roadmovie

High Heels (1995)


To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar, 1995, USA

Regi: Beeban Kidron
Manus: Douglas Carter Beane

Druggorna Vida (Patrick Swayze), Noxeema (Wesley Snipes) och Chi-Chi (John Leguizamo) gör en Cadillac-roadtrip till Hollywood för att tävla om titeln Miss Dragqueen of America. Men mitt under resan råkar de ut för något som får polisen att börja jaga dem – och sedan strandar de i en liten håla mitt i ingenstans där byborna tror att de är ”riktiga” (men väldigt udda) kvinnor.

En lättsam komedi om älskvärda transor* som vänder normisarnas värld upp-och-ned. Det är trans/homofoberna man skrattar åt mest men samtidigt är allt väldigt familjevänligt och asexuellt. Men för ovanlighetens skull får Chi-Chi (som är hela jävla boom-chika-pow-snygg) ha en romans med den naiva gentlemannen Bobby Ray (Jason London). Swayze och Snipes spelar sina roller väldigt bra, de också
Okej, filmen är rätt fånig och slutar på ett väldigt  ”safe” sätt men det är underhållande så länge det varar.

*De nämns som dragqueens men eftersom de lever ut en slags (överdriven) kvinnoroll under hela filmen så tolkar jag dem som en blandning av transvestit/drugga.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

Bunny and the Bull (2009)


Bunny and the Bull, 2009, Storbritannien

Manus & regi: Paul King

Filmen handlar om vännerna Stephen Turnbull (Edward Hogg) och Bunny (Simon Farnaby). Stephen har inte kunnat gå utanför ytterdörren på ett år, och alla hans dagar består av en väldigt strikt rutin. Han duschar i 27 minuter, borstar tänderna i fyra, gurglar i åtta, och använder tandtråd i sju. Sen arkiverar han tandtråden och noterar PH-värdet på sin urin. Han äter alltid precis samma sak till lunch. Men en dag så gör ett råttangrepp att han inte kan äta den frystorkade vegetariska lasagnen han har ett lager av, och han tvingas bryta sin rutin och möta sina demoner. Han föröker gå utanför dörren. Han klarar det inte, och kastas sen in i en värld av flashbacks från en roadtripp han gjorde med Bunny ett år tidigare, och det är uppenbart att han har minnen att bearbeta för att kunna komma vidare.

Bunny är uppenbarligen väldigt intresserad av Stephen, under de första fem minuterna man ser de två ihop så hinner Bunny säga ”You’re gorgeous!” till Stephen minst tre gånger. Under roadtrippens gång så nakenkramas han och invaderar sin väns säng (även då naken), med orden ”What’s wrong with the world when two buddies can’t have a cuddle without tongues wagging, people talking?”. När Stephen berättar för Bunny att han blivit kär tolkar han det med en gång som att det är honom han är intresserad av, och låtsas som att han inte känner likadant (”I’ll do snogsies for the wank-bank but I gotta draw the line at penetration”). Förvisso ligger Bunny med varenda kvinna han träffar, men det känns snarare som att han överkompenserar för den personen han aldrig kommer att få. Värt att tillägga är att Bunny är ett riktigt as som alltid har en förmåga att förstöra för Stephen, och man vill gärna strypa honom.

Det är en väldigt vacker film, alla miljöer i Stephens flashbacks är uppbyggda av saker i hans hem. Ett tåg är gjort av hans badrum, Polen består av tidningspapper, en restaurang av kartong. På det hela taget försöker filmen vara en slags kombination av Amélie och Science of Sleep med humorinslag, men lyckas inte riktigt beröra så djupt som jag tror att de hade velat. För regi och manus står Paul King, som är mer känd som regissören från The Mighty Boosh. Och nog känns det booshigt. Inte minst för att han tagit in Julian Barratt och Noel Fielding i biroller.

/Hallor

Breakfast on Pluto (2005)


breakfastonplutoBreakfast on Pluto, 2005, Irland/Storbritannien

Regi: Neil Jordan

Irländske Patrick “Kitten” Braden (Cillian Murphy) växer upp i fosterfamilj efter att ha blivit bortlämnad av sin mamma som bebis. Det är sjuttiotal och Kitten ses som udda både på grund av sitt sätt och sin transsexualitet. Efter skolan sticker Kitten till London för att söka efter mamman. Kitten har jobb på allt från nöjesparker till magiföreställningar och strippklubbar, och råkar ut för en massa drama i form av attentat, våldtäktsförsök och hårdhänta polisförhör. Men hen slutar aldrig söka efter sin förlorade familj.

Det här är en virrig film. Den är baserad på en bok, vilket märks tydligt, eftersom hela historien är uppdelad i kapitel. Det går väldigt fort framåt, särskilt i början, och man hinner knappt med i handlingen. Men man skrattar också, det finns många absurda/dråpliga situationer (fast också en del irriterande). För den som är sucker för andogynitet finns det ett stort plus med filmen: huvudpersonen Kitten. Hen spelas bra av Cillian Murphy och är väldigt vacker, särskilt i sjuttiotalskläder!

/Bobbi

imdbfilmtipset

Go (1999)


goGo, 1999, USA

Regi: Doug Liman

Ett gäng parallellhistorier som alla utspelar sig en natt och är kopplade till knarkhandel. Langaren Simon (Desmond Askew) sticker till Las Vegas med ett gäng vänner och den vräkningshotade kollegan Ronna (Sarah Polley) tar över hans arbetspass på närbutiken. Men när två kunder frågar var man kan få tag i Simon så ser hon chansen att sälja dem lite ecstasy direkt och tjäna en summa på det också. Hon kontaktar Simons dealer för att köpa lite och här börjar en helvetesnatt.

En av parallellhistorierna är berättat från knarkköparna Adam (Scott Wolf) och Zacks (Jay Mohr) perspektiv. De blir uppraggade av sin manliga arbetsgivare (William Fichtner) och han bjuder hem dem till sin fru på middag. De blir väldigt nervösa av framfusigheten och det är en rolig twist på det där också. Resten av filmen känns väldigt independentfilm, men ändå rätt kvalitativ för att vara sådan. Jag gillar i allafall queerdelen. En kul detalj är att en homosexuell hårstylist i filmen spelas av en hårstylist (Shann Beeman) och inte av en skådespelare. ”Visdomsorden” i slutet kunde de dock skippat eftersom slutsatsen ändå blir en icke-ställning till knarkfrågan.

/Johnny

imdbfavico

Rock Star (2001)


rock-star(So You Wanna Be a) Rock Star, 2001, USA

Regi: Stephen Herek

Chris ”Izzy” Cole (Mark Wahlberg) har länge avgudat sitt favoritband Steel Dragon – och har t.o.m. spelat i ett coverband som spelat deras låtar – men en dag får han chansen att bli sångare i det riktiga metal-bandet! Wow!!!! Han och flickvännen beger sig ut på turné med dem.

Haha, vilken urusel film! Storyn och karaktärerna är helt orealistiska och alla tycks bära peruker från Butterick’s. Men den innehåller i alla fall en hel del queert:  Bobby Beeers (Jason Flemying) – den f.d. sångaren i Steel Dragon –  visar sig vara bög (troligtvis inspirerad av Rob Halford i Judas Priest) och han hånar Izzy för att han trott att låten ”Kim” handlade om en tjej. Men så fort hårda hårdrocks-Bobby outat sig drar han av sig peruken och börjar flaxa som en riktig drama queen. Suck. Jennifer Aniston spelar Izzys flickvän och hon börjar odramatiskt sexa sig med två tjejer på dansgolvet och så småning om har alla gruppsex. Man får också se att managern Tania (Dagmara Dominczyk), som introducerar paret till orgien, är en transkvinna. Hela HBTQ-flaggan är hissad typ. Synd bara att flaggstången är så låååg.

/Johnny

imdbfavico

Spinal Tap (1984)


this-is-spinal-tapThis is Spinal Tap, 1984, USA
Regi: Rob Reiner

Detta är Spinal Tap – ett brittiskt hårdrocksband som hängt med i många år och blivit legender. I den här ”rockumentären” gör de comeback i USA och låter kameran komma riktigt nära inpå så att Marty DiBergi kan göra ett intimt porträtt av livet som rockstjärna. Men rockstjärnelivet är inte alltid glamoröst – det kan Spinal Tap vittna om: de får spela förband till en dockteater, deras kreativa skivomslag blir bannade, de får smörgåsar som är för små för att vikas och de förlorar bandmedlemmar i mystiska dödsfall. Kärnan i bandet hänger i alla fall kvar: barndomskamraterna David och Nigel. Deras vänskap prövas gång på gång och Nigel är inte så förtjust i Davids flickvän Jeanine som försöker agera någon slags manager för bandet.

Vad som är uppenbart för de flesta – men inte alla – är att det också är en ”mockumentary” och att karaktärerna är helt påhittade. Nåväl kanske inte helt: de lånar en stor del från många kända band under tidernas gång (Beatles, Kiss, Led Zeppelin m. fl.) och gränsen mellan hån och hyllning är hårfin. Skådespelet är så strålande att man då och då nästan går på att det är dokumentär om riktiga personer.

Det här är verkligen en av mina favoritfilmer – den har allt jag kräver: humor, bra musik (specialskriven för filmen!), snygga klipp, färggranna kläder och homoerotik. Ja, det råder inga tvivel om att Nigel (Christopher Guest) är kär i David (Michael McKean). Han söker jämt sin kompis uppmärksamhet och när Jeanine (June Chadwick) kommer in i bilden ger han henne dödande blickar och fäller svartsjuka kommentarer. Det är ömsesidigt, för Jeanine tycks vara svartsjuk på Nigel också och hon morrar som en arg hund i hans närvaro. David tycks inte förstå någonting av spelet som förekommer – han tycker bara att det är konstigt att hans två närmsta inte kan komma överens trots att de är så lika. I en scen säger Nigel att han och David är ”closer than brothers”. I extramaterialet på DVD:n (som innehåller över en timmas bortklippta scener) kommer det fram att David t.o.m. hade en period av ”experimenterande” då han sminkade sig och drog hem sjömän och hade sex i lägenheten han delade med Nigel. Men även utan extramaterialet kan man hitta små ledtrådar i varje scen, vilket gör den här filmen till en av de mest slashvänliga i världshistorien.

/Johnny

Plata Quemada


plataquemada.jpgBurnt Money/Plata Quemada/Vies Brulées, 2000, Argentina/Spanien/Frankrike/Uruguay

En sann historia om Argentinas motsvarighet till Krays (eller Butch Cassidy och Sundance Kid). Två ökända brottslingar på mitten av sextiotalet som blev kallade tvillingarna av alla, men de var egentligen inte släkt alls – de var älskare (men ja, jag blandade ihop dem ibland). Här hjälper de några gubbar att råna en värdetransport och sen börjar flykten från landet. Polisen är dem hack i häl och de måste ligga lågt och ändå leta nya gömställen. Kärlekshistorian är otroligt gripande och huvudpersonerna Nene (Leonardo Sbaraglia) och Angel (Eduardo Noriega) är så intima med varandra – i både själ och kropp. Man glömmer bort att de har dödat mängder av människor och börjar känna med dem – man blir helt skakis i kroppen när man tror att de ska dö. Angel är dock schizofren och hör röster; han isolerar sig mer och mer från sin älskare. Nene börjar bli otrogen med män och kvinnor han träffar på ute och deras förhållande blir mer och mer avancerat. Den här filmen gav så många fler dimensioner än en vanlig gayfilm. Den fick mig att njuta av våldsscenerna och typ svimma av kärleksscenerna. Applåder!/Imdb/

/Johnny

Helvetesänglarna slår till


hellsangelsonwheels.jpgHells Angels on Wheels, 1967, USA

Lol@svenska titeln. Som hippieeran förespråkade så skulle man göra filmer om frihet – och vad är friare än att köra omkring på motorcykel och känna sig så överlägsen att ingen vågar bråka med en? Här handlar det om Poet (Jack Nicholson) som söker frihet, säger upp sig från sitt jobb på bensinmacken och går med i det fruktade motorcykelgänget Hells Angels. Ledaren Buddy (Adam Roarke) verkar faktiskt mer än intresserad av den nya medlemmen, drar praktiskt taget in honom i gemenskapen och lånar ut sin flickvän till honom. Förutom att hela filmen handlar om homosociala relationer så är det även en scen där det är fest och alla har sex öppet på golvet, i soffor osv. I stort ser man bara heterosexuellt sex, men när Poet går emellan ett hånglande par och börjar hångla med tjejen så börjar tjejens pojkvän naffsa honom erotiskt i nacken. De klipper där men det är underförstått att en liten rörelse bortåt betyder att Poet inte uppskattar inviten (Men vaddå? Ger man sig in i leken får man leken tåla!). I stort är den här filmen skrattretande B och slutet är helt ”…öh? What? LOL!” men för nostalgiker är det nog en guldgruva./imdb/

/Johnny

Highway (2001)


highway.jpgHighway, 2001, USA

Absurd buddy movie med Jared Leto och Jake Gyllenhaal, vars karaktär är en mycket sympatisk och konstant påtänd knarklangare. De spelar småkriminella barndomsvänner som åker på en road trip tillsammans. Selma Blair slängs in i handlingen i ett desperat försök att få Jake och Jareds relation att verka mindre homoerotisk. Efter att Jared konstaterar att Selma är av honkön inleder dom den obligatoriska heterosexuella filmkärleksaffären. Jake blir svartsjuk. Ahh.

Det bästa med Highway är:
1. En scen där Jakes rollfigur ligger och tittar på stjärnhimlen och ska se förundrad ut, men där han istället har veckans orgasm face.
2. Selma frågar Jake och Jared om de är kära.
3. Jake gråter ut mot Jareds axel i slutet.

Ganska dålig film annars.

/imdb/

/Miriam

(mer…)

Old Joy


oldjoy.jpgOld Joy, 2006, USA

En ”mellanlängdsfilm” (längre än kortfilm, kortare än en långfilm) som handlar om två gamla manliga vänner som beger sig ut på en campingtur i vildmarken. Men de tappar bort sig. Uh-uh! Det är många tysta stunder och spänningar i luften… men absolut inget händer! Allt som händer är typ att en groda hoppar ned från en blad ner i vattnet. En skäggig besvikelse som jag råkade ut för på filmfestivalens ”gay night” 2006. /Imdb/

Hedwig and the Angry Inch


hedwig.jpgHedwig and the Angry Inch, 2001, USA

Hedwig (John Cameron Mitchell) växte upp som Hansel, men när han träffade en äldre pojkvän (Maurice Dean Wint) tvingades han mer eller mindre att operera om sig till kvinna. Men könskorrigeringen blir inte ens fullbordad (därav ”the angry inch”) och Hedwig slits mellan könen och ses som ett freak. Hen blir kär i den okända artisten Gnosis (Michael Pitt) som senare stjäl hens idéer och låtar och blir en stor stjärna. Hedwig startar ett queert rockband också och inleder ett slags förhållande med en transkille (Miriam Shor), men hen kan inte komma över sveket från Gnosis.

En skruvad och queer musikfilm som lämnar en med glädje och tankar kring kön och sexualitet. Eller ”lämnar” är fel ord, för den lämnar en inte riktigt. Visuellt är den ett mästerverk, men slutet är lite förvirrande och kan tolkas som antingen transfobiskt eller som superqueert. Jag rekommenderar den i alla fall varmt!

/Imdb/

/Johnny

The Trip (2002)


trip.jpgThe Trip, 2002, USA

Handlar om en gayaktivist och en inte lika frisläppt politiker som möts på 70-talet och blir kära. Några år senare får aktivisten tag i något homofobiskt citat av politikern som han hade skrivit innan de träffades och han blir sur och dumpar honom. Sen går det upp och ned och tillbaka och ifrån ett långt tag. När kommer den där resan? börjar man undra. Och 70-talsperukerna de har ser ut att vara hämtade direkt från Buttericks :D hah. Tyvärr hade den här filmen alldeles för lite budget för att tävla med andra gayfilmer, men den är helt klart värd att se i alla fall. /Imdb/

Transamerica (2005)


Transamerica, 2005, USA

En roadtrip-film som handlar om en transsexuell kvinna som får reda på att hon har en son. De åker genom landet och försöker lära känna varandra, fast det går inte som på räls direkt.
Alltså, jag är jävligt förvånad. Jag hade inga förväntningar på den här filmen. Trodde att det skulle vara en av alla andra hollywoodkomedier där man gjorde narr av homo- och transsexuella. Men det var ett varmt, djupgående drama med mycket mycket roliga scener och personligheter. Felicity Huffman, som spelar den transsexuella kvinnan borde få en Oscar. Och sonen är såå jävla snygg och gay! Lovely. Världen börjar bli en bättre plats! /Imdb/

Wild Zero (2000)


wild-zeroWild Zero, 2000, Japan

En queer japansk skräck-sci-fi-komedi. Aliens invaderar planeten och rockikonen Guitar Wolf kämpar emot zombies och ger tips åt rockabilly-killen Ace (Masashi Endô) och uppmuntrar honom till homosexuellt umgänge med den androgyna thailändska pojken Tobio (Kwancharu Shitichai). Otroligt rolig film.

/Imdb/

/Johnny

The Mexican (2001)


The Mexican, 2001, USA/Mexico

En kille som råkat hamna i maffian måste göra sitt sista uppdrag. Han sticker till Mexico och hans flickvän blir kidnappad av en homosexuell man. Ganska rolig och spännande och det är en bra twist på slutet.

/Johnny

/Imdb/