Let’s be together (2008)
27 oktober, 2009 at 5:34 e m | In 2000-tal, Danmark, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, danska, dokumentär, drama, fjollor, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, trans och queer | Leave a CommentTags: 2008, Nanna Frank Möller(R)
Let’s be together, 2008, Danmark
Regi: Nanna Frank Möller
Hairon bor i ett litet Jylländskt samhälle med sin mamma, styvpappa och fyra syskon. Hans femtonårsdag ska firas storslaget med temafest, och Hairon ska klä ut sig till Kleopatra. Han älskar att gå i högklackat, shoppa och dränka sig i parfym. Men när han och mamman åker till Brasilien för att för första gången på tre år träffa Hairons biologiska pappa resulterar det i upprörda känslor.
En tänkvärd dokumentär som följer ett skeende utan att komma med så mycket förklaringar, och ett fint porträtt av en ovanligt modig och vanligt upprorisk tonåring. Filmen fokuserar på relationerna mellan personerna, och det är så dramatiskt i det lilla att man sitter klistrad för att se vad som ska hända. Den innehåller också några överraskande vändningar som jag inte tänker avslöja. Finast är när Hairon och hans pappa, efter att de försonats, arbetar med klänningen Hairon ska ha på sig på festen. Slutet var ganska öppet och förbryllade mig lite.
Mitt liv i rosa (1997)
11 oktober, 2009 at 12:10 e m | In 90-tal, Belgien, FTM-transpersoner/drag kings, Frankrike, MTF-transsexuella, Storbritannien, drama, franska, gay bashing, komedi, långfilm, trans och queer | 3 CommentsTags: 1997, Alain Berliner(M), Alain Berliner(R), Chris Vander Stappen(M), Georges Du Fresne, Raphaelle Santini
Ma vie en rose, 1997, Frankrike/Belgien/Storbritannien
Regi: Alain Berliner
Ludovic (Georges Du Fresne) är sju år när familjen flyttar till ett nytt område. På infyttningsfesten dyker Ludovic upp i klänning, något som förfärar både föräldrar och grannar. Ludovic vill vara flicka. Hen kallar sig för flickpojke och säger att hen ska gifta sig med grannpojken när hen blir stor. Runt onkring blir situationen allt mer ohållbar när grannar och skolföräldrar börjar protestera, vilket i slutändan går ut över Ludovic.
En gripande film från transbarnets perspektiv som visar hur svårt det kan vara att bli accepterad och hur andras ångest över det ”avvikande” överförs på barnet själv. Har lite svårt för de grälla fantasiepisoderna, och slutet känns aningen konstruerat, men som helhet gillade jag den.
The Amazing Truth about Queen Raquela (2008)
11 oktober, 2009 at 11:39 f m | In 2000-tal, Island, MTF-transsexuella, dokumentär, drama, engelska, långfilm, trans och queer | Leave a CommentTags: Olaf de Fleur Johannesson(R), Olaf de Fleur Johannesson(M), Benedikt Jóhannesson(M), Raquela Rios, Stefan C Schaefer
The Amazing Truth about Queen Raquela, 2008, Island
Regi: Olaf de Fleur Johannesson
Raquela (Raquela Rios) är en ladyboy från Filippinerna. Hon prostituerar sig och drömmer om ett bättre liv i Europa. En transtjej från Island hjälper henne att få komma dit i två månader, biljetten betalas av Michael (Stefan C Schaefer), mannen som driver porrsajten Raquela arbetar för. Till slut möts Raquela och Michael i Paris, staden i Raquelas drömmar.
Jag trodde först att detta var en dokumentär, men det visade sig vara mer åt biografi/dramadokumentär-hållet. Vissa (eller alla?) av de medverkande gestaltar sig själva men skeendet känns iscensatt. Det förtar lite av autenticiteten. Roligast i filmen är i alla fall Michael som visar sig vara just ett sådant ärkesvin som man från början misstänker, med sin uppenbara maktdemonstration och förväntan på tacksamhet från Raquela när de väl möts.
Ångrarna (2009)
13 september, 2009 at 10:19 f m | In 2000-tal, MTF-transsexuella, Sverige, dokumentär, drama, entimmasfilm, man+man, manlig homosexualitet, svenska, trans och queer | Leave a CommentTags: 2009, Åke Lundqvist, Lena-Pia Bernhardsson, Marcus Lindeen(R), Marcus Lindeen(M)
Ångrarna, 2009, Sverige
Regi: Marcus Lindeen
Två män som båda ångrar att de tidigare gjort ett könsbyte för att bli kvinnor träffas och samtalar. De är båda i 60-årsåldern men sinsemellan mycket olika. Orlando (Åke Lundqvist) bytte kön på 60-talet, levde i ett heterosexuellt äktenskap under 11 år, för att sedan göra en rekonstruktion. Mikael (Lena-Pia Bernhardsson) gjorde sitt könsbyte på 90-talet i hopp om att det skulle förändra hans liv till det bättre, men vill nu inget hellre än att få operera sig igen.
Detta är en filmad teaterpjäs uppsatt på Stockholms Stadsteater, och den bygger på verkliga samtal mellan två män. Samtalet kretsar kring könsidentitet, självacceptans och normer. Det är mycket intressant att se området belyst från det här hållet. Jag trodde det kanske skulle kännas provocerande med en diskussion kring att ångra ett könsbyte, men det var det inte. Det är väldigt intressant att få ta del av männens livsöden, samtidigt som de frågor som tas upp handlar om så mycket mer än dem själva.
Om pjäsen på Stadsteatern
Taking Woodstock (2009)
19 augusti, 2009 at 1:26 e m | In 2000-tal, MSM, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, USA, bögkyss, bögsex, drama, droger, engelska, faghags, historiskt tema, homoerotisk stämning, komedi, man+man, manlig homosexualitet, musikfilm, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: 2009, Ang Lee(R), Demetri Martin, Elliot Tiber(M), James Schamus(M), Jonathan Groff, Liev Schreiber, Paul Dano
Taking Woodstock, 2009, USA
Regi: Ang Lee
Manus: James Schamus (efter Elliot Tibers självbiografi)
Trots att han är vuxen nog att skaffa ett eget liv, lever Elliot (Demetri Martin) tillsammans med sina föräldrar ute på vischan i White Lake och hjälper dem att ta hand om ett gammalt förfallet pensionat. Ekonomin har krisat för dem ett långt tag men Elliot får en idé när han ser att Woodstock-folket letar efter en plats att anordna sin utomhusfestival på. Helt plötsligt är hela lilla White Lake ockuperat av nära en miljon hippies som ser fram emot tre dagars fred och musik.
Jag hade verkligen sett fram emot den här filmen och jag fick precis vad jag ville från den: humor, musik och gayness. Vad som är så skönt med Elliot är att han är bög men att det aldrig görs till något problem. Han får hångla med sin kärlek inför ett gäng hurrande faghags, han har en LDS-trippad trekant med ett hippiepar (Kelli Garner och Paul Dano) i en handmålad folkabuss och han blir ständigt ögonknullad av den långhårige Woodstock-arrangören Michael Lang (Jonathan Groff). Filmen, som förresten är regisserad av HBT-hjälten Ang Lee, bjuder även på en militärt utbildad transperson (Lieb Schreiber) som yttrar den fantastiska repliken ”I know what I am and it makes it so much easier for others, doesn’t it?”
Taking Woodstock är en film som är lika viktig för HBTQ-samhället som Woodstock blev för hela världen.
/Johnny
Kids in the Hall (1988-1995)
25 juni, 2009 at 2:31 e m | In 70-80-tal, 90-tal, Kanada, MSM, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, bögkyss, bögsex, engelska, fjollor, gay bashing, hiv/aids, homobröllop, homoerotisk manlig vänskap, komedi, kortfilm/sketch, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, manlig prostitution, män i garderoben, otrohet, trans och queer, trekant/orgie/poly | 1 CommentTags: 1988, 1989, 1990, 1991, 1992, Bruce McCulloch, Dave Foley, Kevin McDonald, Mark McKinney, Scott Thompson
Låt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller ”Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad. Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten ”Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.
/Johnny
Breakfast on Pluto (2005)
2 maj, 2009 at 7:41 e m | In 2000-tal, Irland, MTF-transsexuella, Storbritannien, drama, engelska, långfilm, manlig prostitution, regnbågsbarn, religion, roadmovie, trans och queer, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2005, Cillian Murphy, Neil Jordan(M), Neil Jordan(R), Patrick mcCabe(M)
Breakfast on Pluto, 2005, Irland/Storbritannien
Regi: Neil Jordan
Irländske Patrick “Kitten” Braden (Cillian Murphy) växer upp i fosterfamilj efter att ha blivit bortlämnad av sin mamma som bebis. Det är sjuttiotal och Kitten ses som udda både på grund av sitt sätt och sin transsexualitet. Efter skolan sticker Kitten till London för att söka efter mamman. Kitten har jobb på allt från nöjesparker till magiföreställningar och strippklubbar, och råkar ut för en massa drama i form av attentat, våldtäktsförsök och hårdhänta polisförhör. Men hen slutar aldrig söka efter sin förlorade familj.
Det här är en virrig film. Den är baserad på en bok, vilket märks tydligt, eftersom hela historien är uppdelad i kapitel. Det går väldigt fort framåt, särskilt i början, och man hinner knappt med i handlingen. Men man skrattar också, det finns många absurda/dråpliga situationer (fast också en del irriterande). För den som är sucker för andogynitet finns det ett stort plus med filmen: huvudpersonen Kitten. Hen spelas bra av Cillian Murphy och är väldigt vacker, särskilt i sjuttiotalskläder!
Rock Star (2001)
27 mars, 2009 at 4:25 e m | In 2000-tal, MTF-transsexuella, USA, WSW, drama, droger, engelska, flatkyss, homoerotisk stämning, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, roadmovie, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: 2001, Dagmara Dominczyk, Jason Flemyng, Jennifer Aniston, John Stockwell(M), Mark Wahlberg, Stephen Herek(R), Tomasina Parrott, Udee McGeoy
(So You Wanna Be a) Rock Star, 2001, USA
Regi: Stephen Herek
Chris ”Izzy” Cole (Mark Wahlberg) har länge avgudat sitt favoritband Steel Dragon – och har t.o.m. spelat i ett coverband som spelat deras låtar – men en dag får han chansen att bli sångare i det riktiga metal-bandet! Wow!!!! Han och flickvännen beger sig ut på turné med dem.
Haha, vilken urusel film! Storyn och karaktärerna är helt orealistiska och alla tycks bära peruker från Butterick’s. Men den innehåller i alla fall en hel del queert: Bobby Beeers (Jason Flemying) – den f.d. sångaren i Steel Dragon - visar sig vara bög (troligtvis inspirerad av Rob Halford i Judas Priest) och han hånar Izzy för att han trott att låten ”Kim” handlade om en tjej. Men så fort hårda hårdrocks-Bobby outat sig drar han av sig peruken och börjar flaxa som en riktig drama queen. Suck. Jennifer Aniston spelar Izzys flickvän och hon börjar odramatiskt sexa sig med två tjejer på dansgolvet och så småning om har alla gruppsex. Man får också se att managern Tania (Dagmara Dominczyk), som introducerar paret till orgien, är en transkvinna. Hela HBTQ-flaggan är hissad typ. Synd bara att flaggstången är så låååg.
/Johnny
Le Clan (2004)
29 december, 2008 at 2:42 e m | In 2000-tal, Frankrike, MTF-transsexuella, bögkyss, bögsex, drama, droger, franska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, religion, romantik | Leave a CommentTags: 2004, Christophe Honoré(M), Gaël Morel(M), Gaël Morel(R), Nicolas Cazalé, Salim Kechiouche, Thomas Dumerchez
Le Clan, 2004, Frankrike
Regi: Gaël Morel
Vid foten av de franska alperna lever tre ganska uppfuckade och uttråkade bröder med ett sinsemellan märkligt och lätt incestuöst förhållande. De tre bröderna är huvudpersoner i var sin del av filmen.
Marc (Nicolas Cazalé), mellanbrodern, är halvkriminell och tar droger, och är i ständig konflikt med pappan som bröderna bor hos. Christophe (Stéphane Rideau) har just kommit ut från fängelset och får jobb på ett slakteri. Han försöker hjälpa sina bröder, men också ta sig bort från den kriminella livsstilen. Olive (Thomas Dumerchez) är den blyge yngsta brodern som saknar sin döda mamma, tränar Capoeira och har ett förhållande med sin kompis Hachim (Salim Kechiouche) i hemlighet.
Temat är intressant, filmen handlar om manlighetens villkor på olika sätt (detta blir extra tydligt i och med att det knappt finns några kvinnor med i filmen). Man får se många nakna män i rätt påträngande scener.
Filmen är frustrerande – det intressanta temat och karaktärerna tas inte helt tillvara. Marc är den mest spännande karaktären och jag tror det hade blivit en bättre film om han hade fått vara huvudperson rakt igenom. Särskilt intetsägande är det i slutet – när filmen slutar tänker man ”jaha”. Olive är visserligen söt och det är några fina scener med honom och hans älskare, men det känns ändå som att berättelsen faller isär och inte blir ordentligt berättad.
Apartment Zero (1989)
29 september, 2008 at 11:39 f m | In 70-80-tal, Argentina, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, Storbritannien, boytouching, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, otrohet, romantik, thriller/deckare, trans och queer | 1 CommentTags: 1989, Colin Firth, Fabrizio Bentivoglio, Hart Bochner, Martin Donovan(M), Martin Donovan(R)
Apartment Zero, 1989, Storbritannien/Argentina
Adrian LeDuc (Colin Firth) hyr ut sin mentalsjuka mammas rum och den flirtiga och trevliga hunken Jack (Hart Bochner) flyttar in. Det homosexuella intresset verkar mycket ömsesidigt, men det är värsta angsty och Adrian vill ha Jack för sig själv medan Jack är bisexuell och knullar runt. Adrians intresse för Jack blir i alla fall snart en besatthet men han anar också att hans hyresgäst döljer något för honom. Omgiven av skumma grannar (bl.a. en transkvinna som alla oförklarligt hatar) och ingen att lita på blir Adrian bara mer och mer paranoid och lik sin mamma.
Alltså, hahahahahahahha! Jag vet verkligen inte vad jag ska säga om den här filmen. Jag vet inte om den var extremt dålig eller en av mina favoritfilmer. Colin Firth är så jävla söt och bra och homoerotiken är så tillfredsställande, men i övrigt är allt bara så jävla skumt och teatraliskt. Jag blev livrädd redan första minutrarna på grund av den skumma musiken och det skrämmande usla skådespeleriet från vissa skådespelare. I slutet blev allt så extremt att jag bara kunde skratta. Vissa scener förväntade jag mig att någon skulle vakna upp ifrån som om det vore en dröm, men filmen bara fortsatte. När filmen tog slut kunde jag bara skaka på huvudet och flina. Det bara osade B-film och homo- och transfobi. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka.
/Johnny
Jeffrey
2 september, 2008 at 6:54 e m | In 90-tal, MTF-transsexuella, USA, bögkyss, bögsex, drama, engelska, gay bashing, hiv/aids, homofobi, komedi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, religion, romantik, trans och queer | Leave a CommentTags: Bryan Batt, Christopher Ashley(R), Gregory Jbara, K. Todd Freeman, Michael T. Weiss, Nathan Lane, Patrick Kerr, Patrick Stewart, Paul Rudnick(M), Steven Weber
Jeffrey, 1995, USA
Jeffrey (Steven Weber) är bög och trött på att ständigt vara försiktig och rädd för AIDS. Han bestämmer sig för att helt sluta ha sex och istället hitta lyckan på andra håll. Men då, från ingenstans, dyker drömmannen Steve (Michael T. Weiss) upp – och han är HIV-smittad. Jeffrey blir livrädd och håller sig undan – han vill inte se sin älskade dö i förtid.
Något så udda som en komedi om AIDS! Problematiken ligger nära till hjärtat och man känner lätt empati med båda huvudpersonerna. Något som jag däremot inte känner är attraktionen mellan dem: helt plötsligt älskar de bara varandra och dramat är uppskruvat på hög nivå. Något som är bättre är de fantasifyllda och komiska klippen som faktiskt känns ganska unika. Det här är inte vilken gayfilm som helst, men kärlekshistorien känns som vilken kärlekshistoria som helst. Innehåller förresten ett kort inslag med en lesbisk MTF och hennes stolta mamma.
/Johnny
En Såpa
12 mars, 2008 at 10:34 e m | In 2000-tal, Danmark, MTF-transsexuella, danska, drama, homoerotisk kvinnlig vänskap, kvinna+kvinna, långfilm, trans och queer | Leave a CommentTags: David Dencik, Kim Fupz Aakeson(W), Pernille Fischer Christensen(R), Trine Dyrholm
En soap, 2006, Danmark/Sverige
Charlotte (Trine Dyrholm) är alltid på väg någonstans. Ingenting gör henne nöjd. När hon får något vill hon inte ha det längre. Hon är en sån där karaktär som man stör sig på, en sån man inte känner någon sympati för. Efter att ha gjort slut med sin pojkvän flyttar hon till en egen lägenhet för att börja om på nytt. Hon kommer och är bufflig redan första dagen och praktiskt taget tvingar sin transsexuella granne Veronica (David Dencik) att hjälpa till att flytta sängen. Sedan är hon oförskämd och gör samma granne ledsen. Men när Veronica försöker ta sitt liv tvingas Charlotte att förändra sitt sätt att behandla människor. Men det blir inte lätt.
En mycket speciell och rörande kärlekshistoria som samtidigt är väldigt mänsklig. Ibland blir det en dramatisk vändning för mycket, men jag tror det är meningen eftersom filmen är upplagd som en såpopera i flera delar. Ur transperspektiv är igenkänningsfaktorn ganska hög från min sida. Det är få transfilmer som berör mig och den här lyckas. Men som helhet är filmen bortglömd ganska snart efter man stänger av dvd:n. En mysig hemmakvällfilm alltså./imdb/
/Johnny
Vad tycker du om ”En såpa”?
Midnight in the Garden of Good and Evil
10 januari, 2008 at 6:56 e m | In 90-tal, MTF-transsexuella, USA, drama, engelska, faghags, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, komedi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, manlig prostitution, otrohet, thriller/deckare, trans och queer | 1 CommentTags: Clint Eastwood(R), Jude Law, Kevin Spacey, Lady Chablis
Midnight in the Garden of Good and Evil, 1997, USA
Journalisten John Kelso (John Cusack) åker till staden Savannah för att skriva en artikel om miljonären James (Kevin Spacey) årliga fest. Innan han hinner åka därifrån blir han inblandad i en mordrättegång där James är anklagad för att ha mördat sin loverboy Carl (Jude Law). En skum film om skumma människor i en skum stad. Lite Homo-Twin(k) Peaks med en Voodoo-tant. Jag blir imponerad av Clintans taktfulla regi, faktiskt./Imdb/
/Johnny
Sex lektioner i kärlek
19 november, 2007 at 7:21 e m | In 90-tal, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, Storbritannien, USA, drama, engelska, hiv/aids, komedi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, otrohet, straighta som låtsas vara gay, trans och queer | 1 CommentTags: David Ferguson, Dennis Quaid, Jay Mohr, Willard Carroll(R)
Playing by Heart, 1998, USA/Storbritannien
Fastän kärlekslektionerna i den här historien är = heterokärlek, så har filmen ändå flera gayteman. Det är, som du kanske kan förstå, sex olika paralellhistorier som handlar om några människors syn på kärlek – fyra av dessa har någon relation till homosexuella män: Person 1 är en kvinna som var gift med en bög och blev sviken, person 2 berättar en saga om en homosexuell man som blir uppäten av infödingar, person 3 är en mytoman som försöker lura i en transvestit (som mer verkar vara en transsexuell på hormoner men vad vet jag…) att han var otrogen med fruns brorsa och person nummer 4 är en homosexuell man döende i AIDS. Ingen av dessa historier ger någon lycklig syn på homosexualitet. Dock är filmen ett söt litet tidsfördriv om man bortser från detta./Imdb/
/Johnny
Red without Blue
17 november, 2007 at 6:29 e m | In 2000-tal, MTF-transsexuella, USA, bögkyss, dokumentär, engelska, man+man, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, romantik, trans och queer | 5 CommentsTags: Benita Sills(R), Brooke Sebold(R), Clair Farley, Mark Oliver Farley
Red without Blue, 2007, USA
En sån jävla bra dokumentär alltså. Den handlar om ett par identiska tvillingar som växte upp i ett idylliskt område och hade en lycklig barndom, men så inser den ena att den vill genomgå en operation för att bli kvinna. Brodern – som är homosexuell – lämnas med förvirring: vill min tvillingbror bli kvinna för att hen hatar att se ut som jag? I den här dokumentären har mamman äntligen börjat acceptera fullt ut att de har en son och en dotter istället för två söner. Hela familjen visar sig vara rätt queer ändå – mamman lever tillsammans med en kvinna i ett platoniskt förhållande, sonen är gay, dottern är trans, pappan har alltid stöttat sitt dotter. Man blir så jävla glad – det finns hopp om mänskligheten! Förutom transdelen så får man följa den homosexuella sonens jakt efter kärleken. Han har alltid haft svårt att binda sig till folk eftersom tvillinggemenskaper ofta är så starka. Men han har i alla fall hittat en pojkvän och de är jättesöta tillsammans. Weee! Få tag i den här dokumentären och kolla på den! Den är lycka!/Imdb/
/Johnny
Hedwig and the Angry Inch
7 maj, 2007 at 11:42 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, MTF-transsexuella, USA, drama, engelska, homofobi, komedi, könsförväxling, långfilm, manlig bisexualitet, musikfilm, obesvarad kärlek, roadmovie, romantik, trans och queer | 10 CommentsTags: John Cameron Mitchell, John Cameron Mitchell(M), John Cameron Mitchell(R), Maurice Dean Wint, Michael Pitt, Miriam Shor, Stephen Trask(M)
Hedwig and the Angry Inch, 2001, USA
Hedwig (John Cameron Mitchell) växte upp som Hansel, men när han träffade en äldre pojkvän (Maurice Dean Wint) tvingades han mer eller mindre att operera om sig till kvinna. Men könskorrigeringen blir inte ens fullbordad (därav ”the angry inch”) och Hedwig slits mellan könen och ses som ett freak. Hen blir kär i den okända artisten Gnosis (Michael Pitt) som senare stjäl hens idéer och låtar och blir en stor stjärna. Hedwig startar ett queert rockband också och inleder ett slags förhållande med en transkille (Miriam Shor), men hen kan inte komma över sveket från Gnosis.
En skruvad och queer musikfilm som lämnar en med glädje och tankar kring kön och sexualitet. Eller ”lämnar” är fel ord, för den lämnar en inte riktigt. Visuellt är den ett mästerverk, men slutet är lite förvirrande och kan tolkas som antingen transfobiskt eller som superqueert. Jag rekommenderar den i alla fall varmt!
/Imdb/
/Johnny
Transamerica (2005)
19 mars, 2007 at 6:30 e m | In 2000-tal, MSM, MTF-transsexuella, USA, drama, engelska, komedi, långfilm, regnbågsbarn, roadmovie, romantik, trans och queer | 1 CommentTags: 2005, Duncan Tucker(R), Felicity Huffman, Kevin Zegers
Transamerica, 2005, USA
En roadtrip-film som handlar om en transsexuell kvinna som får reda på att hon har en son. De åker genom landet och försöker lära känna varandra, fast det går inte som på räls direkt.
Alltså, jag är jävligt förvånad. Jag hade inga förväntningar på den här filmen. Trodde att det skulle vara en av alla andra hollywoodkomedier där man gjorde narr av homo- och transsexuella. Men det var ett varmt, djupgående drama med mycket mycket roliga scener och personligheter. Felicity Huffman, som spelar den transsexuella kvinnan borde få en Oscar. Och sonen är såå jävla snygg och gay! Lovely. Världen börjar bli en bättre plats! /Imdb/
The Crying Game
15 mars, 2007 at 7:12 e m | In 90-tal, Japan, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, Storbritannien, action/äventyr, drama, engelska, homofobi, könsförväxling, långfilm, romantik, thriller/deckare, trans och queer | 1 CommentTags: Forest Whitaker, Jaye Davidson, Neil Jordan(R), Ralph Brown, Stephen Rea
The Crying Game, 1992, Storbritannien/Japan
Nawww…cute! En f.d. IRA-agent råkar gå och bli kär i en transperson som han tror är kvinna. Men kärleken övervinner allt. Love forever!
/Imdb/
/Johhny
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
