hiv/aids

Rent (2005)


Rent, 2005, USA

Regi: Chris Columbus
Manus:
Stephen Chbosky (efter Jonathan Larsons bok)

En riktig HBT-musikal. Det handlar om ett gäng fattiga människor som bor i ett slumkvarter i New York och deras liv under ett år. Filmen börjar med att de blir tvingade att flytta när deras fastighetsägare tänker sälja huset – men de ockuperar sina lägenheter och kämpar för att få bo kvar. Flera av dem är hiv-positiva, bl.a. Tom (Jesse L. Martin) och hans transvestitpojk/flickvän Angel (Wilson Jermaine Heredia).

Angel är väldigt älskvärd men får alldeles för lite tid i rutan – och resten av karaktärerna är rätt plågsamt klyschiga och ointressanta. Performancekonstnären Maureen (Idina Menzel) uppfyller den bisexuella klyschan och är klassiskt asig och otrogen mot sina partners, men i filmen förlovar hon sig i alla fall med en kvinna: Joanne (Tracie Thoms).  Hela musikalfilmatiseringen är rätt B, men det kan bero på det teatraliska manuset också. Ett jätteplus för det söta förhållandet mellan Tom och Angel (hur ofta får transkaraktärer ett besvarat kärleksintresse?) och för att Maureens och Joannes föräldrar uppmuntrar gaybröllop. Musiken är också okej. Men bara OKEJ.

/Johnny

imdbfavico

The Night Listener (2006)


The Night Listener, 2006, USA

Regi: Patrick Stettner
Manus: Armistead Maupin (även författare till boken) & Terry Anderson

Radioprataren Gabriel Noon (Robin Williams) är känd för att alltid ha fantastiska berättelser att delge sina nattlyssnare. Visst överdriver han en del när han berättar om sina nära och kära, men han ger folk vad de vill ha. Jess (Bobby Cannavale), hans pojkvän sen 8 år tillbaka, har fått nog av att dela sitt liv med främlingar, så han gör slut och det är så filmen börjar. Gabriel tar hårt på förlusten av sin partner och arbetet får lida. Hans producenter klagar på att han ligger efter i manusskrivandet och Gabriel känner inte inspiration att fortsätta – men då får han ett manus på sitt skrivbord: en 14-årig pojkes självbiografi som vittnar om en uppväxt där han blivit sexuellt utnyttjad av båda föräldrarna. Pojken, som heter Pete (spelad av Rory Culkin), är döende i AIDS och ett stort fan av Gabriels show Noon at Night så hans adoptivmamma (Toni Colette) ordnar så att de kan åtminstone prata i telefon med varandra. Men när Gabriel åker till Wisconsin för att besöka Pete så visar det sig att det är något som inte stämmer.

Spännande psykologisk thriller med en homosexuell i huvudrollen. Alla accepterar hans läggning (förutom hans pappa) och en flygvärd (Nick Gregory) kommer fram till honom på planet och säger ”Jag uppskattar vad du har gjort för såna som oss”, vilket betyder att Noone är öppet gay för hela landet. Även Pete beundrar relationen mellan Gabriel och Jess och det är viktigt att barn visar sig öppna på film. Filmen är ganska lågmäld men spännande och underhållande så länge den varar, men det är väldigt mycket en TV-film.

/Johnny

imdb favico

Timmarna (2002)


The Hours, 2002, USA

Regi: Stephen Daldry
Manus: David Hare, efter Michael Cunninghams bok

Tre berättelser utspelas parallellt. 1991: Clarissa Vaughan (Meryl Streep) förbereder en fest för sin älskade författarvän Richard som är döende i aids. 1923: Virginia Woolf (Nicole Kidman) skriver på ”Mrs Dalloway” och håller på att gå under i den småstad hon tvingats till av läkare för att få bukt med sin sviktande mentala hälsa. 1951: Laura Brown (Julianne Moore) väntar sitt andra barn, vantrivs med livet som hemmafru och är hemligt kär i sin bästa väninna.

Det här är en listigt ihopsnickrad historia som utspelas under en enda dag, där tre olika kvinnoöden vävs samman med Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” som ett genomgående tema. Filmen baseras på en bok av Michael Cunningham som skrivit ”A Home at the End of the World”, som också blev en väldigt bra film. Fantastiskt vacker, stark och sorglig – om lesbiska/bisexuella kvinnor och om livets avgörande val.

/Bobbi

Våldsamma nätter (1992)


våldsamma nätterLes nuits fauves, 1992, Frankrike/Italien/Storbritannien

Regi och manus: Cyril Collard

Cyril Collard spelar huvudrollen i filmen som han både regisserat och skrivit manus till. Det handlar om den franska fotografen Jean som är bisexuell och väldigt sexuellt aktiv. När han får reda på att han är HIV-positiv reagerar han med att förneka det för sig själv – han förnekar det även för den väldigt unga flickvännen (Romane Bohringer) han har. När de har haft oskyddat sex blir han rädd och det är långt efteråt som han berättar för henne. Hennes dödsångest leder till ett sammanbrott där hon blir så besatt av Jean att hon inte kan låta honom vara ifred – hon ringer flera gånger om dagen och jagar honom och hotar med att ta livet av sig om han inte har sex med henne – fastän han vid det här laget har lämnat henne för att bo tillsammans med en pojkvän: Samy (Carlos López). Det blir en kamp mellan de två älskarna och Jean står i mitten och försöker hantera att han snart kommer dö. En mycket rörande film med ett skitbra (till stor del specialskrivet) soundtrack. Påminner en del om Tiden som finns kvar.

/Johnny

imdb favico

Longtime Companion (1990)


LongtimeCompanionLongtime companion, 1990, USA

Regi: Norman René

Det är 1981 när en grupp av vänner och älskare som brukar dela en stuga om somrarna första gången hör talas om AIDS – fast då beskrivet som en cancer som drabbar homosexuella. Inte långt därefter drabbas den första av vännerna (Dermot Mulroney). Sedan får vi följa gänget under ca 7 år, bland andra paret Sean (Mark Lamos) och David (Bruce Davison) som båda blir sjuka, tills nästan bara Fuzzy (Stephen Caffrey) och Willy (Campbell Scott) finns kvar i livet, båda kämpande med sin sorg och sin rädsla för att bli smittade.

Jag minns fortfarande exakt när och var jag hörde talas om AIDS första gången. Jag var kanske åtta år och på bilsemester med familjen när nyheten berättades på radio. Filmen beskriver ett skeende som nästan känns bortglömt, och det går upp för en hur fruktansvärt det måste ha varit när sjukdomen dök upp, när det måste ha känts som att det fanns noll och ingenting att göra.
Berättandet i filmen blir ibland lite fragmenterat eftersom man hoppar från år till år, ibland var den lite cheesy (särskilt nån scen i slutet), men ändå sevärd, och jag fällde en tår här och där.

/Bobbi

imdb2filmtipset

Kids in the Hall (1988-1995)


kids in the hallLåt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller ”Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad.  Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten ”Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.

/Johnny

imdb2

lista på alla HBTQ-sketcher

Jeffrey


Jeffrey, 1995, USA

Jeffrey (Steven Weber) är bög och trött på att ständigt vara försiktig och rädd för AIDS. Han bestämmer sig för att helt sluta ha sex och istället hitta lyckan på andra håll. Men då, från ingenstans, dyker drömmannen Steve (Michael T. Weiss) upp – och han är HIV-smittad. Jeffrey blir livrädd och håller sig undan – han vill inte se sin älskade dö i förtid.

Något så udda som en komedi om AIDS! Problematiken ligger nära till hjärtat och man känner lätt empati med båda huvudpersonerna. Något som jag däremot inte känner är attraktionen mellan dem: helt plötsligt älskar de bara varandra och dramat är uppskruvat på hög nivå. Något som är bättre är de fantasifyllda och komiska klippen som faktiskt känns ganska unika. Det här är inte vilken gayfilm som helst, men kärlekshistorien känns som vilken kärlekshistoria som helst. Innehåller förresten ett kort inslag med en lesbisk MTF och hennes stolta mamma.

/Johnny

Gia


gia.jpg

Gia, 1998, USA

Okej, man kan faktiskt inte recensera lesbianfilmer utan att behandla filmen Gia; TV-produktionen som fick tusentals straighta kvinnor världen över att ge efter för Angelina Jolies Bad Girl-charm. Denna film är en enda stor förklaring till varför Angelina är såpass ikoniserad av femmeälskare i flatvärlden.

Angelina spelar den legendariska supermodellen Gia Carangi som, efter att ha tagit hela världen med storm med sin råa skönhet, hamnar i ett djupt drogberoende. Till slut leder hennes intravenösa vanor till att hon blir smittad av HIV, ett virus som vid denna tid fortfarande var relativt okänt. Hon har ett långt och trassligt förhållande med makeupartisten Linda (spelad av Elizabeth Mitchell, den läskiga Others-tjejen i Lost) som till slut rasar ihop helt på grund av Gias destruktiva livsstil.

Det märks att Gia är en TV-produktion (inte minst för att AIDS-sminket i slutet knappast är sorgligt; snarare smått komiskt), men Angelinas totala närvaro i varenda scen gör det ändå till en sevärd film. Hennes raspiga voice-overs i form av dagboksinlägg drar med en in i storyn och kapslar in en i AngieWorld. Och man vill hemskt gärna stanna där så länge det bara går. /Imbd/

/Meidi

The Line of Beauty (2006)


lineofbeauty.jpgThe Line of Beauty, 2006, Storbritannien

Homosexuella Nick Guest (Dan Stevens) flyttar in hos sin rika heterosexuella kompis och dennes politiskt involverade familj. Han får i uppdrag att ta hand om den manodepressiva dottern Catherine när de är bortresta. Alla vet om att Nick är homosexuell, men det är inget man pratar om. Han börjar dejta den vackra miljonärssonen Wani (Alex Wyndham) som är en vän till familjen, och även där får han lära sig att man inte är öppen med sin läggning – det är mycket som står på spel. Den rika familjen får mer och mer förtroende för Nick och låter honom bo i deras hus hela tiden. Det blir mycket yuppies, rädsla för AIDS och brittisk 80-talspolitik (som inkluderar även den ickesexuella formen av ass-kissing) . Serien börjat gott och öppet och slutar som man är van vid att gayhistorier slutar: mörkt. Ljusglimtarna är dock de vackra skådespelarna och en hel del sexscener. Och serien är faktiskt jättevacker och bra, baserad på en roman av Alan Hollinghurst.

/Johnny

/Imdb

 

Sugar


sugar.jpgSugar, 2004, Kanada

Oskulden Cliff (Andre Noble) fyller 18 år och han får ett kit med hasch, sprit och kondom av sin lillasyster Cookie. Hon säger ”gå ut och ha sex!” Han hittar ett gäng hustlers som hänger i ett slumområde och han blir intresserad av en av killarna – Butch (Brendan Fehr). Butch verkar straight men de blir vänner och ibland lite mer. Cliff blir inblandad i hustlervärlden och Butch börjar knarka mer och mer. Svart komedi om droger och prostitutionsmisär. Man har sett det så många gånger i gayfilmssammanhang att man blir avdankad på något sätt. Filmen lämnade mig neutral, men skådespelarna var snygga ;) Filmen är förresten baserad på en novell av Bruce La Bruce. /imdb/

/Johnny

Det näst bästa


nextbestthing.jpgThe Next Best Thing, 2000, USA

Oj, jag hade verkligen ingen förväntning på den här filmen alls, men jag blev positivt överraskad och det känns som jag är ensam om det. Det handlar om Abbie (spelad av Madonna) som precis blivit dumpad av sitt as till pojkvän och gråter ut hos sin gaykompis Robert (Rupert Everett). De blir fulla, hamnar i säng med varandra och Abbie inser snart att hon har blivit gravid. Hon föder barnet och hon och Robert tar hand om det tillsammans, bor tillsammans och allt. Sen när sonen (spelad av Wild Tigers I have Known-skådisen Malcolm Stumpf) är runt 5-6 år träffar Abbie en heterosexuell man hon vill dela sitt liv med. Det är här allt börjar bli komplicerat och faktiskt riktigt bra. Jag kan tänka mig att filmen har blivit sågad så mycket dels för att det är Madonna som har huvudrollen, dels för att filmen är för gaypolitisk och dels för att den är för lite glamourös och gay för den stora gaypubliken. Jag gillar att man känner mer sympati för Ruperts karaktär än Madonnas i slutet. Och så gillar jag att sonen är värsta gay acting utan att någon någonsin ifrågasätter hans sexualitet./Imdb/

/Johnny

Sex lektioner i kärlek


playingbyheart.gifPlaying by Heart, 1998, USA/Storbritannien

Fastän kärlekslektionerna i den här historien är = heterokärlek, så har filmen ändå flera gayteman. Det är, som du kanske kan förstå, sex olika paralellhistorier som handlar om några människors syn på kärlek – fyra av dessa har någon relation till homosexuella män: Person 1 är en kvinna som var gift med en bög och blev sviken, person 2 berättar en saga om en homosexuell man som blir uppäten av infödingar, person 3 är en mytoman som försöker lura i en transvestit (som mer verkar vara en transsexuell på hormoner men vad vet jag…) att han var otrogen med fruns brorsa och person nummer 4 är en homosexuell man döende i AIDS. Ingen av dessa historier ger någon lycklig syn på homosexualitet. Dock är filmen ett söt litet tidsfördriv om man bortser från detta./Imdb/

/Johnny

The 24th Day


The 24th Day, 2004, USA

En man raggar upp en annan man för att sedan kidnappa honom och tvinga honom att göra ett AIDS-test. Ganska låg budget men en udda vinkling av AIDS-temat som får en att tänka till lite. Känns som en pjäs eftersom den utspelar sig på ett enda ställe med våldsam dialog och dramatiska tvärvändningar./Imdb/

/Johnny

Flyktiga förbindelser


partingglances.jpgParting Glances, 1986, USA

Det här är en mycket bra film, måste jag börja med att säga. Starka karaktärer, naturliga situationer, engagerande problem… Det handlar om ett homosexuellt par i New York; Michael och Robert. Robert ska till Afrika i två år genom sitt jobb och Michael mår dåligt över att han ska bli lämnad ensam. Speciellt eftersom hans f.d. pojkvän Nick är döende i AIDS. Det fantastiska med den här filmen är bl.a. att Michael och Robert är som vilket heterosexuellt par som helst – bara det att de är två killar. Med det menar jag inte att vara som heterosexuella par är något eftertraktansvärt utan bara att det är skönt att slippa framställas som aliens varje gång. Det här homosexuella paret har dessutom massor av heterosexuella vänner – det är bra att visa att homosexuella inte håller sig i en håla under marken tillsammans med andra liknande utbölingar, utan att de rör sig ovan marken precis som andra. Detta är kanske självklart idag, men på 80-talet var det ett fantastiskt steg för HBT-världen att visa detta./Imdb/

Mandragora


mandragora.jpgMandragora, 1997, Tjeckien

Usch, jag hade ont i magen genom hela den här filmen. En hemsk skildring av unga prostituerade killar i Prag. 15-åriga killen Marek flyr hemmet och åker till Prag där han blir upplockad av en hallick som tvingar in honom i prostitution. Marek får en vän där – den otroligt snygga David – som får honom att våga trotsa hallicken och de börjar ta hand om sin business själva. Det jobbiga med den här filmen är att när de har tillräckligt med pengar för att sticka och börja ett nytt liv så blir David girig och investerar alla deras pengar i en annan hallickverksamhet. De börjar göra pengar på att andra pojkar prostituerar sig åt dem. Huvudpersonen Marek är homosexuell, men det är långt ifrån alla pojkar där som är det. Otroligt bra och rörande film, och jag mår fortfarande dåligt av den. Se den!/imdb/