miniserie

My Life in Film (2004)


Brittisk miniserie (well, sex avsnitt) från 2004. Bästa kompisarna Art (Kris Marshall) och Jones (Andrew Scott) jobbar på en gammaldags biograf, och Art är besatt av film och försöker hela tiden skriva filmmanus. Han ser sitt liv som om det vore filmer. Alla tycker att han är helt galen förutom just Jones, som dessutom bor ihop med honom. Varje avsnitt är utformat för att efterlikna en känd film: Rear Window, The Shining, Top Gun, Shallow Grave, Eight and a Half, Butch Cassidy and the Sundance Kid.

Art tycker att han och Jones hör ihop, att de måste göra allt tillsammans. Och det är precis vad det gör. Förutom när det gäller en grej: Jones skaffar flickvän, Beth (Alice Lowe). Art ogillar henne och påstår att han är allergisk, och försöker motverka henne hela serien igenom. Det är rätt svårt att förstå varför Jones är tillsammans med henne. Uppenbarligen ska de vara kära, men det är ingenting man direkt märker i skådespeleriet. Jones verkar betydligt mer intresserad av Art, vilket märks i både hans kroppsspråk och på sättet han ser på honom.

Väldigt väldigt rolig serie, ibland pinsam, ibland rätt läskig, och väldigt mycket blickar fulla av längtan. Och topless-pingis.

/Hallor

Sherlock (2010)


Sherlock, 2010, Storbritannien

Regi: Paul McGuigan
Manus: Mark Gatiss och Steven Moffatt, baserat på böckerna av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes (Benedict Cumberbatch) är en asexuell asocial högfunktionell sociopat vars största fiende är tristess och som löser brott bara för att det är kul. John Watson (Martin Freeman) är en sjukpensionerad före-detta militärdoktor som just kommit tillbaka från Afghanistan och som slits mellan att sakna den spänningen och att bara vilja leva ett lugnt liv. En gemensam vän för dem samman och… skev musik uppstår.

Till skillnad från tidigare tolkningar så utspelar sig serien i nutid. Istället för telegram och calling cards så sms:as och bloggas det på längden och tvären. Men det är mer än så som har uppdaterats. Omvärldens syn på och tolerans av tex homosexualitet har ju som bekant förändrats en hel del sen sent 1800-tal, och om en man är helt ointresserad av kvinnor och bor tillsammans med en annan man så är ju den logiska slutsatsen att han antagligen inte är straight. Vilket är precis hur personer i Sherlock och Johns omgivning tolkar det. Och Sherlock och John själva, i princip:

John: You don’t have a girlfriend, then?
Sherlock:
Girlfriend? No, not really my area.
John:
Oh right then. [pause] Do you have a boyfriend? Which is fine, by the way –
Sherlock:
I know it’s fine.
John:
So you’ve got a boyfriend?
Sherlock:
No.
John Watson:
Right, okay. You’re unattached, just like me. Fine. Good.
Sherlock:
John, erm. I think you should know that I consider myself married to my work and while I am flattered by your interest I’m –
John:
No –
Sherlock:
– really not looking for anyone –
John:
No. I’m not asking – no. I was just saying. It’s all fine.
Sherlock:
Good. Thank you.

~tension

Det är inte bara homoerotiken som gör den här serien till en vinnare, den är helt otroligt välgjord! Manuset är på topp och det går många gånger så snabbt att jag nästan måste pausa för att låta hjärnan komma ikapp. Cumberbatchs Sherlock är ofta väldigt creepy, till och med mer än Jeremy Bretts tolkning, han visar vanligtvis väldigt lite känslor men kan vara väldigt manipulativ då han tex ofta spelar mer “normal” än vad han är bara för att få fram fler ledtrådar eller andra fördelar.

Manusförfattaren Mark Gatiss (bonusinfo: gay) har även en medelstor roll som [spoiler] Sherlocks bror Mycroft [/spoiler]. Lestrade, polisen från Scotland Yard som är den som kommer till Sherlock för hjälp allt som oftast spelas av Rupert Graves.

Säsong ett består av tre st 90-minutersavsnitt, säsong två kommer hösten 2011.

/Hallor

Ludwig (1972)


Ludwig, 1972, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Luchino Visconti
Manus: Luchino Visconti och Enrico Medioli

Kung Ludwig av Bavaria (Helmut Berger) är visst känd för att strö pengar omkring sig och pola med kompositören Wagner och men den här filmen/miniserien drar ut på det hela i alldeles för många och långsamma avsnitt. Enligt mig är huvudsaken i det här kostymdramat att Ludwig var gay. Informationen smyger sig på i form av ledtrådar tills det till slut är uppenbart för tittaren: han vägrar gifta sig, han spionerar på den nakenbadande tjänaren Volker och i scenen efter ber han till gud och säger ”hjälp mig!”. Och det snackas om att han söker njutning ” beyond any moral borders”. En dag förlovar han sig med sin kusin för att göra sin mamma nöjd , skaffar mustasch och avskedar den där distraktionen Volker. Men ersättaren Richard (Marc Porel) tänder en ännu starkare eld i Ludwig och när de sover tillsammans i lusthuset en natt förstår man… De hade inte ens behövt visa den där kyssen, men jag klagar då inte. Haha. Ludwig bryter sin långvariga förlovning och börjar leva i dekadens. Åren går och galenskapen kryper sig på. Föreställ dig svartmålade tänder och ett finurligt leende så har du resten av serien. Till slut hamnar han i husarrest för sin egen skull och det slutar aldrig gott för en 1800-talsbög i en 70-talfilm.

Alltså, en sak. Fanskapet är dubbat. Man ser att skådisarna pratar engelska (inte alla dock) men man har val mellan italienska, tyska och franska om man vill se filmen. Jag såg den på italienska med engelska undertexter. Det var okej och jag försökte tänka att ett sånt här kostymdrama säkert hade låtit ännu styltat om jag hade hört det på ett språk jag förstod. Men det var ändå en bra film. Bara lite väl utdragen. Jag föreslår att du kollar på den kortare versionen och hoppas att de inte klippt bort de bästa scenerna.

/Johnny

imdb favico

De halvt dolda (2008)


dehalvtdoldaDe halvt dolda, 2008, Sverige

Regi: Simon Kaijser da Silva

De halvt dolda är berättelsen om de som fick leva, och de som inte fick leva. Precis som på en gammal tavla där de bortgångna porträtteras som bortvända eller delvis dolda finns de döda hela tiden närvarande…

Ragnar (Christoffer Hedén), Lennart (Henrik Ljung) och Henrik (Kristoffer Berglund) är syskon i en strängt religiös familj. När mamman dör försvinner värmen och kvar finns bara stramhet och rättrogenhet. Tonåringarna Henrik och Lennart försöker bryta sig loss, men vad händer med yngsta brodern Ragnar?

David (Freddy Åsblom) är en blyg och ensam pojke med ängsliga föräldrar. Han hittar sin drömkille Birk via en chattsida på nätet, men stamningen gör honom osäker på om han ska träffa Birk på riktigt.

Linus (Tom Ljungman) bor med sin mamma och sina småbröder. Det är han som städar upp och tar hand om brorsorna när mamman ligger däckad av sprit i sovrummet. Enda tillflykten är polarna och den makt identiteten som nynazist ger.

Eva (Anja Lundqvist) och Abbe (David Dencik) drömmer om att få barn. Trots Abbes häftiga humör och oförbätterlighet kämpar de för att bilda familj tillsammans.

Eftersom serien handlar om döden är det uppenbart att hemska saker kommer att hända. Det gör att man sitter på helspänn hela tiden med en klump i magen. Sista avsnittet är extra fastnaglande, när historierna vävs samman och konflikterna når sin kulmen. Min invändning är att karaktärerna är lite väl karikerade. Ibland känns det som att de läser ur en bok och talar överdrivet tydligt. Det är också lätt att virra bort sig bland alla karaktärer/storylines, och i de tvära kasten mellan dråplig humor och nattsvart tragik. Turligt nog finns det också kärlek i berättelsen. Sista avsnitten bjuder på en laddad scen mellan två killar (försöker att inte spoila). Fint men återhållet.

/Bobbi

Winter Cicada (2007)


Winter CicadaFuyu no Semi (冬の蝉), 2007, Japan

Regi: Yoshihisa Matsumoto

Året är 1862 och Japan befinner sig i en kritisk fas politiskt. De olika klanerna i landet kämpar om makten och för sina olika mål. Den unge samurajkrigaren Kusaka Toumu tillhör klanen Choshu, som driver en kampanj för Japans bevarande genom utvisning av alla utlänningar i landet. Men Kusaka tror på fred och frihet och på att öppna Japans gränser för världen.

En kväll försöker några Choshu-medlemmar att bränna upp brittiska ambassaden. Kusaka försöker stoppa dem men misstas själv för en av förövarna och blir jagad. Mitt i jaktens hetta får han hjälp att fly av en främmande samuraj från fiendeklanen Bakufu.

Flera år senare möts de igen, och den här gången kommer de inte undan.

Det här är en yaoi i en helt annan stil än de jag tidigare skrivit om. Den innehåller såväl politik och historia som allvarliga frågeställningar om kärlek och är förhållandevis stillsam och lätt att följa, i alla fall för den som har vissa grundläggande kunskaper i japansk historia. Den som tröttnat på kaotisk humor och pojkar med jätteögon borde se den här animen. Dock vill jag utfärda en varning för en väldigt japansk syn på självmord man som västerlänning känner sig rätta illa till mods inför. Dessutom innehåller Winter Cicada bland de minst upphetsande kärleksscener jag någonsin sett.

Helt enkelt: det här är lite japansk kvalitetsångest i vintermörkret, för den som känner för det.

/Tina

Berlinerpopplarna (2007)


berlinerpoplBerlinerpoplene, 2007, Norge

Regi: Anders T. Andersen (avsnitt 1-3) och Sirin Eide (avsnitt 4-6)

En vecka innan jul får 80-åriga Anna, kvinnan som med järnhand styrt sin familj, stroke på släktgården Neshov på Bynäset utanför Trondheim. Tor (Nils Sletta), som stannat kvar och drivit gården med föräldrarna, ringer efter sin dotter Torunn (Andrine Sæther) som han knappt haft någon kontakt med. När Anna dör tvingas medlemmarna i familjen samman, och bröderna Margido (Bjørn Sundquist), Erlend (Jon Øigarden) och Tor kan inte längre undvika att konfronteras med varandra och med sin far. Det dröjer inte länge förrän familjehemligheter börjar komma upp i ljuset.

Jag tycker att de första tre avsnitten var bäst – då är relationen mellan familjemedlemmarna i fokus och spänningen kvarstår: Hur har det blivit som det blivit? Varför är relationerna så ansträngda? Varför rymde Erlend från gården för att aldrig vilja komma tillbaka?
Jag läste just att tv-serien bygger på två böcker (Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna av Anne B. Ragdes) och det kan förklara varför det kom som en upplösning i tredje avsnittet – det var antagligen upplösningen på den första boken. I de tre följande avsnitten tappade berättelsen lite fart. Dock fick bögparet Erlend och Krumme lite större utrymme i senare halvan av serien, där de funderar på att skaffa barn.
Verkar som att det kan komma en fortsättning!

/Bobbi

imdb2 favico3

Gravitation (1999)


gravitation

Gravitation, Japan, 1999

Regi: Bob Shirahata, Shinichi Watanabe efter manga av Maki Murakami

Shuichi Shindou (Tomukazu Seki) är sångare i popduon Bad Luck och det han vill mest av allt är att slå igenom och bli en stjärna. Den perfekta låten låter dock vänta på sig – kanske är det en flicka som saknas i Shuichis sångtexter?

En blåsig kväll stannar Shuichi till i en park på väg hem från ett möte och funderar över en låttext. Plötsligt flyger utkastet iväg och hamnar i ansiktet på en lång, snygg man, som läser igenom den och fäller sin dom – Shuichi saknar helt talang. Sedan lämnar han den förkrossade Shuichi att förtvivla i mörkret…

Men Shuichi kan inte glömma främlingen, och när han får chansen ser han till att konfrontera honom, något som blir början till nya känslor och möjligheter.
Det här 13-episodsanimen är en av de absoluta klassikerna inom shonen-ai, och var för mig liksom för många andra den första BL-animen jag över huvud taget såg. Den innehåller en hel del musik och mängder av överdriven animehumor, men har framför allt gjort sig känd för sin kärlekshistoria, mellan den unge och naive Shuichi och den bittre Eiri Yuki, full av mörka hemligheter. Vill du ha en introduktion till shonen-ai (och dessutom förståelse för mängder av yaoidoujinshis därute) finns det nog ingen anime jag skulle rekommendera innan denna.

/Tina

imdb

Earthian (1989)


アーシアン, (Āshian), 1989, Japan
Anime skapad av Kenichi Ohnuki, Nobuyasu Furukawa och Toshiyasu Kogawa efter mangan av Yun Kouga.

Chihaya (Nozomu Sasaki) och Kagetsuya (Kazuhiko Inoue) är invånare på planeten Eden – änglar. Tillsammans har de fått i uppdrag att övervaka jordborna och rapportera om hur de sköter sig. Till en början kommer de inte alls överens, men i takt med att de tar sig igenom jordens faror och utmaningar växer känslorna…

Den här animen är väldigt vacker och fullspäckad av saker jag gillar: konstiga tolkningar av kristendomen, killar med enorma vingar på ryggen, ångestfyllda kärleksscener, gråhåriga cyborgs och maktgalna vetenskapsmän. Men för den som inte läst mangan är den tyvärr också ganska obegriplig, då stora delar av handlingen tagits bort för att serien ska kunna få plats i fyra avsnitt. För den som har läst mangan, bara vill se på fina rörliga bilder eller bara är för trött för att hänga med i en handling i vilket fall som helst är det en fantasifull och spännande miniserie.

/Tina

imdb

Tipping the Velvet (2002)


tipping-the-velvetTipping the Velvet, 2002, Storbritannien
Regi: Geoffrey Sax

Nan Astley (Rachael Stirling) är en flicka som bor hos sina ostronplockande (!) föräldrar på kusten. En dag kommer en cirkus till staden och huvudnumret är dragkungen Kitty Butler (Keeley Hawes) som charmar alla lantisflickor med röda roser. Nan faller för henne pladask och vetskapen om vad som döljer sig innanför charmörens kostym gör det t.o.m. mer spännande. Hon följer Kittys cirkussällskap och börjar klä sig som man själv (utan att vara transsexuell) för att tjäna pengar och den queera undergroundscenen i 1800-talets viktorianska England öppnar sig för henne.

I tre timlånga delar får vi följa Nans liv och lustar. Hon prostituerar sig till både kvinnor och män (utklädd till ung pojke), är med i S&M-rollspel och har en gudomlig tur att alla kvinnor hon möter är lesbiska och att typ ingen är homofob. Det är som en femmeslashers dröm och ibland känns det helt osannolikt, trots att Sarah Waters, som skrev boken som filmen bygger på, forskat mycket om den viktorianska eran. Men vad ska man med sannolikhet till? Fram med erotiska fantasier som involverar vackra kvinnor som bara har ögon för varandra! Minuspoäng för överdramatiska reaktioner och för att Nan har en konstig röst.

/Johnny

Dårfinkar & Dönickar


Dårfinkar och dönickar, 1989, Sverige

Simone (Lena Strömberg) tvingas flytta till en ny stad för att hennes bohemiska konstnärsmamma har träffat en ny kille. Förutom att glömma bort Simones födelsedag så glömmer hon också hunden i gamla lägenheten. Simone blir arg och klipper av sig håret i ilska och när hon kommer sent till skolan första dagen tror alla att hon är en kille som heter Simon. Hon spelar ganska frivilligt med och hamnar i många knipor. För det första blir hon kär i klasskompisen Isak (Mats Öberg) och så blir hon kysst av poppistjejen Kattis (Christine Schiött-Quist). Lärarna har problem med henne också, och det är tydligt att det är bara för att de tror att hon är kille.

Den här TV-serien är queer i stort. Simone var redan från början en riktig ”pojkflicka” och mamman (Gunnel Fred) är bossig och ofeminin medan hennes pojkvän (Magnus Bergkvist) är en mjuk personlighet som sköter hemsysslorna och ställer upp som modell i klänning när det behövs. Simone ser verkligen androgyn ut och jag var kär i både henne och Isak när jag var liten. Att Isak har homokärlekskänslor för ”Simon” känns också ganska tydligt. När han får veta hur det egentligen står till tar han det med ett leende och sen avslöjar han att han tycker om henne. När Simon tillslut outar sig som Simone inför hela klassen har hen klänning och läppstift på sig, och även det blir queert på något sätt, eftersom det görs för att chockera. Det är inget stort steg för Simone, kön är bara ett hinder för andra. Transtemat är mer än bara situationshumor, för den visar egentligen hur fånig omvärlden är som delar upp världen i två lag baserat på könsorgan.

Det här är en väldigt bra serie på 6 delar, baserat på Ulf Starks bok med samma namn. Den har äntligen släppts på DVD efter alla dessa år.

/Imdb/

/Johnny

Young Americans


Young Americans, 2000, USA

En serie om överklasspojkar på någon internat/elitskola i ett somrigt USA. De har filosofstunder, spanar på tjejerna som går i skolan i närheten och håller på med rodd. Det handlar främst om fem personer, varav två tjejer. En av tjejerna (Kate Moenning) har smitit över till killskolan, utklädd som kille. Hon heter Jacqueline men kallar sig för Jack på skolan (hur hon kom in där utan något personbevis eller liknande kan man ju undra). I alla fall – vad hon inte förväntar sig är att klasskompisen Hamilton (Ian Somerhalder) som hon spanat in har spanat in henne också – fast han tror verkligen att hon är en kille. När hon kysser honom blir han förvirrad. När Jack tillsist, efter flera avsnitt, avslöjar sin ”rätta identitet” så blir Hamilton sur för att han redan har outat sig som gay. Men sen tänker han typ AHA JAG VAR INTE BÖG – JAG ÄR INTE ENS BISEXUELL! (ELLER OJ TÄNKTE JAG ENS ATT DET VORE EN MÖJLIGHET? BISEXUALITET FINNS JU INTE! HAH!) NU NÄR ALLA VET ATT JACK ÄR EN TJEJ KAN JAG VARA EN LYCKLIG HETEROSEXUELL MED HONOM… EH, JAG MENAR HENNE.
Men skitsamma! Man ser verkligen homoerotiken flöda mellan dem. Det är hett och Hamilton tänder på Jack oavsett kön. Och Katherine Moenning ser verkligen ut som en androgyn kille.

Resten av serien är ganska Dawson’s Creek./Imdb/

/Johnny

The Line of Beauty (2006)


lineofbeauty.jpgThe Line of Beauty, 2006, Storbritannien

Homosexuella Nick Guest (Dan Stevens) flyttar in hos sin rika heterosexuella kompis och dennes politiskt involverade familj. Han får i uppdrag att ta hand om den manodepressiva dottern Catherine när de är bortresta. Alla vet om att Nick är homosexuell, men det är inget man pratar om. Han börjar dejta den vackra miljonärssonen Wani (Alex Wyndham) som är en vän till familjen, och även där får han lära sig att man inte är öppen med sin läggning – det är mycket som står på spel. Den rika familjen får mer och mer förtroende för Nick och låter honom bo i deras hus hela tiden. Det blir mycket yuppies, rädsla för AIDS och brittisk 80-talspolitik (som inkluderar även den ickesexuella formen av ass-kissing) . Serien börjat gott och öppet och slutar som man är van vid att gayhistorier slutar: mörkt. Ljusglimtarna är dock de vackra skådespelarna och en hel del sexscener. Och serien är faktiskt jättevacker och bra, baserad på en roman av Alan Hollinghurst.

/Johnny

/Imdb

 

En Förlorad Värld


Anthony Andrew och Jeremy Irons

Brideshead Revisited, 1981, Storbritannien

Den här serien hade så mycket potential men jag måste säga att jag är besviken. Den är ganska seg och långdragen och handlar om absolut ingenting.

Eller, det som gör den sevärd är att den handlar om Charles som träffar snygga och ”obviost”(försvenskning av ordet ‘obvious’) homosexuella Sebastian på 20-talet i England. De blir vänner, eller kanske mer…

Vill du läsa spoilers klicka här: (mer…)