Androgyna

El Topo (1970)


El topo, 1970, Mexiko

Regi & Manus: Alejandro Jodorowsky

Titeln betyder ”mullvaden” på spanska, men jag är osäker på hur den nedgrävda nallebjörnen i början hör ihop med slutet. Något måste regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren Alejandro Jodorowsky haft i åtanke i alla fall, för han är en mästare i symbolik. Hans filmer är vackra men extremt konstiga och ofta brutala. Om du inte klarar av att se djur att dö på film ska du undvika allt han gjort. I den här filmen är det dock mest ”människoblod” som flyger: det är nästan gore. Handlingen är att en cowboy är ute i öknen för att döda alla mästare så att han blir den bästa av dem alla. Han har en flickvän med sig (Mara Lorenzio) som hetsar honom att döda alla och han gör det – trots att de flesta han möter är fromma som lamm.

Något annat som jag förknippar med Jodorowsky är hans queera inslag. Han är gift och har barn men jag antar att allt han gör är för uppmärksamhetens skull, precis som han har med dvärgar, nakna barn och missbildade människor. Ändå känns det befriat från cynism och hån – han vill visa all skönhet i världen och i den här filmen får vi se munkar som dansar med och blir våldsupphånglade av bandidos, en kvinna som sminkar en man, en vis man med kvinnoröst och en kvinnlig cowboy med mansröst (Paula Romo) som förför huvudpersonens flickvän. Om filmen hade klippts ned till en och en halv timma istället för de dryga två timmarna så hade det nog varit den fullpottare som John Lennon tyckte att det var.

/Johnny

imdbfavico

Precious (2009)


Precious, 2009, USA

Regi: Lee Daniels
Manus: Geoffrey Fletcher (efter Sapphires roman ”Push”)

Claireece Precious Jones (Gabourey Sidibe) är en överviktig tonåring som dagligen blir fysiskt och psykiskt misshandlad av sin missbrukande mor (Mo’Nique). Hon blir även sexuellt utnyttjad av båda sina föräldrar och när filmen börjar är hon gravid med sitt andra barn. Eftersom det går så dåligt för henne i skolan får hon föreslaget att börja på en alternativ skola. Där får hon lära sig läsa och skriva och hon får den sockerljuva Miss Blu Rain (Paula Patton) som lärarinna.

Blu är lesbisk (eller bi?) och bor tillsammans med en kvinna (Kimberly Russell). Precious får bo hos dem och tycker att de är trevligare än hennes föräldrar: ”Mama says homos is bad people – but mama, homos not ones who raped me!” (sic) Sen är det en klasskompis till Precious (spelad av Amina Robinson) som troligtvis är FTM transgender.

Håll utkik efter Mariah Carey som socialtanten Weiss.  Man känner typ inte igen henne för hon är helt avsminkad och ”vanlig”. Grymt bra skådespel av alla!

/Johnny

imdbfavico

D’ERLANGER – La Vie en Rose


Dålig bildkvalitet och snabba klipp – men fylld med fan service! Två androgyna, japanska pojkar ligger och är homoerotiska med varandra och vid ett tillfälle låter de tungorna mötas i minst 5 sekunder! Hot hot hot!!

Om jag har förstått det rätt så är året 1989, sångaren Hiroshi ”Kyo” Isono och den han han porrar sig med är gitarristen Ichirou ”Cipher” Takigawa. Det är svårt att veta något om deras egentliga sexualiteter eftersom ”fan service” innebär att göra fansen upphetsade. I Japansk kultur går de ganska långt i skådespeleri för att tilltala sin målgrupp – eller för att väcka uppmärksamhet.

Här är bilder om ni inte kan se videon:

/Johnny

Piedras St. (2010)


Piedras St., 2010, Argentina

Regi och manus: Matías Marmorato

Martin (Lucas Lagré) trivs med att bo med sin mormor i ett hus i Buenos Aires. Hans bästa vän Sebas (Luciano Ricio) håller på att göra slut med flickvännen och för att få annat att tänka på går de till en klubb, där Martin möter Julio (Javier van de Couter) och Sebas möter Unno (Matías Marmorato – regissören själv) som han har sex med på toaletten. Martin och Julio sover ihop och blir kära. Martins kontrollerande mamma som flyttat söderut kommer hem och ställer saker på ända, och Martin måste besluta vad han vill göra.

Den här filmen har ingen riktig handling och är väldigt lågbudget, med mörkt foto och halvkasst ljud, men det är en fin historia som är som ett utsnitt ur några människors liv. Martin och Julio är så fina mot varann och gulligt kära att man blir varm inuti. En typiskt argentiskt lågmäld film. Och huvudpersonen är hemskt söt.

/Bobbi

The Last Summer of la Boyita (2009)


Regi och manus: Julia Solomonoff

El último verano de la Boyita, 2009, Argentina

Tolvåriga Jorgelina (Guadalupe Alonso) väljer att tillbringa den varma sommaren på landet med sin pappa, i stället för med mamman och storasystern, som förvandlats till pestig tonåring. På gården finns vännen Mario (Nicolás Treise) som Jorgelina träffat tidigare somrar. De dras till varandra och hänger alltid ihop. Men något är underligt med Mario. Han vill aldrig bada med Jorgelina, och en dag upptäcker hon den hemlighet som Mario bär på, och som han själv inte förstår. Jorgelinas oro för Mario blir för stark och hon avslöjar vad hon vet för sin pappa som är läkare – något som får stora konsekvenser för Mario och också för Jorgelina.

Ännu en fantastiskt vacker argentinsk dramafilm! Den här är som en lillasyster till XXY, som ju är en av de absolut bästa filmer jag vet. Den berör liknande teman, men har yngre huvudkaraktärer, som just håller på att lämna barndomen. Jag tyckte väldigt mycket om huvudpersonen Jorgelina, hon tar en så självklar plats i världen. Precis som flera andra sydamerikanska filmer litar den helt på att berättelsens drama, karaktärerna och det vackra landskapet räcker för att skapa en sevärd film, och det stämmer till fullo. Den är stillsam och enkel men väldigt fin.

/Bobbi

Worried About the Boy (2010)


Worried About The Boy, 2010, Storbritannien

Manus: Tony Basgallop
Regi: Julian Jarrold

Jag ska börja med att säga att jag inte kan ett dugg om Boy George, eller jag kunde i alla fall inte innan jag såg den här filmen. Så jag kommer inte kunna ge någon kritik om hur mycket hänsyn den tagit till verkligheten. Men jag ska göra mitt bästa att recensera den som film. (Kom gärna med tillägg i kommentarerna om det är något ni tycker jag har missat).

Filmen berättar parallellt historien om Boy Georges uppgång och fall. Från småstaden till London, från okänd och törstande efter uppmärksamhet till framgångsrik; men vi får även se hur allt blev ett antal år senare, hur dekadensen, kändisskapet och drogerna satt sina spår.

Det känns som Velvet Goldmine på crack. Allt är vackert, extremt, färgglatt och queert. Det går inte att avgöra folks könsidentiteter och man vill inte heller. Efter att ha recenserat så mycket homoerotisk manlig vänskap, är det skönt med en helt super-over-the-top gayfilm.

Douglas Booth är helt underbar som George, och andra bekanta ansikten är Mathew Horne som bandpolaren/pojkvännen Jon Moss, och Mark Gatiss som Sex Pistols manager Malcom McLaren.

Jag säger bara en sak: SE DEN.

/Hallor

The Boat That Rocked (2009)


The Boat That Rocked, Storbritannien, 2009

Regi & manus: Richard Curtis

Ute i nordsjön ligger båten Radio Rock, en piratradiostation som spelar rock dygnet runt. Det är sextiotal, och den brittiska regeringen vill förbjuda piratradion för de osedligheter som de sänder. Att lyssna på rock är inte sunt. Radiopratarna tror att de är oåtkomliga på sin båt, men regeringen gör allt de kan för att komma åt dem.

Besättningen och radiopratarna består endast av män, kvinnor är inte tillåtna på Radio Rock. Enda tillåtna kvinnan ombord är Felicity (Katherine Parkinson), eftersom hon är lesbisk och dessutom kan laga mat. Förutom Felicity finns ombord Quentin (Bill Nighy), Simple Simon (Chris O’Dowd), Doctor Dave (Nick Frost) mfl. Filmens huvudperson är Young Carl (Tom Sturridge) som blivit ditskickad av sin mamma för att lära sig lite hut efter att hon kommit på honom med att röka på, något som kan verka som ett väldigt konstigt beslut med tanke på att han nog lär bli värre efter en vistelse på den båten.

Trots alla dessa män på en väldigt begränsad yta uppstår dessvärre ingen homoerotisk stämning, vilket är lite av en besvikelse. En gång i månaden invaderas båten av unga kvinnor som vill träffa och ligga med de kända radiopratarna. Varje månad är det några som aldrig får något, och Felicity och Young Carl är bland dem. Men till slut får även de sina tjejer, och lever lyckliga i alla dagar. Typ.

Snyggast ombord är dock den mystiske och androgyne Midnight Mark (Tom Wisdom).

/Hallor

Den fjärde mannen (1983)


De vierde man, 1983, Nederländerna (Internationell titel: The Fourth Man)

Regi: Paul Verhoeven
Manus: Gerard Soeteman (efter en självbiografisk bok av Gerard Reve?)

Filmen börjar med en spindel som fångar ett byte och sen får man se en naken snopp som guppar fram när Gerard Reve (Jeroen Krabbé) tar sig genom lägenheten. Han är en alkoholiserad författare som börjar dagen med att strypa sin pojkvän (Paul Nygaard) i fantasin och sen beger han sig ut på en resa, fullspäckad med katolskreligiösa uppenbarelser, för att föreläsa i den lilla holländska staden Vlissingen. Han blir förförd av Christine, den mystiska kamerakvinnan som lockar honom med pengar för att stanna. Gerard stannar, men det är varken henne eller pengarna han är ute efter – han vill åt Christines andra älskare, Herman(Thom Hoffman).

En väldigt symbolisk psykologisk thriller – på gränsen till att bli komisk, vilket säkert är meningen också. Tröttsam är stereotypen om den alkoholiserade och medelålders författaren, men att han är bisexuell med lutning åt killar kändes fräscht. Likaså att han samtidigt är troende katolik. Och han framstår inte som ond! Wow. På 80-talet! Spännande och underhållande i alla fall – och gayscenerna är heta.

/Johnny

imdb favico

Liquid Sky (1983)


liquid skyLiquid Sky,  1982-1983, USA

Regi och manus: Slava Tsukerman (med hjälp av Anne Carlisle på manuset)

Okej, jag vet inte var jag ska börja. Jag kanske ska börja där filmen börjar:på en gayklubb där new romantics-kids dansar till TV-spelsmusik och där ett pyttelitet UFO landar på ett New York-tak, inte långt ifrån the Empire State Building. Den androgyna fotomodellen Margaret (Anne Carlisle) bor precis under det taket tillsammans med sin flickvän Adrian (Paula E. Sheppard) och snart visar det sig att hennes liv påverkas på ett mycket skumt sätt av detta. Rymdvarelserna lever nämligen på den substans som utsöndras i människohjärnan vid heroin och orgasmer.  En tysk forskare är på plats för att utreda detta fenomen…

Att sätta ett betyg är svårt. Den låga budgeten och huvudpersonernas skådespeleri får mig att vilja sätta en tvåa, men den unika berättartekniken, budskapet och vissa estetiskt tilltalande scener får mig att vilja sätta 4/5. Men det är ingen jävla trea! Det finns ingen medelmåttighet i den här filmen – inte heller några extremer. Det queera finns det dock gott om: Förutom att ha skrivit manus och spelat Margaret så spelar Carlisle också den manliga fotomodellen Jimmy. Och fastän hon läser sina egna repliker som om de hade luktat surströmming så är hon ändå bra (och skitsnygg) som kille. Det tar en timma innan jag fattar att det är hon. Jimmy verkar bisexuell men säger ”I usually don’t fuck girls” och Margaret förklarar sin omnisexualitet genom att säga att hon inte väljer partners efter könsorganen: ”as long as I find them attractive…”

Hela filmen är ett queerfeministiskt manifest med många smarta citat som man borde skriva ned. Det är ett kultigt konstverk men inget mästerverk – det måste man vara medveten om när man sätter sig ned för att kolla på den. Man måste också vara medveten om att den är gjord i början av 80-talet och om jag hade varit där då hade jag nog satt en fullpoängare på den (om jag hade varit tillräckligt öppensinnad då, vill säga).

/Johnny

imdb favico

Velvet Goldmine (1998)


Velvet Goldmine, 1998, Storbritannien/USA

En film av Todd Haynes som handlar om glamrocksstjärnan Brian Slade (som egentligen ska föreställa David Bowie i en fantasifull tolkning). Han är revolutionerar världen genom att komma ut som bisexuell och hånglar och har sex med sin rockstjärnecrush Curt Wild (spelad av Ewan McGregor – SÅ JÄVLA HET I DEN HÄR FILMEN!) Christian Bale spelar den unga bögen som beundrar båda rockstjärnorna. Filmvärldens hetaste kyss är även mellan dessa två i den här filmen.|Imdb|

/Johnny

Azumi (2003)


Azumi (Aya Ueto) är uppfostrad till att bli en exceptionellt farlig krigare. Hon är lite av en pojkflicka (detta hemska ord) och det tycks vara något homoerotiskt mellan henne och den andra kvinnan i filmen, Yae (Aya Okamoto). Filmen är annars väldigt ogay, men bonusinformation: Azumis ärkefiende är en androgyn man. Wow! ;P

/Johnny

imdbfavico