Du ska nog se att det går över (2003)
12 december, 2009 at 8:52 f m | In 2000-tal, Sverige, dokumentär, flatkyss, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, obesvarad kärlek, svenska | 2 CommentsTags: Cecilia Neant-Falk
Du ska nog se att det går över, 2003, Sverige
Regi: Cecilia Neant-Falk
Tre tjejer som gillar tjejer filmas och för videodagbok under tre år, under vilka man får följa deras tankar, kärlekar och komma ut-processer. De kommer alla från mindre samhällen där alla känner alla och där de som avviker döms hårt.
Filmaren Cecilia Neant-Falk satte ut en annons i Okej som fjortonåring, för att komma i kontakt med andra tjejer i samma situation. Femton år senare gör hon om samma sak igen, och det är några av dem som svarade på annonsen vi får följa i filmen. Den är en titt in i någon annans tillvaro, enkel, okonstlad och intressant. Särskilt fångar det mig hur tystnaden i relationer så lätt kan ta över och ersätta det öppna samtal som skulle kunna leda till acceptans. Men alla tjejerna i filmen tar sig så småningom förbi tystnaden på olika sätt.
Butley (1974)
11 november, 2009 at 9:34 e m | In 70-80-tal, Kanada, Storbritannien, USA, drama, engelska, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, otrohet | 1 CommentTags: 1974, Alan Bates, Harold Pinter(R), John Savident, Michael Byrne, Richard O'Callaghan, Simon Gray(M)
Simon Grey’s Butley, 1974, Storbritannien/Kanada/USA
Regi: Harold Pinter
Manus: Simon Grey
Den här filmen är egentligen en pjäs och det märks. Allting utspelar sig under en dag i engelskaprofessor Ben Butleys (Alan Bates) liv och det är mestadels inne på hans kontor på skolan. Han både delar kontor och bostad med sin pojkvän Joey och filmen börjar med att han använder Joeys trubbiga rakhyvel och skär sig på kinden. Det är bloddroppen som får bägaren att rinna över och resten av dagen är Butley på dåligt humör, men man kan gissa att det är en del av hans personlighet också. Han är bittrare och otrevligare än Dr. Gregory House och Simon Cowell tillsammans! Han förlolämpar medarbetare, elever och folk på telefon. Han är svartsjuk på Joeys nya ”vän” Reg (Michael Byrne) och när hans fru (Susan Engel – som är skrämmande lik Helen Sjöholm) kommer och ber om skilsmässa säger han nej för att jävlas. Han kan inte ens komma ihåg namnet på sitt barn. Han är ett as, helt enkelt.
I stort sätt är det en välspelad film med smarta repliker, men som sagt är den väldigt teatralisk och jag har lite svårt för sådan. För att vara från 1974 är den förvånansvärt homocentrisk och inte så homofobisk som man skulle kunna förvänta sig. Förvänta dig ingen het gaysexscen bara.
/Johnny
Sinbad – Legenden om de sju haven (2003)
21 augusti, 2009 at 11:23 f m | In 2000-tal, USA, action/äventyr, animerat/anime, barnfilm, boytouching, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, obesvarad kärlek | Leave a CommentTags: Brad Pitt, Joseph Fiennes, 2003, Patrick Gilmore(R), Tim Johnson(R), John Logan(M)
Sinbad: Legend of the Seven Seas, 2003, USA
Regi: Patrick Gilmore & Tim Johnson
Manus: John Logan (efter en gammal legend)
På en av sina piratturer möter rövarkaptenen Sinbad (röst av Brad Pitt) prinsen Proteus (Joseph Fiennes) och det visar sig snart att de har ”ett förflutet” ihop. ”We had our special handshake…our secret hideout…but that was a long time ago” reminiscerar Sinbad. ”We were friends!” utropar Proteus besviket och försöker hindra Sinbad från att stjäla Fredsboken som uppehåller fred i hans kungariket Syrakusa. De blir avbrutna av en jättebläckfisk varpå Sinbad räddar Proteus liv och lämnar boken ifred. I hamn möts de igen och romantiska blickar utbyts. Men när Sinbad blir presenterad för sin gamla väns blivande hustru Marina flyr han platsen. Samtidigt blir fredsboken ändå stulen och misstankarna faller på sjörövargänget fastän Sinbad förstår att det är kaosgudinnan Eris som har stulit den. Proteus litar på sin bästis så mycket att han är beredd att offra sitt liv om inte fredsboken kommer tillbaka i rätta händer. Sinbad åker ut på en tur i syfte att kämpa mot Eris och återfå boken.
Den här filmen är svår att recensera ur ett queert öga. Samtidigt som den innehåller fullt av homoerotiska hintar (styva bröstvårtor med risk att peta ut ögon?) så verkar Sinbad nästan helt utan känslor för Proteus. Istället för att rädda prinsens liv så styrs båten först mot Fiji – och om inte Marina hade smugglat sig ombord på skeppet så hade de inte slutfört sin uppgift. Proteus har satt sitt liv på spel och står i fängelsehålan och blickar ut över havet medan Sinbad kärlek-börjar-alltid-med-bråk-flirtar med hans flickvän. Eris ser igenom Sinbad och säger ”You know Proteus is going to die because he saw something in your heart that just isn’t there…”
Men det ges som sagt gayhintar som när Marina frågar hur kaptenen och prinsen kom att träffa varandra och en romantisk historia kommer fram. Sedan frågar hon ”what happened between you two?” och det är mycket tveksam tysnad innan hon får svaret ”we…took…different paths”. Om ni tror att filmen slutar queert kommer ni dock bli besvikna – barnfilmer är, trots allt, hopplöst fantasilösa. Jag är dock glad att de – utöver den moderna animationens girlpower!-klyscha – gav kvinnan (yep, den enda kvinnan förutom onda Eris) lika kort hår som Sinbad. Proteus, som har en rumplång hästsvans, får dock rådet att klippa sig. Queer? Nej – men en gnutta homosocialromantisk. Grabbar håller ihop och även starka och modiga tjejer går att hångla med. Suck.
/Johnny
Ciao Bella (2007)
24 mars, 2009 at 9:26 e m | In 2000-tal, Sverige, bögkyss, drama, komedi, långfilm, man+man, män i garderoben, obesvarad kärlek, persiska, svenska | 1 CommentTags: 2007, Jens Jonsson(M), Mani Maserrat Agah(R), Oliver Wahlgren-Ingrosso, Poyan Karimi
Ciao Bella, 2007, Sverige
Regi: Mani Maserrat Agah
Sextonåriga Mustafa (Poyan Karimi) är i Göteborg för att delta i Gothia Cup då han får syn på Linnea (Chanelle Lindell) och blir intresserad. Hon visar intresse tillbaka men det är för att Mustafa bär en italiensk lagtröja just då (italienare är ju så passionerade!). Mustafas familj är från Iran och inte alls från Italien, men eftersom han är oskuld så låter han Linnea tro det. Jag ska inte försöka förvränga den här filmen till att vara gayfilm – för som ni hörde ovan är den väldigt heterovriden – men, en sidohistoria är väldigt intressant – den om italienska lagtröjan:
På grund av en olyckshändelse börjar Mustafa träna i ett italienskt lag och lär känna den jämnåriga italienaren Enrico (Oliver Wahlgren-Ingrosso). Enrio ger honom en riktig intensivkurs i hur man blir en god älskare – självklart på ett platoniskt och teoretiskt plan, men allt eftersom Mustafa lyckas i kärlekslivet så blir Enrico mer svartsjuk och ger illvilliga tips om hur han tycker att Mustafa ska dumpa sin flickvän. Homoromantiken är som tjock ånga genom två tredjedelar av filmen, men när Mustafa inser hur det ligger till så avfärdar han italienaren på ett diplomatiskt sätt och sedan ser vi inte honom något mer. Aha? Suck. Wahlgren-Ingrosso var i och för sig extremt dålig på att låta italiensk så det var kanske bäst att han försvann ur rutan ändå. Skådespelet överlag var rätt halvtaskigt, men filmen var ändå lättsamt söt och det homosexuella sköttes rätt odramatiskt, så jag ska lämna sågen hemma.
/Johnny
Sanna lögner (2005)
2 mars, 2009 at 7:21 e m | In 2000-tal, Kanada, Storbritannien, WSW, bögkyss, bögsex, droger, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, thriller/deckare, trans och queer, trekant/orgie/poly, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2005, Alison Lohman, Atom Egoyan(M), Atom Egoyan(R), Colin Firth, Kevin Bacon, Kristin Adams, Rupert Holmes(M)
Where the Truth Lies, 2005, Kanada/Storbritannien
Regi: Atom Egoyan (efter Rupert Holmes roman)
En erotisk thriller om journalisten Karen (Alison Lohman) som i början av 70-talet söker upp sin gamla barndomsidol Vince (Colin Firth) för att ta reda på vad som egentligen hände när han och showbizkollegan Lanny (Kevin Bacon) blev misstänkta för att ha mördat en ung kvinna femton år tidigare. Eftersom båda männen hade alibi och friades vill Karen reda ut allt en gång för alla och skriva en bok om händelsen. Lanny är dock bestämd att skriva sin egen historia, men av en slump råkar Karen hamna på samma plan som honom och det är omöjligt att inte blanda sig i och bli en del av boken.
Det märks att den här filmen är från Kanada för gayinnehållet kräver sin plats, vilket sällan tillåts utan kompromisser i Hollywood. Karen överraskar sig själv med att tända på tjejer och genom detta får vi även en lesbisk sexscen (visserligen under drogpåverkan…). Utöver detta har vi Lanny och Vince som har en nära och homoerotisk partnerrelation där trekanter och sexorgier tycks vara vanliga inslag. Men gräver man djupt så deras vänskap är mer problematisk än så.
Det här är en typisk TV-film som går sent på natten. Det är synd att allt är så pinsamt halvdåligt, annars hade det varit en smart deckare i L.A. Konfidentiellt-stil. Malplacerat skådespel från huvudrollsinnehavaren Lohman och cheesy recitationer från originalboken drar ned betyget från en 4:a till en 3:a, men ett litet plus för hett gayinnehåll och den som castade Bacon och Firth – utan dem hade filmen stannat på en 2:a.
/Johnny
Naissance des pieuvres (2007)
20 februari, 2009 at 9:31 e m | In 2000-tal, Frankrike, drama, flatkyss, flatsex, franska, homoerotisk kvinnlig vänskap, homoerotisk stämning, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, obesvarad kärlek | Leave a CommentTags: 2007, Adele Haenel, Céline Sciamma(M), Céline Sciamma(R), Louise Blachère, Pauline Acquart
Naissance des Pieuvres, 2007, Frankrike
Regi: Céline Sciamma
Det är sommar i förorten. 15-åriga Marie (Pauline Acquart) tittar på en uppvisning i konstsim och får syn på Floriane (Adele Haenel), kaptenen för konstsimlaget, för första gången. Efter den dagen vill Marie inget hellre än att vara i Florianes närhet.
Maries småskumma kompis Anne (Louise Blachère) konstsimmar också. Anne är kär i Françoise, en kille som i sin tur vill komma innanför trosorna på Floriane. Floriane har rykte om sig att vara erfaren (aka hora), men egentligen har hon inte legat med någon. Hon vill gärna bli av med oskulden, men vet inte riktigt vem som ska ska bli den första.
Naissance des pieuvres påminner lite om Fucking Åmål i det att den handlar om en lite udda tjej som blir kär i en av de (hos killarna) populära. Men här finns inte det drag av önsketänkande som jag tycker finns i Fucking Åmål, utan den första kärleken skildras som just så komplex som den kan vara när man är femton, och det inte bara handlar om kärlek eller sex, utan också om hierarkier i grupper: Vem är populär, vem borde man vara med, vad förväntas av en, hur annorlunda får man lov att vara, och vad är verklig vänskap. Karaktärerna är mångfacetterade och trovärdiga. En jättebra film!
Fucking Åmål (1998)
20 februari, 2009 at 9:06 e m | In 90-tal, Sverige, drama, flatkyss, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, obesvarad kärlek, svenska | 2 CommentsTags: 1998, Alexandra Dahlström, Lukas Moodysson(M), Lukas Moodysson(R), Rebecca Liljeberg
Fucking Åmål, 1998, Sverige
Regi: Lukas Moodysson
Lördagkväll i Åmål = bingolotto, mopeder, tonårsfylla och tristess. Agnes (Rebecca Liljeberg) flyttade till Åmål för två år sedan, men hon har fortfarande inga kompisar. I hemlighet drömmer hon om Elin (Alexandra Dahlström), en av skolans populära tjejer. Elin är gravt uttråkad. Hon vill bara att något ska hända. En kväll beslutar sig Elin och systern Jessica för att gå på fest hos Agnes. Ryktet går att Agnes är lesbisk och Elin slår vad med Jessica om en tjugolapp att hon ska kyssa Agnes, vilket hon också gör. Något som får andra konsekvenser än hon kanske trodde från början.
Jag kommer ihåg hur mycket jag gillade den här filmen när den kom, men jag visste inte om jag skulle tycka likadant nu. Men det gjorde jag. Den är så himla fin! Porträtten av Elin och hennes syster, de fjantiga moppekillarna och Agnes tafatta pappa som försöker trösta henne så misslyckat, är alla träffsäkra. Att karaktärerna är en aning överdrivna gör inte så mycket: Det understryker bara vanligheten och tristessen. Många gånger tycker jag att dialogen är genial i att fånga just det ordinära. (Spoilervarning om du fortsätter läsa.) Samtidigt har historien en anstrykning av önskedröm. För är inte det som händer Agnes i slutet det alla (läs: vi som inte var populära i skolan) drömmer om: Att få kliva ut från skoltoaletten, där man kanske brukat gömma sig på rasterna, tillsammans med skolans snyggaste tjej/kille? Å andra sidan är det kanske vad berättelser är till för ibland – inte att visa den mest trovärdiga sanningen, utan att besvara våra önskningar och ge oss det vi drömmer om. Alltså, Fucking Åmål är något så ovanligt som en film om ungdomar och kärlek som slutar i triumf.
Extra bonus för schysst 90-talsnostalgiskt soundtrack med Yvonne och Broder Daniel!
Bobbycrush (2003)
24 januari, 2009 at 3:06 e m | In 2000-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, drama, engelska, homoerotisk stämning, komma ut, konstfilm, kortfilm/sketch, man+man, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, trans och queer | 2 CommentsTags: 2003, Cam Archer(M), Cam Archer(R), Cassidy Field, Jasper Bel
Tonåringen Bobby (Jasper Bel) älskar sin bästa kompis Dylan (Cassidy Field) och menar att de är ett par – Dylan vet bara inte om det än. Båda har drömmar, men de handlar visst inte om samma saker…
Bobbycrush är som en liten prototypversion av Wild tigers I have known, lika vacker, men mycket kortare (tio minuter). De halvt overkliga telefonsamtalen finns med, drömmarna, könsförvirringen. Men också härlig sextiotalsmusik och livsglädje.
Jag är verkligen helt lyrisk över Cam Archer. Det finns ingen annan som kan fånga tonårstidens längtan med så enkla medel. Det är rakt, enkelt, samtidigt finns hela djupet där: smärtan i att älska, att vilja ha någon, att riskera allt. Att vilja vara den som den andra vill ha, kosta vad det kosta vill. Att vilja vara den andra, så att man kan älska sig själv tillbaka och göra allt rätt. Fint!
Trekant (1994)
27 december, 2008 at 5:07 e m | In 90-tal, USA, drama, engelska, faghags, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, homofobi, komedi, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, trans och queer, trekant/orgie/poly | 2 CommentsTags: 1994, Alexis Arquette, Andrew Fleming(M), Andrew Fleming(R), Josh Charles, Stephen Baldwin
Threesome, 1994, USA
Regi: Andrew Fleming
Eddy (Josh Charles) är oförklarligt kär i sin buffliga och korkade internatrumskamrat Stuart (Stephen Baldwin) och blir mycket svartsjuk när Alex (Lara Flynn Boyle) – en kvinnlig student som blivit inskriven som kille av misstag – flyttar in hos dem. Stuart blir kär i Alex, Alex blir kär i Eddy (och försöker omvända honom) och Eddy är…fortfarande kär i Stuart av någon konstig anledning. De tre bestämmer sig för att bara vara vänner, men det går inte så bra. Lara och Stuart börjar ha sex i smyg och försöker para ihop sin bögvän med en annan bög på skolan, spelad av Alexis Arquette.
Hmm…vad ska jag säga? En väldigt usel film som känns som amatörfanfiction skriven av en 14-åring eller en porrfilm som försökt bli rumsren. Karaktärerna är så plastiga – de tycks inte ha någon historia, någon familj, några andra vänner eller något större mål med livet. Deras själar är påfyllda så att de nästan räcker till hela filmen. De tycks inte ens gå på lektioner, fastän hela filmen utspelar sig på ett skolområde. Allt de gör är att tänka på sex, prata om sex och ha sex. Jag tror att regissören och manusförfattaren var lite för kåt för att lägga för mycket energi på handlingen – han ville väl snabbt till trekantsscenen och jag måste erkänna att han gör den bra, för jag blev lite pirrig i kroppen. Men, om det är sexscenen man vill åt kan man nog spara ganska mycket tid på att kolla på en porrfilm istället (eller söka upp scenen på YouTube). Jag måste dock ge beröm för Eddys mångfacetterade sexualitet (han älskar Alex och har sex med henne men säger att han är gay), men även den kanske bara är ett tecken på en förvirrad, kåt och voyeuristisk manusförfattare.
/Johnny
Streamers (1983)
27 december, 2008 at 4:26 e m | In 70-80-tal, USA, action/äventyr, drama, droger, engelska, historiskt tema, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, våldtäkt | Leave a CommentTags: David Rabe(M), George Dzundza, Guy Boyd, Matthew Modine, Michael Wright, Mitchell Lichtenstein, Robert Altman(R)
Streamers, 1983, USA
Regi: Robert Altman
Fyra män är på ett träningsläger och väntar på att bli ivägskickade till Vietnamkriget. Richie (Mitchell Lichtenstein) vickar på rumpan, viftar med handleder och flirtar vilt med Billy (Matthew Modine) men ingen tror att han är seriös. När det kommer fram att han är homosexuell på riktigt blir Billy riktigt besvärad och sedan växlar folk mellan att vara homofoba och extremt fördomsfria och förstående. Rebellen Carlyle (Michael Wright) vet inte vad han vill – han är arg och passionerad och han vill ha Richie på något sätt, men man vet inte om det är riktig attraktion eller bara maktutövande.
Eftersom allt utspelar sig i en och samma lokal hela tiden så känner man verkligen av att den här filmen är baserad på en pjäs (av David Rabe). Replikerna, dramaturgin och det frisläppta, estetiska sättet att berätta om rasism och homofobi får en att aldrig ta filmen seriöst. Förutom Richie – som är så fjollig och gråtmild att man kan undra hur han ens kom in i det militära på den tiden – så kommer också två berusade [...öh...personer av hög militärrank/grad] (Guy Boyd och George Dzundza) in i baracken då och då. De är gamla veteranpolare och beter sig som ett gammalt gift par som fortfarande älskar varandra, vilket är ganska lagom sött. Annars är den här filmen bara suck och stön, om du frågar mig.
/Johnny
The L-Word (2004)
21 december, 2008 at 10:58 e m | In 2000-tal, USA, drama, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, obesvarad kärlek, otrohet, romantik, straighta som låtsas vara gay, trekant/orgie/poly, tv-serie/såpa | 1 CommentTags: Erin Daniels, Ilene Chaiken (M), Jennifer Beals, Karina Lombard, Katherine Moennig, Laurel Holloman, Leisha Hailey, Mia Kirshner
The L-Word, 2004 (första säsongen), USA
Skapad av: Ilene Chaiken
L-Word kretsar kring ett gäng lesbiska/bisexuella kvinnor i Los Angeles: Bette (Jennifer Beals) och Tina (Laurel Holloman) som försöker skaffa barn, Alice (Leisha Hailey) som har svårt att få något förhållande att fungera, tennisstjärnan Dana (Erin Daniels) som gör tappra försök att komma ut ut garderoben, Marina (Karina Lombard) som driver caféet The Planet och så tuffa Shane (Katherine Moennig) som är frisör och ser ut som en rockstjärna.
Första säsongen börjar med att författaren Jenny (Mia Kirshner) kommer till stan för att slå sina påsar ihop med pojkvännen Tim. På en fest träffar hon Marina som med sin förföriska bokcirkel lyckas locka över henne till andra sidan…
Serien inehåller så många karaktärer att det först är svårt att hålla isär dem, speciellt eftersom vissa liknar varandra. Kvaliten på avsnitten är lite ojämn, och karaktärerna något för stereotypa för min smak: Vi har paret Bette och Tina, där Tina är hemmafru och Bette den karriärinriktade försörjaren, aningens okänslig men med ett hjärta av guld; hjärtekrossaren Shane, en casanova med trassligt förflutet; Marina, den flamenco-osande femme fatalen; Jenny, den djupa (och superpretentiösa) författaren osv… Samtidigt är det en intressant twist att kvinnor spelar klassiskt manliga stereotyper.
Jag blir trots allt fast: det glimtar till, man skrattar och vill veta hur det går. Och det är många heta scener och snyggingar. Shane ska vi inte tala om – hon kan vara het nog för sex säsonger, tror jag!
Berlinerpopplarna (2007)
14 december, 2008 at 8:08 e m | In 2000-tal, Norge, bögkyss, drama, homofobi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, man+man, manlig homosexualitet, miniserie, män i garderoben, obesvarad kärlek, otrohet, regnbågsbarn, religion, romantik | 1 CommentTags: Anders T. Andersen(R), Anne Klovholt(M), Åse Vikene(M), Jon Øigarden, Morten Rose, Sirin Eide(R)
Berlinerpoplene, 2007, Norge
Regi: Anders T. Andersen (avsnitt 1-3) och Sirin Eide (avsnitt 4-6)
En vecka innan jul får 80-åriga Anna, kvinnan som med järnhand styrt sin familj, stroke på släktgården Neshov på Bynäset utanför Trondheim. Tor (Nils Sletta), som stannat kvar och drivit gården med föräldrarna, ringer efter sin dotter Torunn (Andrine Sæther) som han knappt haft någon kontakt med. När Anna dör tvingas medlemmarna i familjen samman, och bröderna Margido (Bjørn Sundquist), Erlend (Jon Øigarden) och Tor kan inte längre undvika att konfronteras med varandra och med sin far. Det dröjer inte länge förrän familjehemligheter börjar komma upp i ljuset.
Jag tycker att de första tre avsnitten var bäst – då är relationen mellan familjemedlemmarna i fokus och spänningen kvarstår: Hur har det blivit som det blivit? Varför är relationerna så ansträngda? Varför rymde Erlend från gården för att aldrig vilja komma tillbaka?
Jag läste just att tv-serien bygger på två böcker (Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna av Anne B. Ragdes) och det kan förklara varför det kom som en upplösning i tredje avsnittet – det var antagligen upplösningen på den första boken. I de tre följande avsnitten tappade berättelsen lite fart. Dock fick bögparet Erlend och Krumme lite större utrymme i senare halvan av serien, där de funderar på att skaffa barn.
Verkar som att det kan komma en fortsättning!
/Bobbi
Spinal Tap (1984)
1 december, 2008 at 2:13 e m | In 70-80-tal, USA, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, musikfilm, män i garderoben, obesvarad kärlek, roadmovie | 1 CommentTags: 1984, Rob Reiner(R), Christopher Guest, Michael McKean
This is Spinal Tap, 1984, USA
Regi: Rob Reiner
Detta är Spinal Tap – ett brittiskt hårdrocksband som hängt med i många år och blivit legender. I den här ”rockumentären” gör de comeback i USA och låter kameran komma riktigt nära inpå så att Marty DiBergi kan göra ett intimt porträtt av livet som rockstjärna. Men rockstjärnelivet är inte alltid glamoröst – det kan Spinal Tap vittna om: de får spela förband till en dockteater, deras kreativa skivomslag blir bannade, de får smörgåsar som är för små för att vikas och de förlorar bandmedlemmar i mystiska dödsfall. Kärnan i bandet hänger i alla fall kvar: barndomskamraterna David och Nigel. Deras vänskap prövas gång på gång och Nigel är inte så förtjust i Davids flickvän Jeanine som försöker agera någon slags manager för bandet.
Vad som är uppenbart för de flesta – men inte alla – är att det också är en ”mockumentary” och att karaktärerna är helt påhittade. Nåväl kanske inte helt: de lånar en stor del från många kända band under tidernas gång (Beatles, Kiss, Led Zeppelin m. fl.) och gränsen mellan hån och hyllning är hårfin. Skådespelet är så strålande att man då och då nästan går på att det är dokumentär om riktiga personer.
Det här är verkligen en av mina favoritfilmer – den har allt jag kräver: humor, bra musik (specialskriven för filmen!), snygga klipp, färggranna kläder och homoerotik. Ja, det råder inga tvivel om att Nigel (Christopher Guest) är kär i David (Michael McKean). Han söker jämt sin kompis uppmärksamhet och när Jeanine (June Chadwick) kommer in i bilden ger han henne dödande blickar och fäller svartsjuka kommentarer. Det är ömsesidigt, för Jeanine tycks vara svartsjuk på Nigel också och hon morrar som en arg hund i hans närvaro. David tycks inte förstå någonting av spelet som förekommer – han tycker bara att det är konstigt att hans två närmsta inte kan komma överens trots att de är så lika. I en scen säger Nigel att han och David är ”closer than brothers”. I extramaterialet på DVD:n (som innehåller över en timmas bortklippta scener) kommer det fram att David t.o.m. hade en period av ”experimenterande” då han sminkade sig och drog hem sjömän och hade sex i lägenheten han delade med Nigel. Men även utan extramaterialet kan man hitta små ledtrådar i varje scen, vilket gör den här filmen till en av de mest slashvänliga i världshistorien.
/Johnny
Sugar Rush (säsong 1)
1 september, 2008 at 5:09 e m | In 2000-tal, Storbritannien, drama, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk kvinnlig vänskap, homofobi, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, man+man, miniserie, obesvarad kärlek, regnbågsbarn, religion, romantik | 6 CommentsTags: Olivia Hallinan, Harry Bradbeer(R), Sean Grundy(R), Philip JohnR), Julie Burchill(M), Lenora Crichlow, Laura Donnelly, Matthew Vaughan, Daniel Coonan
Sugar Rush, 2005, Storbritannien
Kim (Olivia Hallinan) är en 15 årig lesbisk oskuld med typiska tonårsproblem. Hon är kär i sin bästa kompis Sugar (Lenora Crichlow) – som alltid tycks vara på jakt efter manligt kött – och själv blir hon ständigt förföljd av sonen till de två bögarna i grannhuset (Matthew Vaughan & Daniel Coonan). Utöver allt detta håller hennes familj på att falla isär när mamman är otrogen och lillbrorsan tror att han är en utomjording. En skruvad historia i bubbelgumfärger.
Det är så skönt med en lättsam komediserie med gaytema där de homosexuella tillåts leva ut sin sexualitet – och speciellt när det handlar om en kvinna. Det här är den lesbiska motsvarigheten till Queer as Folk och huvudpersonen är ständigt kåt och spanar in sin kompis bröst och rumpa. Berättarstilen är i stort skämtsam, men det finns även allvarsammare delar i varje avsnitt och jag ska inte ljuga – de är faktiskt ganska malplacerade. Visserligen känns problemen man har som tonåring allvarliga, men i den här serien känns de som mest genuina när man kan le åt dem. Snygga tjejer, bra musik, lagom engagerande manus… bästa lesbiska serien jag sett hittills! Är förresten löst baserad på Julie Burchills roman med samma namn.
/Johnny
All The Boys Love Mandy Lane
10 juli, 2008 at 8:01 e m | In 2000-tal, USA, engelska, homoerotisk stämning, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, obesvarad kärlek, rysare/gore | 2 CommentsTags: Amber Heard, Jacob Forman(M), Jonathan Levine(R), Whitney Able
All The Boys Love Mandy Lane, 2006, USA
Under hela Mandy Lanes (Amber Heard) tid i high school har alla killarna i skolan suktat efter henne, medan Mandy har dissat dom och hängt med sin kompis Emmet (Michael Welch) istället. Sista året i high school umgås hon inte med Emmet längre, utan har istället blivit en del av det populära gänget i skolan. En helg lyckas tre poppiskillar och två poppistjejer dra med Mandy till en stor villa ute i ödemarken. Planen är att ha en sexig helg fri från föräldrar – och killarna slår vad om vem som blir den första att ta Mandys oskuld. Men gängets planer omkullkastas något av att de en efter en istället faller offer för en mystisk mördare.
Den enda som Mandy verkar intresserad av är en av poppistjejerna (spelad av Whitney Able). Hon försöker och misslyckas kyssa henne, men får i alla fall ha en väldigt lesbiskt laddad stund med tjejen ifråga; hon smeker hennes hår, pratar ömt med henne, och ahhhhh. Väldigt hett. Det är inga ”straight tjej som försöker kåta upp en kille genom att vara fejklebb”-fasoner, utan Mandy och bruden har sin lilla homo moment alldeles ensamma. Det fick mig i alla fall att tolka saken som att hela skolan hade misstolkat Mandys ointresse av det motsatta könet. En annan tillfredställande sak med den här filmen är att alla personer som jag störde mig på i den dog, och att Mandy var så fantastiskt konsekvent i sitt avvisande av alla idioter som drogs till henne. Annars brukar ett nej i filmer bara betyda ”uppvakta mig i några minuter till så säger jag ja, tihi”.
All The Boys Love Mandy Lane är på många sätt en typisk high school-skräckis. Den är stundom klyschig men också förvånande äcklig och läskig här och där. Detta kombinerat med en tystlåten men sympatisk garderobsflata i huvudrollen räckte för att underhålla mig, i alla fall. Bara att Mandy Lane inte ger efter för en enda kille ger filmen massor av queerpoäng i min bok. Tyvärr är slutet lite för WTF. Men se den ändå!
/Imdb/
/Miriam
Ai No Kotodama
22 maj, 2008 at 1:21 e m | In 2000-tal, Japan, bögkyss, drama, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, japanska, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, romantik | 3 CommentsTags: Hidenori Tokuyama, Kei Kaneda(R), Saito Yasuka
Ai no Kotodama, 2008, Japan
Tashibana Miyako (Saito Yasuka) och Ootani Shinya (Hidenori Tokuyama) har varit garderobspojkvänner och bott tillsammans i två år, och nu – lagom till Tashibanas födelsedag – börjar bråken komma oftare. Det blir inte enklare av att de träffar på sin gamla klasskompis Mizusawa på stan heller och att hon visar intresse för Tashibana. Ootani blir svartsjuk och butter när hans pojkvän börjar ha kul med Mizusawa och hennes väninna, och förhållandet känns hotat. De planerar att flytta isär…
De flesta gayfilmer jag sett fokuserar på att komma ut och att skaffa en partner, men den här handlar om att försöka få det förhållandet man redan har att fungera. Det är väldigt fint, romantiskt och dramatisk. Ja, det är verkligen drama drama drama! Sista halvtimman av filmen är som 20 olika alternativa slut som de lagt på rad. Det är snabba vändningar och sen visa ord från huvudpersonen och sen en vändning och sen en extra scen och sen en extra scen igen. Det gör att filmen känns mycket längre än de 70 minutrarna den är. Men kärleksscenerna gör allt värt. Skådespelarna är snygga som j-popstjärnor (Tokuyama är t.o.m. sångare) och de rör varandra så mjukt och kärleksfullt som om det vore på riktigt./imdb/
/Johnny
Kissing Jessica Stein
21 maj, 2008 at 3:34 e m | In 2000-tal, USA, drama, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, obesvarad kärlek, romantik | 3 CommentsTags: Charles Herman-Wurmfeld(R), Heather Juergensen, Jennifer Westfeldt
Kissing Jessica Stein, 2001, USA
Jessica Stein (Jennifer Westfeldt) är en judisk karriärskvinna i sina bästa år, men hon saknar en pojkvän tycker hon. En dag fastnar hon för en kontaktannons skriven av en kvinna (Heather Juergensen) och de träffar varandra och börjar dejta. Men Jessica är osäker på om det här med lesbisk kärlek är hennes grej och både den andra kvinnan och Jessicas manliga arbetskamrat hamnar i kläm.
Det här är en typisk söt girl meets girl-historia av Hollywoodkaraktär. Karaktärerna känns mänskliga, men det är ändå ett sockrigt glasyrlager över alltihopa. Ingen tycks vara homofobisk och alla tycks ha ganska glamourösa liv vilket gör att man bara kan engagera sig till en viss grad. Absolut värd att se dock eftersom det tycks finnas så få filmer om kärlek mellan kvinnor och jag har en känsla av att det här är en av de bättre./Imdb/
/Johnny
Nico & Dani
27 februari, 2008 at 9:03 e m | In 2000-tal, Spanien, bögkyss, bögsex, drama, droger, faghags, homoerotisk manlig vänskap, komedi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, romantik, spanska | Leave a CommentTags: Cesc Gay(M), Cesc Gay(R), Chisco Amado, Fernando Ramallo, Jordi Vilches, Mingo Ràfols, Pau Durà, Tomás Aragay(M)
Krámpack, 2000, Spanien
16-åriga Nico (Jordi Vilches) kommer och hälsar på den jämnåriga kompisen Dani (Fernando Ramallo) på sommaren. Dani har föräldrafritt och ser fram emot kvällarna då de alltid runkar av varandra oskyldigt och vänskapligt (de kallar sin hemliga sysselsättning för krámpack). Dani vill mer än att bara vara vänner, men Nico har som mål att bli av med oskulden med en tjej och det blir en mer och mer konstig stämning mellan vännerna. Miljöerna är vackra Spanien med sol och hav och grönska. Vardagen i den lilla byn är mysig och karaktärerna är avslappnade och verklighetstrogna. Jag gillar att huvudpersonen Dani är så rätt på och öppen och jag diggar verkligen att manusförfattarna heter Gay och Argay i efternamn. Det jag inte gillar är dessa jävla olyckliga kärlekshistorier. Ge mig en romantisk gayfilm som slutar i kärleksfullt sex!/Imdb/
/Johnny
När alla vet
20 februari, 2008 at 6:24 e m | In 90-tal, Norge, Sverige, bögkyss, drama, faghags, homoerotisk manlig vänskap, homoerotisk stämning, komedi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, obesvarad kärlek, svenska | 2 CommentsTags: Hampus Björck, Nicolai Cleve Broch, Svend Wam(R)
Sebastian/När alla vet, 1995, Sverige/Norge
Sebastian (Hampus Björck) är 16 år och kär i sin bästa kompis Ulf (den norske Nicolai Cleve Broch). Föräldrarna börjar undra varför han beter sig så konstigt och det blir en väldigt krystad stämning: ”Ni fattar ju ingenting!” skriker Sebastian.
Jag har hört dåliga recensioner av den här filmen och ja, jag förstår dem – filmen är väldigt B och skådespelarna och regin är inte direkt toppklass, men tanken är god. Historien är söt och själva reaktionerna vännerna och föräldrarna får när de får höra Sebastians hemlighet är väldigt naturliga. Till skillnad från de flesta komma-ut-filmer så ger den här en positiv och hoppingivande spark i rumpan och säger ”Kom ut nu! – Se, det är inte så farligt!”. Sen att huvudpersonen är väldigt snygg och sympatisk (trots tonårstrots) ger ju ”När alla vet” en extra stjärna./Imdb/
/Johnny
Angel
20 februari, 2008 at 2:21 f m | In 2000-tal, Belgien, Frankrike, Storbritannien, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk kvinnlig vänskap, homoerotisk stämning, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, obesvarad kärlek, recensioner | Leave a CommentTags: François Ozon(R)
Angel, 2007, Storbritannien/Belgien/Frankrike
Biografiskt om den mytomaniska 1800-talsförfattaren Angel. Angel växte upp i fattigdom men hittade redan som barn på att hon egentligen bodde i ett slott. På grund av sina litterära framgångar gick faktiskt Angels materialistiska drömmar i uppfyllelse. Men självklart visar det sig att pengar inte kan köpa lycka, och bla, bla, bla… I en liten biroll ser vi Angels lesbiska svägerska. Svägerskan är så patetiskt olyckligt förälskad i Angel att hon nöjt sig med att vara hennes hushållerska, för att ha en ursäkt att vara omkring henne hela tiden. Trots att det innebär att hon ständigt måste se sin bror tillsammans med Angel. De blir nära vänner men det intimaste svägerskan får uppleva är att massera Angels bara rygg. Jag blev besviken på Francois Ozons engelskspråkiga debut. Det känns som att en helt annan och mycket mer oerfaren regissör än den till fantastiska Tiden vi har kvar, har gjort Angel. Det är amatörartat på alla sätt; dåligt skådespeleri, dåligt utnyttjad låg budget… Det enda som är intressant är den vackra kostymen./Imdb/
/Miriam
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
