komedi

Ed Wood (1994)


Ed Wood, 1994, USA

Regi: Tim Burton
Manus: Scott Alexander och Larry Karaszewski, baserat på en bok av Rudolph Grey

Ed Wood (Johnny Depp), en misslyckad teaterregissör, lyckas snacka sig till att få regissera filmen om världens första könsbytare. En film som färdigställs på ett par veckors tid, tillsammans med ett litet gäng av suspekta men roliga figurer, och som sätter standarden för Woods filmer framöver, på gott och ont.

Det här är en kanske något romantiserad bild (?) av Edward D. Wood Jr:s filmskapande, och filmen lånar kärleksfullt mycket av Woods eget uttryck. Ed Wood var transvestit och mådde som allra bäst när han fick klä sig som kvinna. En stor del av filmen handlar om tillkomsten av Glen or Glenda, Woods första film, som behandlar just detta tema. Woods transvestism är dock inte det centrala i filmen, den är snarare ett porträtt av Wood och hans udda filmmakeri.
Precis som Glen or Glenda inte riktigt står för sig själv, tycker jag inte riktigt heller att denna filmen gör det – det är referenserna till Woods filmer som gör den kul och/eller intressant.
En sak man konstaterar efter att ha sett filmen är att Ed Wood måste ha varit en väldigt karismatisk person, eftersom han om och om igen lyckades övertyga folk att delta i produktionen av dessa ganska förfärliga, men därigenom också ihågkomna och kultförklarade, filmer.

/Bobbi

Annonser

Two of Us (2000)


Two of Us, 2000, USA

Regi: Michael Lindsay-Hogg
Manus: Mark Stanfield

Lika bra att recensera en till Beatles-film när jag ändå är inne i det. Den här är en fiktiv story som spekulerar i vad som skulle hända om John Lennon och Paul McCartney träffades i New York 1976. Det mesta utspelar sig uppe i Johns helvita lägenhet och dialogen är ett ganska lyckat försök i att härma deras jargong och referera till riktiga händelser. Aidan Quinn är trovärdig som Paul, både till utseende, gester och röst men Jared Harris är tyvärr inte speciellt övertygande på något hörn av John. Ian Hart porträtterade honom så mycket bättre i Backbeat och The Hours and Times så jag hade satt min ribba ganska högt. I vilket fall som helst är det en otroligt homoerotisk laddning (Ho yay!) mellan männen och till sist [spoiler] blir vi belönade med en kyss [/spoiler].

Detta är inget annat än filmatiserad fan fiction och jag känner mig väldigt dirty som kollar på det. Det känns lite som att läsa skvallertidningar: det är rena spekulationer men folk går på det ändå. Själv visste jag att detta var fiction redan från början men jag var ändå tvungen att påminna mig själv om det då och då och sluta fånle åt deras underbara möte.

/Johnny

imdb favico

Åtrå (1926)


Flesh and the Devil, 1926, USA

Regi: Clarence Brown
Manus: Benjamin Glazer och Marian Ainslee
efter Herrmann Sudermanns roman ”The Undying Past”

Ulrich (spelad av svensken Lars Hanson) och Leo (John Gilbert) är bästisar. De har en till och med ö som de kallar Vänskapsön där Ulrichs lillasyster en gång för länge sedan vigde dem till blodsbröder.

”By the rite of blood we are united…in love and sorrow…in life and death…in undying friendship…forever and ever.”

En dag kommer Greta Garbos karaktär Felicitas och förstör deras gemenskap. Leo inleder nämligen sin romans med henne och hemlighåller det från Ulrich. När Felicitas make (Marc McDermott) kommer hem och ser sin fru vara otrogen utmanar han Leo till en dödsduell som han förlorar. Leo drar till Afrika några år för att inte dra skam över ”sörjande” Felicitas. Han säger att duellen berodde på ett trivialt kortspel och ber Ulrich trösta änkan. När han kommer hem har Ulrich gift sig med henne, ovetandes om att Leo älskade henne.

Alltså, en sån tillfredsställande homoromantisk story. Männen omfamnar varandra ständigt och deras ansikten är aldrig mer än en decimeter ifrån varandra när de talar. De pratar om hur mycket de saknar varandra och behöver varandra. I ett brev inleder Ulrich med ”My beloved Leo” och när han kollar på sin älskade vän ser han ut att vilja brista ut i sång: ”what a man what a man what a mighty good man!”. Ulrich verkar också väldigt svartsjuk när han ser att Leo har fått en blomma. Han blänger argt på blomman och frågar om han gjort något fel. Ulrich verkar inte heller speciellt intresserad av sin fru. Men otroligt nog tycker jag till och med att heteroscenerna mellan Garbo och Gilbert är heta i den här filmen. Greta kunde sin grej – stumfilmsspelet innebär ett intensivare kroppsspråk som jag saknar i nutidens film. De lyckas verkligen se förälskade ut och det utan att spela över. Slutet är det bästa slut jag någonsin kunnat önska mig.

/Johnny

imdb favico

Son of Rambow (2007)


Son of Rambow, 2007, Storbritannien/Frankrike/Tyskland

Regi och manus: : Garth Jennings

Det är tidigt 80-tal. Will Proudfoot (Bill Milner) är typ 10 år gammal och lever i en frikyrklig sekt där man inte får se på TV, så en dag när han sitter utanför klassrummet (medan klasskompisarna ser på film) träffar han på skolans buspojke Lee (Will Poulter).  Lee tvingar honom att ställa upp som stuntman i hans ”swedade” version av Rambo och på så sätt kommer Will  i kontakt med film och han blir helt frälst. Pojkarna går igenom en blodsbrödraritual (ni vet, skära skåror i händerna och låta blodet smeta av sig på den andra), blir bästa vänner och är tvungna att träffas i smyg på grund av Wills konservativa familj.  När Lee blir avstängd från skolan och är borta ett tag lär Will känna den franska utbytesstudenten Didier (Jules Sitruk). Didier är så cool och snygg att typ alla pojkar och flickor är kära i honom. Han sminkar sig och klär sig som han vill. Alla tjejer vill hångla med honom och han låter dem göra det men efteråt uttrycker han hur uttråkad han är. Det enda han vill göra är att skådespela i Wills och Lees film. Till sist är alla med i filmen och när Lee kommer tillbaka är han svartsjuk.

Otroligt söt och rolig. Kan inte säga så mycket mer. Jo, förresten – den har några riktigt snygga animerade sekvenser och 80-talsmusiken är bra. Väldigt oheteronormativ och den ursäktar aldrig sitt fokus på pojkarnas vänskap. En positiv film för hela familjen.

/Johnny

imdb favico

Election (1999)


Election, 1999, USA

Regi: Alexander Payne
Manus: Alexander Payne och Jim Taylor (efter en bok av Tom Perotta)

Reese Witherspoon gör den oförglömliga rollen som Tracy Flick – en Fröken Duktig som outmanad och obesegrad ställer upp i skolans presidentval varje år. När professor McAllister (Matthew Broderick) ser hur hon sabbar hans väns äktenskap tycker han att det är dags att hon möter lite motstånd i livet, så han övertalar det snälla sportbimbot Paul (Chris Klein) att ställa upp också. Tracy blir rasande när hon inser att någon försöker konkurrera ut henne. Även Pauls smyglesbiska lillasyster Tammy (Jessica Campbell) ställer upp som kanditat för att hämnas på att han dejtar hennes exflickvän (Frankie Ingrassia). Brorsan har ärligt talat ingen aning om deras tidigare relation.

Det är skitkul, smart och charmigt berättat och fastän det lesbiska indirekt spelar en viktig roll i filmen så behandlas det som vilken personlig egenskap som helst.
Spoiler: Den rebelliska flatan blir oväntat poppis i skolan men ser till att hamna på nunnekloster för att det finns snygga tjejer (bl.a. Kaitlin Ferrell) där. Amen.

/Johnny

imdb favico

Sherry Vine & Peppermint – Telephone-parodi


Åh, vår kära läsare Jan länkade till den här underbara parodin på Lady Gaga-videon Telephone. Dragqueens som spelar kvinnor som spelar lesbiska*. Så genialiskt!

Sherry Vine lyckas verkligen se ut som Gaga och videon är en bra imitation också.

*Lady Gaga är visst bisexuell. Coolt. Jag visste inte att Poker Face handlade om att hon fantiserade om kvinnor medan hon låg med sin pojkvän.

/Johnny

Sherlock Holmes (2009)


Sherlock Holmes, 2009, USA

Regi: Guy Richie
Manus: Anthony Peckham, Michael Robert Johnson m.fl. (efter Conan Doyles karaktärer)

Privatdetektiven Sherlock Holmes (Robert Downey Jr.) och hans kära, mustaschklädde Watson (Jude Law) har precis löst sitt sista fall tillsammans. Watson ska gifta sig och Holmes är otroligt svartsjuk – han hymlar inte med hur lite han tycker om idén att de ska flytta isär och han går motvilligt med på att träffa den lyckligt lottade kvinnan på en middag för tre. Han tar tillfället i akt att försöka sabba deras relation men det lyckas inte. Men då dyker det upp en ny chans för Holmes att få Watson att stanna: ett gammalt fall som öppnas på nytt.

Guy Richie har verkligen bakat in flera deciliter homerotik i den här steampunk-osande actionversionen av deckarhjälten. Det är mycket mer än en ”bromance” mellan de två männen. Sherlock har inget riktigt heterosexuellt kärleksintresse i den här filmen och hans gamla ex är mer ett verktyg i sökandet efter svaret på mordgåtan. Filmen är snygg, överraskande och rolig och jag längtar efter en uppföljare.

/Johnny

Tillägg:
Jude Law ang ”bromancen” i filmen:

Interviewer: You had a bit of a bromance going on there.
Jude Law:
What is this new term everyone’s using? It’s a horrible term. What about just a romance?
Interviewer:
No, it’s not the same. Because then you’d have to star in a romantic comedy together or something.
Jude Law:
We just have. Have you not seen it?

/Hallor

imdb favico

Talladega Nights (2006)


Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby, 2006, USA

Regi: Andy McKay
Manus: Andy McKay och Will Farrell.

Ricky Bobby (Will Ferrell) är en skum karaktär – inte direkt någon att tycka om. Han är en riktig lantis, homofobisk, sexistisk och han är totalt egoistisk. Han behandlar sin kompis som skit och han låter sina bortskämda ungar göra som de vill. Han är den största Nascar-stjärnan i landet – obesegrad och stöddig. Men en dag ändras allt: hans fru kastar ut honom och lämnar honom för hans bästa kompis. Och den franska Formula 1-föraren Jean Girard (Sasha Baron Cohen) dyker upp och klår den tidigare obesegrade Ricky. Och när han söker upp sin pappa visar det sig att han inte alls är den drömlika förebild han så länge haft.

Det här är en komedi – en helt ”skruvad” komedi, hur klyschigt det än låter. Berättarstilen är unik och hoppig och humorn är varvat barnslig och träffsäkert intelligent. Bara en sån sak att de gör en grej av att sponsra massor av kända produkter! Jag älskar Cohens fransman: en professionell och värdig utmanare som är bög och lyckligt gift med en man (Andy Richter). Han är  både fjollig och hård samtidigt – och visst är han en fransk stereotyp men det är den amerikanska stereotypen (korkad och homofobisk) som får ta mest stryk.  I slutet blir han kysst av huvudpersonen och i den här filmen är det bögen som ser mest ovillig ut, otroligt nog.

/Johnny

imdb favico

Supersugen (2007)


Superbad, 2007, USA

Regi: Paul Morrison
Manus: Seth Rogen och Evan Goldberg

Seth Rogen gör en film om en tonårskille som heter Seth och ser ut som Seth Rogen (genialiskt spelad av 24-årige Jonah Hill). Jag tolkar det som att filmen är självbiografisk – eller åtminstone I-wish-självbiografiskt.

I alla fall: Seth vill bli av med oskulden med en tjej, men han är inte så mycket för fittor. Han var däremot helt fixerad av kukar när han var barn, berättar han för kompisen Evan (som delar namn med den andra manusförfattaren och blir spelad av prettyboy Michael Cera). Han ritade så många ådriga kukar att de vuxna blev oroliga och slutade ge honom ”kukformad” mat, såsom korv. De självironiska homoskämten fortsätter med att Seth säger saker som ”Did you look deep into his eyes? He’s like super cute. It was like the first time I heard the Beatles!” och så ser man hur svartsjuk han blir när Evan har hemkunskap och gullar med en annan kille i klassen (Roger Iwami) .

Filmens viktigaste tema är vänskapen mellan pojkarna. De har en riktig söt bromance (”I love you! I want to shout from the roof that I love my best friend…”) men självklart väger de upp detta med brudjakt och homofobiska kommentarer som ”that’s so gay!”, ”…your faggot friend” och retar nörden Fogell genom att kalla honom ”Faggel”. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Rolig twist på det homosociala i den typiska kåta-oskulder-filmgenren men samtidigt homofobisk just därför – för att det inte finns några öppna gaykaraktärer utan bara homosexualitet i form av skämt. Annars är det en väldigt rolig komedi som är överdriven och lågmäld samtidigt. Ingen ”American Pie” direkt.

/Johnny

imdb favico

Starsky & Hutch (1975-1979)


Starsky and Hutch, 1975-1979, USA

Skapare: William Blinn (olika regissörer och manusförfattare varje avsnitt)

Starsky och Hutch är bästa vänner och polispartners i den fiktiva staden Bay City. Starsky (Paul Michael Glaser) är mörkhårig och hetlevrad och Hutch (David Soul) är blond och allvarsam, men om man har sett serien vet man att de är väldigt ombytliga. Folk i staden tycks blanda ihop dem och fysiskt tycks det knappt finnas några barriärer mellan dem. De rör varandra hela tiden och de spenderar 75 procent av dagen ihop, enligt Hutchs egna beräkningar: ”…and you’re not even a good kisser”, säger han, varpå Starsky rynkar pannan, lutar sig framåt och frågar helt uppriktigt ”how d’ya know that?”. Över till eftertexterna [avsnitt]. Kombinera det med citatet ”Hey, what’s a little drool among friends, huh?” [avsnitt].Visserligen sägs det efter att Starsky har bett Hutch att sluta dregla på hans bilsäten men det är en ganska antydande kommentar. Det näst sista avsittet av den fyra säsonger långa serien slutar lika öppet för tolkning: Starsky och Hutch dejtar samma tjej, är svartsjuka på varandra men i slutet ställer de sig framför henne och säger att de har kommit på en lösning på problemet. Hon kollar på dem båda, spärrar upp ögonen och säger ”No…no!” och de två vännerna ler och rycker på axlarna som att säga ”din förlust!” och sen går de med armarna runt varandra bort i solnedgången… Okej, inte solnedgången men det är tydligt att de väljer varandra framför henne och jag tolkar det också som att kvinnan tackade nej till en trekant eftersom hon redan var öppen för att dejta dem båda separat.

Det är inte bara jag som tolkar såhär utifrån modern tid – på sjuttiotalet var de kända som ”French kissing prime-time homos” [källa] trots att de inblandade försöker tuta i oss att det är dumt att tolka dem som mer än vänner [källa]. Faktum är att jag i första säsongen faktiskt bara såg dem som vänner – en väldigt trevlig vänskap som man gärna blir inspirerad av. Men sen läste jag en otroligt bra slashnovell och blev fast. Jag tror att deras vänskap är unik och nästan odefinierbar efter vanliga termer. Det är tydligt att de älskar varandra och att de inte har något emot att dejta massor av kvinnor. De är inte homosexuella och inte heller klassiskt bisexuella men de har en avancerad – och väldigt avslappnad – relation till varandra. De är beredda på att offra sina liv och jobb för varandra och i slutet av varje avsnitt har de gjort sig av med sina respektive flickvänner. Jag ska inte gå in på mer analyser runt detta utan berätta mer fakta:

I ett avsnitt är det en (vad jag tolkar som) transkille med (spelad av Kristy McNichol). Han  är kanske 12-14 år och kallar sig själv för Pete men egentligen heter han Molly. Starsky och Hutch lär sig sakta acceptera detta och köper killkläder till honom och lär sig kalla honom efter det namn han föredrar. McNichol spelar tomboy i ett annat avsnitt också. Annars är det mycket transvestiter i bakgrunden i många avsnitt och flera skämt om att Starsky och Hutch skulle passa i klänning. Ett avsnitt är faktiskt så öppet att det handlar om att en kollega till dem (Art Fleming) har varit bisexuell i garderoben och det kommer ut först när han blivit mördad. I avsnittet sedan får Starsky möta sin homofobi (Hutch verkar mer avslappnad), besöka en gayklubb och de pratar till och med med en gayrättsaktivist och samtalet dem emellan skulle kunna utspela sig idag trots att det är från 1977. Starsky och Hutch är också nära vän med den ganska flamboyanta barägaren Huggy som agerar tjallare i nästan varje avsnitt. Han är en väldigt asexuell karaktär och till och med skådespelaren Antonio Fargas ifrågasätter hans sexualitet. Hur som helst är det en väldigt charmig actionserie som under åren förvandlas till en komedidramaserie. Den må vara lite fånig ibland men som helhet är den kvalitativ och underhållande.

/Johnny

imdb

Alice i Underlandet (2010)


Alice in Wonderland, 2010, USA

Regi: Tim Burton
Manus: Linda Woolverton (fritt efter boken av Lewis Carroll)

Alice (Mia Wasikowska) har vuxit upp och ska nu bli bortgift, vilket hon verkligen inte vill. Hon flyr tillbaka ner i Underlandet som hon en gång besökte i en dröm (eller var det verkligen bara en dröm?) Där får hon i uppdrag att dräp något odjur för att skapa fred mellan Röda Drottningen (Helena Bonham Carter) och Vita Drottningen (Anne Hathaway) men det vill hon inte heller. (en symbolism för att gifta sig av diplomatiska skäl?) Hon vet inte ens vem hon är längre men den galne Hattmakaren (Johnny Depp) och hans lika galna vänner vill inviga henne i kampen mot förtrycket.

Tim Burtons nyversion av ”Alice i Underlandet” har fått mycket kritik, vilket jag inte riktigt kan förstå. Visserligen är den smått fånig, avviker från den riktiga sagan samt är datoriserad till max, men jag ser det som en fantasifylld barnsaga och en queerfeministisk milstolpe. Det är stört att jag fortfarande reagerar med uppspärrade ögon på att en barnfilm handlar om en flicka – en flicka som får vara hjälte och dessutom slipper ha en endaste heterosexuell romans under hela två timmar. Jag ser istället hur hon och den Vita Drottningen kollar på varandra med trånande blickar (Alice får sin kind smekt *sigh*). Hattmakarens bemötande av henne är desto mer faderligt och han tycks till och med tro att hon är en pojke. Väldigt queert. När filmen slutar pustar jag ut, glad över att ha sluppit se någon heteroromans utöver den mellan antagonisterna Röda Drottningen och hennes knekt (Crispin Glover). Där ser ni barn: heterosexuella är onda! ;)

/Johnny

imdb favico

I Love You Phillip Morris (2009)


I Love You Phillip Morris,  2009, USA/Frankrike

Regi och manus: Glenn Ficarra & John Requa

Efter att den hängivet heterosexuella familjemannen Steven Russell (Jim Carrey) är med i en bilolycka i slutet av 70-talet, bestämmer han sig för att komma ut. ”I’m a homo”, säger han samtidigt som han blödandes bärs in till en ambulans. ”Sir, please try not to talk”, sager ambulansvårdarna. Steven svarar att ingen någonsin ska hindra honom från att göra vad han vill igen. ”I’M A FAAAAAAG!” skriker han inifrån ambulansen. Steven skiljer sig och flyttar från Texas till San Fransisco, där han skaffar en het pojkvän vid namn Jimmy och det ultimata glammiga gaylivet. Lyckan är gjord. Kruxet är att det enda sättet för Steven att finansiera regelbundna pedikyrer och Jimmys guldklockor på, är genom att bli kreditkortsbedragare istället.

Till sist hamnar han i fängelse. Där träffar han sitt livs kärlek, Phillip Morris (Ewan McGregor). Genom sitt manipulativa geni lyckas Steven få sig själv förflyttad till Phillips fängelsecell, och senare få bade sig själv och Phillip utsläppta ur fängelset i förtid genom att låtsas vara både advokat och domare. Det enda kruxet nu är hur Steven ska ha råd med Phillips guldklockor?

”I Love You Phillip Morris” utspelar sig till större delen i fängelset. Den handlar om en av USA:s största bedragare någonsin. Huvudpersonen är en sociopat och berättelsen föreslår en koppling mellan att vara garderobtryckare större delen av sitt liv och att utveckla en faibless för att ljuga i allmänhet. Men främst av allt är ”I Love You Phillip Morris” väldigt rolig och romantisk. Historiens mörkhet kontrasteras av det glada hawaii-inspirerade soundtracket och den ständigt skinande kaliforniska solen. Tonen är okrystat komisk.  Och ingenstans känns homosexualiteten kompromissad eller sensationaliserad. Steven och Phillips kärlek och sexualitet är obesvärat fysisk på ett sätt som i filmer annars bara brukar vara förbehållet straighta. Carreys och McGregors kemi är otvivelaktig.

Detta är utan tvekan 2009:s bästa film. Att en gayfilm har två stora stjärnor i huvudrollen och en fet budget är otroligt betydelsefullt, och för att utvecklingen ska fortsätta i denna positiva riktning måste ni läsare se denna film. Stöd revolutionen!

/Miriam

imdb favico

Hot Fuzz (2007)


hot fuzzHot Fuzz, 2007, Storbritannien

Regi: Edgar Wright
Manus:
Edgar Wright och Simon Pegg

Polisen Nicholas Angel (Simon Pegg) fångar så bovar att han får statistiken för medarbetarna att se dålig ut. Därför blir skickad ut till en liten håla på landsbygden där de är så perfekta att de inte har någon brottslighet. Den perfekta ängeln Angel blir helt chockerad när han ser hur byns poliser rycker på axlarna åt saker som alkoholpåverkade bilister och han bestämmer sig för att få ordning på saker och ting. Men då börjar det helt plötsligt komma en våg av mord i det lilla samhället och när alla misstänkta har efternamn som Reaper, Shooter, Skinner och Hatcher är det svårt att rensa bland ledtrådarna och motiven. Det är som en gammal Agatha Christie-deckare – fast med glimten i ögat och mycket mer action.

Nicholas blir kompis med polismästarens son Danny (Nick Frost) och de är väldigt söta ihop. Trots att det inte är några billiga skämt om att de skulle ha en sexuell relation så känns det ändå som att filmskaparna har lagt ut hintar om det. Deras stunder tillsammans är väldigt romantiska och seriösa och när de somnar i soffan tillsammans är det helt AWWW. När Danny fyller år går (springer!) Nicholas och handlar en blomma åt honom och när butiksbiträdet frågar om det är till ”someone special” så tänker han efter ett tag och svarar ‘ja’. Vad för mer bevis behöver vi? Jo, hmm… just det! De riskerar sina liv för varandra.

/Johnny

imdb favico

Mitt liv i rosa (1997)


MItt liv i rosaMa vie en rose, 1997, Frankrike/Belgien/Storbritannien

Regi: Alain Berliner

Ludovic (Georges Du Fresne) är sju år när familjen flyttar till ett nytt område. På infyttningsfesten dyker Ludovic upp i klänning, något som förfärar både föräldrar och grannar. Ludovic vill vara flicka. Hen kallar sig för flickpojke och säger att hen ska gifta sig med grannpojken när hen blir stor. Runt onkring blir situationen allt mer ohållbar när grannar och skolföräldrar börjar protestera, vilket i slutändan går ut över Ludovic.

En gripande film från transbarnets perspektiv som visar hur svårt det kan vara att bli accepterad och hur andras ångest över det ”avvikande” överförs på barnet själv. Har lite svårt för de grälla fantasiepisoderna, och slutet känns aningen konstruerat, men som helhet gillade jag den.

/Bobbi

imdb2filmtipset

Otto; or, Up with Dead People (2008)


OttoOtto; or, Up with Dead People, 2008, Tyskland/Kanada

Regi: Bruce laBruce

Otto (Jey Crisfar), en nykläckt zombie, dyker upp i kanten av en landsväg. Förvirrad släntrar han omkring tills någonting drar honom till Berlin. Från tiden han levde minns han nästan ingenting, utom små glimtar som då och då dyker upp, minnen från en lyckligare tid. I storstaden träffar han filmaren Medea Yarn (Katharina Klewinghaus) som håller på att spela in sitt storverk, den politiska gay-zombie-porrfilmen ”Up with dead people”. Otto erbjuds en roll och tas om hand av medskådespelaren Fritz (Marcel Schlutt), men hans förflutna vill inte lämna honom någon ro.

Bruce laBruces filmer spelar i en egen liga – de är svåra att jämföra med andra. Att det är extrem lågbudget och att skådespelarna talar engelska med tysk brytning gör mig inte så mycket. Det finns alltid en sympatisk humor i grunden som bär. Jag gillade greppet att ta en genre som av vissa anses som politisk och använda den på det här (också politiska) sättet.
Jag hade blivit varnad innan för magstarka scener men är inte särskilt känslig så jag tyckte inte det var så farligt. Sexscenerna i slutet kunde dock ha skippats, eftersom partiet precis innan var så starkt i sig att de inte behövdes. (Spoiler!) Känslan av att Otto hade dött av sorg när pojkvännen lämnade honom var det som främst gjorde filmen sevärd.

/Bobbi

imdb2filmtipset