tv-serie/såpa

Legend of the Galactic Heroes (1988-1997)


銀河英雄伝説 (Ginga eiyû densetsu), 1988-1997, Japan
110 avsnitt+spinoff-serier
Har aldrig släppts officiellt på engelska, Central Animes textning rekommenderas

Regi: Noboro Ishiguro (efter Yoshiki Tanakas bok)

Denna storslagna rymdopera utspelar sig i en framtid när två stormakter i rymden utkämpar ett utdraget krig mot varandra. Då könsrollerna i serien knappast är på framtidsnivå klarar serien Bechdeltestet på endast en handfull ställen genom över de 110 avsnitten, vilket är en god grogrund för slashpotential. I svenska animékretsar refereras serien generellt till som Galaxbögarna, och en vanlig skämtsam engelsk titel är Gay Prussians in Space. Detta ska inte tolkas som att serien inte är fullständigt heteronormativ, men det indikerar onekligen på att det finns en kran för queert läckage som fullkomligt sprutar om man väljer att vrida upp den. Det skadar då inte heller att figurdesignen utgörs av heroisk förskönad realism av det slaget som gör det rent visuellt angenämt att plaska i det queera.

De två galaktiska stormakterna är modellerade efter ett demokratiskt USA (Alliansen) respektive ett 1800-talets Preussen (Imperiet). Statsskicken avspeglar sig på relationerna mellan mannarna i de respektive arméerna. Inom Alliansen är stämningen avslappnad och relationerna informella, Imperiets officerskår har strikta uniformer och kramas inte. Inom båda arméerna kryllar det av romantisk vänskap och manlig parbildning. Inom Alliansen är dessa mer bro-betonade, medan Imperiets relationer överlag präglas av större grad av intrigerande, undertryckta känslor och den typen av ömhet och beundran män emellan som kan frodas i en miljö där man har vunnit så många slag att man inte längre behöver bevisa att man är macho. Särskilt kan man uppmärksamma barndomsvännerna Reinhard von Lohengramm och Siegfried Kircheis, samt radarparet Oscar von Reuenthal och Wolfgang Mittermeyer.

Utöver det som sagts kan det vara intressant att tillägga att homosexualitet faktiskt omnämns i ett avsnitt, och paret framställs sympatiskt.

/Duktiga och intelligenta gästbloggaren Tanja Suhinina

imdb

Annonser

United States of Tara (2009)


United States of Tara är en komedi/drama-serie som handlar om kvinnan Tara (Toni Collette). Hon lever med sin man Max (John Corbett, som spelade Carries pojkvän Aidan i Sex and the City) och sina två tonårsbarn; gaysonen Marshall (Keir Gilchrist) och den lätt vilsna Kate (Brie Larson). Den knäppa systern till Tara, Charmaine, spelar också en rätt stor roll i serien.

Tara är inte som andra mammor. Hon har tre andra personligheter; husfrun Alice, motorcykelåkande butch-mannen Buck och tonåringen T. De bryter ut till och tätt och tar över Taras kropp.


Serien är rätt queer, med Taras Buck och Marshall. Systern erkänner någonstans i säsong 2 att hon en gång i tiden varit kär i en tjej. Buck skaffar brudar. Blygsamma homokyssar kommer, men lite snålt är det.

Serien är gjord av Diablo Cody, som gjorde filmen Juno. Detta märks väl lite om man tänker efter. Själv gillade jag Juno och tycker att United States of Tara är en okej serie. Första säsongen var bra, nyligen börjat se den andra. Men den tar sig nog. Den andra säsongen innehåller fler gaykaraktärer.

Går på kanal 9 23:00 på torsdagar, säsong 2 just nu.

/Li (gästbloggare)

imdb

The League of Gentlemen (1999-2002)


The League of Gentlemen, 1999-2002, Storbritannien

Regi: Steve Bendelack
Manus: Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson

En humorserie som utspelar sig i den fiktiva byn Royston Vasey i norra England, där alla invånare och besökare spelas av samma grupp av män (Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson). Som det ofta blir när män gör kvinnoroller blir allt automatiskt ganska queert men ibland drar de det ett extra varv som tex en man som spelar kvinna som klär ut sig till man ligger med en man som är utklädd till kvinna. Dessutom finns det ett antal homosexuella karaktärer, och en av de återkommande karaktärerna är transsexuella taxichaffisen Babs.

Det känns rätt uppenbart att serien varit en inspiration till tex Little Britain, men dessvärre är det inte riktigt ett format som funkar för mig. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt, trots min svaghet för mark Gatiss. Kanske är det pga det pålagda skrattet.

/Hallor

My Life in Film (2004)


Brittisk miniserie (well, sex avsnitt) från 2004. Bästa kompisarna Art (Kris Marshall) och Jones (Andrew Scott) jobbar på en gammaldags biograf, och Art är besatt av film och försöker hela tiden skriva filmmanus. Han ser sitt liv som om det vore filmer. Alla tycker att han är helt galen förutom just Jones, som dessutom bor ihop med honom. Varje avsnitt är utformat för att efterlikna en känd film: Rear Window, The Shining, Top Gun, Shallow Grave, Eight and a Half, Butch Cassidy and the Sundance Kid.

Art tycker att han och Jones hör ihop, att de måste göra allt tillsammans. Och det är precis vad det gör. Förutom när det gäller en grej: Jones skaffar flickvän, Beth (Alice Lowe). Art ogillar henne och påstår att han är allergisk, och försöker motverka henne hela serien igenom. Det är rätt svårt att förstå varför Jones är tillsammans med henne. Uppenbarligen ska de vara kära, men det är ingenting man direkt märker i skådespeleriet. Jones verkar betydligt mer intresserad av Art, vilket märks i både hans kroppsspråk och på sättet han ser på honom.

Väldigt väldigt rolig serie, ibland pinsam, ibland rätt läskig, och väldigt mycket blickar fulla av längtan. Och topless-pingis.

/Hallor

The Adventures of Sherlock Holmes and Doctor Watson (1979-1986)


Приключения Шерлокa Холмсa и Докторa Ватсонa (Priklyucheniya Sherloka Kholmsa i doktora Vatsona), 1979-1986, Ryssland

Regi: Igor Maslennikov
Manus: Varierar, efter Arthur Conan Doyles böcker

Av någon anledning ville Sovjet ha sin egen version av Sherlock Holmes, antagligen för att inte behöva importera kapitalistiskt skräp från väst. Serien är relativt trogen Conan Doyles böcker, även om man ibland blir förvirrad då de bakat ihop flera fall i samma avsnitt. Tempot är inte jättehögt, och det är ofta så dåligt ljussatt att det är svårt att se vad som händer.

Vissa spoilers följer, om man inte känner till vad som händer i The Final Case och The Empty House.

Hela serien är otroligt charmig och söt, och mitt hjärta sväller med varje scen. De ryska Holmes (Vasili Livanov) och Watson (Vitali Solomin) måste nog vara de som har mest kroppskontakt av alla de jag sett hittills, och Watson står ofta och bara iakttar Holmes med ett leende på läpparna. Vid ett tillfälle då Watson får reda på att Holmes inte varit helt ärlig mot honom, och dessutom flörtat med en kvinna(!), blir han upprörd och stänger in sig på sitt rum. En annan gång har Watson fått i uppdrag att föra anteckningar, men när de byter kameravinkel för att visa hans anteckningsbok är den full av skisser på pipor och Holmes ansikte. Watson gråter länge och bittert när han tror att han har förlorat Holmes för alltid. Han gråter även, av glädje, när Holmes återvänder. ”I’ve missed you terribly,” säger han, och kramar honom. Holmes gråter han med.

Rekommenderade avsnitt: Deadly Fight, Hunt for the Tiger (motsvarar The Final Case och The Empty House)

Doctor Who (2005)


Doctor Who, 2005-pågående, Storbritannien

Regi: varierar
Manus: varierar. Russel T. Davies, Steven Moffat, Mark Gatiss, Chris Chibnall, Terry Nation mfl

The Doctor är en 900 år gammal Time Lord som reser runt i tid och rum i sitt skepp the TARDIS tillsammans med en eller flera ”companions”. De träffar på aliens, historiska personer från jorden, och är med om alla möjliga äventyr. En av grejerna med Time Lords är att de i princip är odödliga. När en av deras kroppar har nått slutet på sin livslängd, så regenererar de till en ny. Det finns bara ett visst antal gånger de kan regenerera, och de kan också välja att inte göra det och att helt enkelt dö. Sen 2005 har The Doctor spelats av Christopher Eccleston, David Tennant, och nu senast Matt Smith.

Doctor/Jack

The Doctor är asexuell, men i nästan alla fallen så är hans companions unga tjejer som blir kära i honom. Men med tanke på att det är Russel T. Davies som är upphovsman till serien så vore det konstigt om det inte förekom queert eller slashigt innehåll. I säsong 1 reser han runt med Rose Tyler (Billie Piper), och under en tur till London under andra världskriget så träffar de på Jack Harkness (John Barrowman), en lurendrejare från 5000-talet. Efter lite turer så ställer han sig på Rose och Doctors sida, och blir en companion för resten av säsongen. Jack är omnisexuell (Doctor förklarar för Rose att i framtiden så är alla människor det) och det uppstår nån slags härlig polyrelation mellan de tre.

I säsong 3 får vi även göra bekantskap med Doctors gamla BFF/ärkefiende/pojkvän The Master (John Simm). The Doctor har länge trott att han varit den allra sista Time Lorden vid liv, och vid återseendet med The Master säger han ”Maybe I’ve been wandering for too long, now I’ve got someone to care for”. Kort därefter dör Master i Doctors armar, och Doctor gråter och kramar honom som om han förlorat en älskare.

Dessutom förekommer det ofta queera karaktärer inslängda med jämna mellanrum. Universum är stort, och konstigt vore det ju om alla var straighta.

Serien har kommit i fem säsonger hittills, och den sjätte lär börja kring påsk nästa år. Serien är en reboot på en serie med samma namn som gick 1963-1989. Det är inte en remake, utan den nya serien tar upp tråden som den gamla lämnade. Man behöver inte ha sett gamla Who för att se nya.

2006 fick Jack Harkness sin egen spinoff, Torchwood, proppfull med slashy goodness.

/Hallor

Sherlock (2010)


Sherlock, 2010, Storbritannien

Regi: Paul McGuigan
Manus: Mark Gatiss och Steven Moffatt, baserat på böckerna av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes (Benedict Cumberbatch) är en asexuell asocial högfunktionell sociopat vars största fiende är tristess och som löser brott bara för att det är kul. John Watson (Martin Freeman) är en sjukpensionerad före-detta militärdoktor som just kommit tillbaka från Afghanistan och som slits mellan att sakna den spänningen och att bara vilja leva ett lugnt liv. En gemensam vän för dem samman och… skev musik uppstår.

Till skillnad från tidigare tolkningar så utspelar sig serien i nutid. Istället för telegram och calling cards så sms:as och bloggas det på längden och tvären. Men det är mer än så som har uppdaterats. Omvärldens syn på och tolerans av tex homosexualitet har ju som bekant förändrats en hel del sen sent 1800-tal, och om en man är helt ointresserad av kvinnor och bor tillsammans med en annan man så är ju den logiska slutsatsen att han antagligen inte är straight. Vilket är precis hur personer i Sherlock och Johns omgivning tolkar det. Och Sherlock och John själva, i princip:

John: You don’t have a girlfriend, then?
Sherlock:
Girlfriend? No, not really my area.
John:
Oh right then. [pause] Do you have a boyfriend? Which is fine, by the way –
Sherlock:
I know it’s fine.
John:
So you’ve got a boyfriend?
Sherlock:
No.
John Watson:
Right, okay. You’re unattached, just like me. Fine. Good.
Sherlock:
John, erm. I think you should know that I consider myself married to my work and while I am flattered by your interest I’m –
John:
No –
Sherlock:
– really not looking for anyone –
John:
No. I’m not asking – no. I was just saying. It’s all fine.
Sherlock:
Good. Thank you.

~tension

Det är inte bara homoerotiken som gör den här serien till en vinnare, den är helt otroligt välgjord! Manuset är på topp och det går många gånger så snabbt att jag nästan måste pausa för att låta hjärnan komma ikapp. Cumberbatchs Sherlock är ofta väldigt creepy, till och med mer än Jeremy Bretts tolkning, han visar vanligtvis väldigt lite känslor men kan vara väldigt manipulativ då han tex ofta spelar mer “normal” än vad han är bara för att få fram fler ledtrådar eller andra fördelar.

Manusförfattaren Mark Gatiss (bonusinfo: gay) har även en medelstor roll som [spoiler] Sherlocks bror Mycroft [/spoiler]. Lestrade, polisen från Scotland Yard som är den som kommer till Sherlock för hjälp allt som oftast spelas av Rupert Graves.

Säsong ett består av tre st 90-minutersavsnitt, säsong två kommer hösten 2011.

/Hallor

Uppdrag Chicago (1997-1999)


Due South, 1997-1999, Kanada

Skapare: Paul Haggis

Benton Fraser (Paul Gross) är en kanadensisk mountie som reser till Chicago för att utreda sin faders mord och av anledningar som jag inte kan gå närmare in på här, stannade han kvar och började sammarbeta med Chicago-polisen… eller något sånt.

Jag började kolla på Due South i desperation efter en ny slashig serie. Jag hade läst någonstans att Fraser/Ray var en populär pairing, så jag började kolla… och märkte inte av någon spänning alls mellan den artiga kanadensaren Fraser och hans hetlevrade polispartner Ray Vecchio (David Marciano). Jag såg några avsnitt för att ge dem en chans men tröttnade på deras ständigt osexiga bråk att jag gick in på Internet igen för dubbelkolla att jag inte fått fel serie. Nej, det hade jag inte – men jag hade fått fel Ray. I säsong 3 (1997) kommer det nämligen in en ny Ray – Stanley Ray Kowalski (Callum Keith Rennie) – som jobbar undercover som den första. Fraser uttrycker homoerotisk saknad för ex-Ray i första avsnittet men glömmer honom sedan för alltid och vänjer sig fantastiskt snabbt vid sin nya partner. Till och med hans döda pappa dyker upp säger att nya Ray är ”en bra man”, varpå Fraser bjuder ut en smickrad Ray på middag.

Fraser och the Ray håller händer

Nu följer mängder av spoilers:

I avsnitt två frågar Ray ”do you find me attractive?” och han vill bara veta vad Fraser tycker, trots att det finns andra (bl.a en kvinna) i närheten. Vafalls denna fråga, undrar Fraser och Ray blir irriterad och ber honom att svara ”som en kvinna”. Fraser säger att han kan göra det, att han har satt sig in i hur det är att vara kvinna förut*: ”Very much so, yes”, säger han sen med en helt seriös stämma, utan att göra till sig.
I avsnitt fyra tycker Fraser att Ray verkar pryd och Ray svarar: ”Me? I’ll try anything!”. Bicurious, eh? Det började väl men sen bir det ganska mycket tråkheteronormativt.

En rolig grej är att Fraser tycks vara ganska asexuell utåt. Han faller för cirka tre kvinnor under serien (otroligt forcerade romanser och en av gångerna [spoiler]visade det sig vara hans syrra[/spoiler] ) men alla kvinnor faller för honom. De spanar in honom (han är faktiskt jävligt snygg!) och visslar på honom och han verkar ointresserad, skrämd men oftast totalt aningslös. Heterosexualitet framstås som fånigt och humoristiskt. Hah! Däremot hanteras männens vänskap med största allvar. Så, då kommer vi till hans relation till Ray K: är den romantisk nog?
Jag skulle säga att det är den närmsta relationen han har med någon men att den inte lyser igenom alla avsnitt. Men med scener som Fraser-plåstrar-om-Ray och Ray-kollar-noga-när-Fraser-klär-av-sig och deras-läppar-möts-under-vatten-med-ursäkten-”buddy breathing” är det värt det. Och det allra sista avsnittet är superromantiskt och slutar med att paret rider bort i solnedgången med en vinthundsläde. Ja, det är så det slutar. Behöver jag säga mer? Ja, jag kan säga att det inte direkt är en kvalitetsserie, men läste du inte vad jag just skrev?! Ray. Fraser. Solnedgång. Frasers voice-over säger: ”We set off, Ray and I, on an adventure…”

/Johnny

imdb

fotnot och en söt bild

Sherlock Holmes (1984-1994)


Brett och Hardwicke som Holmes och Watson

Regi: Alan Grint, Paul Annett, John Bruce, David Carson m.fl
Manus: John Hawkesworth, baserat på böckerna av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes (Jeremy Brett (bonusinfo: bisexuell)) är den eviga ungkarlen som bor ihop med sin “intimate friend” Watson (först David Burke, sen Edward Hardwicke) och löser mysterier på löpande band tack vare sitt gigantiska intellekt och förmåga att se detaljer som alla andra missar. Jag tror att de flesta känner till grunddragen.

Serien av tv-filmer från åttio- och nittiotalet är en så trogen tolkning av Arthur Conan Doyles böcker som man kan komma, och resultatet är en excentrisk Holmes med finurliga leenden, humörsvängningar, blickar från halvslutna ögon och plötsligt skratt. Dynamiken med hans Watson är finfin, och allt präglas av de där speciella homoerotiska undertonerna som ofta uppstår i lite äldre filmer och serier där man inte varit lika medveten om hur saker kan tolkas. Holmes är i det närmsta asexuell, och har egentligen inte heller vänner förutom just hans kära Watson. De är så finjusterade på varandras signaler att de inte ens behöver ord för att kommunicera alla gånger, det är mer som en dans av blickar och leenden. De känner varandra så väl att Holmes vet vad Watson tänker på bara genom att observera hans ansiktsdrag.

Brett och Burke

Jag fastnade för den här serien helt av en slump när jag råkade zappa till ett avsnitt när det gick på Kanal 9. Den kan ibland kännas lite långsam, särskilt när man är van vid mer fartfylld nutida tv, men Holmes /Watson är en nästan lika ikonisk pairing som Spock/Kirk, och jag föreslår att alla som vill bevittna ett stycke slash-historia ser minst ett par avsnitt.

Ett avsnitt som jag kan rekommendera är The Abbey Grange från säsong tre, The Return of Sherlock Holmes. Jag måste däremot säga att det mesta jag har sett har varit säsong tre och tidigare, och kan därför inte uttala mig om kvalitén på senare säsonger än. Av vad jag förstått så blev Jeremy Brett allt sjukare (bipolär + hjärtproblem), men vägrade lägga av och var i princip Sherlock fram tills det att han dog.

/Hallor

Starsky & Hutch (1975-1979)


Starsky and Hutch, 1975-1979, USA

Skapare: William Blinn (olika regissörer och manusförfattare varje avsnitt)

Starsky och Hutch är bästa vänner och polispartners i den fiktiva staden Bay City. Starsky (Paul Michael Glaser) är mörkhårig och hetlevrad och Hutch (David Soul) är blond och allvarsam, men om man har sett serien vet man att de är väldigt ombytliga. Folk i staden tycks blanda ihop dem och fysiskt tycks det knappt finnas några barriärer mellan dem. De rör varandra hela tiden och de spenderar 75 procent av dagen ihop, enligt Hutchs egna beräkningar: ”…and you’re not even a good kisser”, säger han, varpå Starsky rynkar pannan, lutar sig framåt och frågar helt uppriktigt ”how d’ya know that?”. Över till eftertexterna [avsnitt]. Kombinera det med citatet ”Hey, what’s a little drool among friends, huh?” [avsnitt].Visserligen sägs det efter att Starsky har bett Hutch att sluta dregla på hans bilsäten men det är en ganska antydande kommentar. Det näst sista avsittet av den fyra säsonger långa serien slutar lika öppet för tolkning: Starsky och Hutch dejtar samma tjej, är svartsjuka på varandra men i slutet ställer de sig framför henne och säger att de har kommit på en lösning på problemet. Hon kollar på dem båda, spärrar upp ögonen och säger ”No…no!” och de två vännerna ler och rycker på axlarna som att säga ”din förlust!” och sen går de med armarna runt varandra bort i solnedgången… Okej, inte solnedgången men det är tydligt att de väljer varandra framför henne och jag tolkar det också som att kvinnan tackade nej till en trekant eftersom hon redan var öppen för att dejta dem båda separat.

Det är inte bara jag som tolkar såhär utifrån modern tid – på sjuttiotalet var de kända som ”French kissing prime-time homos” [källa] trots att de inblandade försöker tuta i oss att det är dumt att tolka dem som mer än vänner [källa]. Faktum är att jag i första säsongen faktiskt bara såg dem som vänner – en väldigt trevlig vänskap som man gärna blir inspirerad av. Men sen läste jag en otroligt bra slashnovell och blev fast. Jag tror att deras vänskap är unik och nästan odefinierbar efter vanliga termer. Det är tydligt att de älskar varandra och att de inte har något emot att dejta massor av kvinnor. De är inte homosexuella och inte heller klassiskt bisexuella men de har en avancerad – och väldigt avslappnad – relation till varandra. De är beredda på att offra sina liv och jobb för varandra och i slutet av varje avsnitt har de gjort sig av med sina respektive flickvänner. Jag ska inte gå in på mer analyser runt detta utan berätta mer fakta:

I ett avsnitt är det en (vad jag tolkar som) transkille med (spelad av Kristy McNichol). Han  är kanske 12-14 år och kallar sig själv för Pete men egentligen heter han Molly. Starsky och Hutch lär sig sakta acceptera detta och köper killkläder till honom och lär sig kalla honom efter det namn han föredrar. McNichol spelar tomboy i ett annat avsnitt också. Annars är det mycket transvestiter i bakgrunden i många avsnitt och flera skämt om att Starsky och Hutch skulle passa i klänning. Ett avsnitt är faktiskt så öppet att det handlar om att en kollega till dem (Art Fleming) har varit bisexuell i garderoben och det kommer ut först när han blivit mördad. I avsnittet sedan får Starsky möta sin homofobi (Hutch verkar mer avslappnad), besöka en gayklubb och de pratar till och med med en gayrättsaktivist och samtalet dem emellan skulle kunna utspela sig idag trots att det är från 1977. Starsky och Hutch är också nära vän med den ganska flamboyanta barägaren Huggy som agerar tjallare i nästan varje avsnitt. Han är en väldigt asexuell karaktär och till och med skådespelaren Antonio Fargas ifrågasätter hans sexualitet. Hur som helst är det en väldigt charmig actionserie som under åren förvandlas till en komedidramaserie. Den må vara lite fånig ibland men som helhet är den kvalitativ och underhållande.

/Johnny

imdb

Star Trek (1966-1969)


Den här kortlivade kultserien som sände sitt första avsnitt 1966 (och som faktiskt är väldigt djup, smart och rolig trots fula kulisser), är känd för att vara revolutionerande i sitt sätt att porträttera framtiden (2200-talet) som en tid av hopp där mänskligheten enats som ett enda demokratiskt och öppensinnat samhälle. Rymdskeppet Enterprise är på en fem år lång expedition för att undersöka galaxens olika planeter och besättningen är en vild mix av vita, svarta, kvinnor, män, asiater – och till och med en alien: Spock (Leonard Nimoy). Kaptenen – vår hjälte Kirk (William Shatner) – är en visserligen en vit, medelålders man, men tanken är att skeppet ska stå för den vackra mångfalden som finns på jorden. En av de viktigaste karaktärerna är Uhura (Nichelle Nichols) – en svart kvinna med intelligens, humor, skönhet och i en någorlunda uppsatt position. De andra kvinnorna är oftast bimbos eller onda androider – men de tillåts i alla fall leva ut sin sexualitet. Trots denna skrytiga öppenhet tycks inte homosexualitet existera i framtiden – inte uttalat i alla fall. Detta sken avskräcker dock inte alla tusentals fans som är Kirk/Spock-slashers.

Faktum är att det var i och med denna serie som ordet slash uppfanns. Relationen som de två hjältarna har är utformad som en kärlekshistoria i stil med Alexander den store och Hefaistion och detta är det faktiskt skaparen Gene Roddenberry själv som sagt – fast han påstår att han aldrig hintade om att de skulle ha någon sexuell relation. Ändå hittar han på ordet t’hy’la för att beskriva deras relation (och endast deras relation) som han också översätter som vän/broder/älskare. Om inte det är en hint så… Analyserna skulle kunna göras millånga (och de har de också gjort – kolla runt på Internet lite så hittar du en hel del) men här är några exempel: De ger varandra sängkammarblickar, de rör vid varandra beskyddande, de retas flirtigt, de är beredda att offra sina liv för varandra gång på gång, och Spock som är extremt logisk och känslokall får ibland såna fånigt hysteriska anfall när Kirks liv är i fara. Det finns som sagt så otroligt mycket små detaljer som jag skulle kunna dra upp för att övertyga dig om deras slashbarhet, men jag tror nog att det räcker att du tar och kollar igenom serien för jag lovar dig att du kommer bli övertygad inom 5 avsnitt. Om inte – kolla avsnitten ”Naked Time”, ”Amok Time” och de fyra första filmerna.

Citat: ”When I feel friendship for you, I feel ashamed!” – Spock i ”Naked Time”.

/Johnny

imdb

Torchwood (2006-)


Torchwood, 2006, Storbritannien

Skapare: Russell T. Davies

Torchwood är en spin-off på den kultiga brittiska sci-fi-serien Doctor Who. Den omnisexuelle antihjälten Jack Harkness (John Barrowman) visade sig vara så populär att han fick sin helt egna serie.

Torchwood är lite så som man önskar att alla TV-serier vore. Och då syftar jag inte främst på de ofta tvivelaktiga specialeffekterna, det ibland svaga manuset, de omotiverade scenerna där Jack står på diverse höga byggnader eller de storslagna panoreringarna över Cardiffs nattliv (även om det är sådant som jag faktiskt personligen uppskattar). Nej den stora anledningen till att jag tycker Torchwood är så himla bra är att det inte är en gayserie, utan helt enkelt en serie med väldigt mycket queera inslag. Serier som bara riktar sig till en gaypublik når oftast bara en gaypublik, vilket kanske inte är så konstigt, men det som de åstadkommer med Torchwood tycker jag är ännu bättre: Det pågår en väldig massa sex, men det är för det mesta skitsamma om det är mellan olikkönade eller samkönade, och det gör att man kommer ifrån det ”vi och dem”-tänkande som ofta uppstår i mer renodlade gayserier.

Grundstoryn är att Torchwood är en organisation som grundades av Queen Victoria på 1800-talet, med syftet att försvara jorden mot utomjordiska hot. Jack är från framtiden – en framtid där människorasen har spritt sig så brett över galaxerna att varken kön, art eller antal ben längre spelar någon större roll. Trots att serien utspelar sig i nutid så verkar mycket av Jacks attityd ang sexualitet smitta av sig på resten av teamet, det råder ofta total relationsanarki. Och även om vissa av relationerna endast handlar om sex, så händer det att de utvecklas till något djupare. Mitt favoritavsnitt är Kiss Kiss Bang Bang från säsong två, där Jack får besök från sitt förflutna i form av den svartsjuke ex-partnern John Hart (James Marsters).

Jack/John

Serien har hittills kommit i tre säsonger. En fjärde säsong verkar vara på väg.

/Hallor

Merlin säsong 1 (2008)


merlinMerlin, 2008, Storbritannien

Merlin är en ungdomsserie (väldigt löst) baserad på Kung Arthur-myten och dess karaktärer. Huvudpersonen Merlin (Colin Morgan) är en trollkarl som kommer till Camelots gamla ”medicinman” Gaius (Richard Wilson) som lärling. Magi är totalförbjudet i Camelot och straffas med döden, men Merlin kan inte hjälpa att han är som han är. En inlåst drake (a.k.a. Slash Dragon i fandomvärlden) berättar för honom att hans öde är att använda magin för att  garantera att den bortskämda prinsen Arthur (Bradley James) kommer till makten. Well, han uttrycker det slashigare än så: ”That your and Arthur’s paths lie together is but the truth” och ”a half cannot truly hate that which makes it whole”. Merlin tar sitt jobb seriöst, räddar Arthur från döden och får som belöning anställning som Arthurs ”manservant”. De två unga killarna småbråkar lite men det är underförstått är att de älskar varandra. Blickarna mellan dem osar av åtrå och Arthur börjar bli lite nervös när han inser att han börjar tycka om sin slav. Och när Merlin väl börjat kan han inte få nog av att offra sitt liv för sin master – men han måste fortfarande hålla sin magi hemlig. Hur ska han fullborda sitt öde på slottet när Arthurs pappa Uther avrättar andra trollkarlar och häxor varje dag?

Alla avsnitt är skrivna av olika personer och ibland märks det på karaktärernas personlighet. Avsnitt 4, 10, 11 och 13 är de slashvänligaste när det gäller Arthur/Merlin, men även när Lancelot (Santiago Cabrera) introduceras (och försvinner) i avsnitt 5 blir det lite gaygay. Vad jag har förstått så är det även populärt att femslasha Arthurs halvsyster/adoptivsyster Morgana (Katie McGrath) med hennes kammarjungfru Guinevère (Angel Coulby), men det finns inte såå mycket att hämta där. Den som har den minsta koll på Arthurlegenden kommer bli förvirrad för ingen är sig lik (ålderskillnaderna, utseendet, rollerna, bakgrunderna, släktförhållandena) men det är vi jävligt tacksamma för! Jag hade inte velat se en gammal skäggig gubb-Merlin tillsammans med den unga prinsen. Nu både längtar jag och fasar för säsong 2: tänk om den blir hetero!

/Johnny

imdb2

Xena gillar män?! :U


De senaste två Xena-avsnitten jag såg har varit de mest heterosexuella jag någonsin sett! För några veckor såg jag ett avsnitt där Xena och Hercules (från Hercules-serien) möttes och snackade om hur de var själsfränder och hånglade och sånt och sen idag handlade det om Xenas gamla kärlek Marcus. Ehh… Whyy? Som tur är försvinner de där männen alltid ur Xenas liv i avsnittets slut och det är Xena och Gabrielle igen. Jag måste ta och köpa boxen och se alla avsnitt i ordning ;D

Amazon.co.ukAmazon.com

/Johnny

Xena+Gabrielle=true4evah


Åh, jag hade glömt bort hur underbar ”Xena – Warrior Princess” var!

Eftersom repriserna på America’s Next Top Model är över nu, så var jag tvungen att hitta ett nytt program att äta frukost till. ”Xena – krigarprinsessan” går lite sent (10.35) på 6:an, men det får duga tills jag har köpt en Xena-box eller något.  Jag har varit en Xena/Gabrielle-slasher sedan 1998, men jag hade glömt att det var så ”obviåst” att de verkligen hade något ihop. Igår såg jag lite i slutet: Xena och Gabrielle stod på ett skepp och berättade hur mycket de älskade varandra (som vanligt) och detta fick mig att laga frukost lagom till starten i morse.

I det avsnittet jag såg idag (”Forget Me Not”, Se3Ep17), plågades Gabrielle (Renée O’Connor) av jobbiga minnen. Hon hade en skuld att betala till krigsguden Ares så hon hade dödat två människor som inte behövde dödas eller något. För att slippa ha de hemska drömmarna och flashbackminnena så gick hon till Mnemosyne – minnesgudinnan – och bad om att få sina minnen bortsuddade. När hon gick genom jämrandets och lidelsens floder så insåg hon att det var svartsjukan som hade orsakat allt. Hon hade varit så svartsjuk på att Xena (Lucy Lawless) hade en annan kvinna (jag vet inte storyn bakom henne. Kan det vara Lao Ma, som hon dansade med uppe i luften?) att hon hade sålt sin själ till Ares för att hinna fram snabbare än Xena. Varför vet jag inte – jag hade inte sett den episoden – men Xena skulle döda någon och Gab skulle hindra henne från det? Och ja… när hon lyckades komma tillbaka till sitt medvetande och bestämde sig för att behålla minnena så träffade hon Xena och de återförenades och smekte varandras kinder och allt det där. Det bästa i avsnittet var ändå deras lilla minimusikal där de – fastbundna och korsfästa – sjöng en duett om hur de skulle övervinna hatet och älska varandra igen. Hahah… <3

/Johnny

se heta Xena/Gab-bilder