70-80-tal

En kvinnas röst (1984)


The Bostonians, 1984, USA/Storbritannien

Regi: James Ivory
Manus: Ruth Prawer Jhabvala (efter en roman av James Ivory)

Det är slutet av 1800-talet och Olive Chancellor (Vanessa Redgrave) och hennes sydstatskusin Basil (Christopher Reeve) går på en feministisk föreläsning där de båda får upp ögonen för den unga och vackra kvinnokämpen Verena (Madeleine Potter). Olive går på direkt och föreslår att de ska bli BFFs och flytta ihop och jag förväntade mig att Verena skulle fly – men det gör hon inte. Hon hakar ihop sig med Olive och de pussas och kramas och planerar föreläsningsturnéer. Samtidigt försöker den manschauvenistiska Basil förföra Verena med samma ihärdighet och han döljer inte att han är motståndare till hennes idéer om kvinnlig jämställdhet. Hon faller för detta och tror att hon kan omvända honom…

Det är tydligt att Olive är lesbisk (hon till och med hatar män :P), men vad som är mer osäkert är var Verena står. Hon skulle kunna vara bisexuell för hon har många starka känslor för Olive men samtidigt låter hon heterosexuella instinkter styra henne  när hon är med Basil (hon tänker med fittan!). I vilket fall som helst är Merchant & Ivory specialister på romans – oavsett om det är mellan män, kvinnor eller heteropar.

Linda Hunt – den lesbiska skådespelaren som spelade biologisk man (utan komisk effekt) i filmen Brännpunkt Djakarta och vann en Oscar för det – spelar Dr. Prance som, trots sitt ovanliga yrke för kvinnor på den tiden, är rätt kritisk mot kvinnorörelsen.

/Johnny

imdbfavico

El Topo (1970)


El topo, 1970, Mexiko

Regi & Manus: Alejandro Jodorowsky

Titeln betyder ”mullvaden” på spanska, men jag är osäker på hur den nedgrävda nallebjörnen i början hör ihop med slutet. Något måste regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Alejandro Jodorowsky haft i åtanke i alla fall, för han är en mästare i symbolik. Hans filmer är vackra men extremt konstiga och ofta brutala. Om du inte klarar av att se djur att dö på film ska du undvika allt han gjort. I den här filmen är det dock mest ”människoblod” som flyger: det är nästan gore. Handlingen är att en cowboy är ute i öknen för att döda alla mästare så att han blir den bästa av dem alla. Han har en flickvän med sig (Mara Lorenzio) som hetsar honom att döda alla och han gör det – trots att de flesta han möter är fromma som lamm.

Något annat som jag förknippar med Jodorowsky är hans queera inslag. Han är gift och har barn men jag antar att allt han gör är för uppmärksamhetens skull, precis som han har med dvärgar, nakna barn och missbildade människor. Ändå känns det befriat från cynism och hån – han vill visa all skönhet i världen och i den här filmen får vi se munkar som dansar med och blir våldsupphånglade av bandidos, en kvinna som sminkar en man, en vis man med kvinnoröst och en kvinnlig cowboy med mansröst (Paula Romo) som förför huvudpersonens flickvän. Om filmen hade klippts ned till en och en halv timma istället för de dryga två timmarna så hade det nog varit den fullpottare som John Lennon tyckte att det var.

/Johnny

imdbfavico

Purpurfärgen (1985)


The Color Purple, 1985, USA

Regi: Steven Spielberg
Manus: Menno Meyjes (efter Alice Walkers roman)

Celie (Whoopi Goldberg) blir regelbundet våldtagen av sin pappa och föder flera barn åt honom. Sedan blir hon såld till en annan man som behandlar henne som en slav. Trots dessa misäromständigheter så lyckas filmen vara som en söt liten familjefilm med mycket lättsam humor. Bara komiken i det att Celie och hennes man är kära i samma kvinna!: sångerskan Shug Avery (Margaret Avery).

Scenerna mellan Celie och Shug är inte många men det är tydligt vad de tycker om varandra: ”Shug is like honey and I’m like a bee,” säger Celie och förutom att ordagrant säga att hon älskar Celie så skriver Shug också en låt tillägnad henne. I en scen som blir klippt alldeles för tidigt så pussas de blygsamt i sängkammaren. I boken ska deras förhållande vara ännu mer explicit, men du vet hur Hollywood är… :P Oprah Winfrey är med och spelar den otroligt charmiga fästmön till Celies son Harpo (Oprah baklänges! :D)

/Johnny

imdbfavico

Legend of the Galactic Heroes (1988-1997)


銀河英雄伝説 (Ginga eiyû densetsu), 1988-1997, Japan
110 avsnitt+spinoff-serier
Har aldrig släppts officiellt på engelska, Central Animes textning rekommenderas

Regi: Noboro Ishiguro (efter Yoshiki Tanakas bok)

Denna storslagna rymdopera utspelar sig i en framtid när två stormakter i rymden utkämpar ett utdraget krig mot varandra. Då könsrollerna i serien knappast är på framtidsnivå klarar serien Bechdeltestet på endast en handfull ställen genom över de 110 avsnitten, vilket är en god grogrund för slashpotential. I svenska animékretsar refereras serien generellt till som Galaxbögarna, och en vanlig skämtsam engelsk titel är Gay Prussians in Space. Detta ska inte tolkas som att serien inte är fullständigt heteronormativ, men det indikerar onekligen på att det finns en kran för queert läckage som fullkomligt sprutar om man väljer att vrida upp den. Det skadar då inte heller att figurdesignen utgörs av heroisk förskönad realism av det slaget som gör det rent visuellt angenämt att plaska i det queera.

De två galaktiska stormakterna är modellerade efter ett demokratiskt USA (Alliansen) respektive ett 1800-talets Preussen (Imperiet). Statsskicken avspeglar sig på relationerna mellan mannarna i de respektive arméerna. Inom Alliansen är stämningen avslappnad och relationerna informella, Imperiets officerskår har strikta uniformer och kramas inte. Inom båda arméerna kryllar det av romantisk vänskap och manlig parbildning. Inom Alliansen är dessa mer bro-betonade, medan Imperiets relationer överlag präglas av större grad av intrigerande, undertryckta känslor och den typen av ömhet och beundran män emellan som kan frodas i en miljö där man har vunnit så många slag att man inte längre behöver bevisa att man är macho. Särskilt kan man uppmärksamma barndomsvännerna Reinhard von Lohengramm och Siegfried Kircheis, samt radarparet Oscar von Reuenthal och Wolfgang Mittermeyer.

Utöver det som sagts kan det vara intressant att tillägga att homosexualitet faktiskt omnämns i ett avsnitt, och paret framställs sympatiskt.

/Duktiga och intelligenta gästbloggaren Tanja Suhinina

imdb

D’ERLANGER – La Vie en Rose


Dålig bildkvalitet och snabba klipp – men fylld med fan service! Två androgyna, japanska pojkar ligger och är homoerotiska med varandra och vid ett tillfälle låter de tungorna mötas i minst 5 sekunder! Hot hot hot!!

Om jag har förstått det rätt så är året 1989, sångaren Hiroshi ”Kyo” Isono och den han han porrar sig med är gitarristen Ichirou ”Cipher” Takigawa. Det är svårt att veta något om deras egentliga sexualiteter eftersom ”fan service” innebär att göra fansen upphetsade. I Japansk kultur går de ganska långt i skådespeleri för att tilltala sin målgrupp – eller för att väcka uppmärksamhet.

Här är bilder om ni inte kan se videon:

/Johnny

Petra von Kants bittra tårar (1972)


Die bitteren Tränen der Petra von Kant, 1972, Tyskland

Regi & manus: Reiner Werner Fassbinder

Petra (Margit Carstensen) är en kläddesigner som spelar mer upptagen än hon är. Hon behandlar sin tystlåtna assistent/betjänt Marlene (Irm Hermann) som skit och Marlene ser det kom kärlek. En dag dyker den unga modellen Karin (Hanna Schygulla) upp och Petra blir som förbytt av förälskelse.

Ännu en film om olycklig homosexuell kärlek som blir till sjuklig besatthet och misär. Karin är villig att testa att inleda ett förhållande med Petra men hon säger aldrig att hon älskar henne. Petra är mycket öppen med sina känslor och frustrationen hon känner, när de inte är besvarade, får henne att ta till flaskan. Trots att det är väldigt teatraliskt (allt utspelar sig inne i lägenheten) så är känsloutspelen ändå rätt trovärdiga – eller i alla fall begripliga. En typisk Fassbinder-film.

/Johnny

imdbfavico

Terror på Elm Street 2: Freddys hämnd (1985)


A Nightmare on Elm Street Part 2: Freddy’s Revenge, 1985, USA

Regi: Jack Sholder
Manus: David Chaskin

Hmm..var ska jag börja?
Rysaruppföljare är sällan bra och denna är inget undantag – men den har ändå något som inte de andra har: den är supergaygay!

Tonårskillen Jesse (Mark Patton) börjar drömma mardrömmar om en vanställd figur som heter Freddy Kreuger sedan hans familj flyttat till ett nytt hus. På dagarna hänger han platoniskt med sin flickvän Lisa eller brottas med sin kompis Grady (med byxorna nere). Grady (Robert Rusler)  säger att deras gemensamma tränare (Marshall Bell) hänger på S&M-klubb och gillar ”söta pojkar som [Jesse]”. På natten drömmer Jesse att han är på S&M-stället (det är blandad publik men har med några transor och läderbögar) och sanna Gradys ord: tränaren raggar upp honom. Jesse protesterar inte. Helt plötsligt befinner de sig i gympasalen. Tränaren säger åt Jesse att duscha. Jesse lyder snällt och står och åmar sig i ångan. Men tränaren blir attackerad av en osynlig kraft och blir upphängd naken i duschen där han blir smiskad med en handduk över rumpan. Jesse kollar chockat på. Sen vaknar han upp med ett skrik.
När Jesse hånglar med Lisa märker han att Freddy har tagit över hans kropp så han blir rädd och lämnar sin flickvän – för att istället bryta sig in hos Grady och hoppa ned i hans säng.
Well, ni förstår. Det är komiskt mycket homoerotik. Ta bara grejen att Jesse har ett spel som heter Probe, i sin garderob. Men tydligen ska gaysymbolismen vara medveten – jag har inte sett dokumentären själv, men det ska pratas om det i dokumentären Never Sleep Again.

/Johnny

imdbfavico

A Very Natural Thing (1974)


A Very Natural Thing, 1974, USA

Regi: Christopher Larkin
Manus:
Christopher Larkin & Joseph Coencas

David (Robert McLane) är en lågmäld bög som brukade vara munk men som nu är ateist och jobbar som lärare. När han träffar Mark (Curt Gareth) blir han jättekär och vill att de ska flytta ihop och leva som ett gift par, men Mark vill inte binda sig till bara en person. David försöker anpassa sig och hänger med på gruppsex men förhållandet är ändå dömt att krascha.

Jag är helt YAAAY! efter att ha sett den här filmen. Den är från 1974 liksom! Scenerna som berör mig mest är de dokumentära klippen från Pride där folk säger helt fantastiska saker, som ”It’s a pretty fucked up society that the army gives you a medal of honor for killing a man but a dishonorable discharge for loving one”. Det finns också en fiktiv scen som utspelar sig under Prideparaden, där David träffar på gayrättsaktivisten Jason (Bo White) och har en intressant diskussion om huruvida Pride behövs och gör någon skillnad. Förutom att vara en viktig milstolpe i amerikansk gayfilm så är det ett bra drama om monogama och öppna förhållanden.

/Johnny

imdbfavico

Lockbetet (1980)


Cruising, 1980, USA/Västtyskland

Regi & Manus: William Friedkin (efter en bok av Gerald Walker)

En seriemördare, som riktar in sig på bögar, går lös i New York City. Polisen Steve Burns (Al Pacino) passar in på offer-profilen och erbjuds att jobba undercover med att cruisa stadens bögbarer. Han tackar ja men håller det hemligt för sin flickvän.

Det var många från protester från USA:s gaycommunity när den här filmen kom. Idag är jag fascinerad av hur mycket man får se (mängder av lättklädda män som har sex!) men jag kan förstå motståndarna om jag ser på hur samhällsklimatet var 1980 – det fanns nästan inga kärlekshistorier om homosexuella på bio då, väldigt få positiva porträtt av bögar (första mainstreambögkyssen kom väl 1982 i Making Love) och här får man kopplingen mellan sjaskiga sexklubbar och en brutal seriemördare som misstänks vara ”en av de egna”. Men jag tycker inte att själva filmen i sig är homofobisk – lädermännen erotiseras och homo- och transfobin inom polisen ifrågasätts starkt, bl. a. av de riktigt coola lädertransorna som ser ut som Poison-medlemmar (Gene Davis och Robert Pope). Dessutom blir undercoverpolisen kompis med sin homosexuella granne Ted (Don Scardino) som framställs som en väldigt trevlig boy-next-door. Det här är absolut en film man ska se – förutom gayrelevansen är det en riktigt spännande thriller!

/Johnny

imdbfavico

Mad Max 2: The Road Warrior (1981)


Mad Max 2: The Road Warrior, 1981, Australien

Regi: George Miller
Manus: George Miller och Terry Hayes

Mad Max är på något konstigt uppdrag i den australiska öknen igen. Vad han gör vet jag inte och jag bryr mig inte. Filmens antagonister är i alla fall ett gaypar: Wez, en biffig kille (Vernon Wells) med mohawk och läderbyxor (med öppning för röven :P) och hans blonda toyboy bakom honom på motorcykeln. Blondinen ”Golden Youth” (spelad av Jerry O’Sullivan) dör tyvärr en halvtimma in och då blir Wez helt galen och ska hämnas. Hans boss försöker tygla honom och säger: ”we all have someone we love”.

Då dialogen i filmen var rätt värdelös, snabbspolade jag fram den till slutet. Jag såg ungefär vad som hände och jag tror inte att jag missade något viktigt…

/Johnny

imdbfavico

 

1900 (1976)


Novecento, 1976, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Bernardo Bertolucci & Franco Arcalli

Alfredo och Olmo föds på samma dag på samma Italienska gård. Alfredo är son till godsägarna och Olmo är tjänstefolkets avkomma. De blir ändå vänner trots detta och de verkar så kära. Alfredo (Paolo Pavesi) säger att Olmo (Roberto Maccanti) tillhör honom för att hans familj tillhör gården och de börjar brottas och jämföra snoppar och snacka om att runka. De har något hatkärleksförhållande, lite som Ronja och Birk (som för den delen också föddes på samma dag i samma byggnad). När Olmo åker iväg med tåg för att sedan bli soldat, lägger sig Alfredo mellan spåren och låter tåget ”köra över” honom. Klipp till fullvuxen Olmo (nu spelad av Gérard Departieu) som åker hem igen efter första världskriget. När han kommer hem till gården brottar han ned Alfredo (Robert De Niro) i höet på loftet och kysser honom helt passionerat. Det blir lite genant stämning, sen kommer det romantisk musik och de börjar prata minnen. Haha, så givande scen! Sen har de trekant med en prostituerad kvinna i stan. De är verkligen intimt nära vänner men snart glider de ifrån varandra. Olmo engagerar sig i socialistisk politik och Alfredo tar över sin pappas roll som godsägare och de blir på detta sätt fiender trots sin kärlek till varandra.

Gérard och Robert på höloftet

Förutom homoerotiken jag beskrev ovan har vi en scen där Alfredos fru Ada (Dominique Sanda, som låter som tjuren Ferdinands mamma när hon pratar)  kysser sin tjänsteflicka bakom en stol och en morbror (Werner Bruhns) som gillar unga män. Vi har också en fascistisk man som våldtar en pojke, och en annan rik man som vill att en liten flicka ska ”mjölka honom”. Den här filmen är rå på så många sätt. Det är nakenhet, barnvåldtäkt, halväkta sexscener, närbild på bajsande häströvar, slaktande av grisar, djurplågeri, avrättningar… ja, inget för den ”känsliga” (man behöver inte ens vara känslig för att vilja undvika det där) och jag mådde rätt dåligt i stora delar av de fyra timmarna. Men resultatet är ändå ett rörande, symboliskt socialistmanifest där både folket i helhet och specifika personer fokuseras på.

/Johnny

imdb favico

Den siste kejsaren (1987)


The Last Emperor, 1987, Kina/Italien/Storbritannien/Frankrike

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Enzo Ungari
& Mark Peploe (efter Henry Pu-Yis självbiografi)

1908 blir treårige Pu-Yi tagen från sin mamma och stängs in i Den förbjudna staden där han ska växa upp som kejsare. Vad han inte vet är att världen utanför går igenom en revolution och att Kina har blivit en republik. Hans kejsardöme av kvinnor och eunucker gör allt för att skydda honom från den yttre världen. När britten Reginald Johnston (Peter O’Toole) kommer till staden som privatlärare 1919 blir Pu-Yi (Tao Wu) mer medveten om omvärlden och också mer rebellisk. Han tvingas som 17-åring gifta sig med jämnåriga Wan Jung (Joan Chen) men väljer att ta en andra fru också: 12-åriga Wen Hsiu (Jun Wu).

Den här historiska filmen (där alla talar engelska) har med flera HBTQ-delar. Förutom de avsexualiserade eunuckerna hintas det om att Reginald Johnston är gay för att han aldrig gifter sig. Jag såg bara DVD-versionen men TV-versionen ska även hinta om Pu-Yis bisexualitet (troligvis när han som vuxen spelas av John Lone), enligt diverse källor. Om det stämmer kan jag inte svara på även om jag har läst att den riktige kejsaren skulle ha varit bisexuell – och att han ändå inte hade sex med sina kvinnor. Mycket spekulationer. Om det stämmer är det typiskt att filmen har med en sexscen ändå. Den här sexscenen är dock en trekant mellan honom och hans två fruar. Allt sker under täcket så man inte ser vem som är med vem och det är en väldigt vacker och erotisk scen. Den andra sexuella scenen är när frun Wan Jung får sina tår sugna av Pu-Yis butchiga kusin Eastern Jewel (Maggie Han). I stort är det en mäktig film med vackra bilder och stämningsfull musik.

/Johnny

imdb favico

Westler (1985)


Westler, 1985, Västtyskland (och Östtyskland)

Regi: Wieland Speck
Manus:
Wieland Speck & Egbert Hörmann

Felix (Sigurd Rachman) och hans amerikanska vän Bruce (Andy Lucas) är turister i Östberlin när de stöter på den söta blondinen Thomas (Rainer Strecker). Felix blir kär i honom och de inleder ett förhållande, men som i en askungesaga är Felix tvungen att bege sig hem varje natt för att inte väcka misstankar och riskera att Thomas råkar illa ut i sitt land.

Låt mig påminna om att Östberlin var stängt när den här filmen spelades in. Turister fick gå in i landet begränsade gånger men de som bodde i landet fick inte ta sig över till västsidan. Rainer Strecker, som spelar Thomas, bodde på östsidan på riktigt, vilket gör den här filmen nästan dokumentär. På västsidan är filmen inspelad med modern teknik men på östsidan är allt taget med super-8 film som sedan smugglades över gränsen. En revolutionerande film som visar upp gaylivet på östra sidan med gaybarer och dragqueens och har samtidigt med så mycket rörande romantik. Sen är det lite kul att amerikanen pratar precis som Brüno. För att citera honom: ”Das ist histooorish!”

/Johnny

imdb favico

The Adventures of Sherlock Holmes and Doctor Watson (1979-1986)


Приключения Шерлокa Холмсa и Докторa Ватсонa (Priklyucheniya Sherloka Kholmsa i doktora Vatsona), 1979-1986, Ryssland

Regi: Igor Maslennikov
Manus: Varierar, efter Arthur Conan Doyles böcker

Av någon anledning ville Sovjet ha sin egen version av Sherlock Holmes, antagligen för att inte behöva importera kapitalistiskt skräp från väst. Serien är relativt trogen Conan Doyles böcker, även om man ibland blir förvirrad då de bakat ihop flera fall i samma avsnitt. Tempot är inte jättehögt, och det är ofta så dåligt ljussatt att det är svårt att se vad som händer.

Vissa spoilers följer, om man inte känner till vad som händer i The Final Case och The Empty House.

Hela serien är otroligt charmig och söt, och mitt hjärta sväller med varje scen. De ryska Holmes (Vasili Livanov) och Watson (Vitali Solomin) måste nog vara de som har mest kroppskontakt av alla de jag sett hittills, och Watson står ofta och bara iakttar Holmes med ett leende på läpparna. Vid ett tillfälle då Watson får reda på att Holmes inte varit helt ärlig mot honom, och dessutom flörtat med en kvinna(!), blir han upprörd och stänger in sig på sitt rum. En annan gång har Watson fått i uppdrag att föra anteckningar, men när de byter kameravinkel för att visa hans anteckningsbok är den full av skisser på pipor och Holmes ansikte. Watson gråter länge och bittert när han tror att han har förlorat Holmes för alltid. Han gråter även, av glädje, när Holmes återvänder. ”I’ve missed you terribly,” säger han, och kramar honom. Holmes gråter han med.

Rekommenderade avsnitt: Deadly Fight, Hunt for the Tiger (motsvarar The Final Case och The Empty House)

En Studie i Skräck (1979)


Murder by Decree, 1979, Storbritannien

Regi: Bob Clark
Manus: John Hopkins, Elwyn Jones, John Lloyd

I den här filmen har man låtit Sherlock Holmes (Christopher Plummer) delta i jakten på den hemske Jack the Ripper. Och som vi vet vid det här laget så innebär seriemördare = inte originalstory från Conan Doyle. Det är inte så mycket jag egentligen kan säga om handlingen, det är en seg sörja av hemliga sällskap, medium, intuition, män med makt och kvinnor utan. Och ganska mycket omotiverad slowmotion. Jag var nära att somna framåt slutet.

Holmes åstadkommer egentligen inte så mycket, det känns inte som det i alla fall, för inte deducerar han mycket. Nej, det som Holmes är bäst på i den här filmen är att hela tiden berömma Watson (James Mason), och säga ”my dear fellow” i ca varannan mening, samtidigt som han ser superkär ut. Hans blickar är så kärleksfulla att jag hela tiden förväntar mig hångel, eller i alla fall handhållning. Dessvärre blir det inget av den varan, men däremot en konstig scen där Holmes mosar en ärta på Watsons talrik och Watson blir upprörd.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag önskar nog egentligen bara att det fanns en nedklippt version av filmen med bara Holmes/Watson så att man slapp allt gegg däremellan.

/Hallor