asexualitet

Den siste kejsaren (1987)


The Last Emperor, 1987, Kina/Italien/Storbritannien/Frankrike

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Enzo Ungari
& Mark Peploe (efter Henry Pu-Yis självbiografi)

1908 blir treårige Pu-Yi tagen från sin mamma och stängs in i Den förbjudna staden där han ska växa upp som kejsare. Vad han inte vet är att världen utanför går igenom en revolution och att Kina har blivit en republik. Hans kejsardöme av kvinnor och eunucker gör allt för att skydda honom från den yttre världen. När britten Reginald Johnston (Peter O’Toole) kommer till staden som privatlärare 1919 blir Pu-Yi (Tao Wu) mer medveten om omvärlden och också mer rebellisk. Han tvingas som 17-åring gifta sig med jämnåriga Wan Jung (Joan Chen) men väljer att ta en andra fru också: 12-åriga Wen Hsiu (Jun Wu).

Den här historiska filmen (där alla talar engelska) har med flera HBTQ-delar. Förutom de avsexualiserade eunuckerna hintas det om att Reginald Johnston är gay för att han aldrig gifter sig. Jag såg bara DVD-versionen men TV-versionen ska även hinta om Pu-Yis bisexualitet (troligvis när han som vuxen spelas av John Lone), enligt diverse källor. Om det stämmer kan jag inte svara på även om jag har läst att den riktige kejsaren skulle ha varit bisexuell – och att han ändå inte hade sex med sina kvinnor. Mycket spekulationer. Om det stämmer är det typiskt att filmen har med en sexscen ändå. Den här sexscenen är dock en trekant mellan honom och hans två fruar. Allt sker under täcket så man inte ser vem som är med vem och det är en väldigt vacker och erotisk scen. Den andra sexuella scenen är när frun Wan Jung får sina tår sugna av Pu-Yis butchiga kusin Eastern Jewel (Maggie Han). I stort är det en mäktig film med vackra bilder och stämningsfull musik.

/Johnny

imdb favico

Annonser

Doctor Who (2005)


Doctor Who, 2005-pågående, Storbritannien

Regi: varierar
Manus: varierar. Russel T. Davies, Steven Moffat, Mark Gatiss, Chris Chibnall, Terry Nation mfl

The Doctor är en 900 år gammal Time Lord som reser runt i tid och rum i sitt skepp the TARDIS tillsammans med en eller flera ”companions”. De träffar på aliens, historiska personer från jorden, och är med om alla möjliga äventyr. En av grejerna med Time Lords är att de i princip är odödliga. När en av deras kroppar har nått slutet på sin livslängd, så regenererar de till en ny. Det finns bara ett visst antal gånger de kan regenerera, och de kan också välja att inte göra det och att helt enkelt dö. Sen 2005 har The Doctor spelats av Christopher Eccleston, David Tennant, och nu senast Matt Smith.

Doctor/Jack

The Doctor är asexuell, men i nästan alla fallen så är hans companions unga tjejer som blir kära i honom. Men med tanke på att det är Russel T. Davies som är upphovsman till serien så vore det konstigt om det inte förekom queert eller slashigt innehåll. I säsong 1 reser han runt med Rose Tyler (Billie Piper), och under en tur till London under andra världskriget så träffar de på Jack Harkness (John Barrowman), en lurendrejare från 5000-talet. Efter lite turer så ställer han sig på Rose och Doctors sida, och blir en companion för resten av säsongen. Jack är omnisexuell (Doctor förklarar för Rose att i framtiden så är alla människor det) och det uppstår nån slags härlig polyrelation mellan de tre.

I säsong 3 får vi även göra bekantskap med Doctors gamla BFF/ärkefiende/pojkvän The Master (John Simm). The Doctor har länge trott att han varit den allra sista Time Lorden vid liv, och vid återseendet med The Master säger han ”Maybe I’ve been wandering for too long, now I’ve got someone to care for”. Kort därefter dör Master i Doctors armar, och Doctor gråter och kramar honom som om han förlorat en älskare.

Dessutom förekommer det ofta queera karaktärer inslängda med jämna mellanrum. Universum är stort, och konstigt vore det ju om alla var straighta.

Serien har kommit i fem säsonger hittills, och den sjätte lär börja kring påsk nästa år. Serien är en reboot på en serie med samma namn som gick 1963-1989. Det är inte en remake, utan den nya serien tar upp tråden som den gamla lämnade. Man behöver inte ha sett gamla Who för att se nya.

2006 fick Jack Harkness sin egen spinoff, Torchwood, proppfull med slashy goodness.

/Hallor

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking (2004)


Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking, 2004, Storbritannien

Regi: Simon Cellan Jones
Manus: Allan Cubitt

Som det så ofta verkar vara i nyskrivna Sherlockäventyr där man inte utgått från ett av de klassiska äventyren, så handlar det om en seriemördare. Dagen twist: sko-/fotfetisch. Watson (Ian Hart, igen) letar upp Holmes (Rupert Everett, som spelat gay flera gånger innan) som har sjunkit ner i ett opiumberoende och ber honom om hjälp med att lösa fallet samtidigt som han både är orolig för Holmes och misstycker när det gäller hans vanor. Holmes tycker han är jobbig. Till slut tar sig Holmes an fallet, och historien kan börja.

Jag vet knappt var jag ska börja med den här filmen! Visserligen är den fylld av fel och konstigheter, men den homoerotiska laddningen är konstant och så påtaglig att jag inte vet vad jag ska göra mig med själv. Holmes är grinig och svår och hela hans uppsyn får honom att kännas som om han vore bror till Edward Cullen. Jag förväntar mig nästan att han ska glittra. Han är ett komplett as mot allt och alla, men Watson står ut med honom, ja till och med tycker om hans sällskap och det glittrar i hans ögon när de ser på varandra. Watson ska förvisso gifta sig men det verkar inte som att Holmes har så mycket emot det, vilket kan vara för att fästmön är en intelligent kvinna och i Holmes ögon intressant: hon är psykoanalytiker och första gången de träffas ger hon honom en bok om ”Psycopathia Sexualis” och säger att det är ovärderlig läsning för ”anybody with an interest in sexual derangement”. Jag kan fortsätta, men det skulle det inte bli något av filmen kvar! Allt jag säger är att slutscenen är underbar.

/Hallor

Sherlock (2010)


Sherlock, 2010, Storbritannien

Regi: Paul McGuigan
Manus: Mark Gatiss och Steven Moffatt, baserat på böckerna av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes (Benedict Cumberbatch) är en asexuell asocial högfunktionell sociopat vars största fiende är tristess och som löser brott bara för att det är kul. John Watson (Martin Freeman) är en sjukpensionerad före-detta militärdoktor som just kommit tillbaka från Afghanistan och som slits mellan att sakna den spänningen och att bara vilja leva ett lugnt liv. En gemensam vän för dem samman och… skev musik uppstår.

Till skillnad från tidigare tolkningar så utspelar sig serien i nutid. Istället för telegram och calling cards så sms:as och bloggas det på längden och tvären. Men det är mer än så som har uppdaterats. Omvärldens syn på och tolerans av tex homosexualitet har ju som bekant förändrats en hel del sen sent 1800-tal, och om en man är helt ointresserad av kvinnor och bor tillsammans med en annan man så är ju den logiska slutsatsen att han antagligen inte är straight. Vilket är precis hur personer i Sherlock och Johns omgivning tolkar det. Och Sherlock och John själva, i princip:

John: You don’t have a girlfriend, then?
Sherlock:
Girlfriend? No, not really my area.
John:
Oh right then. [pause] Do you have a boyfriend? Which is fine, by the way –
Sherlock:
I know it’s fine.
John:
So you’ve got a boyfriend?
Sherlock:
No.
John Watson:
Right, okay. You’re unattached, just like me. Fine. Good.
Sherlock:
John, erm. I think you should know that I consider myself married to my work and while I am flattered by your interest I’m –
John:
No –
Sherlock:
– really not looking for anyone –
John:
No. I’m not asking – no. I was just saying. It’s all fine.
Sherlock:
Good. Thank you.

~tension

Det är inte bara homoerotiken som gör den här serien till en vinnare, den är helt otroligt välgjord! Manuset är på topp och det går många gånger så snabbt att jag nästan måste pausa för att låta hjärnan komma ikapp. Cumberbatchs Sherlock är ofta väldigt creepy, till och med mer än Jeremy Bretts tolkning, han visar vanligtvis väldigt lite känslor men kan vara väldigt manipulativ då han tex ofta spelar mer “normal” än vad han är bara för att få fram fler ledtrådar eller andra fördelar.

Manusförfattaren Mark Gatiss (bonusinfo: gay) har även en medelstor roll som [spoiler] Sherlocks bror Mycroft [/spoiler]. Lestrade, polisen från Scotland Yard som är den som kommer till Sherlock för hjälp allt som oftast spelas av Rupert Graves.

Säsong ett består av tre st 90-minutersavsnitt, säsong två kommer hösten 2011.

/Hallor

Sherlock Holmes (1984-1994)


Brett och Hardwicke som Holmes och Watson

Regi: Alan Grint, Paul Annett, John Bruce, David Carson m.fl
Manus: John Hawkesworth, baserat på böckerna av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes (Jeremy Brett (bonusinfo: bisexuell)) är den eviga ungkarlen som bor ihop med sin “intimate friend” Watson (först David Burke, sen Edward Hardwicke) och löser mysterier på löpande band tack vare sitt gigantiska intellekt och förmåga att se detaljer som alla andra missar. Jag tror att de flesta känner till grunddragen.

Serien av tv-filmer från åttio- och nittiotalet är en så trogen tolkning av Arthur Conan Doyles böcker som man kan komma, och resultatet är en excentrisk Holmes med finurliga leenden, humörsvängningar, blickar från halvslutna ögon och plötsligt skratt. Dynamiken med hans Watson är finfin, och allt präglas av de där speciella homoerotiska undertonerna som ofta uppstår i lite äldre filmer och serier där man inte varit lika medveten om hur saker kan tolkas. Holmes är i det närmsta asexuell, och har egentligen inte heller vänner förutom just hans kära Watson. De är så finjusterade på varandras signaler att de inte ens behöver ord för att kommunicera alla gånger, det är mer som en dans av blickar och leenden. De känner varandra så väl att Holmes vet vad Watson tänker på bara genom att observera hans ansiktsdrag.

Brett och Burke

Jag fastnade för den här serien helt av en slump när jag råkade zappa till ett avsnitt när det gick på Kanal 9. Den kan ibland kännas lite långsam, särskilt när man är van vid mer fartfylld nutida tv, men Holmes /Watson är en nästan lika ikonisk pairing som Spock/Kirk, och jag föreslår att alla som vill bevittna ett stycke slash-historia ser minst ett par avsnitt.

Ett avsnitt som jag kan rekommendera är The Abbey Grange från säsong tre, The Return of Sherlock Holmes. Jag måste däremot säga att det mesta jag har sett har varit säsong tre och tidigare, och kan därför inte uttala mig om kvalitén på senare säsonger än. Av vad jag förstått så blev Jeremy Brett allt sjukare (bipolär + hjärtproblem), men vägrade lägga av och var i princip Sherlock fram tills det att han dog.

/Hallor

Little Ashes (2008)


Little Ashes, 2008, Storbritannien/Spanien

Regi: Paul Morrison
Manus: Philippa Goslett (förhoppningsvis baserad på någon gnutta sanning?)

I den här filmen får vi se Salvador Dalí från en annan sida. Den unge konstnären spelas av Robert Pattinson och han framställs som ett svin med hybris som inte kan erkänna sin bisexualitet för sig själv eller någon annan. Han inleder i alla fall ett dysfunktionellt förhållande med författaren Federico García Lorca (Javier Beltrán) som är så dysfunktionellt att Dalí får panikattack varje gång det närmar sig sex. Sen blir han (troligtvis på grund av självhat) bara rent utsagt otrevlig mot sin stackars partner.  Och mitt medlidande för Lorca gick ganska fort över i känslan att han förtjänar olyckan för att han är en sån patetisk karaktär.

Slutprodukten är en långdragen och tragisk film där britter och spanjorer låtsaspratar spanska genom att prata engelska med spansk brytning – jag förstod bara en fjärdedel av replikerna och producenterna tyckte visst inte att undertexter på DVD:n var värt pengarna. Det var visst inte heller värt pengarna att anställa någon som betaläste manuset. Budgeten var pinsamt låg för att handla om en sån stor konstnär. Ärligt talat kommer jag inte ens ihåg vad den handlade om nu. De få gayscener som fanns var dock vackra och romantiska och det gjorde det värt allt lidande. Nej, nu överdriver jag. De var i alla fall som plåster på såren.

Okej, risken finns att jag är lite väl hårt dömande mot den här filmen. Jag kanske borde se den igen. För övrigt så har jag läst lite på internet nu och det kan har varit så att Salvador var asexuell.

/Johnny

imdb favico

De-lovely


De-Lovely, 2004, USA / Storbritannien

Historien om 1900-talskompositören Cole Porters liv berättas i denna film. Cole (spelad av Kevin Kline) hade ingen vidare röst, men hans charm och låtskrivande imponerar bl.a. 30-40-talets Hollywood och hans fru Linda (snygga Ashley Judd). Porter var ganska öppet bisexuell (eller homosexuell) och hans fru säger ”let’s just say that you like men better than I do”. Med det uttalandet kan man undra om hon också föredrar ”sitt eget kön” eller om hon är asexuell. Genom filmen är hon i alla fall trogen Cole men förbittras av hans ständiga hunger efter manligt kött (bl.a. Edward Baker-Duly och James Wilby).

Hela filmen känns halvhjärtad och skämten är typ akademikerhumor från 10-talet. Flera popstjärnor (bl.a. Robbie Williams, Alanis Morissette, Elvis Costello och Sheryl Crow) är med och framför Porters låtar i filmen, men det blir ganska mycket blaha-blaha. Huvudpersonernas livsöden engagerar inte och man undrar då och då varför de valde just den här gamla kändisen att göra film om. Jag är glad att hans sexualitet inte blev bortcensurerad, men det slutnotan blev ändå klyschan att bisexuella inte kan vara trogna och att den äkta kärleken var mellan makarna Cole och Linda.

/Johnny

Hata Göteborg


images.jpgHata Göteborg, 2007, Sverige

Ett våldsamt Hälsingborg-grabbgäng börjar splittras när en snäll göteborgare med dreads kommer och inspirerar alla till att sluta slåss och bli lika BÖUGIGAU (för att citera gängets överhuvud) som dreadskillen. Alla älskar den här göteborgaren men huvudpersonen – blonda Johan (Andreas Kariolussen) – är den enda som blir kär i honom. Ja, så verkar det i alla fall, med alla ömma beundrande blickar som Johan avfyrar i göteborgarens riktning. Hade Johan varit en tjej hade det här fått vara en renodlad kärlekshistoria, men eftersom det är två killar stannar det vid Johans uppenbara kåthet. Något såna som jag kan glädjas över är att Johan åtminstone inte tilldelas en obligatorisk flickvän i slutet, utan fortsätter vara ensam hela tiden. Eh. Annars är filmens stora behållning det asexuella DAMP-barnet Svante. Han står för i alla fall 50% av komedin i Hata Göteborg och gnällskriker sig rakt in i ens hjärta.

/Miriam

Skinnjackan


skinnjackan.jpgThe Leather Boys, 1964, Storbritannien

Reggie (Colin Campbell) och Dot (Rita Tushingham) är två unga personer som gifter sig tidigt i sitt förhållande. När de är på smekmånad inser de att de inte har något gemensamt och att det är svårt att leva tillsammans. Dot är härligt feministisk för att vara en kvinna på 60-talet: hon gör precis som hon vill, tänker inte bli kontrollerad för att hon är gift. Hon går ut och dansar, umgås med vänner och färgar sitt hår trots att Reggie inte tycker om det. Reggie hittar sin tröst i Pete (Dudley Sutton) – den coola motorcykelkillen med ett tigerhuvud målat på ryggen på skinnjackan. De börjar umgås och det är tydligt för publiken att Pete har djupare intressen för Reggie än bara vänskap. Reggie själv däremot verkar naiv. Det är inte förrän hans fru anklagar dem för ”det hemska” som Reg börjar tänka till. Det kan väl inte stämma?

Jag är osäker på vad moralen i den här filmen är. Både heterosexualitet och homosexualitet framstår som onda andar. Huvudpersonen slits mellan krafterna men vill egentligen bara vara fri och åka sin motorcykel. I vilket fall som helst så är dramat väldigt välskrivet och diskbänksrealismen är engagerande. Varning: svartvit film./Imdb/

/Johnny

Birdy (1984)


birdy.jpgBirdy, 1984, USA

Okej, världens sötaste film! Nicolas Cage spelar vietnamveteranen Al som kommer för att hälsa på sin gamla kompis Birdy (Matthew Modine) som har fått en knäpp och hamnat på ett mentalsjukhus. Genom tillbakablickar får man se hur de träffade varandra och hur uppenbart kära de blev i varandra trots olikheter: Al gillar att sporta och klämma på kvinnobröst, Birdy har ett närmast autistiskt intresse för fåglar – allt han gör och säger är relaterat till fåglar. Han visar inget intresse för någon annan än Al (och sina fåglar) och när han dansar med en söt tjej och hon så småningom klär av sig framför honom verkar han helt oförstående till vad som förväntas av honom. Han är ärlig mot både tjejen och Al och döljer inte att han är ointresserad av tjejer. Jag skulle inte tro att han är homosexuell heller – jag tror att han är asexuell och homosensuell – alternativt väldigt förtjust i djur, om ni förstår vad jag menar :P De två vännerna är i alla fall väldigt fysiska med varandra – kramar varandra, gråter tillsammans, smeker varandras hår och kinder. Det är tydligt att de älskar varandra – så ja, homoerotiken finns där ständigt. Filmen bjuder dessutom på fantastiskt foto och passande musik av Peter Gabriel, så se den om du får chansen!/Imdb/

/Johnny

Vill du se söta bilder från filmen? Klicka nedan
(mer…)

Totally Fucked Up (1993)


Totally F***ed Up, 1993, USA

Sex stycken homosexuella ungdomar i USA i början av 90-talet lyssnar på industri-musik, pratar om livet och har kärleksproblem. En av killarna är asexuell, något som mycket sällan tas upp på film. Gregg Araki – vad skulle vi göra utan dig? /Imdb/

/Johnny