FTM-transpersoner/drag kings

I huvudet på John Malkovich (1999)


Being John Malkovich, 1999, USA

Regi: Spike Jonze
Manus: Charlie Kaufman

Den misslyckade marionettdocknörden Craig (John Cusack) börjar arbeta på ett konstigt kontor och hittar där en portal till John Malkovichs hjärna. Han och kollegan Maxine (Catherine Keener) börjar sälja upplevelsen till alla som vill se ut genom John Malkovichs ögon i 15 minuter.

När Craigs fru Lotte (Cameron Diaz) besöker portalen blir hen helt lyrisk och inser sedan att hen är trans. När Craig säger att hen är galen och att det bara är en fas säger hen ”för första gången i mitt liv kändes allting rätt. Om jag fortfarande känner såhär sen så ska jag tala med doktorn om en könskorrigerande operation”. Det blir ingen operation i filmen men Lotte inleder sedan världens queeraste förhållande med en kvinna – de har sex med varandra via John Malkovich (som spelar sig själv, bland annat i kvinnokläder). Charlie Sheen spelar också sig själv och pratar om hur hett det är med lesbiska kvinnor.

Jag vill spoila så mycket men jag ska inte skriva så mycket mer för jag tycker verkligen att ni ska se den här filmen – det är en av de 50 bästa filmerna någonsin, enligt mig och många andra. Surrealistisk med mycket allvarligt framförd humor – och den slutar queerlyckligt!

/Johnny

imdbfavico

Annonser

United States of Tara (2009)


United States of Tara är en komedi/drama-serie som handlar om kvinnan Tara (Toni Collette). Hon lever med sin man Max (John Corbett, som spelade Carries pojkvän Aidan i Sex and the City) och sina två tonårsbarn; gaysonen Marshall (Keir Gilchrist) och den lätt vilsna Kate (Brie Larson). Den knäppa systern till Tara, Charmaine, spelar också en rätt stor roll i serien.

Tara är inte som andra mammor. Hon har tre andra personligheter; husfrun Alice, motorcykelåkande butch-mannen Buck och tonåringen T. De bryter ut till och tätt och tar över Taras kropp.


Serien är rätt queer, med Taras Buck och Marshall. Systern erkänner någonstans i säsong 2 att hon en gång i tiden varit kär i en tjej. Buck skaffar brudar. Blygsamma homokyssar kommer, men lite snålt är det.

Serien är gjord av Diablo Cody, som gjorde filmen Juno. Detta märks väl lite om man tänker efter. Själv gillade jag Juno och tycker att United States of Tara är en okej serie. Första säsongen var bra, nyligen börjat se den andra. Men den tar sig nog. Den andra säsongen innehåller fler gaykaraktärer.

Går på kanal 9 23:00 på torsdagar, säsong 2 just nu.

/Li (gästbloggare)

imdb

Könsavvikare online


Intervju med intersexuell

Nyhetsmorgons inslag om intersexualism. Jag vet inte när det gick, men troligtvis runt 22:a mars. Jag hittade inslaget genom Djungelsoda som hittade det genom Embla. Inslaget består av en intervju med intersexuella Christina Nordström och gynekologen Angelica Hirschberg.

Transman på Youtube

Ky Ford är en transsexuell videobloggare. Han har en pågående testosteronbehandling och han blir bara snyggare och snyggare. En inspiration för andogyna transpersoner som jag.

Provokativ film om hatbrott mot transpersoner

Trailern till ”transploitation”-filmen ”Ticked-off Trannies with Knives” har provocerat HBT-rättsorganisationen GLAAD.  Filmen handlar om ett gäng transpersoner som slår tillbaka efter ett hatbrott de blivit utsatta för. Visst verkar det vara en kontroversiell film men det är i alla  fall äkta transkvinnor som spelar i huvudrollerna. Manus och regi av Israel Luna.

Kampanj för att synliggöra transpersoner

Här är en rolig kampanj som CNN ordnat där transpersoner ska få göra sig hörda – eller snarare sedda.

/Johnny

Musikvideo: Lady Gaga feat. Beyoncé – Telephone


En  väldigt homoerotisk video där Lady Gaga kommer till ett kvinnofängelse. Fängelsevakterna refererar till att Gaga inte har en penis, något som det gått rykten om.
Gaga hånglar med en transman och hon blir efter lite lättklädd dans utsläppt av dominatrix-Beyoncé som gått i borgen för henne. Hah. Så jävla snygg video! Och bra låt! Beyoncé är så jävla het. Wooh! *svimmar*

/Johnny

Starsky & Hutch (1975-1979)


Starsky and Hutch, 1975-1979, USA

Skapare: William Blinn (olika regissörer och manusförfattare varje avsnitt)

Starsky och Hutch är bästa vänner och polispartners i den fiktiva staden Bay City. Starsky (Paul Michael Glaser) är mörkhårig och hetlevrad och Hutch (David Soul) är blond och allvarsam, men om man har sett serien vet man att de är väldigt ombytliga. Folk i staden tycks blanda ihop dem och fysiskt tycks det knappt finnas några barriärer mellan dem. De rör varandra hela tiden och de spenderar 75 procent av dagen ihop, enligt Hutchs egna beräkningar: ”…and you’re not even a good kisser”, säger han, varpå Starsky rynkar pannan, lutar sig framåt och frågar helt uppriktigt ”how d’ya know that?”. Över till eftertexterna [avsnitt]. Kombinera det med citatet ”Hey, what’s a little drool among friends, huh?” [avsnitt].Visserligen sägs det efter att Starsky har bett Hutch att sluta dregla på hans bilsäten men det är en ganska antydande kommentar. Det näst sista avsittet av den fyra säsonger långa serien slutar lika öppet för tolkning: Starsky och Hutch dejtar samma tjej, är svartsjuka på varandra men i slutet ställer de sig framför henne och säger att de har kommit på en lösning på problemet. Hon kollar på dem båda, spärrar upp ögonen och säger ”No…no!” och de två vännerna ler och rycker på axlarna som att säga ”din förlust!” och sen går de med armarna runt varandra bort i solnedgången… Okej, inte solnedgången men det är tydligt att de väljer varandra framför henne och jag tolkar det också som att kvinnan tackade nej till en trekant eftersom hon redan var öppen för att dejta dem båda separat.

Det är inte bara jag som tolkar såhär utifrån modern tid – på sjuttiotalet var de kända som ”French kissing prime-time homos” [källa] trots att de inblandade försöker tuta i oss att det är dumt att tolka dem som mer än vänner [källa]. Faktum är att jag i första säsongen faktiskt bara såg dem som vänner – en väldigt trevlig vänskap som man gärna blir inspirerad av. Men sen läste jag en otroligt bra slashnovell och blev fast. Jag tror att deras vänskap är unik och nästan odefinierbar efter vanliga termer. Det är tydligt att de älskar varandra och att de inte har något emot att dejta massor av kvinnor. De är inte homosexuella och inte heller klassiskt bisexuella men de har en avancerad – och väldigt avslappnad – relation till varandra. De är beredda på att offra sina liv och jobb för varandra och i slutet av varje avsnitt har de gjort sig av med sina respektive flickvänner. Jag ska inte gå in på mer analyser runt detta utan berätta mer fakta:

I ett avsnitt är det en (vad jag tolkar som) transkille med (spelad av Kristy McNichol). Han  är kanske 12-14 år och kallar sig själv för Pete men egentligen heter han Molly. Starsky och Hutch lär sig sakta acceptera detta och köper killkläder till honom och lär sig kalla honom efter det namn han föredrar. McNichol spelar tomboy i ett annat avsnitt också. Annars är det mycket transvestiter i bakgrunden i många avsnitt och flera skämt om att Starsky och Hutch skulle passa i klänning. Ett avsnitt är faktiskt så öppet att det handlar om att en kollega till dem (Art Fleming) har varit bisexuell i garderoben och det kommer ut först när han blivit mördad. I avsnittet sedan får Starsky möta sin homofobi (Hutch verkar mer avslappnad), besöka en gayklubb och de pratar till och med med en gayrättsaktivist och samtalet dem emellan skulle kunna utspela sig idag trots att det är från 1977. Starsky och Hutch är också nära vän med den ganska flamboyanta barägaren Huggy som agerar tjallare i nästan varje avsnitt. Han är en väldigt asexuell karaktär och till och med skådespelaren Antonio Fargas ifrågasätter hans sexualitet. Hur som helst är det en väldigt charmig actionserie som under åren förvandlas till en komedidramaserie. Den må vara lite fånig ibland men som helhet är den kvalitativ och underhållande.

/Johnny

imdb

SqueezeBox! (2008)


SqueezeBox!, 2008, USA

Regi: Steven Saporito och Zach Schaffer

Under sju år (mellan 1994 och 2001) fanns klubben SqueezeBox i New York, en dragcentrerad rockklubb där ingen fick mima. Med punklegenden Jayne County (fd Wayne County) som förebild blev SqueezeBox ett ställe där inget var för spektakulärt eller extremt – en orgie i måttlöshet i andan ”du vet att du älskar det”.

Det var på SqueezeBox Hedwig and the Angry Inch föddes, och klubben stod modell för Justin Bonds sexbejakande klubb i Shortbus. Band som Psychotica och Toilet Boys tog sina första självande andetag (eller snarare, drog av sina första rock n’ roll-vrål samtidigt som de headbangade i jätteperuker). Jag kan tycka att dokumentären är lite ensidigt hyllande, men samtidigt, varför inte? Det är inte utan att Sverige känns en aning kallt, litet, hämmat och trist i jämförelse. När jag blev punkare en gång för länge sen var det något som SqueezeBox jag drömde om. Fint att det har funnits på riktigt!

/Bobbi

Mitt liv i rosa (1997)


MItt liv i rosaMa vie en rose, 1997, Frankrike/Belgien/Storbritannien

Regi: Alain Berliner

Ludovic (Georges Du Fresne) är sju år när familjen flyttar till ett nytt område. På infyttningsfesten dyker Ludovic upp i klänning, något som förfärar både föräldrar och grannar. Ludovic vill vara flicka. Hen kallar sig för flickpojke och säger att hen ska gifta sig med grannpojken när hen blir stor. Runt onkring blir situationen allt mer ohållbar när grannar och skolföräldrar börjar protestera, vilket i slutändan går ut över Ludovic.

En gripande film från transbarnets perspektiv som visar hur svårt det kan vara att bli accepterad och hur andras ångest över det ”avvikande” överförs på barnet själv. Har lite svårt för de grälla fantasiepisoderna, och slutet känns aningen konstruerat, men som helhet gillade jag den.

/Bobbi

imdb2filmtipset

Ouran High School Host Club (2006)


ouranŌran Kōkō Hosuto Kurabu (桜蘭高校ホスト部(クラブ), 2006, Japan Regi: Takuya Igarashi efter mangan av Bisco Hatori

Haruhi Fujioka har nyss börjat som fattig stipendiat i ärvd skoluniform på Ouran High School, en riktig toppskola där nästan alla andra elever är rika. Haruhi själv måste dock se till att hålla betygen uppe så att inte stipendierna sinar. På jakt efter en bra studieplats råkar Haruhi snubbla in på Ouran High School Host Club, en skolklubb där medlemmarna, alla män, underhåller och uppvaktar skolans kvinnliga elever i utbyte mot pengar. Där slår Haruhi omkull en vas vars värde inte riktigt faller inom ramarna för en stackars stipendiats budget. För att betala av sin skuld går Haruhi med på att ta jobb i klubben. Det är bara ett problem: Haruhi må se ut som en kille, men riktigt så enkelt är det inte…

Det här är inte direkt shonen-ai i ordets verkliga bemärkelse, men en på många sätt väldigt queer anime! Förutom en huvudperson som inte kunde bry sig mindre om vilket kön hen uppfattas ha innehåller den betydande mängder mer eller mindre uttalad homo-/bisexualitet mellan både manliga och kvinnliga elever, en dragshowande pappa, horder av skrikande fangirls (”MOE!”), könsförväxlingar och annat skoj. Humorn kan förstås bli ganska hysterisk från och till, och det sticks inte under stol med vilka egenskaper som anses manliga och kvinnliga oavsett hos vem den framträder, men det här är en av få animes jag plöjt i sin helhet inte bara en utan två gånger. För den som vill ha lättsmält avkoppling och samtidigt skaffa sig shojo-allmänbildning.

/Tina imdb1

Tipping the Velvet (2002)


tipping-the-velvetTipping the Velvet, 2002, Storbritannien
Regi: Geoffrey Sax

Nan Astley (Rachael Stirling) är en flicka som bor hos sina ostronplockande (!) föräldrar på kusten. En dag kommer en cirkus till staden och huvudnumret är dragkungen Kitty Butler (Keeley Hawes) som charmar alla lantisflickor med röda roser. Nan faller för henne pladask och vetskapen om vad som döljer sig innanför charmörens kostym gör det t.o.m. mer spännande. Hon följer Kittys cirkussällskap och börjar klä sig som man själv (utan att vara transsexuell) för att tjäna pengar och den queera undergroundscenen i 1800-talets viktorianska England öppnar sig för henne.

I tre timlånga delar får vi följa Nans liv och lustar. Hon prostituerar sig till både kvinnor och män (utklädd till ung pojke), är med i S&M-rollspel och har en gudomlig tur att alla kvinnor hon möter är lesbiska och att typ ingen är homofob. Det är som en femmeslashers dröm och ibland känns det helt osannolikt, trots att Sarah Waters, som skrev boken som filmen bygger på, forskat mycket om den viktorianska eran. Men vad ska man med sannolikhet till? Fram med erotiska fantasier som involverar vackra kvinnor som bara har ögon för varandra! Minuspoäng för överdramatiska reaktioner och för att Nan har en konstig röst.

/Johnny

Dårfinkar & Dönickar


Dårfinkar och dönickar, 1989, Sverige

Simone (Lena Strömberg) tvingas flytta till en ny stad för att hennes bohemiska konstnärsmamma har träffat en ny kille. Förutom att glömma bort Simones födelsedag så glömmer hon också hunden i gamla lägenheten. Simone blir arg och klipper av sig håret i ilska och när hon kommer sent till skolan första dagen tror alla att hon är en kille som heter Simon. Hon spelar ganska frivilligt med och hamnar i många knipor. För det första blir hon kär i klasskompisen Isak (Mats Öberg) och så blir hon kysst av poppistjejen Kattis (Christine Schiött-Quist). Lärarna har problem med henne också, och det är tydligt att det är bara för att de tror att hon är kille.

Den här TV-serien är queer i stort. Simone var redan från början en riktig ”pojkflicka” och mamman (Gunnel Fred) är bossig och ofeminin medan hennes pojkvän (Magnus Bergkvist) är en mjuk personlighet som sköter hemsysslorna och ställer upp som modell i klänning när det behövs. Simone ser verkligen androgyn ut och jag var kär i både henne och Isak när jag var liten. Att Isak har homokärlekskänslor för ”Simon” känns också ganska tydligt. När han får veta hur det egentligen står till tar han det med ett leende och sen avslöjar han att han tycker om henne. När Simon tillslut outar sig som Simone inför hela klassen har hen klänning och läppstift på sig, och även det blir queert på något sätt, eftersom det görs för att chockera. Det är inget stort steg för Simone, kön är bara ett hinder för andra. Transtemat är mer än bara situationshumor, för den visar egentligen hur fånig omvärlden är som delar upp världen i två lag baserat på könsorgan.

Det här är en väldigt bra serie på 6 delar, baserat på Ulf Starks bok med samma namn. Den har äntligen släppts på DVD efter alla dessa år.

/Imdb/

/Johnny

Frida


Frida, 2002, USA/Kanada/Mexiko

Det här är historien om konstnärinnan Frida Kahlos dramatiska liv och död. Hon är med om en hemsk olycka som får henne att bli sängliggande. Att måla ut sin smärta på duk blir hennes räddning. När hon blir frisk nog att gå så möter hon på den kommunistiska konstnären Diego Rivera och de blir älskare, gifta och vänner om vartannat. Mellan omgångarna så är Frida öppet bisexuell och har sex med flera olika kvinnor och män. Man får både följa hennes känsloliv och konstnärsskap, och vissa scener är rakt av kopierade från hennes konstverk.

Den här filmen känns verkligen. Den pulserar av värme, smärta, kärlek, sex, ilska, frustration och allt annat. Salma Hayek spelar Frida Kahlo på ett helt fantastiskt sätt. Och scenerna hon har med de vackra kvinnorna Ashley Judd, Saffron Burrows och Karine Plantadit-Bageot (som spelar någon Josephine Baker-typ) bara ångar av erotik – helt ocensurerat och passionerat. Förövrigt är hela filmen väldigt estetiskt tilltalande. Du måste se den! Om inte annat för den queera allmänbildningen!/Imdb/

/Johnny

Cecil B. DeMented (2000)


cecilbdemented.jpgCecil B. DeMented, 2000, USA/Frankrike

Regi: John Waters

Yay@ queer cinema! John Waters har gjort ännu en smaklös och färgsprakande svart komedi (nej, det är inte motsägelsefullt!). Den handlar om en politisk filmgrupp vars liv är fullt dedikerade till independentfilmrörelsen. De ska krossa Hollywood och en del av planen är att kidnappa största skådespelardivan Honey Whitlock och få henne att spela huvudrollen i deras budgetbefriade film. Det blir ett krig mellan B-filmsregissören Cecil B. DeMented och de stora filmbolagen, och medan allt blodspill pågår ser Cecil’s filmteam till att kameran rullar.

Hela filmen är queer och sexuella lustar sprakar åt alla håll (de måste leva i celibat tills filmen är klar och alla är kåta på alla!) men det finns faktiskt en gay (åtminstone bi) kille och hans kompis är arg på samhället för att det tvingade honom att bli straight. Det finns även en butch-tjej och en FTM (eller en skäggig maskulin kvinna). Jag kan inte bestämma mig om filmen var dålig eller bra, men ändamålen helgar medlen! Och jag skrattade faktiskt så jag grät av lycka.

/Johnny

imdbfavico


Hedwig and the Angry Inch


hedwig.jpgHedwig and the Angry Inch, 2001, USA

Hedwig (John Cameron Mitchell) växte upp som Hansel, men när han träffade en äldre pojkvän (Maurice Dean Wint) tvingades han mer eller mindre att operera om sig till kvinna. Men könskorrigeringen blir inte ens fullbordad (därav ”the angry inch”) och Hedwig slits mellan könen och ses som ett freak. Hen blir kär i den okända artisten Gnosis (Michael Pitt) som senare stjäl hens idéer och låtar och blir en stor stjärna. Hedwig startar ett queert rockband också och inleder ett slags förhållande med en transkille (Miriam Shor), men hen kan inte komma över sveket från Gnosis.

En skruvad och queer musikfilm som lämnar en med glädje och tankar kring kön och sexualitet. Eller ”lämnar” är fel ord, för den lämnar en inte riktigt. Visuellt är den ett mästerverk, men slutet är lite förvirrande och kan tolkas som antingen transfobiskt eller som superqueert. Jag rekommenderar den i alla fall varmt!

/Imdb/

/Johnny