Skenbart

Skenbart – en film om tåg, 2003, Sverige

Det är 40-tal, kriget är slut och svärmorsdrömmen Gunnar (Gustaf Hammarsten) säger upp sitt jobb på tidningen för att resa ut i världen. Men det är som om en förbannelse drabbar honom i samma ögonblick, och när han kliver på tåget till Berlin så tycks allt gå åt helvete där han stryker fram – han som bara vill väl! I hans kupé sitter Pompe (Gösta Ekman) och Sixten (Lars Amble) – ett äldre homosexuellt par som inte direkt är lyckliga tillsammans – och i en annan kupé sitter en biljettlös och skenhelig katolik (Magnus Roosman) med sin älskarinna (Anna Björk) och planerar mord på sin fru (Kristina Törnqvist) som sitter i kupén bredvid tillsammans med en mycket intressant äldre kvinna (Lena Nyman). I godsvagnen ligger flyktingar och våndas och nunnorna tycks ha tappat tron. Den pedantiske konduktören (spelad av Peter Dalle som också skrivit manus och regisserat) glider runt med bister min och ser till så att alla sköter sig.

Den här svartvita rullen växlar mellan att vara fars, svart komedi och en psykologisk thriller i Hitchcock-anda. Skådespelartalangerna pendlar också – mellan dåligt och mediokert – men Nyman och Ekman är bra som vanligt. Robert Gustafsson är ovanligt jobbig i rollen som den otursdrabbade och omkringsnubblande krigsveteranen – det är som om han hade mutat in sig i Dalles manus.

Om man kollar på HBT-innehållet så har det en ovanligt stor och öppen roll för att vara svensk film. Det finns förutom bögar även med en lesbisk del, men jag vill inte avslöja mer än så.

/Johnny