Döden i Venedig


deathinvenice.jpgDeath in Venice / Morte a Venezia, 1971, Italien/Frankrike

Regi: Luchino Visconti (efter boken av Thomas Mann)

Innan 90-talet var sympatiska gayporträtt sällsynta, så vad kan man förvänta sig av en film från ’71 som utspelar sig vid sekelskiftet 1800-1900? Jag vet inte om jag skulle kalla det här en gayfilm. Det handlar om en kompositör (Dirk Bogarde) som åker till Venedig och råkar bli kär i en mycket mycket ung pojke som heter Tadzio (Björn Andrésen). Okej, pojken är väldigt vacker, men mannen blir närmast besatt av honom. Han trotsar pesten som brer sig ut i staden och stannar kvar för att kolla på pojken. Få ord sägs i filmen, men miljöerna och kläderna är vackra nog att titta på. Dessutom får Tadzio en puss på kinden av en jämnårig pojke (Sergio Garfagnoli), så lite värd är den att se. En sån där klassiker som man ska se, I guess. Nu har jag sett den och jag tvivlar på att jag kommer se den igen. Den var nog lite för tung och deprimerande för mig.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

3 comments

  1. Visst finns det ögongodis i filmen men den är ganska långtråkig och man blir trist av att se den pga. den ömöjliga kärleken, det blir lite patetiskt men ändå säkert ack så verkligt för många. ”One way love is just a fantasy” som Madonna sjunger.

  2. Jag älskade när Tadzio höll på med den andra killen. Trots att det inte var så mycket, men jag gillar det subtila ;) Och det var så sorgligt när Tadzio bråkade med killen på stranden, eftersom Tadzio vet att killen snart kommer att åka hem. Så hjärtskärande! Grinade då ;'(

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s