kvinna+kvinna

Precious (2009)


Precious, 2009, USA

Regi: Lee Daniels
Manus: Geoffrey Fletcher (efter Sapphires roman ”Push”)

Claireece Precious Jones (Gabourey Sidibe) är en överviktig tonåring som dagligen blir fysiskt och psykiskt misshandlad av sin missbrukande mor (Mo’Nique). Hon blir även sexuellt utnyttjad av båda sina föräldrar och när filmen börjar är hon gravid med sitt andra barn. Eftersom det går så dåligt för henne i skolan får hon föreslaget att börja på en alternativ skola. Där får hon lära sig läsa och skriva och hon får den sockerljuva Miss Blu Rain (Paula Patton) som lärarinna.

Blu är lesbisk (eller bi?) och bor tillsammans med en kvinna (Kimberly Russell). Precious får bo hos dem och tycker att de är trevligare än hennes föräldrar: ”Mama says homos is bad people – but mama, homos not ones who raped me!” (sic) Sen är det en klasskompis till Precious (spelad av Amina Robinson) som troligtvis är FTM transgender.

Håll utkik efter Mariah Carey som socialtanten Weiss.  Man känner typ inte igen henne för hon är helt avsminkad och ”vanlig”. Grymt bra skådespel av alla!

/Johnny

imdbfavico

Purpurfärgen (1985)


The Color Purple, 1985, USA

Regi: Steven Spielberg
Manus: Menno Meyjes (efter Alice Walkers roman)

Celie (Whoopi Goldberg) blir regelbundet våldtagen av sin pappa och föder flera barn åt honom. Sedan blir hon såld till en annan man som behandlar henne som en slav. Trots dessa misäromständigheter så lyckas filmen vara som en söt liten familjefilm med mycket lättsam humor. Bara komiken i det att Celie och hennes man är kära i samma kvinna!: sångerskan Shug Avery (Margaret Avery).

Scenerna mellan Celie och Shug är inte många men det är tydligt vad de tycker om varandra: ”Shug is like honey and I’m like a bee,” säger Celie och förutom att ordagrant säga att hon älskar Celie så skriver Shug också en låt tillägnad henne. I en scen som blir klippt alldeles för tidigt så pussas de blygsamt i sängkammaren. I boken ska deras förhållande vara ännu mer explicit, men du vet hur Hollywood är… :P Oprah Winfrey är med och spelar den otroligt charmiga fästmön till Celies son Harpo (Oprah baklänges! :D)

/Johnny

imdbfavico

Persona (1966)


Persona, 1966, Sverige

Regi & Manus: Ingemar Bergman

Sjuksyster Alma (Bibi Andersson) får i arbetsuppgift att ta hand om före detta skådespelaren Elisabeth Vogler (Liv Ullman) som efter en psykos plötsligt sluta prata. De åker ut i skärgården tillsammans för att Elisabeth ska kunna rehabiliteras och de två kvinnorna trivs i varandras sällskap. Alma är glad över att få prata och ha någon som verkligen lyssnar på henne, men känner sig efter ett tag naken och utelämnad. I brist på tvåvägskommunikation börjar hon sätta sig in i Elisabeths psyke på andra sätt.

Det här är en av de få konstfilmer jag verkligen tycker om. Det var en njutning för ögat och dessutom kändes hela upplägget och manuset så smart. Mycket intelligent sades om personens varande… Men det jag ska skriva om här är HBTQ-innehållet och Persona är homoerotisk deluxe! Relationen mellan huvudpersonerna är mycket flirtig och söt. De masserar varandra, sover tillsammans, smeker varandras hår… Men så är det ju det här med psykisk sjukdom som gärna beskrevs genom homoerotisk vänskap förr.  Det känns lite som att Black Swan är inspirerad av Persona.

/Johnny

imdbfavico
VARNING: Det finns ett gäng hemska scener i den här filmen. Bland annat en lång scen med en brinnande kropp från Vietnamkriget och en där man får se slakt av ett får. Och – för de som är känsliga på det sättet – en snabbt förbiflashande erigerad penis.

Flicka och hyacinter (1950) – OBS! SPOILERS!


Flicka och hyacinter, 1950, Sverige

Regi & Manus: Hasse Ekman

Britt och Anders Wikner blir chockerade när deras granne, Dagmar Brink (Eva Henning), tar livet av sig och lämnar sin lägenhet och alla sina ägodelar till paret. Anders (Ulf Palme) bestämmer sig för att leta upp gamla bekanta till Dagmar i hopp om att de kanske kunde ge någon ledtråd till varför hon tog livet av sig.

Det är omöjligt att recensera den här filmen utan att spoila, men personligen tycker jag inte att det gör något att man vet: Dagmar var lesbisk eller möjligen bisexuell. Under filmen smyger ledtrådarna in och de är mycket roligare att hålla utkik efter när man vet: en tavla i hennes lägenhet, böcker i hennes bokhylla, saker hon säger på ett kryptiskt sätt…. och den där Alex hon älskar så mycket, som som slutligen visar sig vara en kvinna (Anne-Marie Brunius). ”Vi två kan aldrig få varandra. Man vet så lite”.

För att vara från 1950 är den här filmen helt fantastisk ur HBT-synpunkt och jag förstår inte varför jag inte har hört om den tidigare. Dagmar tar inte livet av sig för skäms över att hon är lesbisk – hon gör det för att hon är en sårbar person helt enkelt. Regissören Hasse Ekman visar sitt stöd för homosexuella i en intervju:

Jag är övertygad om att om Dagmar Brink levt något tiotal år senare så hade hon aldrig tvingats in i återvändsgränden. Jag tror nämligen att den dag inte är så avlägsen då homosexualitet inte längre betraktas som något smutsigt och fult. Kan min film i någon mån bidra till att skapa renare luft kring debatten om de homosexuella är inte arbetet förfelat.”

/Johnny

imdbfavico

Rent (2005)


Rent, 2005, USA

Regi: Chris Columbus
Manus:
Stephen Chbosky (efter Jonathan Larsons bok)

En riktig HBT-musikal. Det handlar om ett gäng fattiga människor som bor i ett slumkvarter i New York och deras liv under ett år. Filmen börjar med att de blir tvingade att flytta när deras fastighetsägare tänker sälja huset – men de ockuperar sina lägenheter och kämpar för att få bo kvar. Flera av dem är hiv-positiva, bl.a. Tom (Jesse L. Martin) och hans transvestitpojk/flickvän Angel (Wilson Jermaine Heredia).

Angel är väldigt älskvärd men får alldeles för lite tid i rutan – och resten av karaktärerna är rätt plågsamt klyschiga och ointressanta. Performancekonstnären Maureen (Idina Menzel) uppfyller den bisexuella klyschan och är klassiskt asig och otrogen mot sina partners, men i filmen förlovar hon sig i alla fall med en kvinna: Joanne (Tracie Thoms).  Hela musikalfilmatiseringen är rätt B, men det kan bero på det teatraliska manuset också. Ett jätteplus för det söta förhållandet mellan Tom och Angel (hur ofta får transkaraktärer ett besvarat kärleksintresse?) och för att Maureens och Joannes föräldrar uppmuntrar gaybröllop. Musiken är också okej. Men bara OKEJ.

/Johnny

imdbfavico

Synecdoche, New York (2008)


Synecdoche, New York , 2008, USA

Regi & manus: Charlie Kaufman

Den hypokondriska teaterregissören Cadens (Philip Seymour Hoffman) liv svischar förbi honom medan han går och funderar på allt som kunde varit annorlunda och allt som kanske kommer att hända. Rädslan för döden är ständigt närvarande. Samtidigt spelar skådespelare upp hans liv i realtid i en specialbyggd stadsdel i New York.

De alternativa, surrealistiska världarna och den uppfuckade kronologin hänger med från Charlie Kaufmans tidigare filmer: Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Adaptation och I huvudet på John Malkovich. I likhet med den sista filmen så är även den här queer.  Under filmens gång smälter Cadens liv ihop med städerskan Ellens (Dianne Wiest) – de byter roller och liv med varandra utan att gå in i något slags överdrivet drag. Caden säger dessutom seriöst att han nog skulle klarat sig bättre som flicka. I hans huvud spelar han upp skräckscenarion där hans fråntagna – och nu vuxna – dotter Olive (Robin Weigert) skulle föredra sin mammas väninna Maria (Jennifer Jason Leigh) framför honom och dessutom inlett ett lesbiskt förhållande med henne.

Jag blev rörd till tårar i slutet för att jag kände igen mig så mycket i Caden. Jag tror att det är en film man ska se två gånger för allting går så fort. Och sen är det över. Precis som livet. Snyft.

/Johnny

imdbfavico

Love Exposure (2008)


愛のむきだし (Ai no mukidashi), 2008, Japan

Regi & manus: Shion Sono

Vad gör man om man är världens oskyldigaste unge men man har en präst till pappa som kräver att man bekänner sina synder? Jo, man gör som Yû (Takahiro Nishijima) och hittar på nya synder. Han uppfinner en konstart, Tosatsu, som går ut på att fota under skolflickors kjolar. Syndigt syndigt! Han är en hejare på det men blir inte upphetsad av flickor förrän han råkar på Yôko (Hikari Mitsushima). Yôko blir intresserad tillbaka, men bara för att hon tror att Yû är en kvinna. Han går nämligen klädd som sitt kvinnliga alterego Miss Scorpion ibland. Han försöker berätta för Yôko vem han är men får aldrig tillfälle. Yôko inleder ett förhållande med den onda kvinnan Koike (Sakura Andô) som stulit Miss Scorpions identitet och Yû får den ovärdiga andraplatsen som Yôkos brorsa.

Ja, det kanske är förvirrande och farsartat men filmen har över tre timmar på sig att binda ihop alla lösa trådar. Vi får vara med om sekter, tragedi, psykisk sjukdom och svart humor. En fascinerande film som håller en intresserad förvånansvärt länge, men det blir tyvärr alldeles för seriöst, dramatiskt och segt i slutet. Queert är det i alla fall!

/Johnny

imdbfavico

I huvudet på John Malkovich (1999)


Being John Malkovich, 1999, USA

Regi: Spike Jonze
Manus: Charlie Kaufman

Den misslyckade marionettdocknörden Craig (John Cusack) börjar arbeta på ett konstigt kontor och hittar där en portal till John Malkovichs hjärna. Han och kollegan Maxine (Catherine Keener) börjar sälja upplevelsen till alla som vill se ut genom John Malkovichs ögon i 15 minuter.

När Craigs fru Lotte (Cameron Diaz) besöker portalen blir hen helt lyrisk och inser sedan att hen är trans. När Craig säger att hen är galen och att det bara är en fas säger hen ”för första gången i mitt liv kändes allting rätt. Om jag fortfarande känner såhär sen så ska jag tala med doktorn om en könskorrigerande operation”. Det blir ingen operation i filmen men Lotte inleder sedan världens queeraste förhållande med en kvinna – de har sex med varandra via John Malkovich (som spelar sig själv, bland annat i kvinnokläder). Charlie Sheen spelar också sig själv och pratar om hur hett det är med lesbiska kvinnor.

Jag vill spoila så mycket men jag ska inte skriva så mycket mer för jag tycker verkligen att ni ska se den här filmen – det är en av de 50 bästa filmerna någonsin, enligt mig och många andra. Surrealistisk med mycket allvarligt framförd humor – och den slutar queerlyckligt!

/Johnny

imdbfavico

Petra von Kants bittra tårar (1972)


Die bitteren Tränen der Petra von Kant, 1972, Tyskland

Regi & manus: Reiner Werner Fassbinder

Petra (Margit Carstensen) är en kläddesigner som spelar mer upptagen än hon är. Hon behandlar sin tystlåtna assistent/betjänt Marlene (Irm Hermann) som skit och Marlene ser det kom kärlek. En dag dyker den unga modellen Karin (Hanna Schygulla) upp och Petra blir som förbytt av förälskelse.

Ännu en film om olycklig homosexuell kärlek som blir till sjuklig besatthet och misär. Karin är villig att testa att inleda ett förhållande med Petra men hon säger aldrig att hon älskar henne. Petra är mycket öppen med sina känslor och frustrationen hon känner, när de inte är besvarade, får henne att ta till flaskan. Trots att det är väldigt teatraliskt (allt utspelar sig inne i lägenheten) så är känsloutspelen ändå rätt trovärdiga – eller i alla fall begripliga. En typisk Fassbinder-film.

/Johnny

imdbfavico

Attenberg


Ni kanske redan har sett den ”provokativa” affischen föreställande två kvinnor vars tungor möts:

Filmen hade premiär här om dagen och handlar tydligen om en grekisk asexuell kvinna som bestämmer sig för att utforska sin sexualitet. Jag kan ha fel – det jag har läst om filmen har varit kryptiskt eller kortfattat så…det verkar arty, kan jag konstatera. Se filmen om ni vill men scenen med ”kyssen”  ska vara med en väninna och den ska vara ”osexig” (enligt en som sågar filmen här). Å andra sidan snackar DN om att personerna på bilden ”vägra[r] inordna sig i gängse könsrollsmönster”. Absolut en queer film.

Säg till när ni sett den!

/Johnny

Vicky Cristina Barcelona (2008)


Vicky Christina Barcelona, 2008, Spanien/USA

Regi & Manus: Woody Allen

Väninnorna Vicky (Rebecca Hall) och Christina (Scarlett Johansson) åker på nöjesresa till Barcelona. De blir uppraggade av machomannen Juan Antonio (Javier Bardem) och de reagerar väldigt olika på detta. Vicky blir upprörd över hans södeuropeiska syn på sex och kvinnor men Christina blir fascinerad och flyttar in hos honom. Men snart där efter stormas deras kärleksnäste av Juan Antonios svartsjuka (och direkt farliga!) exfru María Elena (Penélope Cruz) och det blir till ett komplicerat drama. Trots att kvinnorna från början är något rivaliserande, dras  de till varandra och det spända trekantsförhållandet blir så småningom mer ömsesidigt.

Det här är väl ett typiskt småcharmigt Woody Allen-drama. Skådespelet är bra och karaktärerna är spännande men fantastiskt blir det aldrig riktigt, enligt mig. Men man får se Scarlett Johansson och Penélope Cruz hångla i ett mörkrum!

/Johnny

imdbfavico

Böglobbyn existerar! Yay!


Det gör mig glad att se hur homosexualitet får mer plats i rutan. Det är inte bara i filmer, utan även i svenska TV-program, dokusåpor och reklam.

Speciellt TV3 känns som kanalen för HBT-personer. De har någon vinjett där man först får se en ”damtoalettfigur” och sen en till damfigur och sen två damfigurer ihop (så att de blir som en symbol för lesbiska par). De har en bög- och en heteromotsvarighet också. Det kan argumenteras att det är heteronormativt att använda de där stereotypa figurerna – men jag tycker att det känns som ett viktigt statement.

De visar också Lyxfällan, som på senaste tiden både har haft med ett bögpar och ett lesbiskt par som blir uppläxade om hur de sköter sin ekonomi. Det är viktigt, eftersom man får se paren som en familj med bostad och delad ekonomi. Många av de som ser programmet är nog i behov av att få se alternativa livsstilar, tror jag fördomsfullt (och är ändå en av de som älskar att kolla).

En reklam jag reagerade på var Fastighetsbyråns reklam där de använde sin slogan ”Vi älskar lyckliga slut”. Ett av klippen föreställde en man som hejade på sin make som höll på att föda barn. De håller sedan upp barnet och ser lyckliga ut:

Den reklamen hade visserligen lite humor i sig och det kan uppfattas som homo/transfobisk men eftersom den efterföljs av ”vi älskar lyckliga slut” så tolkar jag den inte som illvillig.

Sen har Sova Sängvaruhuset en reklam just nu (eller i alla fall för några veckor sen) där olika människor testligger sängar – bl.a. två män i samma ålder ligger och provar säng tillsammans. Inget direkt sexuellt pågår mellan dem i bild men man kan ju tänka sig att de bor ihop och ligger med varandra på fler plan än så (om man tror något annat är man nog väldigt pryd). Det här är mer av en by the way-approach, vilket jag tror är ett extra effektivt sätt att göra homosexualitet till en vardagsgrej.

Uppdatera mig gärna på fler TV-exempel.

Black Swan (2010)


Black Swan, 2010, USA

Regi: Darren Aronofsky
Manus: Andres Heinz & Mark Heyman

Nina (Natalie Portman) är en flickaktig och perfektionistisk balettdansös som en dag får sin livs chans: att spela huvudrollen i en ny uppsättning av Svansjön. Hon ska spela både den vita svanprinsessan och den onda tvillingen – den svarta svanen. När hon hårdtränar inför premiären så blir pressen på henne för hård – både från henne själv och hennes gubbsjuka tränare – och hon börjar visa upp mer och mer psykotiska drag.

Det här är bland de mest starka och skrämmande filmer jag sett. Genom att man får följa Nina i varje scen så kommer man henne så nära inpå livet – jag känner verkligen med henne när hon ser sig själv i spegeln med skräckslagna ögon med insikten att hon kanske inte längre har full kontroll över sig själv. Det som gör filmen extra fantastisk är att Nina troligtvis är lesbisk och att detta inte görs till en stor grej i storyn. Det är snarare vem hon har en relation med – inte att det är en kvinna – som är viktigt (och det är en het sexscen…pssst). Annars får man se många vackra balettscener med Tchaikovsky som soundtrack.

/Johnny

imdbfavico

HBTQ-nyheter


Okej, jag har massor av trevliga nyheter!

Först ut är tre saker jag läste i QX:

  1. ComHem ska börja erbjuda Out-TV – en renodlad gaykanal – i sitt utbud. Den kommer att börja sändas 1 mars och de första två månaderna är gratis.
  2. Den 14 februari är det QX GayGala på Cirkus i Stockholm. Den kommer att visas på TV4 den 19 februari, 21.30.
  3. Jag dödade min mamma har äntligen kommit till svenska biografer. I alla fall Victoria i Stockholm.

Sen såg jag en Cinemateket-programtidning av en slump här om dagen och tog med den hem, vilket jag inte har gjort på flera år. Det visar sig att det kommer vara Queer på Cinemateket 24-27 mars. Filmer som kommer visas är dokumentären The Celluloid Closet, intersexfilmen XXY, transfilmen Mitt liv i rosa, flatfilmerna The Watermelon Woman och The Owls, bögfilmerna Brotherhood och Ludwig samt kortfilmerna Bögjävlar, Lucky Blue, I fred, Kompisar, Födelsedag.

Utanför själva temadagarna visas även andra queerfilmer (9 feb-23 mars): Fucking Åmål, Döden i Venedig, Ung Rebell (ikväll 20.15 på bio Victor, går även på TV i veckan), Johnny Gitarr (lesbisk subtext i butchig förpackning), Persona(lesbisk subtext, går även på TV i veckan).

Kolla upp mer tider och datum i programmet.

/Johnny

Malmö Queer Art & Film Festival


Hurra! Det blir Malmö Queer Art & Film Festival i år igen! Jag trodde inte det skulle bli någon festival, men jodå, 25-28 november går den av stapeln på Panora i Malmö.

Av de filmer jag sett som jag vet är bra visas Mannen som älskade Yngve och The Last Summer of la Boyita. Av de jag inte sett verkar Berbagi Suami (Love for share), en indonesisk dramakomedi om polygami, mest intressant.

Hela programmet finns här.

/Bobbi