animerat/anime

Legend of the Galactic Heroes (1988-1997)


銀河英雄伝説 (Ginga eiyû densetsu), 1988-1997, Japan
110 avsnitt+spinoff-serier
Har aldrig släppts officiellt på engelska, Central Animes textning rekommenderas

Regi: Noboro Ishiguro (efter Yoshiki Tanakas bok)

Denna storslagna rymdopera utspelar sig i en framtid när två stormakter i rymden utkämpar ett utdraget krig mot varandra. Då könsrollerna i serien knappast är på framtidsnivå klarar serien Bechdeltestet på endast en handfull ställen genom över de 110 avsnitten, vilket är en god grogrund för slashpotential. I svenska animékretsar refereras serien generellt till som Galaxbögarna, och en vanlig skämtsam engelsk titel är Gay Prussians in Space. Detta ska inte tolkas som att serien inte är fullständigt heteronormativ, men det indikerar onekligen på att det finns en kran för queert läckage som fullkomligt sprutar om man väljer att vrida upp den. Det skadar då inte heller att figurdesignen utgörs av heroisk förskönad realism av det slaget som gör det rent visuellt angenämt att plaska i det queera.

De två galaktiska stormakterna är modellerade efter ett demokratiskt USA (Alliansen) respektive ett 1800-talets Preussen (Imperiet). Statsskicken avspeglar sig på relationerna mellan mannarna i de respektive arméerna. Inom Alliansen är stämningen avslappnad och relationerna informella, Imperiets officerskår har strikta uniformer och kramas inte. Inom båda arméerna kryllar det av romantisk vänskap och manlig parbildning. Inom Alliansen är dessa mer bro-betonade, medan Imperiets relationer överlag präglas av större grad av intrigerande, undertryckta känslor och den typen av ömhet och beundran män emellan som kan frodas i en miljö där man har vunnit så många slag att man inte längre behöver bevisa att man är macho. Särskilt kan man uppmärksamma barndomsvännerna Reinhard von Lohengramm och Siegfried Kircheis, samt radarparet Oscar von Reuenthal och Wolfgang Mittermeyer.

Utöver det som sagts kan det vara intressant att tillägga att homosexualitet faktiskt omnämns i ett avsnitt, och paret framställs sympatiskt.

/Duktiga och intelligenta gästbloggaren Tanja Suhinina

imdb

Annonser

Vägen till El Dorado (2000)


The Road to El Dorado, 2000, USA

Animationsbolag: DreamWorks
Manus: Terry Rossio & Ted Elliot

Tulio och Miguel är två småskojare som spelar (fuskar) till sig en skattkarta. De kommer till El Dorado – landet fyllt av guld. Där tror befolkningen att de är gudar så de blir väl omhändertagna. Men Miguel får lite hybris och kräver massor av saker så de måste jobba hårt för att inte bli påkomna.
Okej, så vad är gay med den här tecknade filmen då? Hmm… jag vet inte var jag ska börja för det är så tydligt att de gjort Miguel och Tulio till älskare. De är fysiska med varandra, uttrycker kärlek (-You’ve made my life an adventure -You’ve made my life rich!), badar nakna tillsammans i en het källa, de sover i samma säng, Elton John gör soundtracket… men! enter standard-bruttan: en kaxig läckerbit som förför Tulio för att komma åt guldet. Suck. Hon passar på när Miguel är borta för några sekunder och Tulio börjar gråta av saknad, då kommer hon och masserar honom sensuellt och först är han helt ”Noo” och sen faller han för henne. Blä! Förolämpande. Kvinnor har sex för guld och män kan inte motstå frestelser. Jahapp. Miguel blir i alla fall svartsjuk och går omkring själv. ”I have to get back with Tulio, we’re partners!”. Han ser heteroparet hångla och då säger han högt för sig själv: ”Forget Tulio!”. Men i slutet beger sig ändå alla tre iväg i solnedgången och Elton John sjunger ”Someday we’ll meet again as if our love was new…”

/Johnny

imdb favico

Tron (1982)


Tron, 1982, USA/Taiwan

Regi: Steven Lisberger
Manus: Steven Lisberger & Bonnie MacBird

Det onda storföretaget ENCOM har snott f.d. anställda programmeraren Kevin Flynns (Jeff Bridges) spelidéer. För att få tillbaka kontrollen över sitt älsklingsspel hackar sig Flynn in i en surrealistisk datorvärld där program och kommandon är spelade av människor. Han får hjälp av Tron – eller egentligen Alan Bradley (Bruce Boxleitner), en annan anställd på ENCOM – och tillsammans med två andra självlysande figurer försöker de bekämpa Master Control-programmet.

När jag såg att det var Disney som låg bakom Tron blev jag skeptisk, men jag hade så fel i mina fördomar. Det här är den snyggaste film jag sett – varenda bildruta är som ett futuristiskt art nouveau-konstverk och homoerotiken riktigt penetrerar mina ögon. Den mest homoerotiska scenen är när Ram (Dan Shor) ropar att Clu (som är Flynns namn i datorvärlden) ska komma och Clu kommer och lutar sig över honom och håller hans hand. ”My user!” utropar Ram med orgasmisk röst och hans ögon lyser och de ler mot varandra och som de filmar och visar deras intensiva ansiktsuttryck är det som en metaforisk sexscen.

Redan i första scenen med Ram var han flirtig mot en man – hela kroppsspråket bara skrek förförelse. Clu/Flynn och Tron/Alan är också superfysiska och kollar helt förälskat på varandra. Att de båda kysser samma kvinna spelar ingen roll för hon är ingen konkurrent – de lever snarare ett slags trekantsförhållande utan svartsjuka.

Happy Threesome: Yori, Clu och Tron.

Wow, jag är fortfarande helt berörd, upphetsad och inspirerad. Det kommer en uppföljare med samma skådespelare senare i år. Jag har blandade förväntningar.

/Johnny

imdb favico

Sinbad – Legenden om de sju haven (2003)


SinbadSinbad: Legend of the Seven Seas, 2003, USA

Regi:  Patrick Gilmore & Tim Johnson
Manus: John Logan (efter en gammal legend)

På en av sina piratturer möter rövarkaptenen Sinbad (röst av Brad Pitt) prinsen Proteus (Joseph Fiennes) och det visar sig snart att de har ”ett förflutet” ihop. ”We had our special handshake…our secret hideout…but that was a long time ago” reminiscerar Sinbad. ”We were friends!” utropar Proteus besviket och försöker hindra Sinbad från att stjäla Fredsboken som uppehåller fred i hans kungariket Syrakusa.  De blir avbrutna av en jättebläckfisk varpå Sinbad räddar Proteus liv och lämnar boken ifred. I hamn möts de igen och romantiska blickar utbyts. Men när Sinbad blir presenterad för sin gamla väns blivande hustru Marina  flyr han platsen. Samtidigt blir fredsboken ändå stulen och misstankarna faller på sjörövargänget fastän Sinbad förstår att det är kaosgudinnan Eris som har stulit den. Proteus litar på sin bästis så mycket att han är beredd att offra sitt liv om inte fredsboken kommer tillbaka i rätta händer. Sinbad åker ut på en tur i syfte att kämpa mot Eris och återfå boken.

Den här filmen är svår att recensera ur ett queert öga. Samtidigt som den innehåller fullt av homoerotiska hintar (styva bröstvårtor med risk att peta ut ögon?) så verkar Sinbad nästan helt utan känslor för Proteus. Istället för att rädda prinsens liv så styrs båten först mot Fiji – och om inte Marina hade smugglat sig ombord på skeppet så hade de inte slutfört sin uppgift. Proteus har satt sitt liv på spel och står i fängelsehålan och blickar ut över havet medan Sinbad kärlek-börjar-alltid-med-bråk-flirtar med hans flickvän. Eris ser igenom Sinbad och säger ”You know Proteus is going to die because he saw something in your heart that just isn’t there…”
Men det ges som sagt gayhintar som när Marina frågar hur kaptenen och prinsen kom att träffa varandra och en romantisk historia kommer fram. Sedan frågar hon ”what happened between you two?” och det är mycket tveksam tysnad innan hon får svaret ”we…took…different paths”.  Om ni tror att filmen slutar queert kommer ni dock bli besvikna – barnfilmer är, trots allt, hopplöst fantasilösa. Jag är dock glad att de – utöver den moderna animationens girlpower!-klyscha – gav kvinnan (yep, den enda kvinnan förutom onda Eris) lika kort hår som Sinbad. Proteus, som har en rumplång hästsvans, får dock rådet att klippa sig. Queer? Nej – men en gnutta homosocialromantisk. Grabbar håller ihop och även starka och modiga tjejer går att hångla med. Suck.

/Johnny

imdbfavico

Mary & Max (2009)


Manus & regi: Adam Elliot

En söt liten stop-motion-film om brevväxlandet mellan en liten flicka från Australien och en äldre man med Aspergers syndrom i New York.
HBT-innehåll: Mary’s pojkvän kommer ut som bisexuell.

/Johnny

imdbfavico

Ai no Kusabi i nyversion!


Superklassiska yaoi-animen Ai no Kusabi ska tydligen göras om! Ser extremt mycket fram emot det, eftersom den vackra och intressanta animeversionen från 90-talet är ett sådant tydligt exempel på hur mycket viktiga bitar i handlingen som försvinner i förvandlingen från text (yes, det var faktiskt böcker från början, inte manga!) till rörlig bild. Att få över fyra timmar på sig istället för två verkar som det utmärkta botemedlet mot det. Ska försöka recensera så fort jag lyckats lägga vantarna på några av de nya avsnitten.

/Tina

Maria†Holic (2009)


mariaholicMaria†Holic (まりあ†ほりっ), 2009, Japan

Shaft Studios, efter mangan av Minari Endō

När Kanako Miyamae börjar andra ring på den katolska flickskolan Ame no Kisaki har hon framför allt en förhoppning: Att äntligen träffa sitt livs kärlek. Hon ser verkligen fram emot att gå i en skola med bara flickor, eftersom hon avskyr pojkar och till och med får utslag när de rör vid henne. Och redan dagen innan terminen startar träffar hon mycket riktigt den vackra och väna Mariya Shido, som hon omedelbart förälskar sig i. Men varför får hon röda utslag på halsen av Mariyas oskyldiga kindpuss? Snart inser Kanako att Mariya inte är riktigt den hon trodde…

Det här är klassisk tramsanime. Slapstickhumor, fan service (serien riktar sig till män mellan 18 och 30) och näsblod följer tätt inpå varann i högt tempo och handlingen är ömsom helt förutsägbar, ömsom svår att hänga med i. Det är alltså inget för finsmakaren. Dock kan jag helt ärligt erkänna att jag tror att jag själv kommer att följa den här animen. Den må vara extremt töntig, men den är också ganska underhållande. Tidsfördriv för yuri-nördar och lättroade.

/Tina

Winter Cicada (2007)


Winter CicadaFuyu no Semi (冬の蝉), 2007, Japan

Regi: Yoshihisa Matsumoto

Året är 1862 och Japan befinner sig i en kritisk fas politiskt. De olika klanerna i landet kämpar om makten och för sina olika mål. Den unge samurajkrigaren Kusaka Toumu tillhör klanen Choshu, som driver en kampanj för Japans bevarande genom utvisning av alla utlänningar i landet. Men Kusaka tror på fred och frihet och på att öppna Japans gränser för världen.

En kväll försöker några Choshu-medlemmar att bränna upp brittiska ambassaden. Kusaka försöker stoppa dem men misstas själv för en av förövarna och blir jagad. Mitt i jaktens hetta får han hjälp att fly av en främmande samuraj från fiendeklanen Bakufu.

Flera år senare möts de igen, och den här gången kommer de inte undan.

Det här är en yaoi i en helt annan stil än de jag tidigare skrivit om. Den innehåller såväl politik och historia som allvarliga frågeställningar om kärlek och är förhållandevis stillsam och lätt att följa, i alla fall för den som har vissa grundläggande kunskaper i japansk historia. Den som tröttnat på kaotisk humor och pojkar med jätteögon borde se den här animen. Dock vill jag utfärda en varning för en väldigt japansk syn på självmord man som västerlänning känner sig rätta illa till mods inför. Dessutom innehåller Winter Cicada bland de minst upphetsande kärleksscener jag någonsin sett.

Helt enkelt: det här är lite japansk kvalitetsångest i vintermörkret, för den som känner för det.

/Tina

Ouran High School Host Club (2006)


ouranŌran Kōkō Hosuto Kurabu (桜蘭高校ホスト部(クラブ), 2006, Japan Regi: Takuya Igarashi efter mangan av Bisco Hatori

Haruhi Fujioka har nyss börjat som fattig stipendiat i ärvd skoluniform på Ouran High School, en riktig toppskola där nästan alla andra elever är rika. Haruhi själv måste dock se till att hålla betygen uppe så att inte stipendierna sinar. På jakt efter en bra studieplats råkar Haruhi snubbla in på Ouran High School Host Club, en skolklubb där medlemmarna, alla män, underhåller och uppvaktar skolans kvinnliga elever i utbyte mot pengar. Där slår Haruhi omkull en vas vars värde inte riktigt faller inom ramarna för en stackars stipendiats budget. För att betala av sin skuld går Haruhi med på att ta jobb i klubben. Det är bara ett problem: Haruhi må se ut som en kille, men riktigt så enkelt är det inte…

Det här är inte direkt shonen-ai i ordets verkliga bemärkelse, men en på många sätt väldigt queer anime! Förutom en huvudperson som inte kunde bry sig mindre om vilket kön hen uppfattas ha innehåller den betydande mängder mer eller mindre uttalad homo-/bisexualitet mellan både manliga och kvinnliga elever, en dragshowande pappa, horder av skrikande fangirls (”MOE!”), könsförväxlingar och annat skoj. Humorn kan förstås bli ganska hysterisk från och till, och det sticks inte under stol med vilka egenskaper som anses manliga och kvinnliga oavsett hos vem den framträder, men det här är en av få animes jag plöjt i sin helhet inte bara en utan två gånger. För den som vill ha lättsmält avkoppling och samtidigt skaffa sig shojo-allmänbildning.

/Tina imdb1

Junjou Romantica (2008)


junjou romanticaJunjou Romantica, Japan, 2008

Regi: Chiaki Kon efter mangan av Shungiku Nakamura

Misaki Takahashi (Takahiro Sakurai) är 18 år och ska snart skriva inträdesprov till universitetet. Problemet är bara att han inte är särskilt duktig i skolan. Därför bestäms det att han ska få extraundervisning av sin tio år äldre storebrors gamla klasskompis, den berömde författaren Akihiko ”Usagi” Usami (Hikaru Hanada). Men deras första möte går inget vidare, och vid det andra hettar det till ordentligt! Vad är det egentligen Usagi vill Misaki, och vad vill Misaki själv?

Animen Junjou Romantica innehåller egentligen tre par/pairings. Junjou Romantica (Misaki/Usagi) är huvudparet, men det finns också två romantiska parallellhistorier som också är shonen-ai: Junjou Egoist och Junjou Terrorist.

Tonen i serien är precis som i Gravitation humoristisk, och här är den dessutom självironisk – de yaoi-historier som Usagi skriver på sidan om sina vanliga böcker är klockrena parodier på genren, och jag har skrattat högt flera gånger under seriens lopp. Dessutom innehåller de förhållandevis heta kärleksscener, även om man aldrig får se något explicit i animen.

Just nu visas den andra säsongen av serien i japansk TV.

/Tina

imdb

Gravitation (1999)


gravitation

Gravitation, Japan, 1999

Regi: Bob Shirahata, Shinichi Watanabe efter manga av Maki Murakami

Shuichi Shindou (Tomukazu Seki) är sångare i popduon Bad Luck och det han vill mest av allt är att slå igenom och bli en stjärna. Den perfekta låten låter dock vänta på sig – kanske är det en flicka som saknas i Shuichis sångtexter?

En blåsig kväll stannar Shuichi till i en park på väg hem från ett möte och funderar över en låttext. Plötsligt flyger utkastet iväg och hamnar i ansiktet på en lång, snygg man, som läser igenom den och fäller sin dom – Shuichi saknar helt talang. Sedan lämnar han den förkrossade Shuichi att förtvivla i mörkret…

Men Shuichi kan inte glömma främlingen, och när han får chansen ser han till att konfrontera honom, något som blir början till nya känslor och möjligheter.
Det här 13-episodsanimen är en av de absoluta klassikerna inom shonen-ai, och var för mig liksom för många andra den första BL-animen jag över huvud taget såg. Den innehåller en hel del musik och mängder av överdriven animehumor, men har framför allt gjort sig känd för sin kärlekshistoria, mellan den unge och naive Shuichi och den bittre Eiri Yuki, full av mörka hemligheter. Vill du ha en introduktion till shonen-ai (och dessutom förståelse för mängder av yaoidoujinshis därute) finns det nog ingen anime jag skulle rekommendera innan denna.

/Tina

imdb

Earthian (1989)


アーシアン, (Āshian), 1989, Japan
Anime skapad av Kenichi Ohnuki, Nobuyasu Furukawa och Toshiyasu Kogawa efter mangan av Yun Kouga.

Chihaya (Nozomu Sasaki) och Kagetsuya (Kazuhiko Inoue) är invånare på planeten Eden – änglar. Tillsammans har de fått i uppdrag att övervaka jordborna och rapportera om hur de sköter sig. Till en början kommer de inte alls överens, men i takt med att de tar sig igenom jordens faror och utmaningar växer känslorna…

Den här animen är väldigt vacker och fullspäckad av saker jag gillar: konstiga tolkningar av kristendomen, killar med enorma vingar på ryggen, ångestfyllda kärleksscener, gråhåriga cyborgs och maktgalna vetenskapsmän. Men för den som inte läst mangan är den tyvärr också ganska obegriplig, då stora delar av handlingen tagits bort för att serien ska kunna få plats i fyra avsnitt. För den som har läst mangan, bara vill se på fina rörliga bilder eller bara är för trött för att hänga med i en handling i vilket fall som helst är det en fantasifull och spännande miniserie.

/Tina

imdb

Queer Duck


queerduck.jpgQueer Duck: the movie, 2006, USA

OMG! This is hilarious! Simpsons-snubben Mike Reiss gör en film om en homosexuell och judisk anka som är tillsammans med en aligator som heter Openly Gator. Fastän den driver med gayklyschor så är den verkligen så jävla fräsch! Man skrattar hela tiden. Filmen är verkligen queer och ger en spruta med rosa power till alla som kollar på den. I love it. Öh, orkar inte beskriva handlingen…/Imdb/

/Johnny