Butley (1974)
11 november, 2009 at 9:34 e m | In 70-80-tal, Kanada, Storbritannien, USA, drama, engelska, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, obesvarad kärlek, otrohet | 1 CommentTags: 1974, Alan Bates, Harold Pinter(R), John Savident, Michael Byrne, Richard O'Callaghan, Simon Gray(M)
Simon Grey’s Butley, 1974, Storbritannien/Kanada/USA
Regi: Harold Pinter
Manus: Simon Grey
Den här filmen är egentligen en pjäs och det märks. Allting utspelar sig under en dag i engelskaprofessor Ben Butleys (Alan Bates) liv och det är mestadels inne på hans kontor på skolan. Han både delar kontor och bostad med sin pojkvän Joey och filmen börjar med att han använder Joeys trubbiga rakhyvel och skär sig på kinden. Det är bloddroppen som får bägaren att rinna över och resten av dagen är Butley på dåligt humör, men man kan gissa att det är en del av hans personlighet också. Han är bittrare och otrevligare än Dr. Gregory House och Simon Cowell tillsammans! Han förlolämpar medarbetare, elever och folk på telefon. Han är svartsjuk på Joeys nya ”vän” Reg (Michael Byrne) och när hans fru (Susan Engel – som är skrämmande lik Helen Sjöholm) kommer och ber om skilsmässa säger han nej för att jävlas. Han kan inte ens komma ihåg namnet på sitt barn. Han är ett as, helt enkelt.
I stort sätt är det en välspelad film med smarta repliker, men som sagt är den väldigt teatralisk och jag har lite svårt för sådan. För att vara från 1974 är den förvånansvärt homocentrisk och inte så homofobisk som man skulle kunna förvänta sig. Förvänta dig ingen het gaysexscen bara.
/Johnny
Cabaret (1972)
6 november, 2009 at 1:15 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, USA, drama, engelska, historiskt tema, homoerotisk stämning, homofobi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, musikfilm, män i garderoben, otrohet, trans och queer, trekant/orgie/poly, tyska | 1 CommentTags: 1972, Bob Fosse(R), Christopher Isherwood(M), Helmut Griem, Jay Presson Allen(M), Joe Masteroff(M), Joel Grey, John Van Druten(M), Michael York
Cabaret, 1972, USA
Regi: Bob Fosse
Manus: Jay Presson Allen
När det kommer till vem som har skrivit den här filmen blir det lite krångligt. Från vad jag tagit reda på är filmen inspirerad av en musikal komponerad av låtskrivarparet Kander och Ebb – och de hade i sin tur baserat sin musikal på en pjäs av John Van Druten, som i sin tur var inspirerad av en bok av Christopher Isherwood. Någonstans har jag också läst att någon Joe Masteroff skrev en pjäs som är inblandad också, men detaljerna skiter jag i. Nu har ni fått era namedroppings.
Storyn är i alla fall att den amerikanska engelskaläraren Brian Roberts (Michael York) kommer till Berlin för att tjäna pengar på språklektioner och samtidigt lära sig lite tyska. Det är 1931 och nazismen växer diskret fram bakom hörnet, men på klubben Cabaret är det frisläppt. Där framträder den karismatiska Sally Bowles (gayikonen Liza Minelli) med sina dans- och sångnummer och när när hon märker att Brian är hennes nya hyresgäst bestämmer hon sig för att förföra honom. Han visar sig dock vara homosexuell, men Sally bestämmer sig för att han bara har haft dålig erfarenhet med kvinnor och fortsätter sina metoder. När hon väl fått honom på kroken träffar hon en mycket rikare man (Helmut Griem) som bjuder in dem båda till lyxliv på landet. Det blir nu osäkert vem som förför vem och ett slags ambivalent polyförhållande växer fram.
Gaydelen i den här filmen känns avslappnad för att vara 1972. Gamla Berlin var känt för att vara öppensinnat och homovänligt och trots att det är en amerikansk film från homofoba 70-talet så känns det som att filmen skulle kunnat vara gjord idag. Jag skulle i och för sig inte haft något emot lite mer passionerad man-on-man action, och det skulle inte heller ska skadat med några fler musikalnummer.
/Johnny
Kids in the Hall (1988-1995)
25 juni, 2009 at 2:31 e m | In 70-80-tal, 90-tal, Kanada, MSM, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, bögkyss, bögsex, engelska, fjollor, gay bashing, hiv/aids, homobröllop, homoerotisk manlig vänskap, komedi, kortfilm/sketch, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, manlig prostitution, män i garderoben, otrohet, trans och queer, trekant/orgie/poly | 1 CommentTags: 1988, 1989, 1990, 1991, 1992, Bruce McCulloch, Dave Foley, Kevin McDonald, Mark McKinney, Scott Thompson
Låt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller ”Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad. Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten ”Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.
/Johnny
Go (1999)
2 april, 2009 at 7:26 e m | In 90-tal, USA, action/äventyr, bögkyss, drama, engelska, homoerotisk stämning, komedi, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, män i garderoben, otrohet, roadmovie, trekant/orgie/poly | 1 CommentTags: 1999, Doug Liman(R), Jay Mohr, John August(M), Scott Wolf, Shann Beeman, William Fichtner
Go, 1999, USA
Regi: Doug Liman
Ett gäng parallellhistorier som alla utspelar sig en natt och är kopplade till knarkhandel. Langaren Simon (Desmond Askew) sticker till Las Vegas med ett gäng vänner och den vräkningshotade kollegan Ronna (Sarah Polley) tar över hans arbetspass på närbutiken. Men när två kunder frågar var man kan få tag i Simon så ser hon chansen att sälja dem lite ecstasy direkt och tjäna en summa på det också. Hon kontaktar Simons dealer för att köpa lite och här börjar en helvetesnatt.
En av parallellhistorierna är berättat från knarkköparna Adam (Scott Wolf) och Zacks (Jay Mohr) perspektiv. De blir uppraggade av sin manliga arbetsgivare (William Fichtner) och han bjuder hem dem till sin fru på middag. De blir väldigt nervösa av framfusigheten och det är en rolig twist på det där också. Resten av filmen känns väldigt independentfilm, men ändå rätt kvalitativ för att vara sådan. Jag gillar i allafall queerdelen. En kul detalj är att en homosexuell hårstylist i filmen spelas av en hårstylist (Shann Beeman) och inte av en skådespelare. ”Visdomsorden” i slutet kunde de dock skippat eftersom slutsatsen ändå blir en icke-ställning till knarkfrågan.
/Johnny
Broken Sky (2006)
30 januari, 2009 at 9:40 e m | In 2000-tal, Mexico, bögkyss, bögsex, drama, konstfilm, långfilm, man+man, otrohet, romantik, spanska | Leave a CommentTags: 2006, Alejandro Rojo, Fernando Arroyo, Julián Hernández(M), Julián Hernández(R), Miguel Ángel Hoppe
El cielo dividido, 2006, Mexico
Regi: Julián Hernández
Gerardo (Miguel Ángel Hoppe) och Jonás (Fernando Arroyo) är förälskade och kan inte hålla händerna borta från varann. Det enda de gör är att kyssas och ha sex. Ända tills Jonás en utekväll dansar med en annan, och blir besatt av tanken på att träffa honom igen. Jonás börjar avvisa Gerardo, som i sin tur gör allt för att behålla Jonás: han klänger och klänger, men det hjälper inte. När Gerardo (till slut) lämnar Jonás och blir ihop med Sérgio (Alejandro Rojo), kommer Jonas på att han visst ville ha Gerardo i alla fall.
Ja, vad ska man säga… Broken Sky pendlar mellan att vara vacker, laddad, erotisk, långtråkig och oerhört frustrerande, allt på en gång. I början påminns man om hur det är att vara förälskad, när hela världen kretsar kring den älskade, och det är den bästa delen av filmen. För ju längre den håller på (och den är låång), desto mera frustrerande blir tystnaden mellan karaktärerna. Tystnaden är förstås avsiktlig, och i de bästa stunderna blir filmen lite som en dans, där karaktärerna uttrycker känslor utan ord. Men det blir för mycket i längden, och till slut tänker jag bara: ”Men kan ni inte ta och prata med varandra och reda ut det här?” I slutet orkar jag knappt bry mig längre, jag fattar inte kronologin och nästan inte vem som är ihop med vem. Voice over-speakern är ganska överflödig och musiken försöker driva mig till vanvett. Ett stort plus dock för att karaktärerna är så öppna: det hånglas vilt utomhus, på klubbar, i skolan etc. utan att någon verkar bry sig. Gerardo liknar förresten Kevin Borg lite grann tycker jag.
The L-Word (2004)
21 december, 2008 at 10:58 e m | In 2000-tal, USA, drama, droger, engelska, flatkyss, flatsex, homoerotisk kvinnlig vänskap, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, obesvarad kärlek, otrohet, romantik, straighta som låtsas vara gay, trekant/orgie/poly, tv-serie/såpa | 1 CommentTags: Erin Daniels, Ilene Chaiken (M), Jennifer Beals, Karina Lombard, Katherine Moennig, Laurel Holloman, Leisha Hailey, Mia Kirshner
The L-Word, 2004 (första säsongen), USA
Skapad av: Ilene Chaiken
L-Word kretsar kring ett gäng lesbiska/bisexuella kvinnor i Los Angeles: Bette (Jennifer Beals) och Tina (Laurel Holloman) som försöker skaffa barn, Alice (Leisha Hailey) som har svårt att få något förhållande att fungera, tennisstjärnan Dana (Erin Daniels) som gör tappra försök att komma ut ut garderoben, Marina (Karina Lombard) som driver caféet The Planet och så tuffa Shane (Katherine Moennig) som är frisör och ser ut som en rockstjärna.
Första säsongen börjar med att författaren Jenny (Mia Kirshner) kommer till stan för att slå sina påsar ihop med pojkvännen Tim. På en fest träffar hon Marina som med sin förföriska bokcirkel lyckas locka över henne till andra sidan…
Serien inehåller så många karaktärer att det först är svårt att hålla isär dem, speciellt eftersom vissa liknar varandra. Kvaliten på avsnitten är lite ojämn, och karaktärerna något för stereotypa för min smak: Vi har paret Bette och Tina, där Tina är hemmafru och Bette den karriärinriktade försörjaren, aningens okänslig men med ett hjärta av guld; hjärtekrossaren Shane, en casanova med trassligt förflutet; Marina, den flamenco-osande femme fatalen; Jenny, den djupa (och superpretentiösa) författaren osv… Samtidigt är det en intressant twist att kvinnor spelar klassiskt manliga stereotyper.
Jag blir trots allt fast: det glimtar till, man skrattar och vill veta hur det går. Och det är många heta scener och snyggingar. Shane ska vi inte tala om – hon kan vara het nog för sex säsonger, tror jag!
Berlinerpopplarna (2007)
14 december, 2008 at 8:08 e m | In 2000-tal, Norge, bögkyss, drama, homofobi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig homosexualitet, man+man, manlig homosexualitet, miniserie, män i garderoben, obesvarad kärlek, otrohet, regnbågsbarn, religion, romantik | 1 CommentTags: Anders T. Andersen(R), Anne Klovholt(M), Åse Vikene(M), Jon Øigarden, Morten Rose, Sirin Eide(R)
Berlinerpoplene, 2007, Norge
Regi: Anders T. Andersen (avsnitt 1-3) och Sirin Eide (avsnitt 4-6)
En vecka innan jul får 80-åriga Anna, kvinnan som med järnhand styrt sin familj, stroke på släktgården Neshov på Bynäset utanför Trondheim. Tor (Nils Sletta), som stannat kvar och drivit gården med föräldrarna, ringer efter sin dotter Torunn (Andrine Sæther) som han knappt haft någon kontakt med. När Anna dör tvingas medlemmarna i familjen samman, och bröderna Margido (Bjørn Sundquist), Erlend (Jon Øigarden) och Tor kan inte längre undvika att konfronteras med varandra och med sin far. Det dröjer inte länge förrän familjehemligheter börjar komma upp i ljuset.
Jag tycker att de första tre avsnitten var bäst – då är relationen mellan familjemedlemmarna i fokus och spänningen kvarstår: Hur har det blivit som det blivit? Varför är relationerna så ansträngda? Varför rymde Erlend från gården för att aldrig vilja komma tillbaka?
Jag läste just att tv-serien bygger på två böcker (Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna av Anne B. Ragdes) och det kan förklara varför det kom som en upplösning i tredje avsnittet – det var antagligen upplösningen på den första boken. I de tre följande avsnitten tappade berättelsen lite fart. Dock fick bögparet Erlend och Krumme lite större utrymme i senare halvan av serien, där de funderar på att skaffa barn.
Verkar som att det kan komma en fortsättning!
/Bobbi
Mannen som älskade Yngve (2008)
9 december, 2008 at 12:06 f m | In 2000-tal, Norge, bögkyss, drama, droger, homoerotisk stämning, komma ut, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, otrohet, romantik | 8 CommentsTags: Ole Christoffer Ertvaag, Rolf Kristian Larsen, Stian Kristiansen(R), Tore Renberg(M)
Mannen som elsket Yngve, 2008, Norge
Regi: Stian Kristiansen
Det är 1989 och Jarle Klepp (Rolf Kristian Larsen) har tillsammans med Helge (Arthur Berning) bildat ett punkband som snart ska ha sin första spelning. Jarle har dessutom fått sin drömtjej, tuffa Katrine (Ida Elise Broch) och tillsammans lyssnar gänget på musik, festar och repar. Så börjar Yngve (Ole Christoffer Ertvaag) i klassen. Yngve är helt annorlunda, han gillar synthpop, spelar tennis och tittar på moln. Och Jarle blir förälskad.
1989 var jag femton och hade just upptäckt musiken, så när filmen inleds med Stone Roses och med att Jarle diskuterar Jesus & Mary Chain med Helge så vet jag – det här blir en nostalgitripp med idel favoriter som REM, The Cure, Buzzcocks etc. Även utan det skulle igenkänningsfaktorn vara hög i de pinsamma och tonåriga/roliga situationerna. Men det finns också många fina scener, som när Yngve i duschen efter gympan ska mäta hur lång tid Jarle kan hålla andan, och Jarle tar tag i Yngves händer för att klara det. Det är deras första riktiga möte.
Ibland blir det lite segt. Jarle trånar efter Yngve och våndas över förhållandet med Katrine som han också tycker mycket om. Ingen lyssnar riktigt av föräldrar eller vänner, och allt ställs till sist på sin spets under en urartad fest efter bandets första spelning. Slutet är väldigt fint.
/Bobbi
Rocky Horror Picture Show (1975)
1 december, 2008 at 6:26 e m | In 70-80-tal, MTF transvestiter/drag queens, Storbritannien, USA, bögsex, engelska, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, könsförväxling, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, otrohet, rysare/gore, sci-fi/fantasy, trans och queer, trekant/orgie/poly | Leave a CommentTags: Barry Bostwick, Jim Sharman(M), Jim Sharman(R), Nell Campbell, Patricia Quinn, Peter Hinwood, Richard O'Brien(M), Tim Curry
The Rocky Horror Picture Show, 1975, Storbritannien/USA
Regi: Jm Sharman
Det blivande äkta paret Janet (Susan Sarandon) och Brad (Barry Bostwick) kör fast i ovädret och letar sig till ett spöklikt slott i närheten för att låna en telefon. Där träffar de på den mystiske vetenskapsmannen Dr. Frank-N-Furter (Tim Curry) som är en ”sweet transvestite from Transsexual, Transylvania”. Han låter dem inte ringa något samtal, utan visar dem istället sitt största experiment: den konstgjorda och muskulösa drömmannen Rocky Horror (Peter Hinwood).
Rocky Horror är nog den queeraste musikalen jag känner till – och den är över 30 år gammal! Huvudpersonen är en dominant bisexuell man i raffset som skapar en manlig älskare åt sig själv och har ett förflutet med nästan alla i huset. Han lyckas även få Janets fästman Brad i säng. I ”Touch-a Touch-a Touch me” får Janet sjunga ut sin kvinnliga sexualitet (”I’ve got an itch to scratch, I need assistance”) medan Magenta (Patricia Quinn) och Columbia (Nell Campbell a.k.a. Little Nell) upphetsat bevakar henne och Rocky som om de vore en porrfilm. Låten ”Don’t dream it – be it!” är en hymn om transvestitisk fetischism och i slutet blir det en het och vacker orgie i en pool innan Dr. Frank tvingas återvända till sin hemplanet. En B-rysar/sci-fi/komedi/musikal-klassiker värd att se flera gånger!
/Johnny
Tipping the Velvet (2002)
1 december, 2008 at 3:23 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Storbritannien, drama, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, kvinnor i garderoben, könsförväxling, manlig bisexualitet, miniserie, otrohet, romantik, trans och queer, våldtäkt | Leave a CommentTags: 2002, Alex Kelly, Andrew Davies(M), Anna Chancellor, Diane Beck, Geoffrey Sax(R), Janet Henfrey, Jodhi May, Keeley Hawes, Rachael Stirling, Sally Hawkins, Sarah Waters(M)
Tipping the Velvet, 2002, Storbritannien
Regi: Geoffrey Sax
Nan Astley (Rachael Stirling) är en flicka som bor hos sina ostronplockande (!) föräldrar på kusten. En dag kommer en cirkus till staden och huvudnumret är dragkungen Kitty Butler (Keeley Hawes) som charmar alla lantisflickor med röda roser. Nan faller för henne pladask och vetskapen om vad som döljer sig innanför charmörens kostym gör det t.o.m. mer spännande. Hon följer Kittys cirkussällskap och börjar klä sig som man själv (utan att vara transsexuell) för att tjäna pengar och den queera undergroundscenen i 1800-talets viktorianska England öppnar sig för henne.
I tre timlånga delar får vi följa Nans liv och lustar. Hon prostituerar sig till både kvinnor och män (utklädd till ung pojke), är med i S&M-rollspel och har en gudomlig tur att alla kvinnor hon möter är lesbiska och att typ ingen är homofob. Det är som en femmeslashers dröm och ibland känns det helt osannolikt, trots att Sarah Waters, som skrev boken som filmen bygger på, forskat mycket om den viktorianska eran. Men vad ska man med sannolikhet till? Fram med erotiska fantasier som involverar vackra kvinnor som bara har ögon för varandra! Minuspoäng för överdramatiska reaktioner och för att Nan har en konstig röst.
/Johnny
Farligt möte (1998)
1 december, 2008 at 1:05 e m | In 90-tal, USA, bögkyss, engelska, homoerotisk stämning, långfilm, man+man, män i garderoben, otrohet, thriller/deckare, trans och queer | 2 CommentsTags: 1998, Adam Coleman Howard(M), Adam Coleman Howard(R), Alan Rickman, Justin Lazard(M), Norman Reedus
Dark Harbor, 1998, USA
Regi: Adam Coleman Howard
Det gifta paret David (Alan Rickman) och Alexis (Polly Walker) åker ut till sin sommarstuga i ösregnet men missar dagens sista båt då de påträffar en ung kille som ligger och sover vid vägkanten. Alexis blir orolig men killen (Norman Reedus) säger åt dem att inte ringa polisen utan bara lämna honom. När paret anländer till ön nästa dag så stöter de på killen igen under mystiska omständigheter. Alexis låter honom bo tillsammans med dem i sin faders stuga men hennes man är inte allt för glad över det. Snart börjar stämningen bli spänd och man förstår att något hemskt kommer att hända…
Det här är en riktig TV-thriller med allt TV innbär i motsats till bio, men trots att den låga budgeten skiner igenom så lyckas den med att åstadkomma det den ska: man sitter spänd av förväntan och nervositet och man förstår inte riktigt vad det är man är rädd för. Hela filmen är psykologisk-thriller-erotisk och ett queert inslag är när Alexis och killen har något slags rollspel där de spelar sitt motsatta kön. Det finns även ett rent homoinslag, men jag vill inte avslöja för mycket eftersom genren inte tillåter det. Jag kan ju bara säga att det är hawt!
/Johnny
Top Model 5
3 oktober, 2008 at 11:56 f m | In 2000-tal, USA, dokusåpa, engelska, flatkyss, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, otrohet | 2 CommentsTags: Kim Stolz, Sarah Rhoades
Jag kollar på Top Model 5-repriser nu (3:an, 16.00 vardagar, repris morgonen efter kl 08.55) och det är med en lesbisk deltagare som heter Kim. I avsnitt 3 hånglade deltagaren Sarah med henne ”på skoj” och i avsnitt 4 hade de värsta romansen och låg och hånglade i sängen på natten. Sarah berättade för kameran att hon kände sig attraherad av Kim, men Kim verkade värsta whatever. Tyvärr åkte Sarah ut i samma avsnitt. Visserligen inte oförtjänt, men jag hade gärna sett en längre romans.
/Johnny
En förlorad värld (2008)
29 september, 2008 at 12:28 e m | In 2000-tal, Storbritannien, bögkyss, drama, droger, engelska, historiskt tema, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, otrohet, religion, romantik | 4 CommentsTags: Matthew Goode, Ben Whishaw, Joseph Beattie, Julian Jarrold(R), Andrew Davies(M), Jeremy Brock(M), Evelyn Waugh(M)
Brideshead Revisited, 2008, Storbritannien
Charles Ryder (Matthew Goode) återvänder till en plats från sin ungdom och gamla minnen återupplivas. Han minns hur han började umgås med överklasskillen Sebastian Flyte (Ben Whishaw) på Oxford och hur deras vänskap växte till en oskyldig romans. Han minns också att han fick träffa resten av den extremt katolska familjen Flyte och hur allt bara blev mer och mer komplicerat då deras klassbakgrund och religion ständigt krockade och han dessutom blev romantiskt intresserad av Sebastians syster Julia (Haylay Atwell).
Jag som har sett serien från 1981 blev mycket glad när jag insåg att det 11 timmar långa sömnpillret skulle kapas ned till en lagom långfilm. Jag var däremot orolig över hur smidigt det skulle skötas och om mycket av det homoerotiska skulle klippas bort, men min oro var obefogad: den här filmatiseringen sammanfattar det viktigaste och innehåller till och med en gaykyss! Dock är det heterokonstellationen som får den utdragna kärleksscenen, och i slutet när de två kärleksaffärerna ställs mot varandra framstår den homosexuella som sjuklig och olycklig.
Jag är även fascinerad över hur de lyckats hitta look-alikes av alla gamla skådespelare från 80-talsserien förutom Sebastian som inte ens fått samma hårfärg. Charles karaktär är en av de mest intresssanta i filmhistorien. Han är en ganska passiv åskådare, men det är det fina med honom. Han får hårdare och mer bestämd touch här än i serien, men man lär aldrig riktigt känna honom. Han får symbolisera stereotypen av bisexualitet: kan inte bestämma sig och vet inte vem han är. Han kan dock tillsist kritisera religionen som brutit ned hans vänners självförtroende och man kan ana att mötet med dessa förändrat hans liv och personlighet.
/Johnny
Apartment Zero (1989)
29 september, 2008 at 11:39 f m | In 70-80-tal, Argentina, MTF transvestiter/drag queens, MTF-transsexuella, Storbritannien, boytouching, engelska, homoerotisk manlig vänskap, homofobi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, män i garderoben, otrohet, romantik, thriller/deckare, trans och queer | 1 CommentTags: 1989, Colin Firth, Fabrizio Bentivoglio, Hart Bochner, Martin Donovan(M), Martin Donovan(R)
Apartment Zero, 1989, Storbritannien/Argentina
Adrian LeDuc (Colin Firth) hyr ut sin mentalsjuka mammas rum och den flirtiga och trevliga hunken Jack (Hart Bochner) flyttar in. Det homosexuella intresset verkar mycket ömsesidigt, men det är värsta angsty och Adrian vill ha Jack för sig själv medan Jack är bisexuell och knullar runt. Adrians intresse för Jack blir i alla fall snart en besatthet men han anar också att hans hyresgäst döljer något för honom. Omgiven av skumma grannar (bl.a. en transkvinna som alla oförklarligt hatar) och ingen att lita på blir Adrian bara mer och mer paranoid och lik sin mamma.
Alltså, hahahahahahahha! Jag vet verkligen inte vad jag ska säga om den här filmen. Jag vet inte om den var extremt dålig eller en av mina favoritfilmer. Colin Firth är så jävla söt och bra och homoerotiken är så tillfredsställande, men i övrigt är allt bara så jävla skumt och teatraliskt. Jag blev livrädd redan första minutrarna på grund av den skumma musiken och det skrämmande usla skådespeleriet från vissa skådespelare. I slutet blev allt så extremt att jag bara kunde skratta. Vissa scener förväntade jag mig att någon skulle vakna upp ifrån som om det vore en dröm, men filmen bara fortsatte. När filmen tog slut kunde jag bara skaka på huvudet och flina. Det bara osade B-film och homo- och transfobi. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka.
/Johnny
Skenbart
15 september, 2008 at 5:44 e m | In 2000-tal, Sverige, flatkyss, historiskt tema, homoerotisk stämning, komedi, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnor i garderoben, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, otrohet, religion, svenska, thriller/deckare | Leave a CommentTags: Anna Björk, Gösta Ekman, Kristina Törnqvist, Lars Amble, Lena Nyman, Peter Dalle(M), Peter Dalle(R)
Skenbart – en film om tåg, 2003, Sverige
Det är 40-tal, kriget är slut och svärmorsdrömmen Gunnar (Gustaf Hammarsten) säger upp sitt jobb på tidningen för att resa ut i världen. Men det är som om en förbannelse drabbar honom i samma ögonblick, och när han kliver på tåget till Berlin så tycks allt gå åt helvete där han stryker fram – han som bara vill väl! I hans kupé sitter Pompe (Gösta Ekman) och Sixten (Lars Amble) – ett äldre homosexuellt par som inte direkt är lyckliga tillsammans – och i en annan kupé sitter en biljettlös och skenhelig katolik (Magnus Roosman) med sin älskarinna (Anna Björk) och planerar mord på sin fru (Kristina Törnqvist) som sitter i kupén bredvid tillsammans med en mycket intressant äldre kvinna (Lena Nyman). I godsvagnen ligger flyktingar och våndas och nunnorna tycks ha tappat tron. Den pedantiske konduktören (spelad av Peter Dalle som också skrivit manus och regisserat) glider runt med bister min och ser till så att alla sköter sig.
Den här svartvita rullen växlar mellan att vara fars, svart komedi och en psykologisk thriller i Hitchcock-anda. Skådespelartalangerna pendlar också – mellan dåligt och mediokert – men Nyman och Ekman är bra som vanligt. Robert Gustafsson är ovanligt jobbig i rollen som den otursdrabbade och omkringsnubblande krigsveteranen – det är som om han hade mutat in sig i Dalles manus.
Om man kollar på HBT-innehållet så har det en ovanligt stor och öppen roll för att vara svensk film. Det finns förutom bögar även med en lesbisk del, men jag vill inte avslöja mer än så.
/Johnny
De-lovely
15 september, 2008 at 1:07 e m | In 2000-tal, Storbritannien, USA, asexualitet, bögkyss, bögsex, drama, engelska, faghags, historiskt tema, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, musikfilm, otrohet, regnbågsbarn | Leave a CommentTags: Edward Baker-Duly, Irwin Winkler(R), James Wilby, Jay Cocks(M), Kevin Kline, Kevin McKidd
De-Lovely, 2004, USA / Storbritannien
Historien om 1900-talskompositören Cole Porters liv berättas i denna film. Cole (spelad av Kevin Kline) hade ingen vidare röst, men hans charm och låtskrivande imponerar bl.a. 30-40-talets Hollywood och hans fru Linda (snygga Ashley Judd). Porter var ganska öppet bisexuell (eller homosexuell) och hans fru säger ”let’s just say that you like men better than I do”. Med det uttalandet kan man undra om hon också föredrar ”sitt eget kön” eller om hon är asexuell. Genom filmen är hon i alla fall trogen Cole men förbittras av hans ständiga hunger efter manligt kött (bl.a. Edward Baker-Duly och James Wilby).
Hela filmen känns halvhjärtad och skämten är typ akademikerhumor från 10-talet. Flera popstjärnor (bl.a. Robbie Williams, Alanis Morissette, Elvis Costello och Sheryl Crow) är med och framför Porters låtar i filmen, men det blir ganska mycket blaha-blaha. Huvudpersonernas livsöden engagerar inte och man undrar då och då varför de valde just den här gamla kändisen att göra film om. Jag är glad att hans sexualitet inte blev bortcensurerad, men det slutnotan blev ändå klyschan att bisexuella inte kan vara trogna och att den äkta kärleken var mellan makarna Cole och Linda.
/Johnny
Patrik 1,5
29 augusti, 2008 at 4:01 e m | In 2000-tal, Sverige, bögkyss, bögsex, drama, droger, gay bashing, homobröllop, homofobi, komedi, långfilm, man+man, manlig bisexualitet, manlig homosexualitet, otrohet, regnbågsbarn, romantik, svenska | 8 CommentsTags: Ella Lemhagen(R), Ella Lemhagen(M), Gustaf Skarsgård, Torkel Petersson, Kristian Lima de Faria
Patrik 1,5, 2008, Sverige
I ett idylliskt bostadsområde någonstans i Sverige flyttar det äkta paret Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson) in. De har stått i adoptionskö länge och längtan efter en ”riktig” familj är stark. Sven har ett tonårig dotter med sin förra fru, men för Göran blir det första gången. Efter en lång tids väntan så får de äntligen hem ett brev där de blir lovade en Patrik på ett och ett halvt år. Lyckan är enorm tills det en dag ringer på dörren och de istället för en söt liten bebis får hem en homofobisk ungdomsbrottsling (Thomas Ljungman). De har fått fel Patrik! Sven faller tillbaka i sina gamla destruktiva beteendemönster med våld och alkohol och Göran ser ingen annan utväg än att kasta ut sin man trots att han själv också känner sig ensam och förtvivlad. I samma veva börjar den dolda homofobin komma till (den välpolerade) ytan i kvarteret och Göran får fråga sig själv vad det egentligen är för slags familj han är ute efter.
Trots den mörka beskrivningen jag just gjorde av handlingen så är det en komedi och en feel-good-film. Personkemin är stark mellan Skarsgård och Peterson och vi får se vågade kärleksscener och många passionerade kyssar. Skådespelet är väldigt bra för att vara en svensk film, eller åtminstone är det perfekt anpassat till genren. Undantagen är den bittra exfrun Eva, spelad av Annika Hallin. Amanda Davins tonårskaraktär som kan framstå som en aning tillgjord, men det kan vara brister i Ella Lemhagens manus och regi också.
Jag gillar att Sven är bisexuell, men han är tyvärr den negativa bistereotypen – den karaktärslösa personen som inte vet vad han vill, som inte kan motstå frestelser och som inte går att lita på. Det är synd att bisexuella nästan alltid framställs så, men det är en relativt liten detalj i en film som ändå känns som en god diplomat för gaysamhället – i alla fall för de som vill poängtera att ”bögar är precis som du och jag”. Acceptans på normens villkor, javisst! I alla fall om det blir en sån här bra film av det.
/imdb/
/Johnny
101 Reykjavík
27 juni, 2008 at 7:43 e m | In 2000-tal, Island, drama, droger, flatkyss, flatsex, homobröllop, isländska, komedi, komma ut, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, kvinnlig homosexualitet, långfilm, otrohet, regnbågsbarn | Leave a CommentTags: Victoria Abril, Baltasar Kormákur(R), Hallgrímur Helgason(M), Baltasar Kormákur(M), Hanna María Karlsdóttir, Lísa Kristjánsdóttir
101 Reykjavík, 2000, Island/Danmark/Norge/Frankrike/Tyskland
Hlynur (Hilmir Snær Guðnason) är en riktig slackernörd som i trettioårsåldern fortfarande bor hos sin mor (Hanna María Karlsdóttir) i en trång lägenhet. Det är en snöig och hård vinter och varje dag går ut på att festa inne i stan eller att ligga och runka i de skitiga lakanen. En dag kommer mammans spanska väninna Lola (Victoria Abril) på besök och Hlynur blir kåt på henne. Men hans one-night-stand Hófi påstår att hon är med barn och Lola berättar att hon är lesbisk och sen går det bara utför…
Det är en mycket speciell och mysig film på ett nordiskt sätt. Homosexualiteten känns som ett naturligt inslag, men i slutet tycks det hända lite för mycket samtidigt. Jag gillar för övrigt hur de använde The Kinks-låten ”Lola” genom hela filmen fast i olika instrumentala stilar. Gillade du Populärmusik från Vittula så gillar du nog den här./Imdb/
/Johnny
Frida
27 juni, 2008 at 6:11 e m | In 2000-tal, FTM-transpersoner/drag kings, Kanada, Mexico, USA, drama, engelska, flatkyss, flatsex, historiskt tema, homoerotisk stämning, kvinna+kvinna, kvinnlig bisexualitet, långfilm, otrohet, trans och queer | Leave a CommentTags: Ashley Judd, Clancy Sigal(M), Hayden Herrera(M), Julie Taymor(R), Karine Plantadit-Bageot, Saffron Burrows, Salma Hayek
Frida, 2002, USA/Kanada/Mexiko
Det här är historien om konstnärinnan Frida Kahlos dramatiska liv och död. Hon är med om en hemsk olycka som får henne att bli sängliggande. Att måla ut sin smärta på duk blir hennes räddning. När hon blir frisk nog att gå så möter hon på den kommunistiska konstnären Diego Rivera och de blir älskare, gifta och vänner om vartannat. Mellan omgångarna så är Frida öppet bisexuell och har sex med flera olika kvinnor och män. Man får både följa hennes känsloliv och konstnärsskap, och vissa scener är rakt av kopierade från hennes konstverk.
Den här filmen känns verkligen. Den pulserar av värme, smärta, kärlek, sex, ilska, frustration och allt annat. Salma Hayek spelar Frida Kahlo på ett helt fantastiskt sätt. Och scenerna hon har med de vackra kvinnorna Ashley Judd, Saffron Burrows och Karine Plantadit-Bageot (som spelar någon Josephine Baker-typ) bara ångar av erotik – helt ocensurerat och passionerat. Förövrigt är hela filmen väldigt estetiskt tilltalande. Du måste se den! Om inte annat för den queera allmänbildningen!/Imdb/
/Johnny
Making Love
3 juni, 2008 at 7:54 e m | In 70-80-tal, USA, bögkyss, bögsex, drama, engelska, homofobi, komma ut, långfilm, man+man, manlig homosexualitet, otrohet, romantik | Leave a CommentTags: A. Scott Berg(M), Arthur Hiller(R), Barry Sandler(M), Harry Hamlin, Michael Ontkean
Making Love, 1982, USA
Zach (Michael Ontkean) är lyckligt gift med sin fru Claire (Kate Jackson). Han är en lyckad doktor och hon är en lyckad TV-producent och de tycks ha ett perfekt liv tillsammans. Men när Zach träffar den bohemiske författaren Bart (Harry Hamlin) så bryts harmonin. Bart är homosexuell och han får Zach att börja tvivla på sin egen sexualitet – kan han själv vara gay eller är han bara lite nyfiken? (Bisexualitet nämns aldrig). Zach inser att han måste göra ett val – ska han stanna hos Claire eller ska han offra henne och den trygghet de har tillsammans för en man som visserligen är attraherad tillbaka men som helst vill vara lycklig singel livet ut?
Människorna i den här filmen framställs som mycket mänskliga, och – jag beklagar att jag tänker använda det här ordet som något positivt – normala. Zachs förvirring känns förståerlig och Bart uttrycker sitt känslomässiga behov av frihet utan att vara ett totalt as. Och att Claire inte uttrycker misstankar på en gång känns normbrytande för såna här filmer – annars brukar folk i garderobshomosexuellas omgivning alltid fråga ”Vad är det med dig? Du har blivit så konstig! Vad är det du döljer?”. Det som kan kännas överdrivet i ”Making Love” är att alla är som bomber som detonerar så fort någon säger något som kan tolkas negativt. Alla tar så illa upp och börjar skrika direkt. Men det kan förklaras av att både Claire och Zach är i pressade situationer; hon känner sig stressad på jobbet och han är rädd att hans hemlighet ska komma ut.
För att förstå den här filmens storhet måste man kolla på de andra amerikanska filmerna som tog upp homosexualitet under samma era. Hollywoods 70- och 80-tal är lika kända för sina homofobiska undertoner (homofobpanik som naturlig följd av glamrocksandrogyner och den sexuellt frisläppta hippieeran) som sina glittrande porslinständer. Homosexuella framställdes mest som patetiska psykopater och sexualbrottslingar. Till och med efter denna film (som kom samma år som AIDS fick sitt namn) var det ganska ont om bra Hollywoodfilmer med HBT-tema i tio år. Storbritannien var långt före med att visa (någorlunda) kärleksfulla porträtt av homosexuella par. Jag tror jag har hört någonstans (troligtvis i dokumentären The Celluloid Closet) att kyssen i den här filmen är Hollywoods första passionerade och ömsesidiga bögkyss./imdb/
/Johnny
-
Senaste kommentarer
Blogga med WordPress.com. | Theme: Pool by Borja Fernandez.
Entries and comments feeds.
