzy för att han trott att låten ”Kim” handlade om en tjej. Men så fort hårda hårdrocks-Bobby outat sig drar han av sig peruken och börjar flaxa som en riktig drama queen. Suck. Jennifer Aniston spelar Izzys flickvän och hon börjar odramatiskt sexa sig med två tjejer på dansgolvet och så småning om har alla gruppsex. Man får också se att managern Tania (Dagmara Dominczyk), som introducerar paret till orgien, är en transkvinna. Hela HBTQ-flaggan är hissad typ. Synd bara att flaggstången är så låååg.
/Johnny
Låt den rätte komma in (2008)
27 mars, 2009 at 3:02 e m | In 2000-tal, Sverige, könsförväxling, långfilm, manlig bisexualitet, romantik, rysare/gore, svenska, trans och queer | 4 CommentsTags: 2008, John Ajvide Lindqvist(M), Kåre Hedebrant, Lina Leandersson, Tomas Alfredson(R)
Låt den rätte komma in, 2008, Sverige
Regi: Thomas Alfredson efter romanen av John Ajvide Lindqvist
Året är 1982 och Oscar (Kåre Hedebrant) är en mobbad 12-åring i en Stockholmsförort. En vinterdag när han står och övar på att hämnas sina klasskompisar så träffar han på den nyinflyttade, jämnåriga grannen Eli (Lina Leandersson) som lovar att skydda honom. Oscar blir lycklig över att ha en vän (och någon att vara kär i), men det visar sig att Eli är en vampyr och vampyrer behöver dricka blod för att överleva.
Jag måste börja med att säga att jag är stolt över att Sverige producerat något som uppskattas utomlands. Den här rysaren är i nuläget på 191:a plats bland alla filmer på hela IMDb. Det är j**ligt stort och den förtjänar det också för det här är en unik historia som är riktigt snyggt filmad. I övrigt var det bra skådespeleri och ovanligt naturliga repliker. Sen har vi rysardelen: Ja, jag tyckte att den var läskig och stämningen var bra och så, men de kunde ha dragit ned lite på specialeffekterna. Ika Nord (ni vet, ”Ika i rutan”) spelar en ganska stor roll och det är kul, men för min skull kunde de gärna ha klippt bort den sidohistorien för den innehåller en hel del estetiskt fula scener som mest blir skrattretande.
/Johnny
Milk (2008)
18 mars, 2009 at 7:53 e m | In 2000-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, bögkyss, bögsex, drama, droger, engelska, gay bashing, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, manlig prostitution, män i garderoben, recensioner, trans och queer | 3 CommentsTags: 2008, Diego Luna, Emile Hirsch, James Franco, Lucas Grabeel, sean penn
Milk, 2008, USA
Regi: Gus Van Sant
Redan i början av denna film får man reda på att huvudpersonen Harvey Milk – världens första öppet homosexuella politiker – kommer att mördas. Berättarrösten utgörs av kassettbanden Harvey (Sean Penn) passade på att spela in utifall att han mördades. Hans överhängande död ramar in hela filmen och intensifierar en redan stark berättelse.
Den här filmen är så underbar och perfekt att jag typ knappt kan fatta att den gjorts. Medan jag såg den funderade jag på om det kanske vore nåt att hoppa av skolan, flytta till San Francisco, och bli powergayaktivist istället. Jag gillar också att filmen är så sexuell och romantisk – det är liksom inte bara en eller två token gay scenes som det brukar vara i stora produktioner. Ett plus i kanten är dessutom att skådisarna (James Franco, Emile Hirsch) i de romantiska och sexuella scenerna är så heta!
/Miriam
Sanna lögner (2005)
2 mars, 2009 at 7:21 e m | In 2000-tal, Kanada, Storbritannien, WSW, bögkyss, bögsex, droger, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2005, Alison Lohman, Atom Egoyan(M), Atom Egoyan(R), Colin Firth, Kevin Bacon, Kristin Adams, Rupert Holmes(M)
Where the Truth Lies, 2005, Kanada/Storbritannien
Regi: Atom Egoyan (efter Rupert Holmes roman)
En erotisk thriller om journalisten Karen (Alison Lohman) som i början av 70-talet söker upp sin gamla barndomsidol Vince (Colin Firth) för att ta reda på vad som egentligen hände när han och showbizkollegan Lanny (Kevin Bacon) blev misstänkta för att ha mördat en ung kvinna femton år tidigare. Eftersom båda männen hade alibi och friades vill Karen reda ut allt en gång för alla och skriva en bok om händelsen. Lanny är dock bestämd att skriva sin egen historia, men av en slump råkar Karen hamna på samma plan som honom och det är omöjligt att inte blanda sig i och bli en del av boken.
Det märks att den här filmen är från Kanada för gayinnehållet kräver sin plats, vilket sällan tillåts utan kompromisser i Hollywood. Karen överraskar sig själv med att tända på tjejer och genom detta får vi även en lesbisk sexscen (visserligen under drogpåverkan…). Utöver detta har vi Lanny och Vince som har en nära och homoerotisk partnerrelation där trekanter och sexorgier tycks vara vanliga inslag. Men gräver man djupt så deras vänskap är mer problematisk än så.
Det här är en typisk TV-film som går sent på natten. Det är synd att allt är så pinsamt halvdåligt, annars hade det varit en smart deckare i L.A. Konfidentiellt-stil. Malplacerat skådespel från huvudrollsinnehavaren Lohman och cheesy recitationer från originalboken drar ned betyget från en 4:a till en 3:a, men ett litet plus för hett gayinnehåll och den som castade Bacon och Firth – utan dem hade filmen stannat på en 2:a.
/Johnny
Eden’s Curve (2003)
25 januari, 2009 at 1:20 e m | In 2000-tal, USA, bögkyss, bögsex, drama, droger, engelska, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, romantik, trekant/orgie/poly | 3 CommentsTags: 2003, Anne Misawa(R), Bryan Carroll, Hart Monroe(M), Jerry Meadors(M), Julio Perillán, Sam Levine, Trevor Lissauer
Eden’s Curve, 2003, USA
Regi: Anne Misawa
18-årige Peter (Sam Levine) börjar på college, det är 1972. Rumskamraten Joe (Trevor Lissauer) och hans flickvän Bess (Amber Taylor) tar snart med Peter ut på äventyr och de går in i nåt slags polyförhållande. Men Joe är instabil och svartsjuk och allt tar en ände med förskräckelse. Peter tar sin tillflykt till sin poesilärares stuga. Där blir han badad i badkar av läraren (Julio Perillán) och de inleder ett förhållande.
Jag fattar inte vad det är som gör den här filmen så långtråkig. Grundhistorien borde ju kunna engagera, men något med upplägget gör att det inte fungerar. Det finns ingen röd tråd. Stundtals blir man engagerad, men i det stora hela gäspar man sig igenom filmen. Det finns också något fånigt över den, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Den som står ut till den sista tredjedelen får ett plåster på såren i form av en okej sexscen, men plåstret är inte tillräckligt stort för att jag skulle rekommendera filmen.
Performance (1970)
27 december, 2008 at 7:26 e m | In 10-60-tal, Storbritannien, action/äventyr, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk stämning, homofobi, konstfilm, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, sci-fi/fantasy, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 1968, 1970, Anita Pallenberg, Donald Cammell(R), James Fox, Michèle Breton, Mick Jagger, Nicolas Roeg(R)
Performance, 1970 (inspelad 1968), Storbritannien
Regi: Nicolas Roeg, Donald Cammell
Jag ska inte låtsas som att jag förstår den här filmen – för det gör jag inte riktigt fastän jag har sett den med svensk text, sett en dokumentär om den, läst flera analyser av den samt sett vissa delar igen för att friska upp minnet – och jag ska inte heller försöka återge vad den handlar om i detalj, men jag ska försöka måla upp någon snabb skiss av vad jag tänker om den:
Allt börjar med att Chas (James Fox) är någon gangstertyp och sedan lämnar han det livet och då får han maffian efter sig. Detta håller på i typ en timma, vilket nästan fick mig att stänga av videon, men sedan träffar han Turner (Mick Jagger) och får bo i hans hus och det är då hela filmen egentligen börjar, skulle man kunna säga.
Turner bor med två kvinnor (Lucy och Pherber) och de tycks ha ett slags bisexuellt polyförhållande. Lucy (Michèle Breton) är en androgyn och mörkhårig fransyska som jag flera gånger misstar för att vara Mick Jagger – detta visar sig vara meningen då i en scen då Turner och Chas ligger i samma säng och Turner vänder sig mot Chas och de börjar hångla. Men i sekunden han vänder sig om byter de skådespelare och då är det Lucy som Chas rullar omkring med. Regissörerna leker med oss tittare och får oss att bli förvirrade – vem är vem? Vad är drogrus och vad är verklighet?
Tjejerna tillåts dock ha sina fysiskt bisexuella stunder tillsammans (utan manliga ”stuntmän”) och Pherber (Anita Pallenberg) retar Chas när hon märker att han lider av homofobi och föreslår att han bör testa på att ligga med Turner (läs samtalet nedan). Turner verkar vara kär i Chas och har ett ganska blygt sätt att närma sig honom – i slutet undrar man om inte Turner och Lucy ändå är samma person. Och i en låt i filmen (med musikvideo!) anspelas det på homoerotik, fast då mellan äldre gubbar. Rakt igenom är det queer, queer och queer. Synd bara att det går så segt i början. När filmen väl kommer igång är den estetiskt tilltalande och drogad men fortfarande väldigt svårsmält – inget att sitta och sticka en kofta till, alltså.
/Johnny
Trekant (1994)
27 december, 2008 at 5:07 e m | In 90-tal, USA, drama, engelska, faghags, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, homofobi, komedi, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: 1994, Alexis Arquette, Andrew Fleming(M), Andrew Fleming(R), Josh Charles, Stephen Baldwin
Threesome, 1994, USA
Regi: Andrew Fleming
Eddy (Josh Charles) är oförklarligt kär i sin buffliga och korkade internatrumskamrat Stuart (Stephen Baldwin) och blir mycket svartsjuk när Alex (Lara Flynn Boyle) – en kvinnlig student som blivit inskriven som kille av misstag – flyttar in hos dem. Stuart blir kär i Alex, Alex blir kär i Eddy (och försöker omvända honom) och Eddy är…fortfarande kär i Stuart av någon konstig anledning. De tre bestämmer sig för att bara vara vänner, men det går inte så bra. Lara och Stuart börjar ha sex i smyg och försöker para ihop sin bögvän med en annan bög på skolan, spelad av Alexis Arquette.
Hmm…vad ska jag säga? En väldigt usel film som känns som amatörfanfiction skriven av en 14-åring eller en porrfilm som försökt bli rumsren. Karaktärerna är så plastiga – de tycks inte ha någon historia, någon familj, några andra vänner eller något större mål med livet. Deras själar är påfyllda så att de nästan räcker till hela filmen. De tycks inte ens gå på lektioner, fastän hela filmen utspelar sig på ett skolområde. Allt de gör är att tänka på sex, prata om sex och ha sex. Jag tror att regissören och manusförfattaren var lite för kåt för att lägga för mycket energi på handlingen – han ville väl snabbt till trekantsscenen och jag måste erkänna att han gör den bra, för jag blev lite pirrig i kroppen. Men, om det är sexscenen man vill åt kan man nog spara ganska mycket tid på att kolla på en porrfilm istället (eller söka upp scenen på YouTube). Jag måste dock ge beröm för Eddys mångfacetterade sexualitet (han älskar Alex och har sex med henne men säger att han är gay), men även den kanske bara är ett tecken på en förvirrad, kåt och voyeuristisk manusförfattare.
/Johnny
Mannen som älskade Yngve (2008)
9 december, 2008 at 12:06 f m | In 2000-tal, Norge, bögkyss, drama, droger, homoerotisk stämning, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, otrohet, romantik | 8 CommentsTags: Ole Christoffer Ertvaag, Rolf Kristian Larsen, Stian Kristiansen(R), Tore Renberg(M)
Mannen som elsket Yngve, 2008, Norge
Regi: Stian Kristiansen
Det är 1989 och Jarle Klepp (Rolf Kristian Larsen) har tillsammans med Helge (Arthur Berning) bildat ett punkband som snart ska ha sin första spelning. Jarle har dessutom fått sin drömtjej, tuffa Katrine (Ida Elise Broch) och tillsammans lyssnar gänget på musik, festar och repar. Så börjar Yngve (Ole Christoffer Ertvaag) i klassen. Yngve är helt annorlunda, han gillar synthpop, spelar tennis och tittar på moln. Och Jarle blir förälskad.
1989 var jag femton och hade just upptäckt musiken, så när filmen inleds med Stone Roses och med att Jarle diskuterar Jesus & Mary Chain med Helge så vet jag – det här blir en nostalgitripp med idel favoriter som REM, The Cure, Buzzcocks etc. Även utan det skulle igenkänningsfaktorn vara hög i de pinsamma och tonåriga/roliga situationerna. Men det finns också många fina scener, som när Yngve i duschen efter gympan ska mäta hur lång tid Jarle kan hålla andan, och Jarle tar tag i Yngves händer för att klara det. Det är deras första riktiga möte.
Ibland blir det lite segt. Jarle trånar efter Yngve och våndas över förhållandet med Katrine som han också tycker mycket om. Ingen lyssnar riktigt av föräldrar eller vänner, och allt ställs till sist på sin spets under en urartad fest efter bandets första spelning. Slutet är väldigt fint.
/Bobbi
Earthian (1989)
5 december, 2008 at 3:59 e m | In 70-80-tal, Japan, action/äventyr, animerat/anime, bögkyss, bögsex, droger, engelska, japanska, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, miniserie, sci-fi/fantasy | Leave a CommentTags: Kazuhiko Inoue, Kenichi Ohnuki(R), Nobuyasu Furukawa(R), Nozomu Sasaki, Toshiyasu Kogawa(M), Yun Kouga(M)
アーシアン, (Āshian), 1989, Japan
Anime skapad av Kenichi Ohnuki, Nobuyasu Furukawa och Toshiyasu Kogawa efter mangan av Yun Kouga.
Chihaya (Nozomu Sasaki) och Kagetsuya (Kazuhiko Inoue) är invånare på planeten Eden – änglar. Tillsammans har de fått i uppdrag att övervaka jordborna och rapportera om hur de sköter sig. Till en början kommer de inte alls överens, men i takt med att de tar sig igenom jordens faror och utmaningar växer känslorna…
Den här animen är väldigt vacker och fullspäckad av saker jag gillar: konstiga tolkningar av kristendomen, killar med enorma vingar på ryggen, ångestfyllda kärleksscener, gråhåriga cyborgs och maktgalna vetenskapsmän. Men för den som inte läst mangan är den tyvärr också ganska obegriplig, då stora delar av handlingen tagits bort för att serien ska kunna få plats i fyra avsnitt. För den som har läst mangan, bara vill se på fina rörliga bilder eller bara är för trött för att hänga med i en handling i vilket fall som helst är det en fantasifull och spännande miniserie.
/Tina
Rocky Horror Picture Show (1975)
1 december, 2008 at 6:26 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, Storbritannien, USA, bögsex, engelska, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, otrohet, rysare/gore, sci-fi/fantasy, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: Barry Bostwick, Jim Sharman(M), Jim Sharman(R), Nell Campbell, Patricia Quinn, Peter Hinwood, Richard O'Brien(M), Tim Curry
The Rocky Horror Picture Show, 1975, Storbritannien/USA
Regi: Jm Sharman
Det blivande äkta paret Janet (Susan Sarandon) och Brad (Barry Bostwick) kör fast i ovädret och letar sig till ett spöklikt slott i närheten för att låna en telefon. Där träffar de på den mystiske vetenskapsmannen Dr. Frank-N-Furter (Tim Curry) som är en ”sweet transvestite from Transsexual, Transylvania”. Han låter dem inte ringa något samtal, utan visar dem istället sitt största experiment: den konstgjorda och muskulösa drömmannen Rocky Horror (Peter Hinwood).
Rocky Horror är nog den queeraste musikalen jag känner till – och den är över 30 år gammal! Huvudpersonen är en dominant bisexuell man i raffset som skapar en manlig älskare åt sig själv och har ett förflutet med nästan alla i huset. Han lyckas även få Janets fästman Brad i säng. I ”Touch-a Touch-a Touch me” får Janet sjunga ut sin kvinnliga sexualitet (”I’ve got an itch to scratch, I need assistance”) medan Magenta (Patricia Quinn) och Columbia (Nell Campbell a.k.a. Little Nell) upphetsat bevakar henne och Rocky som om de vore en porrfilm. Låten ”Don’t dream it – be it!” är en hymn om transvestitisk fetischism och i slutet blir det en het och vacker orgie i en pool innan Dr. Frank tvingas återvända till sin hemplanet. En B-rysar/sci-fi/komedi/musikal-klassiker värd att se flera gånger!
/Johnny
Tipping the Velvet (2002)
1 december, 2008 at 3:23 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Storbritannien, drama, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, könsförväxling, manlig bisexualitet, miniserie, otrohet, romantik, trans och queer, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2002, Alex Kelly, Andrew Davies(M), Anna Chancellor, Diane Beck, Geoffrey Sax(R), Janet Henfrey, Jodhi May, Keeley Hawes, Rachael Stirling, Sally Hawkins, Sarah Waters(M)
Tipping the Velvet, 2002, Storbritannien
Regi: Geoffrey Sax
Nan Astley (Rachael Stirling) är en flicka som bor hos sina ostronplockande (!) föräldrar på kusten. En dag kommer en cirkus till staden och huvudnumret är dragkungen Kitty Butler (Keeley Hawes) som charmar alla lantisflickor med röda roser. Nan faller för henne pladask och vetskapen om vad som döljer sig innanför charmörens kostym gör det t.o.m. mer spännande. Hon följer Kittys cirkussällskap och börjar klä sig som man själv (utan att vara transsexuell) för att tjäna pengar och den queera undergroundscenen i 1800-talets viktorianska England öppnar sig för henne.
I tre timlånga delar får vi följa Nans liv och lustar. Hon prostituerar sig till både kvinnor och män (utklädd till ung pojke), är med i S&M-rollspel och har en gudomlig tur att alla kvinnor hon möter är lesbiska och att typ ingen är homofob. Det är som en femmeslashers dröm och ibland känns det helt osannolikt, trots att Sarah Waters, som skrev boken som filmen bygger på, forskat mycket om den viktorianska eran. Men vad ska man med sannolikhet till? Fram med erotiska fantasier som involverar vackra kvinnor som bara har ögon för varandra! Minuspoäng för överdramatiska reaktioner och för att Nan har en konstig röst.
/Johnny
Hair (1979)
10 november, 2008 at 1:47 e m | In 70-80-tal, Tyskland, USA, droger, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, trans och queer, trekant/orgie/poly | 4 CommentsTags: Chuck Patterson, Don Dacus, Fred Ferrara, Gerome Ragni(M), H. Douglas Berring, James Rado(M), Jim Rosica, John Savage, Johnny Maestro, Kenny Brawner, Michael Weller(M), Milos Forman(R), Russell Costen, Treat Williams, Vincent Carella
Hair, 1979, USA/Västtyskland
Regi: Milos Forman
Det är slutet på 60-talet och Vietnamkriget väntar bakom hörnet för lantisen Claude (John Savage). Musikalen börjar med att han kommer till New York och det första han får se är ett gäng hippies som dansar och sjunger i en park. Det andra han får se är Sheila (Beverly D’Angelo), en överklasstjej som kommer ridande på en häst – han blir störtkär. Med hjälp av de hämningslösa hippiesarna Berger (Treat Williams), Hud (Dorsey Wright), Jeannie (Annie Golden) och Woof (Don Dacus) försöker han få tag i sin kärlek och ha det lite kul några dagar innan han rycker in…
Det är mycket som är queer med den här filmatiseringen av ”Hair”. Vad jag har förstått så har den få saker gemensamt med originalmusikalen från 60-talet och är inte lika fri i sin kärlek så att säga, men några godbitar lämnade den kvar. Det flyger t.ex. lite gnistor mellan Claude och Berger, som i originalet visst hade värsta kärlekstrekanten tillsammans med Sheila. Långhåriga mjukisen Woof sjunger en sång om Sodomi (som bl.a. innehåller frasen ”join the holy orgy!”) och trots att han nekar till att vara homosexuell så erkänner han ”I wouldn’t kick Mick Jagger out of my bed” med ett generat leende. I originalet uttrycker han att han är kär i Mick Jagger. I låten ”Black Boys” sjunger de ljushyade inspektörerna på mönstringen hur de blir pirriga av de blivande militärerna med mörk hy. I andra versen sjunger de svarta inspektörerna om vilka godbitar de vita och avklädda pojkarna som står framför dem är. Interracial och queer på samma gång! Förutom allt detta är musiken fenomenal och man blir bara så hippie-lugn-och-glad efteråt. Peace, man!
/Johnny
En förlorad värld (2008)
29 september, 2008 at 12:28 e m | In 2000-tal, Storbritannien, bögkyss, drama, droger, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, otrohet, religion, romantik | 4 CommentsTags: Andrew Davies(M), Ben Whishaw, Evelyn Waugh(M), Jeremy Brock(M), Joseph Beattie, Julian Jarrold(R), Matthew Goode
Brideshead Revisited, 2008, Storbritannien
Charles Ryder (Matthew Goode) återvänder till en plats från sin ungdom och gamla minnen återupplivas. Han minns hur han började umgås med överklasskillen Sebastian Flyte (Ben Whishaw) på Oxford och hur deras vänskap växte till en oskyldig romans. Han minns också att han fick träffa resten av den extremt katolska familjen Flyte och hur allt bara blev mer och mer komplicerat då deras klassbakgrund och religion ständigt krockade och han dessutom blev romantiskt intresserad av Sebastians syster Julia (Haylay Atwell).
Jag som har sett serien från 1981 blev mycket glad när jag insåg att det 11 timmar långa sömnpillret skulle kapas ned till en lagom långfilm. Jag var däremot orolig över hur smidigt det skulle skötas och om mycket av det homoerotiska skulle klippas bort, men min oro var obefogad: den här filmatiseringen sammanfattar det viktigaste och innehåller till och med en gaykyss! Dock är det heterokonstellationen som får den utdragna kärleksscenen, och i slutet när de två kärleksaffärerna ställs mot varandra framstår den homosexuella som sjuklig och olycklig.
Jag är även fascinerad över hur de lyckats hitta look-alikes av alla gamla skådespelare från 80-talsserien förutom Sebastian som inte ens fått samma hårfärg. Charles karaktär är en av de mest intresssanta i filmhistorien. Han är en ganska passiv åskådare, men det är det fina med honom. Han får hårdare och mer bestämd touch här än i serien, men man lär aldrig riktigt känna honom. Han får symbolisera stereotypen av bisexualitet: kan inte bestämma sig och vet inte vem han är. Han kan dock tillsist kritisera religionen som brutit ned hans vänners självförtroende och man kan ana att mötet med dessa förändrat hans liv och personlighet.
/Johnny
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
