Författare: Bobbi

Malmö Queer Art & Film Festival


Hurra! Det blir Malmö Queer Art & Film Festival i år igen! Jag trodde inte det skulle bli någon festival, men jodå, 25-28 november går den av stapeln på Panora i Malmö.

Av de filmer jag sett som jag vet är bra visas Mannen som älskade Yngve och The Last Summer of la Boyita. Av de jag inte sett verkar Berbagi Suami (Love for share), en indonesisk dramakomedi om polygami, mest intressant.

Hela programmet finns här.

/Bobbi

Annonser

Pass this on – The Knife


Den här musikvideon måste givetvis finnas här!

Regi: Johan Renck, Musik: The Knife, Sverige, 2003

”It is the annual meeting for the local football club, yet the entertainment turns out to be not quite what was expected.”

/Bobbi

Piedras St. (2010)


Piedras St., 2010, Argentina

Regi och manus: Matías Marmorato

Martin (Lucas Lagré) trivs med att bo med sin mormor i ett hus i Buenos Aires. Hans bästa vän Sebas (Luciano Ricio) håller på att göra slut med flickvännen och för att få annat att tänka på går de till en klubb, där Martin möter Julio (Javier van de Couter) och Sebas möter Unno (Matías Marmorato – regissören själv) som han har sex med på toaletten. Martin och Julio sover ihop och blir kära. Martins kontrollerande mamma som flyttat söderut kommer hem och ställer saker på ända, och Martin måste besluta vad han vill göra.

Den här filmen har ingen riktig handling och är väldigt lågbudget, med mörkt foto och halvkasst ljud, men det är en fin historia som är som ett utsnitt ur några människors liv. Martin och Julio är så fina mot varann och gulligt kära att man blir varm inuti. En typiskt argentiskt lågmäld film. Och huvudpersonen är hemskt söt.

/Bobbi

Massor av sydamerikanska queerfilmer på CGLFF!

Snart drar CGLFF – Copenhagen Gay and Lesbian Film Festival igång för 25e gången i ordningen – 22/10 tom 31/10 pågår festivalen. Jag som blir mer och mer intresserad av syd-/latinamerikanska filmer, kan glädja mig åt minst sex stycken, från länder som Peru (Undertow), Uruguay (Leo’s room) och Brasilien (Paulista), likaväl som från Argentina (Piedras St., Plan B, The Last Summer of la Boyita).

Förutom dessa visas massor av andra filmer som borde täcka in de flesta smaker!

Festivalen behöver dock hjälp: De vill få in namnförslag eftersom de efter 25 år vuxit ur sitt gamla namn.
”Vi er ikke længere blot en homofilmfestival. Vi viser film om, med, af og for hele regnbuespektret – bøsser, lesbiske, biseksuelle, transkønnede, queers, tvivlere, interkønnede, aseksuelle og allierede. Dén remse ligger dog ikke godt i munden. Derfor vil vi gerne bruge vores jubilæum som en anledning til at finde et nyt og bedre navn.”
Du kan skicka in förslag fram till den 31/10!

/Bobbi

The Last Summer of la Boyita (2009)


Regi och manus: Julia Solomonoff

El último verano de la Boyita, 2009, Argentina

Tolvåriga Jorgelina (Guadalupe Alonso) väljer att tillbringa den varma sommaren på landet med sin pappa, i stället för med mamman och storasystern, som förvandlats till pestig tonåring. På gården finns vännen Mario (Nicolás Treise) som Jorgelina träffat tidigare somrar. De dras till varandra och hänger alltid ihop. Men något är underligt med Mario. Han vill aldrig bada med Jorgelina, och en dag upptäcker hon den hemlighet som Mario bär på, och som han själv inte förstår. Jorgelinas oro för Mario blir för stark och hon avslöjar vad hon vet för sin pappa som är läkare – något som får stora konsekvenser för Mario och också för Jorgelina.

Ännu en fantastiskt vacker argentinsk dramafilm! Den här är som en lillasyster till XXY, som ju är en av de absolut bästa filmer jag vet. Den berör liknande teman, men har yngre huvudkaraktärer, som just håller på att lämna barndomen. Jag tyckte väldigt mycket om huvudpersonen Jorgelina, hon tar en så självklar plats i världen. Precis som flera andra sydamerikanska filmer litar den helt på att berättelsens drama, karaktärerna och det vackra landskapet räcker för att skapa en sevärd film, och det stämmer till fullo. Den är stillsam och enkel men väldigt fin.

/Bobbi

Ed Wood (1994)


Ed Wood, 1994, USA

Regi: Tim Burton
Manus: Scott Alexander och Larry Karaszewski, baserat på en bok av Rudolph Grey

Ed Wood (Johnny Depp), en misslyckad teaterregissör, lyckas snacka sig till att få regissera filmen om världens första könsbytare. En film som färdigställs på ett par veckors tid, tillsammans med ett litet gäng av suspekta men roliga figurer, och som sätter standarden för Woods filmer framöver, på gott och ont.

Det här är en kanske något romantiserad bild (?) av Edward D. Wood Jr:s filmskapande, och filmen lånar kärleksfullt mycket av Woods eget uttryck. Ed Wood var transvestit och mådde som allra bäst när han fick klä sig som kvinna. En stor del av filmen handlar om tillkomsten av Glen or Glenda, Woods första film, som behandlar just detta tema. Woods transvestism är dock inte det centrala i filmen, den är snarare ett porträtt av Wood och hans udda filmmakeri.
Precis som Glen or Glenda inte riktigt står för sig själv, tycker jag inte riktigt heller att denna filmen gör det – det är referenserna till Woods filmer som gör den kul och/eller intressant.
En sak man konstaterar efter att ha sett filmen är att Ed Wood måste ha varit en väldigt karismatisk person, eftersom han om och om igen lyckades övertyga folk att delta i produktionen av dessa ganska förfärliga, men därigenom också ihågkomna och kultförklarade, filmer.

/Bobbi

Glen or Glenda (1953)


Glen or Glenda, 1953, USA

Regi och manus: Edward D. Wood Jr

En transsexuell kvinna har begått självmord. Kommisarie Warren ska utreda händelsen, och för att ta reda på hur liknande tragedier ska kunna undvikas i framtiden besöker han en psykiater, som berättar om två av sina fall: Transvestiten Glen/Glenda (Edward D. Wood Jr), som brottas med om han ska avslöja sin läggning för sin blivande hustru, och pseudohermafroditen Alan/Anne (”Tommy” Haines), som gör en könskorrigering.

Det är väldigt svårt att recensera Glen or Glenda tagen ur sitt sammanhang. För att kunna göra någon form av bedömning av filmen måste man nästan veta något om hur den kom till; omständigheter som beskrivs närmare i filmen Ed Wood av Tim Burton (hur sanningsenligt vet jag dock inte).
Glen or Glenda är enligt mig mest av allt – bortsett från några lösryckta och teatraliska ”sexscener” (som jag antar kom med på begäran av filmbolaget) och några klipp med den nerknarkade exkändisen Bela Lugosi som en sorts puppet master – en ärligt menad dramadokumentär om transvestism, dels skildrad inifrån, men också utifrån vad man trodde om transvestism, transsexualism och homosexualitet på den tiden. Filmen anlägger en psykoanalytisk förklaringsmodell på transvestism och transsexualism, en modell som inte många skulle köpa idag, och som med dagens mått mätt känns vare sig trovärdig eller konstruktiv. Samtidigt står filmen upp för transvestiter, och det märks att regissören hade något att berätta, även fast resultatet blev högst märkligt, taffligt och skrattretande.

Själv älskar jag scenen när bilden zoomar in på en person som sitter med en tidning i en fåtölj, och som när tidningen viks ner visar sig ha blus, helskägg och örhängen, och berättarrösten säger: ”But, what is it that would happen if this individual would appear this way on the street? You’re doing it now; laughing. Yet, it’s not a situation to be laughed at.”
Det, mina vänner, är genderfuck à la femtiotalet! Jag tycker att det är smått fantastiskt att Glen or Glenda gick upp på bio, och jag önskar att jag hade fått vara en fluga på väggen i en av de biosalonger där den visades 1953.

/Bobbi

Merry Christmas Mr. Lawrence (1983)


Merry Christmas Mr. Lawrence, 1983, Japan/Nya Zeeland/Storbritannien

Regi: Nagisa Ôshima
Manus: Nagisa Ôshima efter en roman av Laurens Van der Post

Indonesien, 1942. John Lawrence är engelsk tolk i ett japanskt flyktingläger som styrs med järnhand av Kapten Yonoi (Ryûichi Sakamoto). Yonoi har föga respekt för regler och tvingar bland annat människor till självmord. Jack Celliers (David Bowie) kommer till lägret som en ny krigsfånge och påverkar Yonoi starkt, och ett psykologiskt spel påbörjas mellan männen.

Personen jag såg den här filmen med säger att den handlar om de ”manliga dygderna” – som skulle kunna vara sådant som heder, äregirighet och uthärdande av smärta. Teman är krigets psykologi och spänningen mellan Celliers och Yonoi, och det finns något intressant i detta även om jag inte grips som det kanske är tänkt. Filmen är ganska ojämn, och man ska nog vara mer intresserad av krig (och de manliga dygderna) än vad jag är för att uppskatta den.
Bowie är dock fierce som vanligt, och det samma gäller för Sakamoto. Ett tips är att se en textad version för jag tyckte det var väldigt svårt att höra vad folk sa, och då blir det svårt att hänga med i handlingen.

/Bobbi

Timmarna (2002)


The Hours, 2002, USA

Regi: Stephen Daldry
Manus: David Hare, efter Michael Cunninghams bok

Tre berättelser utspelas parallellt. 1991: Clarissa Vaughan (Meryl Streep) förbereder en fest för sin älskade författarvän Richard som är döende i aids. 1923: Virginia Woolf (Nicole Kidman) skriver på ”Mrs Dalloway” och håller på att gå under i den småstad hon tvingats till av läkare för att få bukt med sin sviktande mentala hälsa. 1951: Laura Brown (Julianne Moore) väntar sitt andra barn, vantrivs med livet som hemmafru och är hemligt kär i sin bästa väninna.

Det här är en listigt ihopsnickrad historia som utspelas under en enda dag, där tre olika kvinnoöden vävs samman med Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” som ett genomgående tema. Filmen baseras på en bok av Michael Cunningham som skrivit ”A Home at the End of the World”, som också blev en väldigt bra film. Fantastiskt vacker, stark och sorglig – om lesbiska/bisexuella kvinnor och om livets avgörande val.

/Bobbi

En enda man (2009)


A Single Man, 2009, USA

Regi: Tom Ford

Manus: Baserad på en bok av Christopher Isherwood, screenplay av Tom Ford och David Scearce

1962. Professor George Falconers (Colin Firth) livskamrat (Matthew Goode) sedan sexton år har omkommit i en bilolycka och världen har blivit dränerad på ljus. Flashbacks från parets långa tid tillsammans infiltrerar verkligheten och gör det svårt för George att ens ta sig igenom det som han tänker ska bli den sista dagen i hans liv. Men i föreläsningssalen sitter Kenny (Nicholas Hoult) och ser på honom med stora ögon, och bästa vännen Charley (Julianne Moore) väntar hemma på att han ska leverera ginet till hennes tonic.

Detta är en film med överraskande vändningar, gripande samtidigt som den får en att skratta när det är som mest tragiskt. Den utspelar sig under en enda dag, och jag älskar hur den liksom är gestaltad inifrån; hur Georges sinnesstämning påverkar hur världen ser ut. Mörkret ligger tätt, tills något, någon lyckas ta sig igenom och får ljuset att bryta in. Och minnena av älskaren är i sprakande fullfärg.

Johnny undrade hur gay den här filmen är och jag svarar: I min bok är den tamejtusan den perfekta gayfilmen. Vackra scener med vackra män, en bra och intelligent story med humor om människor som känns verkliga… Kanske inte det lyckliga slut man kunde önskat, men man kan väl inte få allt I guess!

/Bobbi

Take my sex away (2007)


Take my sex away, 2007, Sverige

Regi: Lovisa Elwerdotter, Anna Eborn, Tove Pils

”Det finns ingen väg tillbaka när man väl har vikt av från den väg man förväntas gå. Jag vill hitta den jag är, någon annanstans, gå över gränser och hitta det jag tycker om och som gör mig lycklig.”

En kortdokumentär som är ett porträtt av en som varken känner sig som kille eller som tjej. Filmen är ett inblick i personens liv med inslag från bl a en boxningshall och en burleskfest. Jag gillar mycket att huvudpersonens könstillhörighet hålls oklar genom filmen. Fin och queer liten film som förtjänar att ses av fler!

/Bobbi

Du ska nog se att det går över (2003)


Du ska nog se att det går över, 2003, Sverige

Regi: Cecilia Neant-Falk

Tre tjejer som gillar tjejer filmas och för videodagbok under tre år, under vilka man får följa deras tankar, kärlekar och komma ut-processer. De kommer alla från mindre samhällen där alla känner alla och där de som avviker döms hårt.

Filmaren Cecilia Neant-Falk satte ut en annons i Okej som fjortonåring, för att komma i kontakt med andra tjejer i samma situation. Femton år senare gör hon om samma sak igen, och det är några av dem som svarade på annonsen vi får följa i filmen. Den är en titt in i någon annans tillvaro, enkel, okonstlad och intressant. Särskilt fångar det mig hur tystnaden i relationer så lätt kan ta över och ersätta det öppna samtal som skulle kunna leda till acceptans. Men alla tjejerna i filmen tar sig så småningom förbi tystnaden på olika sätt.

/Bobbi

SqueezeBox! (2008)


SqueezeBox!, 2008, USA

Regi: Steven Saporito och Zach Schaffer

Under sju år (mellan 1994 och 2001) fanns klubben SqueezeBox i New York, en dragcentrerad rockklubb där ingen fick mima. Med punklegenden Jayne County (fd Wayne County) som förebild blev SqueezeBox ett ställe där inget var för spektakulärt eller extremt – en orgie i måttlöshet i andan ”du vet att du älskar det”.

Det var på SqueezeBox Hedwig and the Angry Inch föddes, och klubben stod modell för Justin Bonds sexbejakande klubb i Shortbus. Band som Psychotica och Toilet Boys tog sina första självande andetag (eller snarare, drog av sina första rock n’ roll-vrål samtidigt som de headbangade i jätteperuker). Jag kan tycka att dokumentären är lite ensidigt hyllande, men samtidigt, varför inte? Det är inte utan att Sverige känns en aning kallt, litet, hämmat och trist i jämförelse. När jag blev punkare en gång för länge sen var det något som SqueezeBox jag drömde om. Fint att det har funnits på riktigt!

/Bobbi

Let’s be together (2008)


Let's be togetherLet’s be together, 2008, Danmark

Regi: Nanna Frank Möller

Hairon bor i ett litet Jylländskt samhälle med sin mamma, styvpappa och fyra syskon. Hans femtonårsdag ska firas storslaget med temafest, och Hairon ska klä ut sig till Kleopatra. Han älskar att gå i högklackat, shoppa och dränka sig i parfym. Men när han och mamman åker till Brasilien för att för första gången på tre år träffa Hairons biologiska pappa resulterar det i upprörda känslor.

En tänkvärd dokumentär som följer ett skeende utan att komma med så mycket förklaringar, och ett fint porträtt av en ovanligt modig och vanligt upprorisk tonåring. Filmen fokuserar på relationerna mellan personerna, och det är så dramatiskt i det lilla att man sitter klistrad för att se vad som ska hända. Den innehåller också några överraskande vändningar som jag inte tänker avslöja. Finast är när Hairon och hans pappa, efter att de försonats, arbetar med klänningen Hairon ska ha på sig på festen. Slutet var ganska öppet och förbryllade mig lite.

Filmens hemsida

/Bobbi