Länkar är allt ni får, för detta är en stressig högtid!

Julafton

Holiday in Handcuffs
Sagan om de två tornen
Döda poeters sällskap

Juldagen

Sagan om konungens återkomst

Annandagen

Tomten är far till alla barnen
Waking the Dead

Take my sex away, 2007, Sverige

Regi: Lovisa Elwerdotter, Anna Eborn, Tove Pils

”Det finns ingen väg tillbaka när man väl har vikt av från den väg man förväntas gå. Jag vill hitta den jag är, någon annanstans, gå över gränser och hitta det jag tycker om och som gör mig lycklig.”

En kortdokumentär som är ett porträtt av en som varken känner sig som kille eller som tjej. Filmen är ett inblick i personens liv med inslag från bl a en boxningshall och en burleskfest. Jag gillar mycket att huvudpersonens könstillhörighet hålls oklar genom filmen. Fin och queer liten film som förtjänar att ses av fler!

/Bobbi

Cat on a Hot Tin Roof,  1958, USA

Regi och manus: Richard Brooks (efter en pjäs av Tennessee Williams)

Det gamla American football-proffset Brick (Paul Newman) är på besök  hos sina föräldrar eftersom hans pappa (kallad Big Daddy) fyller år och det ryktas om att han också är döende. Brick har med sin fru Maggie (Elizabeth Taylor) och brorsan Gooper har med sin näsvisa fru Mae  och fem ohyfsade ungar som alla har ”hundnamn”. Det här är troligtvis en av de första dysfunctional family-dramerna – Brick är alkholist och gillar varken sin fru eller sin pappa och Mae försöker ställa sig in och Maggie hatar henne och pappan förnekar att han ska dö och passar på att visa hur lite han tycker om sina barnbarn. Drama drama – men så är den också baserad på en pjäs av Tennessee Williams.

Hela den här filmen är en enda stor metafor för homosexualitet. Nej, inte det som jag just berättade utan det finns en viktig kärna i den här historian och det är anledningen till Bricks alkoholism. Man får snart veta att han brukade ha en killkompis som hette Skipper (vilka j-a namn de har alltså!) och att denne dog för ett tag sedan. När han kommer upp som samtal blir det tydligare varför Brick inte vill ha sex eller barn med Maggie – hon tycks bara vara hans ”skägg”. Brick beskriver deras giftermål som en ”överenskommelse” och Maggie säger ”Skipper ville inte att du och jag skulle gifta oss för det innebar mindre frihet för dig.”
Det verkar inte som att den där friheten handlade om att hänga med grabbarna på krogen heller, utan när pappan nämner något om Skipper blir Brick helt plötsligt hysterisk och defensiv utan anledning: ”Skipper och jag var vänner, begrips?! Du får det att låta skamligt och smutsigt!” Pappan verkar dock förstående och fortsätter senare lugnt och vänskapligt att fråga: ”Skipper var som en krycka för dig, va?”. Brick svarar att ”Ja, det var han. I skolan och utanför…” varpå pappan undrar ”Hur tog Maggie den här storslagna och sanna vänskapen?” med tonen att det skulle vara något att vara svartsjuk över. Jaja, Hollywood censurerade den här gaypjäsen så mycket att den blev helt flummig och avslutar med en helt överraskande heterosexscen där Brick tycks vara mirakulöst botad från alla sina (homosexuella) besvär.

/Johnny

Dreamboy,  2008, USA

Regi och manus: James Bolton (efter en roman av Jim Grimsley)

Nathan (Stephan Bender) flyttar med sina föräldrar till en liten lanthåla i södra USA. Där förälskar han sig snabbt med grannpojken Roy (Maximillian Roeg), som förutom att gå i skolan som Nathan börjar i, också kör skolbussen dit. De hjälper varandra med läxor och … ja, blir älskare. Någon hade jämfört den här filmen med Brokeback Mountain och jag förstår vad de menar: gay, flanellskjortor, lägereldar och lite random gitarrplink som filmmusik – och det finns mörka hemligheter och hemskheter så det räcker.

I början är kemin mellan killarna inte så trovärdig. De ler aldrig mot varandra när de har sex, men första gången de håller varandras händer är så adorabel att jag förlåter dem. Allt eftersom filmen går blir de också mer naturliga mot varandra och det finns gott om vackra kärleksscener, men slutet var helt WOT?! Jag vill inte ge några spoilers om vad som hände men det kändes så billigt. Alldeles för snabba scenbyten och jag hängde inte med alls. Nåväl, den här filmen är i mycket högre klass än de flesta amerikanska independentfilmer med gaytema.

/Johnny

Den här kortlivade kultserien som sände sitt första avsnitt 1966 (och som faktiskt är väldigt djup, smart och rolig trots fula kulisser), är känd för att vara revolutionerande i sitt sätt att porträttera framtiden (2200-talet) som en tid av hopp där mänskligheten enats som ett enda demokratiskt och öppensinnat samhälle. Rymdskeppet Enterprise är på en fem år lång expedition för att undersöka galaxens olika planeter och besättningen är en vild mix av vita, svarta, kvinnor, män, asiater – och till och med en alien: Spock (Leonard Nimoy). Kaptenen – vår hjälte Kirk (William Shatner) – är en visserligen en vit, medelålders man, men tanken är att skeppet ska stå för den vackra mångfalden som finns på jorden. En av de viktigaste karaktärerna är Uhura (Nichelle Nichols) – en svart kvinna med intelligens, humor, skönhet och i en någorlunda uppsatt position. De andra kvinnorna är oftast bimbos eller onda androider – men de tillåts i alla fall leva ut sin sexualitet. Trots denna skrytiga öppenhet tycks inte homosexualitet existera i framtiden – inte uttalat i alla fall. Detta sken avskräcker dock inte alla tusentals fans som är Kirk/Spock-slashers.

Faktum är att det var i och med denna serie som ordet slash uppfanns. Relationen som de två hjältarna har är utformad som en kärlekshistoria i stil med Alexander den store och Hefaistion och detta är det faktiskt skaparen Gene Roddenberry själv som sagt – fast han påstår att han aldrig hintade om att de skulle ha någon sexuell relation. Ändå hittar han på ordet t’hy’la för att beskriva deras relation (och endast deras relation) som han också översätter som vän/broder/älskare. Om inte det är en hint så… Analyserna skulle kunna göras millånga (och de har de också gjort – kolla runt på Internet lite så hittar du en hel del) men här är några exempel: De ger varandra sängkammarblickar, de rör vid varandra beskyddande, de retas flirtigt, de är beredda att offra sina liv för varandra gång på gång, och Spock som är extremt logisk och känslokall får ibland såna fånigt hysteriska anfall när Kirks liv är i fara. Det finns som sagt så otroligt mycket små detaljer som jag skulle kunna dra upp för att övertyga dig om deras slashbarhet, men jag tror nog att det räcker att du tar och kollar igenom serien för jag lovar dig att du kommer bli övertygad inom 5 avsnitt. Om inte – kolla avsnitten ”Naked Time”, ”Amok Time” och de fyra första filmerna.

Citat: ”When I feel friendship for you, I feel ashamed!” – Spock i ”Naked Time”.

/Johnny

Du ska nog se att det går över, 2003, Sverige

Regi: Cecilia Neant-Falk

Tre tjejer som gillar tjejer filmas och för videodagbok under tre år, under vilka man får följa deras tankar, kärlekar och komma ut-processer. De kommer alla från mindre samhällen där alla känner alla och där de som avviker döms hårt.

Filmaren Cecilia Neant-Falk satte ut en annons i Okej som fjortonåring, för att komma i kontakt med andra tjejer i samma situation. Femton år senare gör hon om samma sak igen, och det är några av dem som svarade på annonsen vi får följa i filmen. Den är en titt in i någon annans tillvaro, enkel, okonstlad och intressant. Särskilt fångar det mig hur tystnaden i relationer så lätt kan ta över och ersätta det öppna samtal som skulle kunna leda till acceptans. Men alla tjejerna i filmen tar sig så småningom förbi tystnaden på olika sätt.

/Bobbi

Sent ute den här veckan igen. Skynda er till TV:n!

SqueezeBox!, 2008, USA

Regi: Steven Saporito och Zach Schaffer

Under sju år (mellan 1994 och 2001) fanns klubben SqueezeBox i New York, en dragcentrerad rockklubb där ingen fick mima. Med punklegenden Jayne County (fd Wayne County) som förebild blev SqueezeBox ett ställe där inget var för spektakulärt eller extremt – en orgie i måttlöshet i andan ”du vet att du älskar det”.

Det var på SqueezeBox Hedwig and the Angry Inch föddes, och klubben stod modell för Justin Bonds sexbejakande klubb i Shortbus. Band som Psychotica och Toilet Boys tog sina första självande andetag (eller snarare, drog av sina första rock n’ roll-vrål samtidigt som de headbangade i jätteperuker). Jag kan tycka att dokumentären är lite ensidigt hyllande, men samtidigt, varför inte? Det är inte utan att Sverige känns en aning kallt, litet, hämmat och trist i jämförelse. När jag blev punkare en gång för länge sen var det något som SqueezeBox jag drömde om. Fint att det har funnits på riktigt!

/Bobbi

Simon Grey’s Butley,  1974, Storbritannien/Kanada/USA

Regi: Harold Pinter
Manus: Simon Grey

Den här filmen är egentligen en pjäs och det märks. Allting utspelar sig under en dag i engelskaprofessor Ben Butleys (Alan Bates) liv och det är mestadels inne på hans kontor på skolan. Han både delar kontor och bostad med sin pojkvän Joey och filmen börjar med att han använder Joeys trubbiga rakhyvel och skär sig på kinden. Det är bloddroppen som får bägaren att rinna över och resten av dagen är Butley på dåligt humör, men man kan gissa att det är en del av hans personlighet också. Han är bittrare och otrevligare än Dr. Gregory House och Simon Cowell tillsammans! Han förlolämpar medarbetare, elever och folk på telefon. Han är svartsjuk på Joeys nya ”vän” Reg (Michael Byrne) och när hans fru (Susan Engel – som är skrämmande lik Helen Sjöholm) kommer och ber om skilsmässa säger han nej för att jävlas. Han kan inte ens komma ihåg namnet på sitt barn. Han är ett as, helt enkelt.

I stort sätt är det en välspelad film med smarta repliker, men som sagt är den väldigt teatralisk och jag har lite svårt för sådan. För att vara från 1974 är den förvånansvärt homocentrisk och inte så homofobisk som man skulle kunna förvänta sig. Förvänta dig ingen het gaysexscen bara.

/Johnny