10-60-tal

Persona (1966)


Persona, 1966, Sverige

Regi & Manus: Ingemar Bergman

Sjuksyster Alma (Bibi Andersson) får i arbetsuppgift att ta hand om före detta skådespelaren Elisabeth Vogler (Liv Ullman) som efter en psykos plötsligt sluta prata. De åker ut i skärgården tillsammans för att Elisabeth ska kunna rehabiliteras och de två kvinnorna trivs i varandras sällskap. Alma är glad över att få prata och ha någon som verkligen lyssnar på henne, men känner sig efter ett tag naken och utelämnad. I brist på tvåvägskommunikation börjar hon sätta sig in i Elisabeths psyke på andra sätt.

Det här är en av de få konstfilmer jag verkligen tycker om. Det var en njutning för ögat och dessutom kändes hela upplägget och manuset så smart. Mycket intelligent sades om personens varande… Men det jag ska skriva om här är HBTQ-innehållet och Persona är homoerotisk deluxe! Relationen mellan huvudpersonerna är mycket flirtig och söt. De masserar varandra, sover tillsammans, smeker varandras hår… Men så är det ju det här med psykisk sjukdom som gärna beskrevs genom homoerotisk vänskap förr.  Det känns lite som att Black Swan är inspirerad av Persona.

/Johnny

imdbfavico
VARNING: Det finns ett gäng hemska scener i den här filmen. Bland annat en lång scen med en brinnande kropp från Vietnamkriget och en där man får se slakt av ett får. Och – för de som är känsliga på det sättet – en snabbt förbiflashande erigerad penis.

Annonser

Flicka och hyacinter (1950) – OBS! SPOILERS!


Flicka och hyacinter, 1950, Sverige

Regi & Manus: Hasse Ekman

Britt och Anders Wikner blir chockerade när deras granne, Dagmar Brink (Eva Henning), tar livet av sig och lämnar sin lägenhet och alla sina ägodelar till paret. Anders (Ulf Palme) bestämmer sig för att leta upp gamla bekanta till Dagmar i hopp om att de kanske kunde ge någon ledtråd till varför hon tog livet av sig.

Det är omöjligt att recensera den här filmen utan att spoila, men personligen tycker jag inte att det gör något att man vet: Dagmar var lesbisk eller möjligen bisexuell. Under filmen smyger ledtrådarna in och de är mycket roligare att hålla utkik efter när man vet: en tavla i hennes lägenhet, böcker i hennes bokhylla, saker hon säger på ett kryptiskt sätt…. och den där Alex hon älskar så mycket, som som slutligen visar sig vara en kvinna (Anne-Marie Brunius). ”Vi två kan aldrig få varandra. Man vet så lite”.

För att vara från 1950 är den här filmen helt fantastisk ur HBT-synpunkt och jag förstår inte varför jag inte har hört om den tidigare. Dagmar tar inte livet av sig för skäms över att hon är lesbisk – hon gör det för att hon är en sårbar person helt enkelt. Regissören Hasse Ekman visar sitt stöd för homosexuella i en intervju:

Jag är övertygad om att om Dagmar Brink levt något tiotal år senare så hade hon aldrig tvingats in i återvändsgränden. Jag tror nämligen att den dag inte är så avlägsen då homosexualitet inte längre betraktas som något smutsigt och fult. Kan min film i någon mån bidra till att skapa renare luft kring debatten om de homosexuella är inte arbetet förfelat.”

/Johnny

imdbfavico

Fireworks (1947)


Fireworks, 1947, USA
Regi & Manus: Kenneth Anger

Kenneth Angers debutfilm är en konstnärlig drömsekvens där han själv skådespelar en man som blir våldtagen i en gränd av ett gäng sjömän. Gruppvåldtäkten är starkt erotiserat genom konstnärliga bilder på rinnande vätskor, fallossymboler och, som rubriken skvallrar om, fyrverkerier (som kommer ut från en sjömans gylf). Enligt vad jag har läst, så baseras kortfilmen på händelser som Anger själv var med om som tonåring. Obehaglig att se på men jag tycker att det är fascinerande att den är gjord på 40-talet.

/Johnny

imdbfavico

Se den gratis på Google videos.

Un chant d’amour (1950)


Un chant d’amour, 1950, Frankrike

Regi & Manus: Jean Genet

En halvtimmeslång konstfilm som utspelar sig på ett fängelse. Fångarna vill ha närhet; de gnider sig själva mot fängelseväggarna och fantiserar om personen i cellen bredvid. Fängelsevakten spionerar på dem och blir själv upphetsad. Han fantiserar om att vara med dem…

Erotik (eregerade penisar och nakna manskroppar som möts i mörkret) blandas med romantiska scener där fångarna ger blommor till varandra och springer runt i skogen i en fantasisekvens. Jag måste påminna mig själv gång på gång att det är filmat 1950 och inte på 2000-talet. En så otroligt vågad och het film! Ett måste om du är intresserad av homohistoria!

/Johnny

imdbfavico

Becket (1964)


Becket, 1964, Storbritannien/USA

Regi: Peter Glenville
Manus: Edward Anhalt (efter en pjäs av Jean Anouilh)

En film om Henry II, kung av England på 1100-talet (Peter O’Toole), och hans komplicerade relation till vännen Thomas Becket (Richard Burton).

Becket är saxare, vilket gör att han anses vara en olämplig bekantskap för kungen, men som om Henry bryr sig! Kärlek har inga gränser! Han provocerar istället alla genom att göra sin käre Thomas till ärkebiskop. Thomas vill inte få titeln från början men kom sen att se Gud som den högsta auktoriteten. Detta gör kungen svartsjuk eftersom han vill att hans vän ska vara trogen honom.

Kung Henrys mamma säger att han ska sluta sitta i fönstret och vänta på Thomas hela dagarna. Hon tycker att deras relation är ohälsosam men Henry lyssnar inte. Han hatar sin mamma.  Han hatar sin fru och sina barn också. Den enda han älskar är Thomas, säger han. Guuu, vad han säger att han älskar Thomas hela tiden! Det tydligaste exemplet:

”I loved him, I loved him… and I still do! Enough, God! Enough! *vrider sig i plågor och gråter* I’m as useless as a woman! As long as he’s alive, I tremble! I’m the king and yet I shake […] My heart! It’s too fast!”

Thomas känslor för Henry tycks mer ljumma – men man förstår honom. Kungen må ha kärlek att erbjuda men han är effin’ bäng i bollen och mamman kanske har lite rätt ändå. För det hela slutar tragiskt.

/Johnny

imdbfavico

Könet i bojor (1928)


Geschlecht in Fesseln – Die Sexualnot der Gefangenen, 1928, Tyskland
(Internationell titel: Sex in Chains)

Regi: William Dieterle
Manus: Herbert Juttke & Georg C. Klaren (efter en essä av Franz Höllering)

Franz (William Dieterle – som också regisserar) och Helene (Mary Johnson) är ett lyckligt par som har det svårt under ekonomiska krisen. När Franz hamnar i fängelse, för att ha försvarat sin fru i ett slagsmål, och de inte får träffa varandra på tu man hand blir Helene uppvaktad av sin chef och Franz blir kär i sin cellmate Alfred (Hans Heinrich von Twardowski). Skamfyllda av sina hemligheter, börjar de glida ifrån varandra.

Kärleken mellan Franz och Alfred är helt bedårande – de har en ljuv och ren romans och ligger och tänker på varandra och håller händer och Alfred ber Franz känna på hans dunkande hjärta. Trots denna positiva bild av homosexuell kärlek tror jag att huvudbudskapet i den här stumfilmen är att otrohetsaffärer uppstår av sexuell frustration när interner inte får träffa sina äkta makar. Hur som helst måste den ses för alla som älskar homoromantik och HBT-historia.

/Johnny

imdbfavico

I hetaste laget (1959)


Some Like it Hot, 1959, USA

Regi: Billy Wilder
Manus:
Billy Wilder, I.A.L. Diamond, Robert Thoeren & Michael Logan

Det är 30-tal och den ekonomiska depressionen gör att musikerna Joe (Tony Curtis) och Jerry (Jack Lemmon) har svårt att hitta ett jobb – men om de klär ut sig till damer kanske de kan få jobb i den där damorkestern… När sedan maffian jagar dem blir de definitivt säkra på att förklädnad är nödvändig – så de åker med  Sweet Sues orkester till Florida.

Som vanligt i sådana här könsförväxlingskomedier, så är det ingen som ser igenom förklädnaden – drömscenariot för nästan vilken transperson som helst. Lemmon är underbart charmig som sin kvinnliga roll Geraldine som blir uppvaktad av miljonären Osgood (Joe E Brown) och Marilyn Monroe är klockren som den alkoholiserade och bimbon Sugar Kane (det lär ju finnas 1000 drag queens och porrstjärnor som döpt sig efter henne).

Enligt mig är det här är en av tidernas roligaste filmer – den är knappt homofobisk! – och heteronormativiteten, som gör att ingen kommer på tanken att någon skulle kunna gilla någon av samma kön (”Why would a guy want to marry a guy?”), vägs upp av den sista, genialiska repliken: ”Nobody’s perfect”. Ni kommer förstå när ni ser scenen. It’s le queer!

/Johnny

imdbfavico

Teorema (1968)


Teorema/Theorem, 1968, Italien

Regi & Manus: Pier Paolo Pasolini

En mystisk och vacker gäst kommer till en rik familj och förför alla medlemmar innan han plötsligt försvinner igen. Das ist like überqueer. Men jag förstår dem – Terrence Stamp, som spelar sexobjektet, är verkligen het. Det är familjemedlemmarna som tar första steget: sonen (Andrés José Cruz Soublette) går blygsamt fram till hans säng på natten och kollar trånande på honom, mamman lägger sig naken på balkonggolvet, pappan (Massimo Girotti) ber om att få bli tvättad, dottern tar gästen vid handen och drar upp honom på sitt rum och hushållerskan blir så berörd av att kolla på hans skrev att hon försöker ta sitt liv – då kommer Terrence, som en ängel, och erbjuder sig själv till alla.

Väldigt få ord yttras – det är nästan en stumfilm – men när den sköna ynglingen måste resa iväg igen, berättar alla hur hans närvaro har påverkat dem: alla tycks vara förtvivlade på ett eller annat sätt. Männen i huset ser sitt agerande som något slags socialt självmord, vilket troligtvis (och tyvärr nog) var rätt realistiskt i 60-talets Italien. Men i filmen framstår ändå sexet som naturligt och vackert – nästan religiöst upplysande. En sådan här konstfilm passar inte alla men den erbjuder en vacker hyllning till mänsklig sexualitet. Synd bara att vi inte får se så många man-on-man-scener.

/Johnny

imdbfavico

Darling (1965)


Darling, 1965, Storbritannien

Regi: John Schlesinger
Manus: Frederic Raphael

Den brittiska fotomodellen Diana (Julie Christie) har, milt uttryckt, väldigt lätt för att bli kär. Hon kan inte hjälpa det – en viktig man med kontakter dyker upp i hennes liv och faller pladask. Kanske är det en förtäckt sexualmoralhistoria eller så är det ett feministiskt manifest. Jag vet inte riktigt, men för att vara 60-tal finns det en hel del oväntat queera inslag som jag ska berätta om:

Bland statusminglarna som Diana lär känna finns Alex – kulturbög nummer ett som öppet uttrycker hur han skulle vilja ta hem en av de manliga servitörerna på välgörenhetgalan. Och så är det en tjej på en fest som fascinerat filosoferar ”what if it took three…three sexes….to make children… Quite different with three sexes!”. Och nu får vi inte glömma den vackra och populära transkvinnan i Paris: Billie (Annette Carell). If I hadn’t known you were a man…”, säger en man flirtigt till henne. Senare i samma scen är det någon orgie/vogueing på gång och alla byter kläder och imiterar varandra över könsgränserna. Än är det inte slut: Diana försöker trappa ned på män och åker med sin gaykompis Mal (Roland Curram) till Capri. Som Mal’s faghag blir hon lite vänskapssvartsjuk när Mal raggar upp en snygg kypare och åker iväg på en vespa för att ha sex.

Det tycks att sådana här karaktärer bara tilläts i filmer om moralisk dekadens förr i tiden men det skiter jag i. Jag är förvånad över att jag inte har hört talas om Darling i queersammanhang tidigare, för den visade att HBT-folk finns överallt och att de kan vara öppna och ändå vänner med heteros. Well, heteros i showbiz i alla fall.

/Johnny

imdbfavico

Glen or Glenda (1953)


Glen or Glenda, 1953, USA

Regi och manus: Edward D. Wood Jr

En transsexuell kvinna har begått självmord. Kommisarie Warren ska utreda händelsen, och för att ta reda på hur liknande tragedier ska kunna undvikas i framtiden besöker han en psykiater, som berättar om två av sina fall: Transvestiten Glen/Glenda (Edward D. Wood Jr), som brottas med om han ska avslöja sin läggning för sin blivande hustru, och pseudohermafroditen Alan/Anne (”Tommy” Haines), som gör en könskorrigering.

Det är väldigt svårt att recensera Glen or Glenda tagen ur sitt sammanhang. För att kunna göra någon form av bedömning av filmen måste man nästan veta något om hur den kom till; omständigheter som beskrivs närmare i filmen Ed Wood av Tim Burton (hur sanningsenligt vet jag dock inte).
Glen or Glenda är enligt mig mest av allt – bortsett från några lösryckta och teatraliska ”sexscener” (som jag antar kom med på begäran av filmbolaget) och några klipp med den nerknarkade exkändisen Bela Lugosi som en sorts puppet master – en ärligt menad dramadokumentär om transvestism, dels skildrad inifrån, men också utifrån vad man trodde om transvestism, transsexualism och homosexualitet på den tiden. Filmen anlägger en psykoanalytisk förklaringsmodell på transvestism och transsexualism, en modell som inte många skulle köpa idag, och som med dagens mått mätt känns vare sig trovärdig eller konstruktiv. Samtidigt står filmen upp för transvestiter, och det märks att regissören hade något att berätta, även fast resultatet blev högst märkligt, taffligt och skrattretande.

Själv älskar jag scenen när bilden zoomar in på en person som sitter med en tidning i en fåtölj, och som när tidningen viks ner visar sig ha blus, helskägg och örhängen, och berättarrösten säger: ”But, what is it that would happen if this individual would appear this way on the street? You’re doing it now; laughing. Yet, it’s not a situation to be laughed at.”
Det, mina vänner, är genderfuck à la femtiotalet! Jag tycker att det är smått fantastiskt att Glen or Glenda gick upp på bio, och jag önskar att jag hade fått vara en fluga på väggen i en av de biosalonger där den visades 1953.

/Bobbi

Åtrå (1926)


Flesh and the Devil, 1926, USA

Regi: Clarence Brown
Manus: Benjamin Glazer och Marian Ainslee
efter Herrmann Sudermanns roman ”The Undying Past”

Ulrich (spelad av svensken Lars Hanson) och Leo (John Gilbert) är bästisar. De har en till och med ö som de kallar Vänskapsön där Ulrichs lillasyster en gång för länge sedan vigde dem till blodsbröder.

”By the rite of blood we are united…in love and sorrow…in life and death…in undying friendship…forever and ever.”

En dag kommer Greta Garbos karaktär Felicitas och förstör deras gemenskap. Leo inleder nämligen sin romans med henne och hemlighåller det från Ulrich. När Felicitas make (Marc McDermott) kommer hem och ser sin fru vara otrogen utmanar han Leo till en dödsduell som han förlorar. Leo drar till Afrika några år för att inte dra skam över ”sörjande” Felicitas. Han säger att duellen berodde på ett trivialt kortspel och ber Ulrich trösta änkan. När han kommer hem har Ulrich gift sig med henne, ovetandes om att Leo älskade henne.

Alltså, en sån tillfredsställande homoromantisk story. Männen omfamnar varandra ständigt och deras ansikten är aldrig mer än en decimeter ifrån varandra när de talar. De pratar om hur mycket de saknar varandra och behöver varandra. I ett brev inleder Ulrich med ”My beloved Leo” och när han kollar på sin älskade vän ser han ut att vilja brista ut i sång: ”what a man what a man what a mighty good man!”. Ulrich verkar också väldigt svartsjuk när han ser att Leo har fått en blomma. Han blänger argt på blomman och frågar om han gjort något fel. Ulrich verkar inte heller speciellt intresserad av sin fru. Men otroligt nog tycker jag till och med att heteroscenerna mellan Garbo och Gilbert är heta i den här filmen. Greta kunde sin grej – stumfilmsspelet innebär ett intensivare kroppsspråk som jag saknar i nutidens film. De lyckas verkligen se förälskade ut och det utan att spela över. Slutet är det bästa slut jag någonsin kunnat önska mig.

/Johnny

imdb favico

If… (1968)


If…, 1968, Storbritannien

Regi: Lindsay Anderson
Manus: David Sherwin & John Howlett

En brittisk pojkskola med huvudingrediensen pennalism. Mängder av huvudkaraktärer som jag blandade ihop efter ett tag… Michael McDowell spelar huvudrollen men han är inte speciellt gay. Däremot verkar homosexualitet vara rätt normaliserat på skolan. Fortinbras (Michael Cadman) snackar öppet om hur han tycker att Rowntrees lilla pojkslav Bobby Phillips (Rupert Webster) är het och alla tycker att Denson (Hugh Thomas) är en partypooper när han tycker att det inte är vuxet nog att tända på pojkar. Pojken Phillips blir själv kär i en lite äldre elev som han ser i gymnastiksalen (Richard Warwick) och de två har sedan en söt liten romans.

Den här filmen påminde mycket om C i uppförande och Du står inte ensam – det är homosexuella pojkar och rebeller som gör revolt mot det stela skolsystemet. Jag tycker att det var en helt okej film, om än lite rörig. Jag kanske bara inte förstod den. En skum sak var hur scenerna växlar mellan svartvitt och färg men nu läser jag att det berodde på rent ekonomiska skäl. Öh, jag har inget mer att säga. Förlåt för mina oseriösa recensioner men jag har så många att skriva och det tar timmar :(

/Johnny

imdb favico

Katt på hett plåttak (1958)


Cat on a Hot Tin Roof,  1958, USA

Regi och manus: Richard Brooks (efter en pjäs av Tennessee Williams)

Det gamla American football-proffset Brick (Paul Newman) är på besök  hos sina föräldrar eftersom hans pappa (kallad Big Daddy) fyller år och det ryktas om att han också är döende. Brick har med sin fru Maggie (Elizabeth Taylor) och brorsan Gooper har med sin näsvisa fru Mae  och fem ohyfsade ungar som alla har ”hundnamn”. Det här är troligtvis en av de första dysfunctional family-dramerna – Brick är alkholist och gillar varken sin fru eller sin pappa och Mae försöker ställa sig in och Maggie hatar henne och pappan förnekar att han ska dö och passar på att visa hur lite han tycker om sina barnbarn. Drama drama – men så är den också baserad på en pjäs av Tennessee Williams.

Hela den här filmen är en enda stor metafor för homosexualitet. Nej, inte det som jag just berättade utan det finns en viktig kärna i den här historian och det är anledningen till Bricks alkoholism. Man får snart veta att han brukade ha en killkompis som hette Skipper (vilka j-a namn de har alltså!) och att denne dog för ett tag sedan. När han kommer upp som samtal blir det tydligare varför Brick inte vill ha sex eller barn med Maggie – hon tycks bara vara hans ”skägg”. Brick beskriver deras giftermål som en ”överenskommelse” och Maggie säger ”Skipper ville inte att du och jag skulle gifta oss för det innebar mindre frihet för dig.”
Det verkar inte som att den där friheten handlade om att hänga med grabbarna på krogen heller, utan när pappan nämner något om Skipper blir Brick helt plötsligt hysterisk och defensiv utan anledning: ”Skipper och jag var vänner, begrips?! Du får det att låta skamligt och smutsigt!” Pappan verkar dock förstående och fortsätter senare lugnt och vänskapligt att fråga: ”Skipper var som en krycka för dig, va?”. Brick svarar att ”Ja, det var han. I skolan och utanför…” varpå pappan undrar ”Hur tog Maggie den här storslagna och sanna vänskapen?” med tonen att det skulle vara något att vara svartsjuk över. Jaja, Hollywood censurerade den här gaypjäsen så mycket att den blev helt flummig och avslutar med en helt överraskande heterosexscen där Brick tycks vara mirakulöst botad från alla sina (homosexuella) besvär.

/Johnny

imdb favico

Star Trek (1966-1969)


Den här kortlivade kultserien som sände sitt första avsnitt 1966 (och som faktiskt är väldigt djup, smart och rolig trots fula kulisser), är känd för att vara revolutionerande i sitt sätt att porträttera framtiden (2200-talet) som en tid av hopp där mänskligheten enats som ett enda demokratiskt och öppensinnat samhälle. Rymdskeppet Enterprise är på en fem år lång expedition för att undersöka galaxens olika planeter och besättningen är en vild mix av vita, svarta, kvinnor, män, asiater – och till och med en alien: Spock (Leonard Nimoy). Kaptenen – vår hjälte Kirk (William Shatner) – är en visserligen en vit, medelålders man, men tanken är att skeppet ska stå för den vackra mångfalden som finns på jorden. En av de viktigaste karaktärerna är Uhura (Nichelle Nichols) – en svart kvinna med intelligens, humor, skönhet och i en någorlunda uppsatt position. De andra kvinnorna är oftast bimbos eller onda androider – men de tillåts i alla fall leva ut sin sexualitet. Trots denna skrytiga öppenhet tycks inte homosexualitet existera i framtiden – inte uttalat i alla fall. Detta sken avskräcker dock inte alla tusentals fans som är Kirk/Spock-slashers.

Faktum är att det var i och med denna serie som ordet slash uppfanns. Relationen som de två hjältarna har är utformad som en kärlekshistoria i stil med Alexander den store och Hefaistion och detta är det faktiskt skaparen Gene Roddenberry själv som sagt – fast han påstår att han aldrig hintade om att de skulle ha någon sexuell relation. Ändå hittar han på ordet t’hy’la för att beskriva deras relation (och endast deras relation) som han också översätter som vän/broder/älskare. Om inte det är en hint så… Analyserna skulle kunna göras millånga (och de har de också gjort – kolla runt på Internet lite så hittar du en hel del) men här är några exempel: De ger varandra sängkammarblickar, de rör vid varandra beskyddande, de retas flirtigt, de är beredda att offra sina liv för varandra gång på gång, och Spock som är extremt logisk och känslokall får ibland såna fånigt hysteriska anfall när Kirks liv är i fara. Det finns som sagt så otroligt mycket små detaljer som jag skulle kunna dra upp för att övertyga dig om deras slashbarhet, men jag tror nog att det räcker att du tar och kollar igenom serien för jag lovar dig att du kommer bli övertygad inom 5 avsnitt. Om inte – kolla avsnitten ”Naked Time”, ”Amok Time” och de fyra första filmerna.

Citat: ”When I feel friendship for you, I feel ashamed!” – Spock i ”Naked Time”.

/Johnny

imdb

Jules och Jim (1962)


jules jimJules et Jim,  1962, Frankrike

Regi och manus: François Truffaut (efter Henri-Pierre Rochés bok)

Österrikaren Jules (Oskar Werner) och fransmannen Jim (Henri Serre) är bästa vänner och de delar allt. De förälskar sig till och med i samma kvinna: Catherine (Jeanne Moreau). Jules blir den som gifter sig med henne. Men efter andra världskriget – där de två männen strider på olika sidor – så kommer Jim och flyttar in hos Jules och Catherine. Det gifta paret har nu barn men de verkar inte så lyckliga och Catherine är otrogen med många olika män. Hon försöker även förföra Jim, vilket lyckas. När Jules inser att han håller på att förlora Catherine ber han Jim att gifta sig med henne så att de alla tre kan fortsätta umgås och ha hand om barnet tillsammans. Men Catherine verkar bli mer och mer psykiskt instabil och krävande…

En väldigt intressant polyrelation. Jag skulle inte kalla Jules och Jims relation som homoerotisk på något sätt, men de älskar varandra väldigt mycket och de tävlar inte mot varandra om kvinnan.  Sen är ju inte allt happy happy heller, men det är en klassisk film som man kanske borde se någon gång.

/Johnny

imdb favico