Författare: Meidi

Chasing Amy


Chasing Amy, 1997, USA

Holden (Ben Affleck) och Banky (Jason Lee) jobbar som serietecknare i New York. På ett konvent träffar de den lesbiska tjejen Alyssa (Joey Lauren Adams); också hon serietecknare. Holden och Alyssa inleder genast en djup vänskapsrelation (som dock mest verkar bestå av diskussioner om huruvida lesbiskt sex verkligen räknas som sex) – något som tids nog utvecklas till en kärleksaffär.

Kevin Smith brukar göra roliga och politiskt inkorrekta filmer. Detta är inte en av dem. Chasing Amy är en typisk flatomvändarfilm som innehåller alla ingredienser som behövs för att reta mina kräkreflexer: flatan har ett promiskuöst förflutet vilket har gjort henne sexuellt osäker, det enda tjejer gör i sängen är att slicka fitta, ens lesbiska manshatande polare förskjuter en om det kommer ut att man har en relation med en kille…and so on. Dialogen är ”jag är 20 år gammal och vill bli publicerad”-pretentiös och känns än mer onaturlig än Alyssas ständigt superflirtiga beteende. Bara repliken ”You turned out to be all I was looking for” riktad till en självbelåten Ben Affleck får mig att vilja ta livet av mig. /Imdb/

/Meidi

Annonser

Heavenly Creatures


Heavenly Creatures, 1994, Nya Zeeland

Juliet Hulme (Kate Winslet) och Pauline Parker (Melanie Lynskey, som som övrigt även är med i But I’m A Cheerleader) är två tonårsflickor som finner varandra under det tidiga 50-talet i Nya Zeeland. Tillsammans skapar de en drömvärld baserad på den delade kärleken till konst, musik och romantisk litteratur. Flickornas intensiva förhållande spårar dock snabbt ut i en färggrann explosion av folie à deux, och deras föräldrar ser ingen annan utväg än att separera dem från varandra – något som får blodiga konsekvenser.

När jag var i 13-årsåldern och precis hade börjat blomma ut i ett litet osäkert bi var jag helt besatt av den här filmen. Jag har nog sett den uppemot tio gånger, och varje gång jag ser den blir jag lika överrumplad av Kate Winslets enorma dragningskraft. Det går inte att se den här filmen utan att bli tonårsromantiskt superkär i hennes version av Juliet. För den som fascineras lika mycket som jag av de här flickorna rekommenderar jag verkligen ett besök till Crimelibrary.com! Helt klart Peter Jacksons bästa film. /Imdb/

/Meidi

But I’m A Cheerleader


But I’m A Cheerleader, 1999, USA

Docksöta Megan (Natasha Lyonne) lever ett helt normalt liv som cheerleader. Hon har pojkvän, är populär och flickig. Men när hon går över till en vegetarisk diet och tapetserar väggen med affischer på Melissa Etheridge börjar hennes föräldrar ana oråd och skickar henne till ett straight camp vid namn True Directions.

Väl framme på homo-rehabet möter hon Graham (Clea DuVall), den trotsiga flatan som enligt egen utsago blivit gay eftersom hennes mamma gifte sig i byxor istället för klänning. Homoerotiken ligger tung över campet och ungdomarna får lära sig att anpassa sig till sina könsroller med hjälp av övningar såsom ”hugg ved som en karl” och ”skrubba badrumsgolvet i rosa outfit”.

Om But I’m A Cheerleader var en person skulle jag kyssa den hårt och länge. Den här filmen är verkligen helt fantastisk. Den lyckas framställa ungdomlig homokärlek på ett sätt som är sött, roligt och hett, samtidigt som både de manliga och de kvinnliga könsrollerna får sig en rejäl känga. Det är omöjligt att inte må bra efter att ha sett den här filmen! /Imdb/

/Meidi

Gia


gia.jpg

Gia, 1998, USA

Okej, man kan faktiskt inte recensera lesbianfilmer utan att behandla filmen Gia; TV-produktionen som fick tusentals straighta kvinnor världen över att ge efter för Angelina Jolies Bad Girl-charm. Denna film är en enda stor förklaring till varför Angelina är såpass ikoniserad av femmeälskare i flatvärlden.

Angelina spelar den legendariska supermodellen Gia Carangi som, efter att ha tagit hela världen med storm med sin råa skönhet, hamnar i ett djupt drogberoende. Till slut leder hennes intravenösa vanor till att hon blir smittad av HIV, ett virus som vid denna tid fortfarande var relativt okänt. Hon har ett långt och trassligt förhållande med makeupartisten Linda (spelad av Elizabeth Mitchell, den läskiga Others-tjejen i Lost) som till slut rasar ihop helt på grund av Gias destruktiva livsstil.

Det märks att Gia är en TV-produktion (inte minst för att AIDS-sminket i slutet knappast är sorgligt; snarare smått komiskt), men Angelinas totala närvaro i varenda scen gör det ändå till en sevärd film. Hennes raspiga voice-overs i form av dagboksinlägg drar med en in i storyn och kapslar in en i AngieWorld. Och man vill hemskt gärna stanna där så länge det bara går. /Imbd/

/Meidi

Loving Annabelle


vm__sy140_sx100_.jpgLoving Annabelle, 2006, USA

Annabelle är en upprorisk senatorsdotter som börjar på en katolsk flickskola efter att ha blivit relegerad ett flertal gånger tidigare. Under engelskalektionerna får hon upp ögonen för sin lärare – den blonda, svårmodiga och poesivurmande Simone Bradley. Efter mycket om och men inleder de en romans som präglas mer av emotionell samhörighet via trauma (de har båda förlorat någon de älskat, såklart) än något annat.

Stora åldersskillnader mellan älskande är alltid kontroversiellt, och just maktförhållandet lärare-elev känns ju instinktivt mer passande för en dålig porrfilm än en schysst flatrulle. Det är även nu jag ska ta upp faktumet att om det hade varit en man i rollen som den 32-åriga läraren hade kärlekshistorien inte tett sig lika gemytlig, men…fuck it. Jag är inte här för att dryfta heterohistorier ändå. Den här filmen övertygar mig, och romansen känns faktiskt inte alls creepy – möjligtvis eftersom Annabelle inte spelar rollen som Oerfaren Flicka. Den enda sexscenen som utspelar sig mellan de två är inte bara het utan även känslosam för mig som tittare.

Det bör nämnas att Loving Annabelle är en sjukt kort film. På 76 minuter lyckas den beröra mig, men ändå inte riktigt hela vägen ner i maggropen. Slutet känns antiklimaktiskt och jag tror överlag att filmen hade mått bra av lite mer fokus på andra karaktärer. Även om man bara ser den för den sexuella spänningens skull./Imdb/

/Meidi

Hello world, my name is New


Hej, jag heter Meidi och jag är nyrekryterad till Gayfilmer för att skriva om flatfilmer! Jag är 21 år gammal, bor i Stockholm och är – likt alla andra bisexuella tjejer – hopplöst förälskad i Angelina Jolie. Jag är även en obotligt passiv slasher som bara läser fanfics utan att bidra till fanon överhuvudtaget. Ni får nöja er med mina utläggningar här!