sci-fi/fantasy

I huvudet på John Malkovich (1999)


Being John Malkovich, 1999, USA

Regi: Spike Jonze
Manus: Charlie Kaufman

Den misslyckade marionettdocknörden Craig (John Cusack) börjar arbeta på ett konstigt kontor och hittar där en portal till John Malkovichs hjärna. Han och kollegan Maxine (Catherine Keener) börjar sälja upplevelsen till alla som vill se ut genom John Malkovichs ögon i 15 minuter.

När Craigs fru Lotte (Cameron Diaz) besöker portalen blir hen helt lyrisk och inser sedan att hen är trans. När Craig säger att hen är galen och att det bara är en fas säger hen ”för första gången i mitt liv kändes allting rätt. Om jag fortfarande känner såhär sen så ska jag tala med doktorn om en könskorrigerande operation”. Det blir ingen operation i filmen men Lotte inleder sedan världens queeraste förhållande med en kvinna – de har sex med varandra via John Malkovich (som spelar sig själv, bland annat i kvinnokläder). Charlie Sheen spelar också sig själv och pratar om hur hett det är med lesbiska kvinnor.

Jag vill spoila så mycket men jag ska inte skriva så mycket mer för jag tycker verkligen att ni ska se den här filmen – det är en av de 50 bästa filmerna någonsin, enligt mig och många andra. Surrealistisk med mycket allvarligt framförd humor – och den slutar queerlyckligt!

/Johnny

imdbfavico

Annonser

Mad Max 2: The Road Warrior (1981)


Mad Max 2: The Road Warrior, 1981, Australien

Regi: George Miller
Manus: George Miller och Terry Hayes

Mad Max är på något konstigt uppdrag i den australiska öknen igen. Vad han gör vet jag inte och jag bryr mig inte. Filmens antagonister är i alla fall ett gaypar: Wez, en biffig kille (Vernon Wells) med mohawk och läderbyxor (med öppning för röven :P) och hans blonda toyboy bakom honom på motorcykeln. Blondinen ”Golden Youth” (spelad av Jerry O’Sullivan) dör tyvärr en halvtimma in och då blir Wez helt galen och ska hämnas. Hans boss försöker tygla honom och säger: ”we all have someone we love”.

Då dialogen i filmen var rätt värdelös, snabbspolade jag fram den till slutet. Jag såg ungefär vad som hände och jag tror inte att jag missade något viktigt…

/Johnny

imdbfavico

 

Doctor Who (2005)


Doctor Who, 2005-pågående, Storbritannien

Regi: varierar
Manus: varierar. Russel T. Davies, Steven Moffat, Mark Gatiss, Chris Chibnall, Terry Nation mfl

The Doctor är en 900 år gammal Time Lord som reser runt i tid och rum i sitt skepp the TARDIS tillsammans med en eller flera ”companions”. De träffar på aliens, historiska personer från jorden, och är med om alla möjliga äventyr. En av grejerna med Time Lords är att de i princip är odödliga. När en av deras kroppar har nått slutet på sin livslängd, så regenererar de till en ny. Det finns bara ett visst antal gånger de kan regenerera, och de kan också välja att inte göra det och att helt enkelt dö. Sen 2005 har The Doctor spelats av Christopher Eccleston, David Tennant, och nu senast Matt Smith.

Doctor/Jack

The Doctor är asexuell, men i nästan alla fallen så är hans companions unga tjejer som blir kära i honom. Men med tanke på att det är Russel T. Davies som är upphovsman till serien så vore det konstigt om det inte förekom queert eller slashigt innehåll. I säsong 1 reser han runt med Rose Tyler (Billie Piper), och under en tur till London under andra världskriget så träffar de på Jack Harkness (John Barrowman), en lurendrejare från 5000-talet. Efter lite turer så ställer han sig på Rose och Doctors sida, och blir en companion för resten av säsongen. Jack är omnisexuell (Doctor förklarar för Rose att i framtiden så är alla människor det) och det uppstår nån slags härlig polyrelation mellan de tre.

I säsong 3 får vi även göra bekantskap med Doctors gamla BFF/ärkefiende/pojkvän The Master (John Simm). The Doctor har länge trott att han varit den allra sista Time Lorden vid liv, och vid återseendet med The Master säger han ”Maybe I’ve been wandering for too long, now I’ve got someone to care for”. Kort därefter dör Master i Doctors armar, och Doctor gråter och kramar honom som om han förlorat en älskare.

Dessutom förekommer det ofta queera karaktärer inslängda med jämna mellanrum. Universum är stort, och konstigt vore det ju om alla var straighta.

Serien har kommit i fem säsonger hittills, och den sjätte lär börja kring påsk nästa år. Serien är en reboot på en serie med samma namn som gick 1963-1989. Det är inte en remake, utan den nya serien tar upp tråden som den gamla lämnade. Man behöver inte ha sett gamla Who för att se nya.

2006 fick Jack Harkness sin egen spinoff, Torchwood, proppfull med slashy goodness.

/Hallor

Tron (1982)


Tron, 1982, USA/Taiwan

Regi: Steven Lisberger
Manus: Steven Lisberger & Bonnie MacBird

Det onda storföretaget ENCOM har snott f.d. anställda programmeraren Kevin Flynns (Jeff Bridges) spelidéer. För att få tillbaka kontrollen över sitt älsklingsspel hackar sig Flynn in i en surrealistisk datorvärld där program och kommandon är spelade av människor. Han får hjälp av Tron – eller egentligen Alan Bradley (Bruce Boxleitner), en annan anställd på ENCOM – och tillsammans med två andra självlysande figurer försöker de bekämpa Master Control-programmet.

När jag såg att det var Disney som låg bakom Tron blev jag skeptisk, men jag hade så fel i mina fördomar. Det här är den snyggaste film jag sett – varenda bildruta är som ett futuristiskt art nouveau-konstverk och homoerotiken riktigt penetrerar mina ögon. Den mest homoerotiska scenen är när Ram (Dan Shor) ropar att Clu (som är Flynns namn i datorvärlden) ska komma och Clu kommer och lutar sig över honom och håller hans hand. ”My user!” utropar Ram med orgasmisk röst och hans ögon lyser och de ler mot varandra och som de filmar och visar deras intensiva ansiktsuttryck är det som en metaforisk sexscen.

Redan i första scenen med Ram var han flirtig mot en man – hela kroppsspråket bara skrek förförelse. Clu/Flynn och Tron/Alan är också superfysiska och kollar helt förälskat på varandra. Att de båda kysser samma kvinna spelar ingen roll för hon är ingen konkurrent – de lever snarare ett slags trekantsförhållande utan svartsjuka.

Happy Threesome: Yori, Clu och Tron.

Wow, jag är fortfarande helt berörd, upphetsad och inspirerad. Det kommer en uppföljare med samma skådespelare senare i år. Jag har blandade förväntningar.

/Johnny

imdb favico

Star Trek (1966-1969)


Den här kortlivade kultserien som sände sitt första avsnitt 1966 (och som faktiskt är väldigt djup, smart och rolig trots fula kulisser), är känd för att vara revolutionerande i sitt sätt att porträttera framtiden (2200-talet) som en tid av hopp där mänskligheten enats som ett enda demokratiskt och öppensinnat samhälle. Rymdskeppet Enterprise är på en fem år lång expedition för att undersöka galaxens olika planeter och besättningen är en vild mix av vita, svarta, kvinnor, män, asiater – och till och med en alien: Spock (Leonard Nimoy). Kaptenen – vår hjälte Kirk (William Shatner) – är en visserligen en vit, medelålders man, men tanken är att skeppet ska stå för den vackra mångfalden som finns på jorden. En av de viktigaste karaktärerna är Uhura (Nichelle Nichols) – en svart kvinna med intelligens, humor, skönhet och i en någorlunda uppsatt position. De andra kvinnorna är oftast bimbos eller onda androider – men de tillåts i alla fall leva ut sin sexualitet. Trots denna skrytiga öppenhet tycks inte homosexualitet existera i framtiden – inte uttalat i alla fall. Detta sken avskräcker dock inte alla tusentals fans som är Kirk/Spock-slashers.

Faktum är att det var i och med denna serie som ordet slash uppfanns. Relationen som de två hjältarna har är utformad som en kärlekshistoria i stil med Alexander den store och Hefaistion och detta är det faktiskt skaparen Gene Roddenberry själv som sagt – fast han påstår att han aldrig hintade om att de skulle ha någon sexuell relation. Ändå hittar han på ordet t’hy’la för att beskriva deras relation (och endast deras relation) som han också översätter som vän/broder/älskare. Om inte det är en hint så… Analyserna skulle kunna göras millånga (och de har de också gjort – kolla runt på Internet lite så hittar du en hel del) men här är några exempel: De ger varandra sängkammarblickar, de rör vid varandra beskyddande, de retas flirtigt, de är beredda att offra sina liv för varandra gång på gång, och Spock som är extremt logisk och känslokall får ibland såna fånigt hysteriska anfall när Kirks liv är i fara. Det finns som sagt så otroligt mycket små detaljer som jag skulle kunna dra upp för att övertyga dig om deras slashbarhet, men jag tror nog att det räcker att du tar och kollar igenom serien för jag lovar dig att du kommer bli övertygad inom 5 avsnitt. Om inte – kolla avsnitten ”Naked Time”, ”Amok Time” och de fyra första filmerna.

Citat: ”When I feel friendship for you, I feel ashamed!” – Spock i ”Naked Time”.

/Johnny

imdb

Liquid Sky (1983)


liquid skyLiquid Sky,  1982-1983, USA

Regi och manus: Slava Tsukerman (med hjälp av Anne Carlisle på manuset)

Okej, jag vet inte var jag ska börja. Jag kanske ska börja där filmen börjar:på en gayklubb där new romantics-kids dansar till TV-spelsmusik och där ett pyttelitet UFO landar på ett New York-tak, inte långt ifrån the Empire State Building. Den androgyna fotomodellen Margaret (Anne Carlisle) bor precis under det taket tillsammans med sin flickvän Adrian (Paula E. Sheppard) och snart visar det sig att hennes liv påverkas på ett mycket skumt sätt av detta. Rymdvarelserna lever nämligen på den substans som utsöndras i människohjärnan vid heroin och orgasmer.  En tysk forskare är på plats för att utreda detta fenomen…

Att sätta ett betyg är svårt. Den låga budgeten och huvudpersonernas skådespeleri får mig att vilja sätta en tvåa, men den unika berättartekniken, budskapet och vissa estetiskt tilltalande scener får mig att vilja sätta 4/5. Men det är ingen jävla trea! Det finns ingen medelmåttighet i den här filmen – inte heller några extremer. Det queera finns det dock gott om: Förutom att ha skrivit manus och spelat Margaret så spelar Carlisle också den manliga fotomodellen Jimmy. Och fastän hon läser sina egna repliker som om de hade luktat surströmming så är hon ändå bra (och skitsnygg) som kille. Det tar en timma innan jag fattar att det är hon. Jimmy verkar bisexuell men säger ”I usually don’t fuck girls” och Margaret förklarar sin omnisexualitet genom att säga att hon inte väljer partners efter könsorganen: ”as long as I find them attractive…”

Hela filmen är ett queerfeministiskt manifest med många smarta citat som man borde skriva ned. Det är ett kultigt konstverk men inget mästerverk – det måste man vara medveten om när man sätter sig ned för att kolla på den. Man måste också vara medveten om att den är gjord i början av 80-talet och om jag hade varit där då hade jag nog satt en fullpoängare på den (om jag hade varit tillräckligt öppensinnad då, vill säga).

/Johnny

imdb favico

Torchwood (2006-)


Torchwood, 2006, Storbritannien

Skapare: Russell T. Davies

Torchwood är en spin-off på den kultiga brittiska sci-fi-serien Doctor Who. Den omnisexuelle antihjälten Jack Harkness (John Barrowman) visade sig vara så populär att han fick sin helt egna serie.

Torchwood är lite så som man önskar att alla TV-serier vore. Och då syftar jag inte främst på de ofta tvivelaktiga specialeffekterna, det ibland svaga manuset, de omotiverade scenerna där Jack står på diverse höga byggnader eller de storslagna panoreringarna över Cardiffs nattliv (även om det är sådant som jag faktiskt personligen uppskattar). Nej den stora anledningen till att jag tycker Torchwood är så himla bra är att det inte är en gayserie, utan helt enkelt en serie med väldigt mycket queera inslag. Serier som bara riktar sig till en gaypublik når oftast bara en gaypublik, vilket kanske inte är så konstigt, men det som de åstadkommer med Torchwood tycker jag är ännu bättre: Det pågår en väldig massa sex, men det är för det mesta skitsamma om det är mellan olikkönade eller samkönade, och det gör att man kommer ifrån det ”vi och dem”-tänkande som ofta uppstår i mer renodlade gayserier.

Grundstoryn är att Torchwood är en organisation som grundades av Queen Victoria på 1800-talet, med syftet att försvara jorden mot utomjordiska hot. Jack är från framtiden – en framtid där människorasen har spritt sig så brett över galaxerna att varken kön, art eller antal ben längre spelar någon större roll. Trots att serien utspelar sig i nutid så verkar mycket av Jacks attityd ang sexualitet smitta av sig på resten av teamet, det råder ofta total relationsanarki. Och även om vissa av relationerna endast handlar om sex, så händer det att de utvecklas till något djupare. Mitt favoritavsnitt är Kiss Kiss Bang Bang från säsong två, där Jack får besök från sitt förflutna i form av den svartsjuke ex-partnern John Hart (James Marsters).

Jack/John

Serien har hittills kommit i tre säsonger. En fjärde säsong verkar vara på väg.

/Hallor

Star Trek III – Spocks återkomst (1984)


star trek 3Star Trek III: The Search for Spock, 1984, USA

Regi: Leonard Nimoy
Manus: Harve Bennett & Leonard Nimoy

Den svenska titeln är ganska avslöjande va? Efter att ha fått sin karaktär dödad i slutet av Star Trek II är nu Leonard Nimoy tillbaka för att regissera filmen där Spock återuppstår. How charming! Admiral Kirk (William Shatner) tar till alla medel och bryter mot alla regler för att få tillbaka sin gamla T’hy’la (vän/broder/älskare) som i dödsångestens desperation tagit över doktor McCoys kropp. Innan Spock får sin omtalade återkomst hinner vi se de kända rymdfienderna Klingons och vara med om filmvärldens charmigaste medelålderskris.

I den här filmen är homoerotiken bara en del. Eller ska jag istället säga: den här filmen är bara en del av homoerotiken… Den är bara ett kapitel i sagan om de två Star Trek-karaktärernas kärlek. Den bevisar hur Spock är det viktigaste i Kirks liv – och i slutet när Spock är tillbaka i sin kropp så kommer han bara ihåg en enda sak: Kirks förnamn, ”Jim! Your name is Jim! I have been and shall always be your friend.”

/Johnny

imdbfavico

Star Trek 2: Khans vrede (1982)


Star Trek 2Star Trek II: The Wrath of Khan, 1982, USA

Regi: Nicholas Meyer
Manus: Harve Bennet och
Gene Roddenberry (Skaparen av ”Star Trek”)

Ännu en gång ska admiral Kirk (William Shatner) ut på äventyr med sitt rymdskepp Enterprise. De ska kämpa mot övermänniskan Khan (Ricardo Montalban) som vill ta över universum och döda Kirk. Men den här gången har Kirk sin vän och rymdspecialist Spock (Leonard Nimoy) med sig redan från början. Spock öppnar upp och säger ”You’re my captain…you’re also my friend. I have and will always be yours.” Meningsuppbyggnaden inbjuder till flera tolkningar av vad ”yours” innebär. Star Trek-skaparen Gene har ju till och med uppfunnit ett nytt ord för att beskriva deras speciella relation: T’hy’la. Det används i bokversionen av första Star Trek-filmen och betyder antingen broder/vän/älskare. Säger inte det något? Jag säger Kirk+Spock=canon. Homoromantik så det räcker till alla och blir över. Jag vill dock inte avslöja för mycket om filmen (om ni inte redan har sett den) förutom att den är mycket bättre än förra – och mer actionfylld! Jag gillar också att Kirk har medelålderskris och att den kvinnliga Vulcan-karaktären Saavik (heta Kirstie Alley) slipper bli reducerad till ett fånigt kärleksobjekt. Jag tror det är så queert det kan bli i en storbudgetfilm från 80-talet.

/Johnny

imdbfavico

Star Trek (1979)


star trek motion pictureStar Trek: the motion picture, 1979, USA

Regi: Robert Wise
Manus: James Schamus, Harold Livingston och
Gene Roddenberry (Skaparen av ”Star Trek”)

Jim Kirk (William Shatner) återvänder till sitt gamla rymdfartyg Enterprise för att kämpa mot elaka aliens. Hans gamla själsfrände Spock (Leonard Nimoy) kommer också tillbaka från sin hemplanet Vulcan där han i många år blivit tränad i att förtränga sina mänskliga sidor. Kirk känner inte igen honom – han visste att hans vän kunde vara kall och logisk men nu säger han inte ens ‘hej’. Nu har en timma av filmen gått. Resten av filmen får vi se långsamma panoreringar över airbrush-målade miniatyrer (otroligt mycket vackrare än nutidens datorgjorda – no kidding!) och i slutet blir alla slash-fans överlyckliga över Spocks nära-döden-insikt. Trots att det är en ganska seg film och att musiken är rippad från Star Wars-filmen som kom två år innan, så har den tillräckligt med kaleidoskop-projektioner, retro-futuristisk pseudo-vetenskaplig filosofi och homoerotik för att göra mig lycklig. Som man brukar säga: jag ger den en stark trea!

/Johnny

imdbfavico

V för Vendetta (2005)


v-for-vendettaV for Vendetta, 2005, USA/Storbritannien/Tyskland

Regi: James McTeigue

Evey (Natalie Portman) går omkring i staden på natten, trots utegångsförbudet som råder. När säkerhetspolisen kommer på henne blir hon räddad av en mystisk man i mask som kallar sig V. Tillsammans startar de en revolution mot det brutala övervakningssamhället de lever i: ett samhälle där storebror alltid ser dig och där alla förbud är ”för din egen säkerhet”. Denna skrämmande framtidsfantasi är baserad på en tecknad serie av David Lloyd.

Jag älskar hämndfilmer! Den här hymlar inte, den tvekar inte – det är bara V som i Victory! Vanligtvis är det någon i sista minuten som gnyr till ”Hämnd är fel!” för att sudda ut budskapet så att inte filmen blir allt för provokativ. Men här nämer de till och med USA:s krig och anklagar nästan på så sätt en riktig nation för ondska – och hur extremt det än verkar så känns problematiken relevant för det samhälle vi lever i nu. Det är modigt! Å andra sidan handlar filmen om hur censuren stoppar folket från att uttrycka sig, så att censurera den vore ju att skjuta sig själv i foten.

Gayinnehållet är också väldigt poltitiskt. I samhället i filmen så är homosexualitet bannat och en av Eveys poltiskt involverade vänner (spelad av Stephen Fry!) är bög. Evey får även läsa ett brev av en kvinna som heter Valerie (Natasha Wightman), där det berättas om förbjudna lesbiska kärlekshistorier  som vi också får se. Valeries flickvänner Ruth, Sarah och Christina spelas av Mary Stockley, Kyra Meyer och Imogen Poots.

/Johnny

imdbfilmtipset

Sagan om ringen-trilogin


lotrJag har aldrig varit någon riktig fantasy-fantast, men ändå gick jag och såg alla tre Sagan om ringen-filmer på bio när de kom. Man kunde ju tro att jag var där av ytliga skäl (Orlando Bloom, Elijah Wood och andra androgyna skönheter) men de första gångerna var jag faktiskt bara plikttroget sällskap till två alvkompisar och den sista gången gick jag och såg den för att den var 4 timmar lång och billigare än ett hotell.

Av någon oförklarlig anledning missade jag ändå slashigheten totalt, vilket slog mig som helt sinnessjukt när jag såg om filmerna den här helgen. Jag har nog aldrig i hela mitt liv sett något mer homoromantiskt och slashertillfredsställande än detta mästerverk på 10h+. Jag känner mig nu redo att ta på mig manteln och de spetsiga alvöronen och joina alla LOTR-slashers på LiveJournal.

läs Johnnys recensioner av The Lord of the Rings-filmerna

Harry Potter och den flammande bägaren (2005)


harry-potter-flammande-bagarenHarry Potter and the Goblet of Fire, 2005, Storbritannien/USA
Regi: Mike Newell

Harry Potter (Daniel Radcliffe) är nu fjortis och råkar (som av magi!) komma med i en farlig tävling med sjuttonårsgräns. Skolan och hans vänner blir misstänksamma och anklagar honom för att ha fuskat. Men om den flammande bögaren [freudiansk felskrivning for real!] har spottat ut en lapp med ens namn – då måste man vara med!

Jag förväntade mig nästan att originaltiteln skulle vara ”…and the Flaming Cup”, men jag antar att det blev för gay. Slashigheten är tillräckligt intensiv i den här filmen för att sätta sprätt på hormonerna – och man behöver inte nöja sig med ett par heller! Dracos (Tom Felton) scener ger inga gaydarutslag den här gången, men däremot Harry/Ron och deras respektive andra, äldre sidocrushar.

De två Hogwartsvännerna börjar nämligen någorlunda tidigt i filmen med ett helt bedårande bråk (se bild längre ned). Det finns ingen riktig anledning och blickarna de ger varandra är trånande. När Ron (Rupert Grint) bestämmer sig för att inte prata mer med Harry så tar Harry och tyr sig till en äldre kille: Cedric (Robert Pattinson). De har bara träffat varandra någon enstaka gång och bör inte känna varandra så bra, men när Cedric ropas upp som en av de medverkande i  Triwizard-tävlingen så ler Harry förälskat. Han ser faktiskt riktigt förälskad ut varje gång de träffas och jag anklagar honom inte, för Cedric är jävligt het. Rons beundran för den bulgariska quidditchspelaren Viktor Krum (Stanislav Ianevski) är dock ännumer uttalad:  ”There’s no one like Krum. He’s like a bird, the way he rides the wind. He’s more than just an athlete – he’s an artist!”, utbrister Ron inspirerat med en politikers passion, varpå hans faghagsyrra retas ”I think you’re in love, Ron…”. Hela Rons familj (och Harry) börjar sjunga ”Viktor, I loove yoou..Viktor I dooo. When we’re apart my heart beats only for yooou”. Ron muttrar och rodnar.

Manusförfattarna försöker sig på att det skulle vara några känslor utöver vänskap mellan Ron och kompisen Hermione (Emma Watson) –  och att det skulle vara anledningen till svartsjukan över att Krum och Hermione var balsällskap – men de lyckas inte förmedla det trovärdigt. De har även gjort honom tvångsmässigt girl-crazy i en av de franska studenterna (alla ”utländska” karaktärer är förresten helt stereotypa), men i slutet bryr han sig inte alls om henne längre – snarare tvärtom. Efter oroligheterna är slut får Harry heller inget återseende med Cho (Katie Leung) – tjejen som han i början trånade efter – men han verkar ha glömt henne när han i slutscenen går bredvid bästa vännerna Ron och Hermione. Vännernas sidospår framstår som desperata substitut för den starka gemenskap de har till varandra. För slashers innebär detta ”Slutet gott, allting gott, för nu tillåts vi fantisera vidare…”

/Johnny

imdb2

favico3

.

(mer…)

Performance (1970)


performancePerformance, 1970 (inspelad 1968), Storbritannien
Regi: Nicolas Roeg, Donald Cammell

Jag ska inte låtsas som att jag förstår den här filmen – för det gör jag inte riktigt fastän jag har sett den med svensk text, sett en dokumentär om den, läst flera analyser av den samt sett vissa delar igen för att friska upp minnet – och jag ska inte heller försöka återge vad den handlar om i detalj, men jag ska försöka måla upp någon snabb skiss av vad jag tänker om den:

Allt börjar med att Chas (James Fox) är någon gangstertyp och sedan lämnar han det livet och då får han maffian efter sig. Detta håller på i typ en timma, vilket nästan fick mig att stänga av videon, men sedan träffar han Turner (Mick Jagger) och får bo i hans hus och det är då hela filmen egentligen börjar, skulle man kunna säga.

Turner bor med två kvinnor (Lucy och Pherber) och de tycks ha ett slags bisexuellt polyförhållande. Lucy (Michèle Breton) är en androgyn och mörkhårig fransyska som jag flera gånger misstar för att vara Mick Jagger – detta visar sig vara meningen då i en scen då Turner och Chas ligger i samma säng och Turner vänder sig mot Chas och de börjar hångla. Men i sekunden han vänder sig om byter de skådespelare och då är det Lucy som Chas rullar omkring med. Regissörerna leker med oss tittare och får oss att bli förvirrade – vem är vem? Vad är drogrus och vad är verklighet?

Tjejerna tillåts dock ha sina fysiskt bisexuella stunder tillsammans (utan manliga ”stuntmän”) och Pherber (Anita Pallenberg) retar Chas när hon märker att han lider av homofobi och föreslår att han bör testa på att ligga med Turner (läs samtalet nedan). Turner verkar vara kär i Chas och har ett ganska blygt sätt att närma sig honom – i slutet undrar man om inte Turner och Lucy ändå är samma person. Och i en låt i filmen (med musikvideo!) anspelas det på homoerotik, fast då mellan äldre gubbar. Rakt igenom är det queer, queer och queer. Synd bara att det går så segt i början. När filmen väl kommer igång är den estetiskt tilltalande och drogad men fortfarande väldigt svårsmält – inget att sitta och sticka en kofta till, alltså.

/Johnny

imdb2

favico3

Läs ett queert samtal mellan Pherber och Chas här

Earthian (1989)


アーシアン, (Āshian), 1989, Japan
Anime skapad av Kenichi Ohnuki, Nobuyasu Furukawa och Toshiyasu Kogawa efter mangan av Yun Kouga.

Chihaya (Nozomu Sasaki) och Kagetsuya (Kazuhiko Inoue) är invånare på planeten Eden – änglar. Tillsammans har de fått i uppdrag att övervaka jordborna och rapportera om hur de sköter sig. Till en början kommer de inte alls överens, men i takt med att de tar sig igenom jordens faror och utmaningar växer känslorna…

Den här animen är väldigt vacker och fullspäckad av saker jag gillar: konstiga tolkningar av kristendomen, killar med enorma vingar på ryggen, ångestfyllda kärleksscener, gråhåriga cyborgs och maktgalna vetenskapsmän. Men för den som inte läst mangan är den tyvärr också ganska obegriplig, då stora delar av handlingen tagits bort för att serien ska kunna få plats i fyra avsnitt. För den som har läst mangan, bara vill se på fina rörliga bilder eller bara är för trött för att hänga med i en handling i vilket fall som helst är det en fantasifull och spännande miniserie.

/Tina

imdb