konstfilm

El Topo (1970)


El topo, 1970, Mexiko

Regi & Manus: Alejandro Jodorowsky

Titeln betyder ”mullvaden” på spanska, men jag är osäker på hur den nedgrävda nallebjörnen i början hör ihop med slutet. Något måste regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Alejandro Jodorowsky haft i åtanke i alla fall, för han är en mästare i symbolik. Hans filmer är vackra men extremt konstiga och ofta brutala. Om du inte klarar av att se djur att dö på film ska du undvika allt han gjort. I den här filmen är det dock mest ”människoblod” som flyger: det är nästan gore. Handlingen är att en cowboy är ute i öknen för att döda alla mästare så att han blir den bästa av dem alla. Han har en flickvän med sig (Mara Lorenzio) som hetsar honom att döda alla och han gör det – trots att de flesta han möter är fromma som lamm.

Något annat som jag förknippar med Jodorowsky är hans queera inslag. Han är gift och har barn men jag antar att allt han gör är för uppmärksamhetens skull, precis som han har med dvärgar, nakna barn och missbildade människor. Ändå känns det befriat från cynism och hån – han vill visa all skönhet i världen och i den här filmen får vi se munkar som dansar med och blir våldsupphånglade av bandidos, en kvinna som sminkar en man, en vis man med kvinnoröst och en kvinnlig cowboy med mansröst (Paula Romo) som förför huvudpersonens flickvän. Om filmen hade klippts ned till en och en halv timma istället för de dryga två timmarna så hade det nog varit den fullpottare som John Lennon tyckte att det var.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

Graffiti Artist (2004)


The Graffiti Artist, 2004, USA

Regi & Manus: James Bolton

Den här filmen handlar om en hemlös tonåring (Ruben Bansie-Snellman) och hur hans liv består av att sno sprayburkar, klottra sitt artistnamn Rupture och springa från polisen. En dag träffar han graffitikonstnären Jesse (Pepper Fajans) och börjar följa efter honom. Jesse har pengar och låter Rupture bo hos honom – och sova i samma säng…

Det pratas väldigt lite i den här filmen men det som sägs är ovanligt trovärdigt. Regin är fantastisk och dramat är hjärtskärande. Mest fokus är det på ”den fria konsten” och trots att jag inte är ett fan av taggar så blev jag helt frälst i klotter efter att ha fått inblick i graffitikulturen. Jesse och Rupture (som senare ”byter namn” till Elusive) är dessutom så awwwww ihop.

/Johnny

imdbfavico

Persona (1966)


Persona, 1966, Sverige

Regi & Manus: Ingemar Bergman

Sjuksyster Alma (Bibi Andersson) får i arbetsuppgift att ta hand om före detta skådespelaren Elisabeth Vogler (Liv Ullman) som efter en psykos plötsligt sluta prata. De åker ut i skärgården tillsammans för att Elisabeth ska kunna rehabiliteras och de två kvinnorna trivs i varandras sällskap. Alma är glad över att få prata och ha någon som verkligen lyssnar på henne, men känner sig efter ett tag naken och utelämnad. I brist på tvåvägskommunikation börjar hon sätta sig in i Elisabeths psyke på andra sätt.

Det här är en av de få konstfilmer jag verkligen tycker om. Det var en njutning för ögat och dessutom kändes hela upplägget och manuset så smart. Mycket intelligent sades om personens varande… Men det jag ska skriva om här är HBTQ-innehållet och Persona är homoerotisk deluxe! Relationen mellan huvudpersonerna är mycket flirtig och söt. De masserar varandra, sover tillsammans, smeker varandras hår… Men så är det ju det här med psykisk sjukdom som gärna beskrevs genom homoerotisk vänskap förr.  Det känns lite som att Black Swan är inspirerad av Persona.

/Johnny

imdbfavico
VARNING: Det finns ett gäng hemska scener i den här filmen. Bland annat en lång scen med en brinnande kropp från Vietnamkriget och en där man får se slakt av ett får. Och – för de som är känsliga på det sättet – en snabbt förbiflashande erigerad penis.

Fireworks (1947)


Fireworks, 1947, USA
Regi & Manus: Kenneth Anger

Kenneth Angers debutfilm är en konstnärlig drömsekvens där han själv skådespelar en man som blir våldtagen i en gränd av ett gäng sjömän. Gruppvåldtäkten är starkt erotiserat genom konstnärliga bilder på rinnande vätskor, fallossymboler och, som rubriken skvallrar om, fyrverkerier (som kommer ut från en sjömans gylf). Enligt vad jag har läst, så baseras kortfilmen på händelser som Anger själv var med om som tonåring. Obehaglig att se på men jag tycker att det är fascinerande att den är gjord på 40-talet.

/Johnny

imdbfavico

Se den gratis på Google videos.

Un chant d’amour (1950)


Un chant d’amour, 1950, Frankrike

Regi & Manus: Jean Genet

En halvtimmeslång konstfilm som utspelar sig på ett fängelse. Fångarna vill ha närhet; de gnider sig själva mot fängelseväggarna och fantiserar om personen i cellen bredvid. Fängelsevakten spionerar på dem och blir själv upphetsad. Han fantiserar om att vara med dem…

Erotik (eregerade penisar och nakna manskroppar som möts i mörkret) blandas med romantiska scener där fångarna ger blommor till varandra och springer runt i skogen i en fantasisekvens. Jag måste påminna mig själv gång på gång att det är filmat 1950 och inte på 2000-talet. En så otroligt vågad och het film! Ett måste om du är intresserad av homohistoria!

/Johnny

imdbfavico

Teorema (1968)


Teorema/Theorem, 1968, Italien

Regi & Manus: Pier Paolo Pasolini

En mystisk och vacker gäst kommer till en rik familj och förför alla medlemmar innan han plötsligt försvinner igen. Das ist like überqueer. Men jag förstår dem – Terrence Stamp, som spelar sexobjektet, är verkligen het. Det är familjemedlemmarna som tar första steget: sonen (Andrés José Cruz Soublette) går blygsamt fram till hans säng på natten och kollar trånande på honom, mamman lägger sig naken på balkonggolvet, pappan (Massimo Girotti) ber om att få bli tvättad, dottern tar gästen vid handen och drar upp honom på sitt rum och hushållerskan blir så berörd av att kolla på hans skrev att hon försöker ta sitt liv – då kommer Terrence, som en ängel, och erbjuder sig själv till alla.

Väldigt få ord yttras – det är nästan en stumfilm – men när den sköna ynglingen måste resa iväg igen, berättar alla hur hans närvaro har påverkat dem: alla tycks vara förtvivlade på ett eller annat sätt. Männen i huset ser sitt agerande som något slags socialt självmord, vilket troligtvis (och tyvärr nog) var rätt realistiskt i 60-talets Italien. Men i filmen framstår ändå sexet som naturligt och vackert – nästan religiöst upplysande. En sådan här konstfilm passar inte alla men den erbjuder en vacker hyllning till mänsklig sexualitet. Synd bara att vi inte får se så många man-on-man-scener.

/Johnny

imdbfavico

Liquid Sky (1983)


liquid skyLiquid Sky,  1982-1983, USA

Regi och manus: Slava Tsukerman (med hjälp av Anne Carlisle på manuset)

Okej, jag vet inte var jag ska börja. Jag kanske ska börja där filmen börjar:på en gayklubb där new romantics-kids dansar till TV-spelsmusik och där ett pyttelitet UFO landar på ett New York-tak, inte långt ifrån the Empire State Building. Den androgyna fotomodellen Margaret (Anne Carlisle) bor precis under det taket tillsammans med sin flickvän Adrian (Paula E. Sheppard) och snart visar det sig att hennes liv påverkas på ett mycket skumt sätt av detta. Rymdvarelserna lever nämligen på den substans som utsöndras i människohjärnan vid heroin och orgasmer.  En tysk forskare är på plats för att utreda detta fenomen…

Att sätta ett betyg är svårt. Den låga budgeten och huvudpersonernas skådespeleri får mig att vilja sätta en tvåa, men den unika berättartekniken, budskapet och vissa estetiskt tilltalande scener får mig att vilja sätta 4/5. Men det är ingen jävla trea! Det finns ingen medelmåttighet i den här filmen – inte heller några extremer. Det queera finns det dock gott om: Förutom att ha skrivit manus och spelat Margaret så spelar Carlisle också den manliga fotomodellen Jimmy. Och fastän hon läser sina egna repliker som om de hade luktat surströmming så är hon ändå bra (och skitsnygg) som kille. Det tar en timma innan jag fattar att det är hon. Jimmy verkar bisexuell men säger ”I usually don’t fuck girls” och Margaret förklarar sin omnisexualitet genom att säga att hon inte väljer partners efter könsorganen: ”as long as I find them attractive…”

Hela filmen är ett queerfeministiskt manifest med många smarta citat som man borde skriva ned. Det är ett kultigt konstverk men inget mästerverk – det måste man vara medveten om när man sätter sig ned för att kolla på den. Man måste också vara medveten om att den är gjord i början av 80-talet och om jag hade varit där då hade jag nog satt en fullpoängare på den (om jag hade varit tillräckligt öppensinnad då, vill säga).

/Johnny

imdb favico

Broken Sky (2006)


elcielodivididoEl cielo dividido, 2006, Mexico

Regi: Julián Hernández

Gerardo (Miguel Ángel Hoppe) och Jonás (Fernando Arroyo) är förälskade och kan inte hålla händerna borta från varann. Det enda de gör är att kyssas och ha sex. Ända tills Jonás en utekväll dansar med en annan, och blir besatt av tanken på att träffa honom igen. Jonás börjar avvisa Gerardo, som i sin tur gör allt för att behålla Jonás: han klänger och klänger, men det hjälper inte. När Gerardo (till slut) lämnar Jonás och blir ihop med Sérgio (Alejandro Rojo), kommer Jonas på att han visst ville ha Gerardo i alla fall.

Ja, vad ska man säga… Broken Sky pendlar mellan att vara vacker, laddad, erotisk, långtråkig och oerhört frustrerande, allt på en gång. I början påminns man om hur det är att vara förälskad, när hela världen kretsar kring den älskade, och det är den bästa delen av filmen. För ju längre den håller på (och den är låång), desto mera frustrerande blir tystnaden mellan karaktärerna. Tystnaden är förstås avsiktlig, och i de bästa stunderna blir filmen lite som en dans, där karaktärerna uttrycker känslor utan ord. Men det blir för mycket i längden, och till slut tänker jag bara: ”Men kan ni inte ta och prata med varandra och reda ut det här?” I slutet orkar jag knappt bry mig längre, jag fattar inte kronologin och nästan inte vem som är ihop med vem. Voice over-speakern är ganska överflödig och musiken försöker driva mig till vanvett. Ett stort plus dock för att karaktärerna är så öppna: det hånglas vilt utomhus, på klubbar, i skolan etc. utan att någon verkar bry sig. Gerardo liknar förresten Kevin Borg lite grann tycker jag.

/Bobbi

imdbfavico

Godly Boyish (2004)


godlyboyishRöster och drömmar talar till en ung kille (Cassidy Field) och säger att han och hans vän (Jasper Bel) borde dö. Tillsammans, för att alltid få vara ihop. De pratar om döden och planerar hur den ska gå till, men kanske händer alltihop bara i huvudkaraktärens fantasi.

Samma tema som i Bobbycrush och Wild tigers I have known, att upptäcka och inse sin homosexualitet. Temat, musiken och drömlikheten skapar här en obehaglig stämning, och som vanligt i Archers filmer så vet man inte riktigt vad som händer i huvudet på karaktären och i verkligheten.

Godly Boyish är skummare än både Wild tigers I have known och Bobbycrush, och inte riktigt lika bra. Den kunde klippts lite hårdare (trots att den bara är 20 minuter), men är sevärd ändå, för den som gillar det suggestiva. Samma skådespelare som i Bobbycrush.

/Bobbi

imdb

Bobbycrush (2003)


bobbycrushTonåringen Bobby (Jasper Bel) älskar sin bästa kompis Dylan (Cassidy Field) och menar att de är ett par – Dylan vet bara inte om det än. Båda har drömmar, men de handlar visst inte om samma saker…

Bobbycrush är som en liten prototypversion av Wild tigers I have known, lika vacker, men mycket kortare (tio minuter). De halvt overkliga telefonsamtalen finns med, drömmarna, könsförvirringen. Men också härlig sextiotalsmusik och livsglädje.

Jag är verkligen helt lyrisk över Cam Archer. Det finns ingen annan som kan fånga tonårstidens längtan med så enkla medel. Det är rakt, enkelt, samtidigt finns hela djupet där: smärtan i att älska, att vilja ha någon, att riskera allt. Att vilja vara den som den andra vill ha, kosta vad det kosta vill. Att vilja vara den andra, så att man kan älska sig själv tillbaka och göra allt rätt. Fint!

/Bobbi

imdb

Performance (1970)


performancePerformance, 1970 (inspelad 1968), Storbritannien
Regi: Nicolas Roeg, Donald Cammell

Jag ska inte låtsas som att jag förstår den här filmen – för det gör jag inte riktigt fastän jag har sett den med svensk text, sett en dokumentär om den, läst flera analyser av den samt sett vissa delar igen för att friska upp minnet – och jag ska inte heller försöka återge vad den handlar om i detalj, men jag ska försöka måla upp någon snabb skiss av vad jag tänker om den:

Allt börjar med att Chas (James Fox) är någon gangstertyp och sedan lämnar han det livet och då får han maffian efter sig. Detta håller på i typ en timma, vilket nästan fick mig att stänga av videon, men sedan träffar han Turner (Mick Jagger) och får bo i hans hus och det är då hela filmen egentligen börjar, skulle man kunna säga.

Turner bor med två kvinnor (Lucy och Pherber) och de tycks ha ett slags bisexuellt polyförhållande. Lucy (Michèle Breton) är en androgyn och mörkhårig fransyska som jag flera gånger misstar för att vara Mick Jagger – detta visar sig vara meningen då i en scen då Turner och Chas ligger i samma säng och Turner vänder sig mot Chas och de börjar hångla. Men i sekunden han vänder sig om byter de skådespelare och då är det Lucy som Chas rullar omkring med. Regissörerna leker med oss tittare och får oss att bli förvirrade – vem är vem? Vad är drogrus och vad är verklighet?

Tjejerna tillåts dock ha sina fysiskt bisexuella stunder tillsammans (utan manliga ”stuntmän”) och Pherber (Anita Pallenberg) retar Chas när hon märker att han lider av homofobi och föreslår att han bör testa på att ligga med Turner (läs samtalet nedan). Turner verkar vara kär i Chas och har ett ganska blygt sätt att närma sig honom – i slutet undrar man om inte Turner och Lucy ändå är samma person. Och i en låt i filmen (med musikvideo!) anspelas det på homoerotik, fast då mellan äldre gubbar. Rakt igenom är det queer, queer och queer. Synd bara att det går så segt i början. När filmen väl kommer igång är den estetiskt tilltalande och drogad men fortfarande väldigt svårsmält – inget att sitta och sticka en kofta till, alltså.

/Johnny

imdb2

favico3

Läs ett queert samtal mellan Pherber och Chas här

Det förbjudna palatset


donggongxigong.jpgEast Palace, West Palace/Dong Gong Xi Gong, 1996, Kina

A-lan går omkring och cruisar män i en park i Kina. Polisen kommer och tar honom eftersom han blivit varnad förut. Polisen frågar ut sin fånge varför han är homosexuell och hur allt började. A-lan berättar och polisen börjar bli mer och mer attraherad av honom… Dramatik och konstnärliga scener – lite för svår och miserabel för mig, men filmen ger mig ändå hopp om Kina./Imdb/

/Johnny

The Dreamers


dreamers.jpgLes Innocents/Innocents – The Dreamers, 2003, Frankrike/Storbritannien/Italien

Syskonen Theo (Louis Garrel) och Isabell (Eva Green) träffar den amerikanska studenten Matthew (Michael Pitt) i sin hemstad Paris. Året är 1968. De bjuder upp honom till sin lägenhet som praktiskt nog är föräldrafri för stunden. De lever bohemliv där: de diskuterar film, citerar filmrepliker och är allmänt svåra. Matthew vill ha Isabell. Isabell vill ha både Matthew och sin bror Theo. Theo tar gärna del av sin syster, men verkar också vilja ha Matthew. De springer omkring nakna i lägenheten, går ut och är med i ett studentupplopp och har en konstnärlig trekant. En fransk film, helt enkelt./Imdb/

/Johnny

No Skin off My Ass (1991)


noskinoffmyass.jpgNo Skin off My Ass, 1991, Kanada

Regi & Manus: Bruce La Bruce

Okej, egentligen ska jag ju inte lista porr här, men den här är mest en erotisk konstfilm. Och den har en handling, fastän dessa ofta är ganska svåra att återberätta i konstfilmer. Den här handlar i alla fall om en manlig frisör (regissören Bruce La Bruce som i den här filmen ser ut som en hård bodysynthare) som är besatt av ett skinhead (i originalbetydelsen), förföljer honom, tar med honom hem och badar honom i badkaret. De utvecklar någon erotisk vänskap utan ord – men skinheadet lever ett dubbelliv – han är inte så stum som frisören tror. Hans syster är dessutom en pervers och queer faghagpunkare som filmar sin brorsa naken och tycker att skinheads är dåliga men tycker att ”being a fag is a definite plus!”. Allt är filmat med en svartvit 8mm-film (ser det ut som i alla fall) med dubbade röster från usla skådespelare. Jag måste erkänna att jag blev lite upphetsad. Hrmm…

/Johnny

/imdb/

Mala Noche


malanoche.jpgBad Night / Mala Noche, 1985, USA

Mala Noche är Gus van Sants debutfilm om den kärlekskranka spritbutikskassören Walt (Tim Streeter) som förföljer en illegal invandrare (Doug Cooeyate) som han blir kär i. Johnny, som den mexikanska invandrarkillen heter, går med på att äta mat tillsammans med honom och ibland hänga med sina polare runt affären där Walt jobbar. Walts känslor är dock inte besvarade och han blir mer och mer desperat i sina försök att få Johnny i säng. Han försöker t.om. köpa honom för pengar. När han inte får Johnny så ligger han med Johnnys kompis Roberto (Ray Monge) istället. Men han ger inte upp – han ger aldrig upp! Man blir helt galen på honom. Men den här filmen reflekterar 80-talet ganska bra. På 70- och 80-talet blev det en stark backlash efter den androgyna hippie-eran, och man kände sig tvungen att ta tillbaka manlighet – därför började Hollywood skriva in homofobi i alla filmmanus. Nästan alla homosexuella framställdes som psykopater, mördare och pedofiler. Den här filmen är independent, men huvudpersonen är lite psykopat ändå. Han har en speciell personlighet i alla fall – inte en stereotyp bög – och han är överraskande öppen med sin homosexualitet för alla. Han har dock en röst med samma inlevelse som Keanu Reeves (=inte bra!) och han är dessutom lite lik River Phoenix, så man får en idé att Gus Van Sant redan då visste vilken typ av killar han ville ha med i sina filmer.

Gus har verkligen en fäbless för tragiska och mörka filmer. Den här är extra mörk genom att de har använt sig av svartvit film och arty klipp. I sexscenen ser man praktiskt taget bara lite mörka skuggor. Den malplacerade berättarrösten lyser ironiskt nog upp hela filmen med sin svarta humor. /imdb/

/Johnny