beards/skägg

Fyra år till (2010)


Fyra år till, 2010, Sverige

Regi: Tova Magnusson
Manus: Wilhelm Behrman

Från att ha varit på topp som Sveriges tippade nästa statsminister faller Folkpartiets ledare David Holst (Björn Kjellman) på ändan när Kristdemokraterna oväntat åker ur riksdagen och röda blocket tar hem segern. Davids fru och partikamrat Fia (spelad av regissören Tova Magnusson) försöker städa upp efter fjaskot men David ställer till allt ytterligare genom att bli kär i Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson). De dejtar i smyg till tonerna av deras gemensamma favoritband: Ratata.

Jag gillar verkligen den politiska tvisten på den här romantiska komma-ut-i-medelåldern-komedin. Kjellman och Ericsson är heta tillsammans och det blir mycket hångel.  Jag skrattade även en del. Tyvärr känns det för helyllesvenskt för att kunna exporteras men det hindrar inte att det är charmigt – och missförstå mig inte: jag uppskattar verkligen att det görs svenska gayfilmer! En sak som gjorde mig lite arg var att Davids sade att han var bisexuell och att Martin bara skrattade åt det och sade att bisexualitet var att inte våga erkänna att man var bög. Sedan kom det fram att han faktiskt inte tände på tjejer alls. Bah! Denna ständiga bifobi.

/Johnny

Biopremiär idag! Se den och stöd svensk gayfilm!

imdb favico

Annonser

Den siste kejsaren (1987)


The Last Emperor, 1987, Kina/Italien/Storbritannien/Frankrike

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Enzo Ungari
& Mark Peploe (efter Henry Pu-Yis självbiografi)

1908 blir treårige Pu-Yi tagen från sin mamma och stängs in i Den förbjudna staden där han ska växa upp som kejsare. Vad han inte vet är att världen utanför går igenom en revolution och att Kina har blivit en republik. Hans kejsardöme av kvinnor och eunucker gör allt för att skydda honom från den yttre världen. När britten Reginald Johnston (Peter O’Toole) kommer till staden som privatlärare 1919 blir Pu-Yi (Tao Wu) mer medveten om omvärlden och också mer rebellisk. Han tvingas som 17-åring gifta sig med jämnåriga Wan Jung (Joan Chen) men väljer att ta en andra fru också: 12-åriga Wen Hsiu (Jun Wu).

Den här historiska filmen (där alla talar engelska) har med flera HBTQ-delar. Förutom de avsexualiserade eunuckerna hintas det om att Reginald Johnston är gay för att han aldrig gifter sig. Jag såg bara DVD-versionen men TV-versionen ska även hinta om Pu-Yis bisexualitet (troligvis när han som vuxen spelas av John Lone), enligt diverse källor. Om det stämmer kan jag inte svara på även om jag har läst att den riktige kejsaren skulle ha varit bisexuell – och att han ändå inte hade sex med sina kvinnor. Mycket spekulationer. Om det stämmer är det typiskt att filmen har med en sexscen ändå. Den här sexscenen är dock en trekant mellan honom och hans två fruar. Allt sker under täcket så man inte ser vem som är med vem och det är en väldigt vacker och erotisk scen. Den andra sexuella scenen är när frun Wan Jung får sina tår sugna av Pu-Yis butchiga kusin Eastern Jewel (Maggie Han). I stort är det en mäktig film med vackra bilder och stämningsfull musik.

/Johnny

imdb favico

Ludwig (1972)


Ludwig, 1972, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Luchino Visconti
Manus: Luchino Visconti och Enrico Medioli

Kung Ludwig av Bavaria (Helmut Berger) är visst känd för att strö pengar omkring sig och pola med kompositören Wagner och men den här filmen/miniserien drar ut på det hela i alldeles för många och långsamma avsnitt. Enligt mig är huvudsaken i det här kostymdramat att Ludwig var gay. Informationen smyger sig på i form av ledtrådar tills det till slut är uppenbart för tittaren: han vägrar gifta sig, han spionerar på den nakenbadande tjänaren Volker och i scenen efter ber han till gud och säger ”hjälp mig!”. Och det snackas om att han söker njutning ” beyond any moral borders”. En dag förlovar han sig med sin kusin för att göra sin mamma nöjd , skaffar mustasch och avskedar den där distraktionen Volker. Men ersättaren Richard (Marc Porel) tänder en ännu starkare eld i Ludwig och när de sover tillsammans i lusthuset en natt förstår man… De hade inte ens behövt visa den där kyssen, men jag klagar då inte. Haha. Ludwig bryter sin långvariga förlovning och börjar leva i dekadens. Åren går och galenskapen kryper sig på. Föreställ dig svartmålade tänder och ett finurligt leende så har du resten av serien. Till slut hamnar han i husarrest för sin egen skull och det slutar aldrig gott för en 1800-talsbög i en 70-talfilm.

Alltså, en sak. Fanskapet är dubbat. Man ser att skådisarna pratar engelska (inte alla dock) men man har val mellan italienska, tyska och franska om man vill se filmen. Jag såg den på italienska med engelska undertexter. Det var okej och jag försökte tänka att ett sånt här kostymdrama säkert hade låtit ännu styltat om jag hade hört det på ett språk jag förstod. Men det var ändå en bra film. Bara lite väl utdragen. Jag föreslår att du kollar på den kortare versionen och hoppas att de inte klippt bort de bästa scenerna.

/Johnny

imdb favico

Le Roi Danse (2000)


Le Roi Danse (Internationell titel: The King is Dancing), 2000, Frankrike/Tyskland/Belgien

Regi: Gérard Corbiau
Manus: Ève de Castro, Andrée Corbiau

Det är 1653. Den unge hovkompositören Jean-Baptiste Lully (Boris Terral) blir kär i den dansande tonårskungen Louis XIV (Emil Tarding). 1661 är kungen 22 år (nu porträtterad av Benoît Magimel) och redo att ta över tronen. När kungen gifter sig gör Lully det också: med en kvinna som han inte bryr sig om. Kvinnans beundrare försöker övertala henne att lämna Lully: ”Han ligger med pojkar och besöker horor!” Ja, det gör han sannerligen. Han låtsasgifter sig med pjäsförfattaren Molière (Tchéky Karyo) och blir varnad när han är för kärvänlig med en transkvinna. Man får även se honom hångla (och sen underförstått ha sex) med en blond kille på en ”sexklubb” men kompositörens kärlek är alltid tillägnad kungen och dennes dans. När kungen ligger med en kvinna så blir Lully helt galet svartsjuk och rider runt och slår med sitt svärd i luften. ”Utan honom är jag ingenting! Han är meningen med mitt liv” säger han. En dag när Louis är döende kommer Lully och spelar utanför hans dörr i ett dygn. Louis överlever mirakulöst men trots detta får man knappt se kungen uttrycka sin kärlek för Lully.

I början av filmen förväntade jag mig att det så småningom skulle växa fram en romans men det tycks vara en enkelriktad kärlek som sträcker sig över årtionden och det blir en riktig grekisk tragedi. Filmen är estetiskt vacker men väldigt opersonlig och de stressade framåthoppen i tid gör mig förvirrad. Det är som att de kapat alldeles för många scener som känns relevanta för storyn och detta förstör mycket. Men… på plussidan har vi en väldigt snygg, maktgalen och bisexuell kompositör som får vara huvudrollen i en pampig, fransk musikfilm. Mitt slutbetyg stannar på en stadig trea.

/Johnny

imdb favico

Katt på hett plåttak (1958)


Cat on a Hot Tin Roof,  1958, USA

Regi och manus: Richard Brooks (efter en pjäs av Tennessee Williams)

Det gamla American football-proffset Brick (Paul Newman) är på besök  hos sina föräldrar eftersom hans pappa (kallad Big Daddy) fyller år och det ryktas om att han också är döende. Brick har med sin fru Maggie (Elizabeth Taylor) och brorsan Gooper har med sin näsvisa fru Mae  och fem ohyfsade ungar som alla har ”hundnamn”. Det här är troligtvis en av de första dysfunctional family-dramerna – Brick är alkholist och gillar varken sin fru eller sin pappa och Mae försöker ställa sig in och Maggie hatar henne och pappan förnekar att han ska dö och passar på att visa hur lite han tycker om sina barnbarn. Drama drama – men så är den också baserad på en pjäs av Tennessee Williams.

Hela den här filmen är en enda stor metafor för homosexualitet. Nej, inte det som jag just berättade utan det finns en viktig kärna i den här historian och det är anledningen till Bricks alkoholism. Man får snart veta att han brukade ha en killkompis som hette Skipper (vilka j-a namn de har alltså!) och att denne dog för ett tag sedan. När han kommer upp som samtal blir det tydligare varför Brick inte vill ha sex eller barn med Maggie – hon tycks bara vara hans ”skägg”. Brick beskriver deras giftermål som en ”överenskommelse” och Maggie säger ”Skipper ville inte att du och jag skulle gifta oss för det innebar mindre frihet för dig.”
Det verkar inte som att den där friheten handlade om att hänga med grabbarna på krogen heller, utan när pappan nämner något om Skipper blir Brick helt plötsligt hysterisk och defensiv utan anledning: ”Skipper och jag var vänner, begrips?! Du får det att låta skamligt och smutsigt!” Pappan verkar dock förstående och fortsätter senare lugnt och vänskapligt att fråga: ”Skipper var som en krycka för dig, va?”. Brick svarar att ”Ja, det var han. I skolan och utanför…” varpå pappan undrar ”Hur tog Maggie den här storslagna och sanna vänskapen?” med tonen att det skulle vara något att vara svartsjuk över. Jaja, Hollywood censurerade den här gaypjäsen så mycket att den blev helt flummig och avslutar med en helt överraskande heterosexscen där Brick tycks vara mirakulöst botad från alla sina (homosexuella) besvär.

/Johnny

imdb favico

Network (1976)


Ovanligt många starka kvinnokaraktärer med i den här filmen utan att det görs mycket liv om det. bl.a. är det en tjock kvinna som verkar som en ”viktig person” som slår sig ned i en soffa i bakgrunden men aldrig presenteras. Det är jätteovanligt att kvinnor är med utan att fylla en funktion (oftast är funktionen mamma, offer, sexobjekt eller PK-inslag). Huvudpersonen är en sexuellt aktiv, medelålders kvinna som är i maktposition men ändå inte elak eller ful. Hon flirtar upp en äldre man. Hennes förra man stack med sin pojkvän (=gay) och hon vill spela in en såpa med lesbiska kvinnor. Sen är det en politiskt aktiv och svart kvinna och en kvinna som leder en guerillagrupp. Det är inget som är direkt queert men det är feministiskt och frigörande och själva filmen är riktigt bra också.

/Johnny

imdbfavico