action/äventyr

El Topo (1970)


El topo, 1970, Mexiko

Regi & Manus: Alejandro Jodorowsky

Titeln betyder ”mullvaden” på spanska, men jag är osäker på hur den nedgrävda nallebjörnen i början hör ihop med slutet. Något måste regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Alejandro Jodorowsky haft i åtanke i alla fall, för han är en mästare i symbolik. Hans filmer är vackra men extremt konstiga och ofta brutala. Om du inte klarar av att se djur att dö på film ska du undvika allt han gjort. I den här filmen är det dock mest ”människoblod” som flyger: det är nästan gore. Handlingen är att en cowboy är ute i öknen för att döda alla mästare så att han blir den bästa av dem alla. Han har en flickvän med sig (Mara Lorenzio) som hetsar honom att döda alla och han gör det – trots att de flesta han möter är fromma som lamm.

Något annat som jag förknippar med Jodorowsky är hans queera inslag. Han är gift och har barn men jag antar att allt han gör är för uppmärksamhetens skull, precis som han har med dvärgar, nakna barn och missbildade människor. Ändå känns det befriat från cynism och hån – han vill visa all skönhet i världen och i den här filmen får vi se munkar som dansar med och blir våldsupphånglade av bandidos, en kvinna som sminkar en man, en vis man med kvinnoröst och en kvinnlig cowboy med mansröst (Paula Romo) som förför huvudpersonens flickvän. Om filmen hade klippts ned till en och en halv timma istället för de dryga två timmarna så hade det nog varit den fullpottare som John Lennon tyckte att det var.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

Legend of the Galactic Heroes (1988-1997)


銀河英雄伝説 (Ginga eiyû densetsu), 1988-1997, Japan
110 avsnitt+spinoff-serier
Har aldrig släppts officiellt på engelska, Central Animes textning rekommenderas

Regi: Noboro Ishiguro (efter Yoshiki Tanakas bok)

Denna storslagna rymdopera utspelar sig i en framtid när två stormakter i rymden utkämpar ett utdraget krig mot varandra. Då könsrollerna i serien knappast är på framtidsnivå klarar serien Bechdeltestet på endast en handfull ställen genom över de 110 avsnitten, vilket är en god grogrund för slashpotential. I svenska animékretsar refereras serien generellt till som Galaxbögarna, och en vanlig skämtsam engelsk titel är Gay Prussians in Space. Detta ska inte tolkas som att serien inte är fullständigt heteronormativ, men det indikerar onekligen på att det finns en kran för queert läckage som fullkomligt sprutar om man väljer att vrida upp den. Det skadar då inte heller att figurdesignen utgörs av heroisk förskönad realism av det slaget som gör det rent visuellt angenämt att plaska i det queera.

De två galaktiska stormakterna är modellerade efter ett demokratiskt USA (Alliansen) respektive ett 1800-talets Preussen (Imperiet). Statsskicken avspeglar sig på relationerna mellan mannarna i de respektive arméerna. Inom Alliansen är stämningen avslappnad och relationerna informella, Imperiets officerskår har strikta uniformer och kramas inte. Inom båda arméerna kryllar det av romantisk vänskap och manlig parbildning. Inom Alliansen är dessa mer bro-betonade, medan Imperiets relationer överlag präglas av större grad av intrigerande, undertryckta känslor och den typen av ömhet och beundran män emellan som kan frodas i en miljö där man har vunnit så många slag att man inte längre behöver bevisa att man är macho. Särskilt kan man uppmärksamma barndomsvännerna Reinhard von Lohengramm och Siegfried Kircheis, samt radarparet Oscar von Reuenthal och Wolfgang Mittermeyer.

Utöver det som sagts kan det vara intressant att tillägga att homosexualitet faktiskt omnämns i ett avsnitt, och paret framställs sympatiskt.

/Duktiga och intelligenta gästbloggaren Tanja Suhinina

imdb

Fight Club (1999)


Fight Club, 1999, USA/Tyskland

Regi: David Fincher
Manus: Jim Uhls (efter en roman av Chuck Palahniuk)

Edward Norton spelar en kontorsslav med insomnia vars liv går ut på att fylla upp tomheten med IKEA-möbler och hoppa runt mellan olika stödgrupper för dödssjuka för att känna sig mer levande. Men en dag dyker tvålförsäljaren Tyler (Brad Pitt) upp i hans liv och får honom att börja tänka bortom alla materiella ting. De börjar slåss på kul på en parkeringsplats och snart vill alla vara med och slåss. De startar en hemlig ”Fight Club”.

Det finns mycket att ”queera” med den här filmen.  De manliga huvudpersonerna bor ihop i ett hus och Edward Nortons berättarröst beskriver deras relation som Ozzie och Harriet. När de träffas är de flirtiga och när de slåss gör det de för njutning, som i en S&M-relation utan könsorgan inblandade. Tyler kysser till och med Edwards hand för att sedan hälla något frätande på den – smärtan ser han som en kärleksfull gåva. Och efter de har haft samlag..eh..samslag…slags…slagssmål…ehhumm… slår de sig ned på en gräsmatta tillsammans och tar en cigg och pratar om hur trevligt det var.

Edwards karaktär visar aldrig något intresse för kvinnor. Han tycks till och med hata den där Marla som hänger på hans stödgrupper och som senare blir KK till Tyler. Kanske är han svartsjuk. Det är han i alla fall när Tyler visar uppskattning för Jared Letos karaktär. När Edward sedan fightar Jared är han så aggressiv att Jareds ansikte blir helt vanställt. ”I felt like destroying something beautiful”, säger han bittert.

För att göra en rättvis analys behöver jag dock spoila mer än vad som är möjligt för den här filmen. Jag kan bara rekommendera er att se den för det är en av mina favoriter.

/Johnny

imdbfavico

Ps. Om du redan sett filmen, läs den här PDF-artikeln om queerinnehållet.

Mad Max 2: The Road Warrior (1981)


Mad Max 2: The Road Warrior, 1981, Australien

Regi: George Miller
Manus: George Miller och Terry Hayes

Mad Max är på något konstigt uppdrag i den australiska öknen igen. Vad han gör vet jag inte och jag bryr mig inte. Filmens antagonister är i alla fall ett gaypar: Wez, en biffig kille (Vernon Wells) med mohawk och läderbyxor (med öppning för röven :P) och hans blonda toyboy bakom honom på motorcykeln. Blondinen ”Golden Youth” (spelad av Jerry O’Sullivan) dör tyvärr en halvtimma in och då blir Wez helt galen och ska hämnas. Hans boss försöker tygla honom och säger: ”we all have someone we love”.

Då dialogen i filmen var rätt värdelös, snabbspolade jag fram den till slutet. Jag såg ungefär vad som hände och jag tror inte att jag missade något viktigt…

/Johnny

imdbfavico

 

RocknRolla (2008)


RocknRolla, 2008, Storbritannien

Manus & regi: Guy Ritchie

Ett stycke grötig gangsterfilm. Den är brittisk, men eftersom det är Guy Ritche som ligger bakom så känns allt väldigt amerikanskt, de breda dialekterna till trots. Jag hänger inte direkt med i handlingen och alla turer fram och tillbaka, och det är alldeles för många karaktärer för att man ska orka håll koll på dem.

Filmen har mer av gayintresse än jag trodde på förhand. En av grupperna av människor man följer är en trio småkriminella som går under namnet the Wild Bunch. De är One Two (Gerard Butler), Mumbles (Idris Elba) och Handsome Bob (Tom Hardy). Bob ska upp i rätten pga något brott och kommer med största sannolikhet åka in. Kvällen innan berättar One Two att han skaffat strippor som en avskedspresent, men Bob svarar ”I don’t want the strippers, I want you”. One Two freakar totalt och skäller ut honom, men lugnar sig sen och undrar intresserat ”What is it you wanna do to me then, Bob?”. Dagen efter faller det sig att Bob trots allt slipper fängelse, och han och One Two träffas senare på kvällen på en fest, och One Two är uppenbarligen skärrad: ”What happened last night, Bob, between you and I, that’s our little secret, ok? It only happened because you were supposed to be going to fucking prison today!”. Bögpanik bryter ut, men det lugnar sig när Mumbles förklarar för One Two att man kan ju vara en bra person trots att man är gay. Duh!

/Hallor

Holmes/Watson – reflektion och sammanfattning

Jag har som ni har märkt gått igenom en väldig massa av Sherlock Holmes-material de senaste veckorna. De hundra år gamla böckerna håller fortfarande måttet, och de otaliga filmatiseringarna och tv-versionerna utgör en ändlös källa för slashfantaster som mig själv.

Mannen bakom Sherlock Holmes, Sir Arthur Conan Doyle, var inte bara författare utan var i grunden läkare. Inspirationen till Holmes hämtade han från en de lärare han hade när han själv läste till doktor. Jag tror inte att han kan ha anat vilket märke han skulle lämna i historien, både när det gäller hur deckargenren utvecklats, men även när det gäller slash. Jag har ärligt talat sällan stött på en pairing som är så uppenbar och canon. Det hela började 1887 med A Study in Scarlet, och blev en relation som sträcker sig över 4 romaner, 56 noveller och 40 år – för att inte tala om de otaliga dramatiseringarna!

I början förundrades jag över att så många filmatiseringar var så homoerotiska, och kände att jag behövde undersöka saken noggrannare. Efter att ha läst en mängd av Conan Doyles berättelser kan jag säga att få av filmatiseringarna faktiskt ens kommer i närheten av hur slashigt originalmaterialet är. För att kunna ge er en bild så har jag sammanställt intressanta stycken i detta google-dokument. Visst är det mycket som är tolkningsbart, men mycket känns ganska uppenbart:

“It may be remembered that after my marriage, and my subsequent start in private practice, the very intimate relations which had existed between Holmes and myself became to some extent modified.”

– – – – –

“Sherlock Holmes was standing smiling at me across my study table. I rose to my feet, stared at him for some seconds in utter amazement, and then it appears that I must have fainted for the first and the last time in my life. Certainly a gray mist swirled before my eyes, and when it cleared I found my collar-ends undone and the tingling after-taste of brandy upon my lips. Holmes was bending over my chair, his flask in his hand.”

När det gäller många av styckena är jag ibland osäker på om det bara är pga det föråldrade språket eller om Conan Doyle faktiskt menade det som man kan läsa mellan raderna. Det fick mig att vilja göra viss research på Conan Doyles syn på homosexualitet, och det jag hittade gjorde mig glad. Han hade en för sin tid väldigt liberal syn på homosexualitet, och var till exempel god vän med Oscar Wilde. Det får mig att tro att Conan Doyle kanske skrev dem så med flit, så att de som visste vad man skulle leta efter skulle kunna se det, medan den breda massan av läsare skulle missa det. Det är ur Watsons ögon vi får se Holmes och hans eskapader, och Watson beskriver Holmes med en sån värme och kärlek att jag har svårt att tro något annat. Samtidigt gör det det hela väldigt intressant, när det både i böcker och tv gång på gång påpekas hur känslokall Holmes är, och hans oförmåga för kärlek. Det är svårt att avgöra om det bara är att Holmes helt enkelt är sån, känslokall, eller om han har känslor men inte visar dem. Det är i alla fall klart att han ogillar känslor och tycker att de bara försvårar. Så frågan är om han kan ha någon slags känslor för Watson. För mig är svaret enkelt: ja. Holmes ogillar människor, han har inga vänner, och tycker inte om sällskap. Förutom Watson. Holmes må kunna dölja sina känslor, men det är uppenbart att han måste gilla Watson. Case closed.

Jag har de senaste veckorna sett inte mindre än femton olika version av Sherlock Holmes, varav fyra har varit serier och resten filmer eller tv-filmer. Det mönster jag har kunnat se är att troligheten att det ska förekomma homoerotisk stämning (eller mer) är störst när det varit tolkningar av Conan Doyles originalberättelser, och är minst i helt nyskrivna äventyr.

Sherlock Holmes som jag inte recenserat och inte rekommenderar ur en gaysynpunkt:

  • Arthur Conan Doyle’s Sherlock Holmes (2010)
  • Sherlock Holmes: Case of Evil (2002)
  • Young Sherlock Holmes (1985)
  • The Case of the Whitechapel Vampire (2002)
  • The Seven-Per-Cent Solution (1976)
  • The Hound of the Baskervilles (1968) (plus alla andra med Peter Cushing)

Av de filmer och serier som jag sett och recenserat har dessa varit mina favoriter:

Cumberbatch

Jag hoppas att ni har gillat Sherlockhysterin lika mycket som jag gjort. Jag lovar att hålla er uppdaterade på ev framtida material (och såklart om jag typ hittar en bortglömd juvel från 1957 eller något sånt). För att läsa alla recensioner och inlägg i serien så är det bara att klicka här. Jag kan verkligen verkligen verkligen rekommendera BBCs Sherlockserie från i år, om inte annat för att Benedict Cumberbatch skulle kunna vara Colin Morgans (Merlin) äldre bror och har en röst som en puma instängd i en cello. Over and out.

/Hallor

Mer läsning: artikel/blogginlägg ang Sherlocks läggning, Conan Doyles försvarande av en homosexuell man, fans diskussion ang Sherlocks läggning (framförallt BBCs version), fanblogg med mycket fina bilder från BBCs Sherlock, köp serien från 1984, filmen, nya serien.

The Adventures of Sherlock Holmes and Doctor Watson (1979-1986)


Приключения Шерлокa Холмсa и Докторa Ватсонa (Priklyucheniya Sherloka Kholmsa i doktora Vatsona), 1979-1986, Ryssland

Regi: Igor Maslennikov
Manus: Varierar, efter Arthur Conan Doyles böcker

Av någon anledning ville Sovjet ha sin egen version av Sherlock Holmes, antagligen för att inte behöva importera kapitalistiskt skräp från väst. Serien är relativt trogen Conan Doyles böcker, även om man ibland blir förvirrad då de bakat ihop flera fall i samma avsnitt. Tempot är inte jättehögt, och det är ofta så dåligt ljussatt att det är svårt att se vad som händer.

Vissa spoilers följer, om man inte känner till vad som händer i The Final Case och The Empty House.

Hela serien är otroligt charmig och söt, och mitt hjärta sväller med varje scen. De ryska Holmes (Vasili Livanov) och Watson (Vitali Solomin) måste nog vara de som har mest kroppskontakt av alla de jag sett hittills, och Watson står ofta och bara iakttar Holmes med ett leende på läpparna. Vid ett tillfälle då Watson får reda på att Holmes inte varit helt ärlig mot honom, och dessutom flörtat med en kvinna(!), blir han upprörd och stänger in sig på sitt rum. En annan gång har Watson fått i uppdrag att föra anteckningar, men när de byter kameravinkel för att visa hans anteckningsbok är den full av skisser på pipor och Holmes ansikte. Watson gråter länge och bittert när han tror att han har förlorat Holmes för alltid. Han gråter även, av glädje, när Holmes återvänder. ”I’ve missed you terribly,” säger han, och kramar honom. Holmes gråter han med.

Rekommenderade avsnitt: Deadly Fight, Hunt for the Tiger (motsvarar The Final Case och The Empty House)

Doctor Who (2005)


Doctor Who, 2005-pågående, Storbritannien

Regi: varierar
Manus: varierar. Russel T. Davies, Steven Moffat, Mark Gatiss, Chris Chibnall, Terry Nation mfl

The Doctor är en 900 år gammal Time Lord som reser runt i tid och rum i sitt skepp the TARDIS tillsammans med en eller flera ”companions”. De träffar på aliens, historiska personer från jorden, och är med om alla möjliga äventyr. En av grejerna med Time Lords är att de i princip är odödliga. När en av deras kroppar har nått slutet på sin livslängd, så regenererar de till en ny. Det finns bara ett visst antal gånger de kan regenerera, och de kan också välja att inte göra det och att helt enkelt dö. Sen 2005 har The Doctor spelats av Christopher Eccleston, David Tennant, och nu senast Matt Smith.

Doctor/Jack

The Doctor är asexuell, men i nästan alla fallen så är hans companions unga tjejer som blir kära i honom. Men med tanke på att det är Russel T. Davies som är upphovsman till serien så vore det konstigt om det inte förekom queert eller slashigt innehåll. I säsong 1 reser han runt med Rose Tyler (Billie Piper), och under en tur till London under andra världskriget så träffar de på Jack Harkness (John Barrowman), en lurendrejare från 5000-talet. Efter lite turer så ställer han sig på Rose och Doctors sida, och blir en companion för resten av säsongen. Jack är omnisexuell (Doctor förklarar för Rose att i framtiden så är alla människor det) och det uppstår nån slags härlig polyrelation mellan de tre.

I säsong 3 får vi även göra bekantskap med Doctors gamla BFF/ärkefiende/pojkvän The Master (John Simm). The Doctor har länge trott att han varit den allra sista Time Lorden vid liv, och vid återseendet med The Master säger han ”Maybe I’ve been wandering for too long, now I’ve got someone to care for”. Kort därefter dör Master i Doctors armar, och Doctor gråter och kramar honom som om han förlorat en älskare.

Dessutom förekommer det ofta queera karaktärer inslängda med jämna mellanrum. Universum är stort, och konstigt vore det ju om alla var straighta.

Serien har kommit i fem säsonger hittills, och den sjätte lär börja kring påsk nästa år. Serien är en reboot på en serie med samma namn som gick 1963-1989. Det är inte en remake, utan den nya serien tar upp tråden som den gamla lämnade. Man behöver inte ha sett gamla Who för att se nya.

2006 fick Jack Harkness sin egen spinoff, Torchwood, proppfull med slashy goodness.

/Hallor

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking (2004)


Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking, 2004, Storbritannien

Regi: Simon Cellan Jones
Manus: Allan Cubitt

Som det så ofta verkar vara i nyskrivna Sherlockäventyr där man inte utgått från ett av de klassiska äventyren, så handlar det om en seriemördare. Dagen twist: sko-/fotfetisch. Watson (Ian Hart, igen) letar upp Holmes (Rupert Everett, som spelat gay flera gånger innan) som har sjunkit ner i ett opiumberoende och ber honom om hjälp med att lösa fallet samtidigt som han både är orolig för Holmes och misstycker när det gäller hans vanor. Holmes tycker han är jobbig. Till slut tar sig Holmes an fallet, och historien kan börja.

Jag vet knappt var jag ska börja med den här filmen! Visserligen är den fylld av fel och konstigheter, men den homoerotiska laddningen är konstant och så påtaglig att jag inte vet vad jag ska göra mig med själv. Holmes är grinig och svår och hela hans uppsyn får honom att kännas som om han vore bror till Edward Cullen. Jag förväntar mig nästan att han ska glittra. Han är ett komplett as mot allt och alla, men Watson står ut med honom, ja till och med tycker om hans sällskap och det glittrar i hans ögon när de ser på varandra. Watson ska förvisso gifta sig men det verkar inte som att Holmes har så mycket emot det, vilket kan vara för att fästmön är en intelligent kvinna och i Holmes ögon intressant: hon är psykoanalytiker och första gången de träffas ger hon honom en bok om ”Psycopathia Sexualis” och säger att det är ovärderlig läsning för ”anybody with an interest in sexual derangement”. Jag kan fortsätta, men det skulle det inte bli något av filmen kvar! Allt jag säger är att slutscenen är underbar.

/Hallor

Tron (1982)


Tron, 1982, USA/Taiwan

Regi: Steven Lisberger
Manus: Steven Lisberger & Bonnie MacBird

Det onda storföretaget ENCOM har snott f.d. anställda programmeraren Kevin Flynns (Jeff Bridges) spelidéer. För att få tillbaka kontrollen över sitt älsklingsspel hackar sig Flynn in i en surrealistisk datorvärld där program och kommandon är spelade av människor. Han får hjälp av Tron – eller egentligen Alan Bradley (Bruce Boxleitner), en annan anställd på ENCOM – och tillsammans med två andra självlysande figurer försöker de bekämpa Master Control-programmet.

När jag såg att det var Disney som låg bakom Tron blev jag skeptisk, men jag hade så fel i mina fördomar. Det här är den snyggaste film jag sett – varenda bildruta är som ett futuristiskt art nouveau-konstverk och homoerotiken riktigt penetrerar mina ögon. Den mest homoerotiska scenen är när Ram (Dan Shor) ropar att Clu (som är Flynns namn i datorvärlden) ska komma och Clu kommer och lutar sig över honom och håller hans hand. ”My user!” utropar Ram med orgasmisk röst och hans ögon lyser och de ler mot varandra och som de filmar och visar deras intensiva ansiktsuttryck är det som en metaforisk sexscen.

Redan i första scenen med Ram var han flirtig mot en man – hela kroppsspråket bara skrek förförelse. Clu/Flynn och Tron/Alan är också superfysiska och kollar helt förälskat på varandra. Att de båda kysser samma kvinna spelar ingen roll för hon är ingen konkurrent – de lever snarare ett slags trekantsförhållande utan svartsjuka.

Happy Threesome: Yori, Clu och Tron.

Wow, jag är fortfarande helt berörd, upphetsad och inspirerad. Det kommer en uppföljare med samma skådespelare senare i år. Jag har blandade förväntningar.

/Johnny

imdb favico

The Xango from Baker Street (2001)


O Xangô de Baker Street, 2001, Brasilien

Regi: Miguel Faria Jr
Manus: Miguel Faria Jr, Marcos Bernstein, Patrício Melo, efter en bok av Jô Soares

En värdefull fiol blir stulen, och Rio de Janeiro plågas av en seriemördare som lämnar fiolsträngar vid sina offer. Man tycker att det nog vore bäst att kalla in Sherlock Holmes (Joaquim de Almeda), den kände engelske detektiven.

Det här är en väldigt konstig film, i alla fall sett ur ett Holmes-perspektiv. Holmes är klumpig, flörtig, känslosam, och blir upp över öronen förälskad i skådespelerskan Ana (Thalma de Freitas). Det är oklart om de någonsin lyckas få till det, för det verkar alltid vara något som kommer i vägen.

Men här ska vi inte prata heterosexualitet! Det finns faktiskt rätt gott om gayinnehåll också, även om syftet är rätt oklart. När brasilianerna först få höra att Holmes inte reser själv utan med en ”inseperable friend” misstänker de att han nog är gay, och tycker att det är lite onödigt för de har redan egna så det räcker, de behöver inga engelska fjollor. Vid ett annat tillfälle säger Holmes ”Jag älskar dig, Watson” på portugisiska. Senare blir Watson (Anthony O’Donnel) besatt av en kvinnlig ande, något av en hondjävul, och det påpekas att det är konstigt för de brukar bara besätta kvinnor. De frågar ”Is he… effeminate?” och Holmes svarar ”Well, he’s English”.

Det märks väl att Conan Doyles karaktärer bara är inlånade, och det är inte särskilt elegant gjort, men det är ändå en stundtals ganska underhållande film.

/Hallor

The Hound of the Baskervilles (2002)


The Hound of the Baskervilles, 2002, Storbritannien

Regi: David Attwood
Manus: Allan Cubitt efter Arthur Conan Doyles bok

Antagligen ett av de mest kända Sherlock Holmes-äventyren är den om hunden som sätter skräck i de boende i Baskervilles herrgård. Holmes (Richard Roxburgh) kallas in för att reda upp det och skydda Sir Henry Baskerville (Matt Day) från den hemska hunden. I stället skickar han Watson (Ian Hart) med ursäkten att han har mer brådskande fall i London.

Filmen är på sätt och vis både mer och mindre slashig än andra versioner jag sett. Det finns inga lika tydliga situationer och repliker, men ändå är det en ständig homoerotisk stämning. Det första vi får se av Holmes och Watson är på (vad jag antar är) ett badhus eller en bastu, svettiga och endast klädda i handdukar. Hela filmen igenom ger de varandra långa laddade blickar. Slutet har på visst sätt skrivits om från den ursprungliga boken, och ger Watson möjligheten att rädda livet på sin käre vän. Holmes tackar med att bjuda Watson på dejt. Som sig bör.

Okej men ibland stolpigt skådespeleri. Holmes var så analytisk och lagom känslokall som han ska vara. Enda som inte riktigt stämde var Holmes droganvändning, han ska egentligen bara ta till kokainet när han är så uttråkad att han håller på att dö.

/Hallor

The Private Life of Sherlock Holmes (1970)


The Private Life of Sherlock Holmes, Storbritannien, 1970

Regi: Billy Wilder
Manus: Billy Wilder, I.A.L. Diamond

I ett brev som Dr Watson lämnade efter sin död förklarar han att det finns en kista med dokument och att den inte får öppnas förrän han varit död i femtio år. I kistan finns ett äventyr som han aldrig publicerade för att undvika skandal.

Det hela börjar bra, Holmes (Robert Stephens) och Watson (Colin Blakely) har blivit bjudna på den ryska baletten. En rysk madam ger honom ett något skamligt förslag. För att undkomma förklarar Holmes att han förvisso är ungkarl, men en ungkarl som bott ihop med en annan ungkarl under fem väldigt ”glada” år. När Watson sedan fått reda på vad Holmes har sagt blir han arg och förtvivlad eftersom det skulle kosta honom hans karriär om ryktet spreds. Watson tröstar sig med att han har varit med tillräckligt mycket kvinnor för att verkar straight. Holmes däremot blir förnärmad när Watson frågar om hans erfarenheter med kvinnor, och vägrar svara.

Första delen har egentligen ingenting att göra med resten av filmen, som består av ett mysterium som Holmes måste lösa. Som vanligt. En belgisk kvinna med minnesförlust slänger sig i hans armar. Watson är avundsjuk, Holmes vill bara lösa mysteriet så att de kan bli av med henne igen.

Jag vet inte riktigt vad den här filmen vill. Det är inte en dålig film, jag förstår den bara inte. Är det gayryktena som Watson har i åtanke när han inte publicerar äventyret? Varför är ens den första delen med resten? Det finns inga sammanband mellan de två. Det som händer på baletten existerar endast för att tittaren ska börja ifrågasätta Holmes sexualitet. Inget fel med det, men jag vill gärna att saker ska kännas relevanta.

/Hallor

Sherlock (2010)


Sherlock, 2010, Storbritannien

Regi: Paul McGuigan
Manus: Mark Gatiss och Steven Moffatt, baserat på böckerna av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes (Benedict Cumberbatch) är en asexuell asocial högfunktionell sociopat vars största fiende är tristess och som löser brott bara för att det är kul. John Watson (Martin Freeman) är en sjukpensionerad före-detta militärdoktor som just kommit tillbaka från Afghanistan och som slits mellan att sakna den spänningen och att bara vilja leva ett lugnt liv. En gemensam vän för dem samman och… skev musik uppstår.

Till skillnad från tidigare tolkningar så utspelar sig serien i nutid. Istället för telegram och calling cards så sms:as och bloggas det på längden och tvären. Men det är mer än så som har uppdaterats. Omvärldens syn på och tolerans av tex homosexualitet har ju som bekant förändrats en hel del sen sent 1800-tal, och om en man är helt ointresserad av kvinnor och bor tillsammans med en annan man så är ju den logiska slutsatsen att han antagligen inte är straight. Vilket är precis hur personer i Sherlock och Johns omgivning tolkar det. Och Sherlock och John själva, i princip:

John: You don’t have a girlfriend, then?
Sherlock:
Girlfriend? No, not really my area.
John:
Oh right then. [pause] Do you have a boyfriend? Which is fine, by the way –
Sherlock:
I know it’s fine.
John:
So you’ve got a boyfriend?
Sherlock:
No.
John Watson:
Right, okay. You’re unattached, just like me. Fine. Good.
Sherlock:
John, erm. I think you should know that I consider myself married to my work and while I am flattered by your interest I’m –
John:
No –
Sherlock:
– really not looking for anyone –
John:
No. I’m not asking – no. I was just saying. It’s all fine.
Sherlock:
Good. Thank you.

~tension

Det är inte bara homoerotiken som gör den här serien till en vinnare, den är helt otroligt välgjord! Manuset är på topp och det går många gånger så snabbt att jag nästan måste pausa för att låta hjärnan komma ikapp. Cumberbatchs Sherlock är ofta väldigt creepy, till och med mer än Jeremy Bretts tolkning, han visar vanligtvis väldigt lite känslor men kan vara väldigt manipulativ då han tex ofta spelar mer “normal” än vad han är bara för att få fram fler ledtrådar eller andra fördelar.

Manusförfattaren Mark Gatiss (bonusinfo: gay) har även en medelstor roll som [spoiler] Sherlocks bror Mycroft [/spoiler]. Lestrade, polisen från Scotland Yard som är den som kommer till Sherlock för hjälp allt som oftast spelas av Rupert Graves.

Säsong ett består av tre st 90-minutersavsnitt, säsong två kommer hösten 2011.

/Hallor

Uppdrag Chicago (1997-1999)


Due South, 1997-1999, Kanada

Skapare: Paul Haggis

Benton Fraser (Paul Gross) är en kanadensisk mountie som reser till Chicago för att utreda sin faders mord och av anledningar som jag inte kan gå närmare in på här, stannade han kvar och började sammarbeta med Chicago-polisen… eller något sånt.

Jag började kolla på Due South i desperation efter en ny slashig serie. Jag hade läst någonstans att Fraser/Ray var en populär pairing, så jag började kolla… och märkte inte av någon spänning alls mellan den artiga kanadensaren Fraser och hans hetlevrade polispartner Ray Vecchio (David Marciano). Jag såg några avsnitt för att ge dem en chans men tröttnade på deras ständigt osexiga bråk att jag gick in på Internet igen för dubbelkolla att jag inte fått fel serie. Nej, det hade jag inte – men jag hade fått fel Ray. I säsong 3 (1997) kommer det nämligen in en ny Ray – Stanley Ray Kowalski (Callum Keith Rennie) – som jobbar undercover som den första. Fraser uttrycker homoerotisk saknad för ex-Ray i första avsnittet men glömmer honom sedan för alltid och vänjer sig fantastiskt snabbt vid sin nya partner. Till och med hans döda pappa dyker upp säger att nya Ray är ”en bra man”, varpå Fraser bjuder ut en smickrad Ray på middag.

Fraser och the Ray håller händer

Nu följer mängder av spoilers:

I avsnitt två frågar Ray ”do you find me attractive?” och han vill bara veta vad Fraser tycker, trots att det finns andra (bl.a en kvinna) i närheten. Vafalls denna fråga, undrar Fraser och Ray blir irriterad och ber honom att svara ”som en kvinna”. Fraser säger att han kan göra det, att han har satt sig in i hur det är att vara kvinna förut*: ”Very much so, yes”, säger han sen med en helt seriös stämma, utan att göra till sig.
I avsnitt fyra tycker Fraser att Ray verkar pryd och Ray svarar: ”Me? I’ll try anything!”. Bicurious, eh? Det började väl men sen bir det ganska mycket tråkheteronormativt.

En rolig grej är att Fraser tycks vara ganska asexuell utåt. Han faller för cirka tre kvinnor under serien (otroligt forcerade romanser och en av gångerna [spoiler]visade det sig vara hans syrra[/spoiler] ) men alla kvinnor faller för honom. De spanar in honom (han är faktiskt jävligt snygg!) och visslar på honom och han verkar ointresserad, skrämd men oftast totalt aningslös. Heterosexualitet framstås som fånigt och humoristiskt. Hah! Däremot hanteras männens vänskap med största allvar. Så, då kommer vi till hans relation till Ray K: är den romantisk nog?
Jag skulle säga att det är den närmsta relationen han har med någon men att den inte lyser igenom alla avsnitt. Men med scener som Fraser-plåstrar-om-Ray och Ray-kollar-noga-när-Fraser-klär-av-sig och deras-läppar-möts-under-vatten-med-ursäkten-”buddy breathing” är det värt det. Och det allra sista avsnittet är superromantiskt och slutar med att paret rider bort i solnedgången med en vinthundsläde. Ja, det är så det slutar. Behöver jag säga mer? Ja, jag kan säga att det inte direkt är en kvalitetsserie, men läste du inte vad jag just skrev?! Ray. Fraser. Solnedgång. Frasers voice-over säger: ”We set off, Ray and I, on an adventure…”

/Johnny

imdb

fotnot och en söt bild