droger

Otto; or, Up with Dead People (2008)


OttoOtto; or, Up with Dead People, 2008, Tyskland/Kanada

Regi: Bruce laBruce

Otto (Jey Crisfar), en nykläckt zombie, dyker upp i kanten av en landsväg. Förvirrad släntrar han omkring tills någonting drar honom till Berlin. Från tiden han levde minns han nästan ingenting, utom små glimtar som då och då dyker upp, minnen från en lyckligare tid. I storstaden träffar han filmaren Medea Yarn (Katharina Klewinghaus) som håller på att spela in sitt storverk, den politiska gay-zombie-porrfilmen ”Up with dead people”. Otto erbjuds en roll och tas om hand av medskådespelaren Fritz (Marcel Schlutt), men hans förflutna vill inte lämna honom någon ro.

Bruce laBruces filmer spelar i en egen liga – de är svåra att jämföra med andra. Att det är extrem lågbudget och att skådespelarna talar engelska med tysk brytning gör mig inte så mycket. Det finns alltid en sympatisk humor i grunden som bär. Jag gillade greppet att ta en genre som av vissa anses som politisk och använda den på det här (också politiska) sättet.
Jag hade blivit varnad innan för magstarka scener men är inte särskilt känslig så jag tyckte inte det var så farligt. Sexscenerna i slutet kunde dock ha skippats, eftersom partiet precis innan var så starkt i sig att de inte behövdes. (Spoiler!) Känslan av att Otto hade dött av sorg när pojkvännen lämnade honom var det som främst gjorde filmen sevärd.

/Bobbi

imdb2filmtipset

Taking Woodstock (2009)


taking woodstockTaking Woodstock, 2009, USA

Regi: Ang Lee
Manus: James Schamus (efter Elliot Tibers självbiografi)

Trots att han är vuxen nog att skaffa ett eget liv, lever Elliot (Demetri Martin) tillsammans med sina föräldrar ute på vischan i White Lake och hjälper dem att ta hand om ett gammalt förfallet pensionat. Ekonomin har krisat för dem ett långt tag men Elliot får en idé när han ser att Woodstock-folket letar efter en plats att anordna sin utomhusfestival på. Helt plötsligt är hela lilla White Lake ockuperat av nära en miljon hippies som ser fram emot tre dagars fred och musik.

Jag hade verkligen sett fram emot den här filmen och jag fick precis vad jag ville från den: humor, musik och gayness. Vad som är så skönt med Elliot är att han är bög men att det aldrig görs till något problem. Han får hångla med sin kärlek inför ett gäng hurrande faghags, han har en LDS-trippad trekant med ett hippiepar (Kelli Garner och Paul Dano) i en handmålad folkabuss och han blir ständigt ögonknullad av den långhårige Woodstock-arrangören Michael Lang (Jonathan Groff). Filmen, som förresten är regisserad av HBT-hjälten Ang Lee, bjuder även på en militärt utbildad transperson (Lieb Schreiber) som yttrar den fantastiska repliken ”I know what I am and it makes it so much easier for others, doesn’t it?”

Taking Woodstock är en film som är lika viktig för HBTQ-samhället som Woodstock blev för hela världen.

/Johnny

imdbfavico

Rock Star (2001)


rock-star(So You Wanna Be a) Rock Star, 2001, USA

Regi: Stephen Herek

Chris ”Izzy” Cole (Mark Wahlberg) har länge avgudat sitt favoritband Steel Dragon – och har t.o.m. spelat i ett coverband som spelat deras låtar – men en dag får han chansen att bli sångare i det riktiga metal-bandet! Wow!!!! Han och flickvännen beger sig ut på turné med dem.

Haha, vilken urusel film! Storyn och karaktärerna är helt orealistiska och alla tycks bära peruker från Butterick’s. Men den innehåller i alla fall en hel del queert:  Bobby Beeers (Jason Flemying) – den f.d. sångaren i Steel Dragon –  visar sig vara bög (troligtvis inspirerad av Rob Halford i Judas Priest) och han hånar Izzy för att han trott att låten ”Kim” handlade om en tjej. Men så fort hårda hårdrocks-Bobby outat sig drar han av sig peruken och börjar flaxa som en riktig drama queen. Suck. Jennifer Aniston spelar Izzys flickvän och hon börjar odramatiskt sexa sig med två tjejer på dansgolvet och så småning om har alla gruppsex. Man får också se att managern Tania (Dagmara Dominczyk), som introducerar paret till orgien, är en transkvinna. Hela HBTQ-flaggan är hissad typ. Synd bara att flaggstången är så låååg.

/Johnny

imdbfavico

Milk (2008)


MilkMilk, 2008, USA

Regi: Gus Van Sant

Redan i början av denna film får man reda på att huvudpersonen Harvey Milk – världens första öppet homosexuella politiker – kommer att mördas. Berättarrösten utgörs av kassettbanden Harvey (Sean Penn) passade på att spela in utifall att han mördades. Hans överhängande död ramar in hela filmen och intensifierar en redan stark berättelse.

Den här filmen är så underbar och perfekt att jag typ knappt kan fatta att den gjorts. Medan jag såg den funderade jag på om det kanske vore nåt att hoppa av skolan, flytta till San Francisco, och bli powergayaktivist istället. Jag gillar också att filmen är så sexuell och romantisk – det är liksom inte bara en eller två token gay scenes som det brukar vara i stora produktioner. Ett plus i kanten är dessutom att skådisarna (James Franco, Emile Hirsch) i de romantiska och sexuella scenerna är så heta!

/Miriam

imdbfavico

Sanna lögner (2005)


sanna-lognerWhere the Truth Lies, 2005, Kanada/Storbritannien

Regi: Atom Egoyan (efter Rupert Holmes roman)

En erotisk thriller om journalisten Karen (Alison Lohman) som i början av 70-talet söker upp sin gamla barndomsidol Vince (Colin Firth) för att ta reda på vad som egentligen hände när han och showbizkollegan Lanny (Kevin Bacon) blev misstänkta för att ha mördat en ung kvinna femton år tidigare. Eftersom båda männen hade alibi och friades vill Karen reda ut allt en gång för alla och skriva en bok om händelsen. Lanny är dock bestämd att skriva sin egen historia, men av en slump råkar Karen hamna på samma plan som honom och det är omöjligt att inte blanda sig i och bli en del av boken.

Det märks att den här filmen är från Kanada för gayinnehållet kräver sin plats, vilket sällan tillåts utan kompromisser i Hollywood. Karen överraskar sig själv med att tända på tjejer och genom detta får vi även en lesbisk sexscen (visserligen under drogpåverkan…). Utöver detta har vi Lanny och Vince som har en nära och homoerotisk partnerrelation där trekanter och sexorgier tycks vara vanliga inslag. Men gräver man djupt så deras vänskap är mer problematisk än så.

Det här är en typisk TV-film som går sent på natten. Det är synd att allt är så pinsamt halvdåligt, annars hade det varit en smart deckare i L.A. Konfidentiellt-stil. Malplacerat skådespel från huvudrollsinnehavaren Lohman och cheesy recitationer från originalboken drar ned betyget från en 4:a till en 3:a, men ett litet plus för hett gayinnehåll och den som castade Bacon och Firth – utan dem hade filmen stannat på en 2:a.

/Johnny

imdbfavico

Eden’s Curve (2003)


edenscurveEden’s Curve, 2003, USA

Regi: Anne Misawa

18-årige Peter (Sam Levine) börjar på college, det är 1972. Rumskamraten Joe (Trevor Lissauer) och hans flickvän Bess (Amber Taylor) tar snart med Peter ut på äventyr och de går in i nåt slags polyförhållande. Men Joe är instabil och svartsjuk och allt tar en ände med förskräckelse. Peter tar sin tillflykt till sin poesilärares stuga. Där blir han badad i badkar av läraren (Julio Perillán) och de inleder ett förhållande.

Jag fattar inte vad det är som gör den här filmen så långtråkig. Grundhistorien borde ju kunna engagera, men något med upplägget gör att det inte fungerar. Det finns ingen röd tråd. Stundtals blir man engagerad, men i det stora hela gäspar man sig igenom filmen. Det finns också något fånigt över den, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Den som står ut till den sista tredjedelen får ett plåster på såren i form av en okej sexscen, men plåstret är inte tillräckligt stort för att jag skulle rekommendera filmen.

/Bobbi

imdbfavico

Le Clan (2004)


leclanLe Clan, 2004, Frankrike

Regi: Gaël Morel

Vid foten av de franska alperna lever tre ganska uppfuckade och uttråkade bröder med ett sinsemellan märkligt och lätt incestuöst förhållande. De tre bröderna är huvudpersoner i var sin del av filmen.

Marc (Nicolas Cazalé), mellanbrodern, är halvkriminell och tar droger, och är i ständig konflikt med pappan som bröderna bor hos. Christophe (Stéphane Rideau) har just kommit ut från fängelset och får jobb på ett slakteri. Han försöker hjälpa sina bröder, men också ta sig bort från den kriminella livsstilen. Olive (Thomas Dumerchez) är den blyge yngsta brodern som saknar sin döda mamma, tränar Capoeira och har ett förhållande med sin kompis Hachim (Salim Kechiouche) i hemlighet.

Temat är intressant, filmen handlar om manlighetens villkor på olika sätt (detta blir extra tydligt i och med att det knappt finns några kvinnor med i filmen). Man får se många nakna män i rätt påträngande scener.
Filmen är frustrerande – det intressanta temat och karaktärerna tas inte helt tillvara. Marc är den mest spännande karaktären och jag tror det hade blivit en bättre film om han hade fått vara huvudperson rakt igenom. Särskilt intetsägande är det i slutet – när filmen slutar tänker man ”jaha”. Olive är visserligen söt och det är några fina scener med honom och hans älskare, men det känns ändå som att berättelsen faller isär och inte blir ordentligt berättad.

/Bobbi

imdbfavico

Performance (1970)


performancePerformance, 1970 (inspelad 1968), Storbritannien
Regi: Nicolas Roeg, Donald Cammell

Jag ska inte låtsas som att jag förstår den här filmen – för det gör jag inte riktigt fastän jag har sett den med svensk text, sett en dokumentär om den, läst flera analyser av den samt sett vissa delar igen för att friska upp minnet – och jag ska inte heller försöka återge vad den handlar om i detalj, men jag ska försöka måla upp någon snabb skiss av vad jag tänker om den:

Allt börjar med att Chas (James Fox) är någon gangstertyp och sedan lämnar han det livet och då får han maffian efter sig. Detta håller på i typ en timma, vilket nästan fick mig att stänga av videon, men sedan träffar han Turner (Mick Jagger) och får bo i hans hus och det är då hela filmen egentligen börjar, skulle man kunna säga.

Turner bor med två kvinnor (Lucy och Pherber) och de tycks ha ett slags bisexuellt polyförhållande. Lucy (Michèle Breton) är en androgyn och mörkhårig fransyska som jag flera gånger misstar för att vara Mick Jagger – detta visar sig vara meningen då i en scen då Turner och Chas ligger i samma säng och Turner vänder sig mot Chas och de börjar hångla. Men i sekunden han vänder sig om byter de skådespelare och då är det Lucy som Chas rullar omkring med. Regissörerna leker med oss tittare och får oss att bli förvirrade – vem är vem? Vad är drogrus och vad är verklighet?

Tjejerna tillåts dock ha sina fysiskt bisexuella stunder tillsammans (utan manliga ”stuntmän”) och Pherber (Anita Pallenberg) retar Chas när hon märker att han lider av homofobi och föreslår att han bör testa på att ligga med Turner (läs samtalet nedan). Turner verkar vara kär i Chas och har ett ganska blygt sätt att närma sig honom – i slutet undrar man om inte Turner och Lucy ändå är samma person. Och i en låt i filmen (med musikvideo!) anspelas det på homoerotik, fast då mellan äldre gubbar. Rakt igenom är det queer, queer och queer. Synd bara att det går så segt i början. När filmen väl kommer igång är den estetiskt tilltalande och drogad men fortfarande väldigt svårsmält – inget att sitta och sticka en kofta till, alltså.

/Johnny

imdb2

favico3

Läs ett queert samtal mellan Pherber och Chas här

Streamers (1983)


streamersStreamers, 1983, USA
Regi: Robert Altman

Fyra män är på ett träningsläger och väntar på att bli ivägskickade till Vietnamkriget. Richie (Mitchell Lichtenstein) vickar på rumpan, viftar med handleder och flirtar vilt med Billy (Matthew Modine) men ingen tror att han är seriös. När det kommer fram att han är homosexuell på riktigt blir Billy riktigt besvärad och sedan växlar folk mellan att vara homofoba och extremt fördomsfria och förstående. Rebellen Carlyle (Michael Wright) vet inte vad han vill – han är arg och passionerad och han vill ha Richie på något sätt, men man vet inte om det är riktig attraktion eller bara maktutövande.

Eftersom allt utspelar sig i en och samma lokal hela tiden så känner man verkligen av att den här filmen är baserad på en pjäs (av David Rabe). Replikerna, dramaturgin och det frisläppta, estetiska sättet att berätta om rasism och homofobi får en att aldrig ta filmen seriöst. Förutom Richie – som är så fjollig och gråtmild att man kan undra hur han ens kom in i det militära på den tiden – så kommer också två berusade […öh…personer av hög militärrank/grad] (Guy Boyd och George Dzundza) in i baracken då och då. De är gamla veteranpolare och beter sig som ett gammalt gift par som fortfarande älskar varandra, vilket är ganska lagom sött. Annars är den här filmen bara suck och stön, om du frågar mig.

/Johnny

imdb2

favico3

The L-Word (2004)


lwordThe L-Word, 2004 (första säsongen), USA

Skapad av: Ilene Chaiken

L-Word kretsar kring ett gäng lesbiska/bisexuella kvinnor i Los Angeles: Bette (Jennifer Beals) och Tina (Laurel Holloman) som försöker skaffa barn, Alice (Leisha Hailey) som har svårt att få något förhållande att fungera, tennisstjärnan Dana (Erin Daniels) som gör tappra försök att komma ut ut garderoben, Marina (Karina Lombard) som driver caféet The Planet och så tuffa Shane (Katherine Moennig) som är frisör och ser ut som en rockstjärna.
Första säsongen börjar med att författaren Jenny (Mia Kirshner) kommer till stan för att slå sina påsar ihop med pojkvännen Tim. På en fest träffar hon Marina som med sin förföriska bokcirkel lyckas locka över henne till andra sidan…

Serien inehåller så många karaktärer att det först är svårt att hålla isär dem, speciellt eftersom vissa liknar varandra. Kvaliten på avsnitten är lite ojämn, och karaktärerna något för stereotypa för min smak: Vi har paret Bette och Tina, där Tina är hemmafru och Bette den karriärinriktade försörjaren, aningens okänslig men med ett hjärta av guld; hjärtekrossaren Shane, en casanova med trassligt förflutet; Marina, den flamenco-osande femme fatalen; Jenny, den djupa (och superpretentiösa) författaren osv… Samtidigt är det en intressant twist att kvinnor spelar klassiskt manliga stereotyper.
Jag blir trots allt fast: det glimtar till, man skrattar och vill veta hur det går. Och det är många heta scener och snyggingar. Shane ska vi inte tala om – hon kan vara het nog för sex säsonger, tror jag!

/Bobbi

imdb1

Mannen som älskade Yngve (2008)


mannen_som_elsket_yngve_lMannen som elsket Yngve, 2008, Norge

Regi: Stian Kristiansen

Det är 1989 och Jarle Klepp (Rolf Kristian Larsen) har tillsammans med Helge (Arthur Berning) bildat ett punkband som snart ska ha sin första spelning. Jarle har dessutom fått sin drömtjej, tuffa Katrine (Ida Elise Broch) och tillsammans lyssnar gänget på musik, festar och repar. Så börjar Yngve (Ole Christoffer Ertvaag) i klassen. Yngve är helt annorlunda, han gillar synthpop, spelar tennis och tittar på moln. Och Jarle blir förälskad.

1989 var jag femton och hade just upptäckt musiken, så när filmen inleds med Stone Roses och med att Jarle diskuterar Jesus & Mary Chain med Helge så vet jag – det här blir en nostalgitripp med idel favoriter som REM, The Cure, Buzzcocks etc. Även utan det skulle igenkänningsfaktorn vara hög i de pinsamma och tonåriga/roliga situationerna. Men det finns också många fina scener, som när Yngve i duschen efter gympan ska mäta hur lång tid Jarle kan hålla andan, och Jarle tar tag i Yngves händer för att klara det. Det är deras första riktiga möte.
Ibland blir det lite segt. Jarle trånar efter Yngve och våndas över förhållandet med Katrine som han också tycker mycket om. Ingen lyssnar riktigt av föräldrar eller vänner, och allt ställs till sist på sin spets under en urartad fest efter bandets första spelning. Slutet är väldigt fint.

/Bobbi

imdb1 favico2

Earthian (1989)


アーシアン, (Āshian), 1989, Japan
Anime skapad av Kenichi Ohnuki, Nobuyasu Furukawa och Toshiyasu Kogawa efter mangan av Yun Kouga.

Chihaya (Nozomu Sasaki) och Kagetsuya (Kazuhiko Inoue) är invånare på planeten Eden – änglar. Tillsammans har de fått i uppdrag att övervaka jordborna och rapportera om hur de sköter sig. Till en början kommer de inte alls överens, men i takt med att de tar sig igenom jordens faror och utmaningar växer känslorna…

Den här animen är väldigt vacker och fullspäckad av saker jag gillar: konstiga tolkningar av kristendomen, killar med enorma vingar på ryggen, ångestfyllda kärleksscener, gråhåriga cyborgs och maktgalna vetenskapsmän. Men för den som inte läst mangan är den tyvärr också ganska obegriplig, då stora delar av handlingen tagits bort för att serien ska kunna få plats i fyra avsnitt. För den som har läst mangan, bara vill se på fina rörliga bilder eller bara är för trött för att hänga med i en handling i vilket fall som helst är det en fantasifull och spännande miniserie.

/Tina

imdb

Hair (1979)


hairHair, 1979, USA/Västtyskland
Regi: Milos Forman

Det är slutet på 60-talet och Vietnamkriget väntar bakom hörnet för lantisen Claude (John Savage). Musikalen börjar med att han kommer till New York och det första han får se är ett gäng hippies som dansar och sjunger i en park. Det andra han får se är Sheila (Beverly D’Angelo), en överklasstjej som kommer ridande på en häst – han blir störtkär. Med hjälp av de hämningslösa hippiesarna Berger (Treat Williams), Hud (Dorsey Wright), Jeannie (Annie Golden) och Woof (Don Dacus) försöker han få tag i sin kärlek och ha det lite kul några dagar innan han rycker in…

Det är mycket som är queer med den här filmatiseringen av ”Hair”. Vad jag har förstått så har den få saker gemensamt med originalmusikalen från 60-talet och är inte lika fri i sin kärlek så att säga, men några godbitar lämnade den kvar. Det flyger t.ex. lite gnistor mellan Claude och Berger, som i originalet visst hade värsta kärlekstrekanten tillsammans med Sheila. Långhåriga mjukisen Woof sjunger en sång om Sodomi (som bl.a. innehåller frasen ”join the holy orgy!”) och trots att han nekar till att vara homosexuell så erkänner han ”I wouldn’t kick Mick Jagger out of my bed” med ett generat leende. I originalet uttrycker han att han är kär i Mick Jagger. I låten ”Black Boys” sjunger de ljushyade inspektörerna på mönstringen hur de blir pirriga av de blivande militärerna med mörk hy. I andra versen sjunger de svarta inspektörerna om vilka godbitar de vita och avklädda pojkarna som står framför dem är. Interracial och queer på samma gång! Förutom allt detta är musiken fenomenal och man blir bara så hippie-lugn-och-glad efteråt. Peace, man!

/Johnny

En förlorad värld (2008)


Brideshead Revisited, 2008, Storbritannien

Charles Ryder (Matthew Goode) återvänder till en plats från sin ungdom och gamla minnen återupplivas. Han minns hur han började umgås med överklasskillen Sebastian Flyte (Ben Whishaw) på Oxford och hur deras vänskap växte till en oskyldig romans. Han minns också att han fick träffa resten av den extremt katolska familjen Flyte och hur allt bara blev mer och mer komplicerat då deras klassbakgrund och religion ständigt krockade och han dessutom blev romantiskt intresserad av Sebastians syster Julia (Haylay Atwell).

Jag som har sett serien från 1981 blev mycket glad när jag insåg att det 11 timmar långa sömnpillret skulle kapas ned till en lagom långfilm. Jag var däremot orolig över hur smidigt det skulle skötas och om mycket av det homoerotiska skulle klippas bort, men min oro var obefogad: den här filmatiseringen sammanfattar det viktigaste och innehåller till och med en gaykyss! Dock är det heterokonstellationen som får den utdragna kärleksscenen, och i slutet när de två kärleksaffärerna ställs mot varandra framstår den homosexuella som sjuklig och olycklig.

Jag är även fascinerad över hur de lyckats hitta look-alikes av alla gamla skådespelare från 80-talsserien förutom Sebastian som inte ens fått samma hårfärg. Charles karaktär är en av de mest intresssanta i filmhistorien. Han är en ganska passiv åskådare, men det är det fina med honom. Han får hårdare och mer bestämd touch här än i serien, men man lär aldrig riktigt känna honom. Han får symbolisera stereotypen av bisexualitet: kan inte bestämma sig och vet inte vem han är. Han kan dock tillsist kritisera religionen som brutit ned hans vänners självförtroende och man kan ana att mötet med dessa förändrat hans liv och personlighet.

/Johnny

Fruset land


Paha maa, 2005, Finland

Jag måste bara recensera den här filmen för att den 1: är finsk (och finska filmer växer inte i Sodom) och 2: så jag får anledning att använda ordet misärstafett. För det är ett ord som kan sammanfatta den drygt två timmar långa träavsmakningskursen. Folk är olyckliga, folk dör, folk blir våldtagna, folk tar livet av sig, barn blir hemlösa, folk blir alkoholister, folk hamnar i fängelse. Och så fort en karaktär har blivit misshandlad av det dystra finska ödet så tar de in en ny karaktär och låter den åka rutschbana ned till helvetet. Anledningen att jag ens såg den här filmen var för att imdb lockade mig med det missvisande keywordet ”homosexuality”. Det som möjligtvis kunde tolkas som homosexuellt i det här fallet var när en av olyckskorparna (Jasper Pääkkönen – han på omslaget) prostitituerade sig till en man i desperation. Visserligen såg han inte allt för olycklig ut när arbetspasset var över, men varför vara olycklig över prostitution när det finns värre saker? – som t.ex. styckmord!

/Johnny