flatförhållande

Musikvideor med Sandra Grace


Sandra Grace är en New York-flata som gör popmusik och lesbocentriska musikvideor. Låt oss kolla in dem:


Tipsa gärna om mindre kända trans- och homoartister som gör trans- och homovideor som behöver visas för Sverige.

Annonser

Precious (2009)


Precious, 2009, USA

Regi: Lee Daniels
Manus: Geoffrey Fletcher (efter Sapphires roman ”Push”)

Claireece Precious Jones (Gabourey Sidibe) är en överviktig tonåring som dagligen blir fysiskt och psykiskt misshandlad av sin missbrukande mor (Mo’Nique). Hon blir även sexuellt utnyttjad av båda sina föräldrar och när filmen börjar är hon gravid med sitt andra barn. Eftersom det går så dåligt för henne i skolan får hon föreslaget att börja på en alternativ skola. Där får hon lära sig läsa och skriva och hon får den sockerljuva Miss Blu Rain (Paula Patton) som lärarinna.

Blu är lesbisk (eller bi?) och bor tillsammans med en kvinna (Kimberly Russell). Precious får bo hos dem och tycker att de är trevligare än hennes föräldrar: ”Mama says homos is bad people – but mama, homos not ones who raped me!” (sic) Sen är det en klasskompis till Precious (spelad av Amina Robinson) som troligtvis är FTM transgender.

Håll utkik efter Mariah Carey som socialtanten Weiss.  Man känner typ inte igen henne för hon är helt avsminkad och ”vanlig”. Grymt bra skådespel av alla!

/Johnny

imdbfavico

Flicka och hyacinter (1950) – OBS! SPOILERS!


Flicka och hyacinter, 1950, Sverige

Regi & Manus: Hasse Ekman

Britt och Anders Wikner blir chockerade när deras granne, Dagmar Brink (Eva Henning), tar livet av sig och lämnar sin lägenhet och alla sina ägodelar till paret. Anders (Ulf Palme) bestämmer sig för att leta upp gamla bekanta till Dagmar i hopp om att de kanske kunde ge någon ledtråd till varför hon tog livet av sig.

Det är omöjligt att recensera den här filmen utan att spoila, men personligen tycker jag inte att det gör något att man vet: Dagmar var lesbisk eller möjligen bisexuell. Under filmen smyger ledtrådarna in och de är mycket roligare att hålla utkik efter när man vet: en tavla i hennes lägenhet, böcker i hennes bokhylla, saker hon säger på ett kryptiskt sätt…. och den där Alex hon älskar så mycket, som som slutligen visar sig vara en kvinna (Anne-Marie Brunius). ”Vi två kan aldrig få varandra. Man vet så lite”.

För att vara från 1950 är den här filmen helt fantastisk ur HBT-synpunkt och jag förstår inte varför jag inte har hört om den tidigare. Dagmar tar inte livet av sig för skäms över att hon är lesbisk – hon gör det för att hon är en sårbar person helt enkelt. Regissören Hasse Ekman visar sitt stöd för homosexuella i en intervju:

Jag är övertygad om att om Dagmar Brink levt något tiotal år senare så hade hon aldrig tvingats in i återvändsgränden. Jag tror nämligen att den dag inte är så avlägsen då homosexualitet inte längre betraktas som något smutsigt och fult. Kan min film i någon mån bidra till att skapa renare luft kring debatten om de homosexuella är inte arbetet förfelat.”

/Johnny

imdbfavico

Rent (2005)


Rent, 2005, USA

Regi: Chris Columbus
Manus:
Stephen Chbosky (efter Jonathan Larsons bok)

En riktig HBT-musikal. Det handlar om ett gäng fattiga människor som bor i ett slumkvarter i New York och deras liv under ett år. Filmen börjar med att de blir tvingade att flytta när deras fastighetsägare tänker sälja huset – men de ockuperar sina lägenheter och kämpar för att få bo kvar. Flera av dem är hiv-positiva, bl.a. Tom (Jesse L. Martin) och hans transvestitpojk/flickvän Angel (Wilson Jermaine Heredia).

Angel är väldigt älskvärd men får alldeles för lite tid i rutan – och resten av karaktärerna är rätt plågsamt klyschiga och ointressanta. Performancekonstnären Maureen (Idina Menzel) uppfyller den bisexuella klyschan och är klassiskt asig och otrogen mot sina partners, men i filmen förlovar hon sig i alla fall med en kvinna: Joanne (Tracie Thoms).  Hela musikalfilmatiseringen är rätt B, men det kan bero på det teatraliska manuset också. Ett jätteplus för det söta förhållandet mellan Tom och Angel (hur ofta får transkaraktärer ett besvarat kärleksintresse?) och för att Maureens och Joannes föräldrar uppmuntrar gaybröllop. Musiken är också okej. Men bara OKEJ.

/Johnny

imdbfavico

Synecdoche, New York (2008)


Synecdoche, New York , 2008, USA

Regi & manus: Charlie Kaufman

Den hypokondriska teaterregissören Cadens (Philip Seymour Hoffman) liv svischar förbi honom medan han går och funderar på allt som kunde varit annorlunda och allt som kanske kommer att hända. Rädslan för döden är ständigt närvarande. Samtidigt spelar skådespelare upp hans liv i realtid i en specialbyggd stadsdel i New York.

De alternativa, surrealistiska världarna och den uppfuckade kronologin hänger med från Charlie Kaufmans tidigare filmer: Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Adaptation och I huvudet på John Malkovich. I likhet med den sista filmen så är även den här queer.  Under filmens gång smälter Cadens liv ihop med städerskan Ellens (Dianne Wiest) – de byter roller och liv med varandra utan att gå in i något slags överdrivet drag. Caden säger dessutom seriöst att han nog skulle klarat sig bättre som flicka. I hans huvud spelar han upp skräckscenarion där hans fråntagna – och nu vuxna – dotter Olive (Robin Weigert) skulle föredra sin mammas väninna Maria (Jennifer Jason Leigh) framför honom och dessutom inlett ett lesbiskt förhållande med henne.

Jag blev rörd till tårar i slutet för att jag kände igen mig så mycket i Caden. Jag tror att det är en film man ska se två gånger för allting går så fort. Och sen är det över. Precis som livet. Snyft.

/Johnny

imdbfavico

Love Exposure (2008)


愛のむきだし (Ai no mukidashi), 2008, Japan

Regi & manus: Shion Sono

Vad gör man om man är världens oskyldigaste unge men man har en präst till pappa som kräver att man bekänner sina synder? Jo, man gör som Yû (Takahiro Nishijima) och hittar på nya synder. Han uppfinner en konstart, Tosatsu, som går ut på att fota under skolflickors kjolar. Syndigt syndigt! Han är en hejare på det men blir inte upphetsad av flickor förrän han råkar på Yôko (Hikari Mitsushima). Yôko blir intresserad tillbaka, men bara för att hon tror att Yû är en kvinna. Han går nämligen klädd som sitt kvinnliga alterego Miss Scorpion ibland. Han försöker berätta för Yôko vem han är men får aldrig tillfälle. Yôko inleder ett förhållande med den onda kvinnan Koike (Sakura Andô) som stulit Miss Scorpions identitet och Yû får den ovärdiga andraplatsen som Yôkos brorsa.

Ja, det kanske är förvirrande och farsartat men filmen har över tre timmar på sig att binda ihop alla lösa trådar. Vi får vara med om sekter, tragedi, psykisk sjukdom och svart humor. En fascinerande film som håller en intresserad förvånansvärt länge, men det blir tyvärr alldeles för seriöst, dramatiskt och segt i slutet. Queert är det i alla fall!

/Johnny

imdbfavico

Liquid Sky (1983)


liquid skyLiquid Sky,  1982-1983, USA

Regi och manus: Slava Tsukerman (med hjälp av Anne Carlisle på manuset)

Okej, jag vet inte var jag ska börja. Jag kanske ska börja där filmen börjar:på en gayklubb där new romantics-kids dansar till TV-spelsmusik och där ett pyttelitet UFO landar på ett New York-tak, inte långt ifrån the Empire State Building. Den androgyna fotomodellen Margaret (Anne Carlisle) bor precis under det taket tillsammans med sin flickvän Adrian (Paula E. Sheppard) och snart visar det sig att hennes liv påverkas på ett mycket skumt sätt av detta. Rymdvarelserna lever nämligen på den substans som utsöndras i människohjärnan vid heroin och orgasmer.  En tysk forskare är på plats för att utreda detta fenomen…

Att sätta ett betyg är svårt. Den låga budgeten och huvudpersonernas skådespeleri får mig att vilja sätta en tvåa, men den unika berättartekniken, budskapet och vissa estetiskt tilltalande scener får mig att vilja sätta 4/5. Men det är ingen jävla trea! Det finns ingen medelmåttighet i den här filmen – inte heller några extremer. Det queera finns det dock gott om: Förutom att ha skrivit manus och spelat Margaret så spelar Carlisle också den manliga fotomodellen Jimmy. Och fastän hon läser sina egna repliker som om de hade luktat surströmming så är hon ändå bra (och skitsnygg) som kille. Det tar en timma innan jag fattar att det är hon. Jimmy verkar bisexuell men säger ”I usually don’t fuck girls” och Margaret förklarar sin omnisexualitet genom att säga att hon inte väljer partners efter könsorganen: ”as long as I find them attractive…”

Hela filmen är ett queerfeministiskt manifest med många smarta citat som man borde skriva ned. Det är ett kultigt konstverk men inget mästerverk – det måste man vara medveten om när man sätter sig ned för att kolla på den. Man måste också vara medveten om att den är gjord i början av 80-talet och om jag hade varit där då hade jag nog satt en fullpoängare på den (om jag hade varit tillräckligt öppensinnad då, vill säga).

/Johnny

imdb favico

Totally Fucked Up (1993)


Totally F***ed Up, 1993, USA

Sex stycken homosexuella ungdomar i USA i början av 90-talet lyssnar på industri-musik, pratar om livet och har kärleksproblem. En av killarna är asexuell, något som mycket sällan tas upp på film. Gregg Araki – vad skulle vi göra utan dig? /Imdb/

/Johnny