historiskt tema

The Hours and Times (1991)


The Hours and Times, 1991, USA

Regi & manus: Christopher Munch

En mycket spekulativ historia om vad som hände mellan John Lennon och Beatles-managern Brian Epstein när de åkte till Madrid 1963. Nu ska jag inte ”slå runt busken” utan säga vad den egentligen handlar om:  Epstein (David Angus) är gay (true fact) och Lennon (Ian Hart) funderar på att ha sex med honom i något experimentellt och ömkande syfte. Han hånar och förför om vartannat och Epstein blir frustrerad.

Det är mycket fokus på dialogen (de lyckas fånga Lennons jargong väldigt bra) och det svartvita fotot är snyggt. Men trots att jag älskar tanken på bisexuella Beatles-killar så blir jag nästan illa berörd av den här entimmasfilmen. Jag är för fanfiction på papper men jag kan inte förstå hur man får släppa något sånt här fantasifullt som utnyttjar kända personers namn bara för att göra en story – personer som dessutom dött senast 25 år innan. Det hjälper inte så mycket med en varningstext som säger ”det här är helt påhittat” för många människor som ser det kommer ändå tolka det som sanning någonstans långt bak i huvudet. De har ju sett det själva! Nåväl, yay ändå för alla slashers i filmbranschen!

/Johnny

imdb favico

Merry Christmas Mr. Lawrence (1983)


Merry Christmas Mr. Lawrence, 1983, Japan/Nya Zeeland/Storbritannien

Regi: Nagisa Ôshima
Manus: Nagisa Ôshima efter en roman av Laurens Van der Post

Indonesien, 1942. John Lawrence är engelsk tolk i ett japanskt flyktingläger som styrs med järnhand av Kapten Yonoi (Ryûichi Sakamoto). Yonoi har föga respekt för regler och tvingar bland annat människor till självmord. Jack Celliers (David Bowie) kommer till lägret som en ny krigsfånge och påverkar Yonoi starkt, och ett psykologiskt spel påbörjas mellan männen.

Personen jag såg den här filmen med säger att den handlar om de ”manliga dygderna” – som skulle kunna vara sådant som heder, äregirighet och uthärdande av smärta. Teman är krigets psykologi och spänningen mellan Celliers och Yonoi, och det finns något intressant i detta även om jag inte grips som det kanske är tänkt. Filmen är ganska ojämn, och man ska nog vara mer intresserad av krig (och de manliga dygderna) än vad jag är för att uppskatta den.
Bowie är dock fierce som vanligt, och det samma gäller för Sakamoto. Ett tips är att se en textad version för jag tyckte det var väldigt svårt att höra vad folk sa, och då blir det svårt att hänga med i handlingen.

/Bobbi

Love in Thoughts (2004)


Was nützt die Liebe in Gedanken, 2004, Tyskland

Regi: Achim von Borries
Manus: Hendrik Handloegten, Annette Hess

1927, baserad på en sann historia. Den unge amatörpoeten Paul Kranz (Daniel Brühl) och hans rike kompis Günther Scheller (August Diehl)  är ute på landet i familjen Schellers sommarstuga. Paul blir kär i Hilda, den sexuellt utlevande lillasystern till Günther och Günther är kär i Hans (Thure Lindhardt) – en av systerns alla älskare. De båda kompisarna tror att man bara kan ha en sann kärlek i sitt liv och de svär en ed om att den dagen deras hjärtan blir krossade så ska de ta livet av sig själva och de som sårat dem.

Jag blir fascinerad över hur öppna och förstående alla är i den här storyn. Jag hade förstått att Tyskland var en queer plats i början av 1900-talet men här har vi liksom en feministisk polykvinna och en öppet homosexuell kille i övre tonåren. Paul reagerar inte alls speciellt mycket när Günther berättar om sin kärlek och när han och Hans blir påkomna när de hånglar i en vinkällare försöker de inte dölja vad som har hänt. Men ja, det slutar ju tragiskt som ni kanske förstår…

/Johnny

imdb favico

Backbeat (1994)


Backbeat, 1994, Storbritannien/Tyskland

Regi: Iain Softley
Manus: Michael Thomas,
Iain Softley

John Lennon (Ian Hart) och Stuart Sutcliffe (Stephen Dorff) är bästa polare och har ett band ihop (gissa vilket!). De reser till Hamburg och spelar på småklubbar och lever rövare. En dag blir Stu kär i den tyska fotografen Astrid som lever i ett öppet förhållande med bisexuelle Klaus (Kai Wiesinger). De drar med Stu och Beatles på gayklubb. Stu blir uppvaktad av en älskare till Klaus, men det är Astrid han vill ha. Lennon får något konstigt utbrott på klubben – han pratar på så extrem Liverpooldialekt att jag inte förstår ett ord – och så stormar han ut därifrån. John fortsätter vara sur och spydig och Astrid konfronterar honom: ”Jag tror att du är svartsjuk”. John: ”på vem då? Stu?” Astrid: ”…på mig”. John ba’ ”!!” och så dyker Stu upp och det blir pinsamt tyst. Saved by the bell – polisen kommer och deporterar dem för att George Harrison inte är myndig. Hemma i Liverpool igen. Stu högläser Rimbaud (bisexuell poet) och John fnyser ”Astrid tror att jag är bög och är het på dig”. ”Det var inte det hon sade… hon tror bara att vi …älskar varandra”, försvarar Stu. ”Och vad sade du om det då?”. Stu ler finurligt: ”Jag kan ha medgett det…”

Tillbaka i Hamburg igen. De spelar på en större klubb och Paul McCartney (Gary Bakewell) tycker inte att Stu är engagerad nog och vill att han ska lämna bandet.

John säger: om han slutar så slutar jag.
Paul: Vad är det med er egentligen?
John: Säger du att jag är homo eller??!!
Paul: *suck* Nej, det sade jag inte…

Oops, det verkar som att någon är osäker i sin sexualitet…

John har verkligen fått fnatt nu. Han försöker övertala Stuart om att Astrid kommer att ledsna på honom – och att han kommer att ledsna på Astrid. Pojkarna börjar halvslåss/halvkramas erotiskt på öppen gata…det slutar i en kramkram. Men filmen då, slutar den aldrig? Dramatisk vändning efter vändning. Huvudsaken är att det är som en filmatiserad Beatles slashfic och det är ju helt galet tillfredsställande. Den är baserad på en ”sann” historia och det homoerotiska behöver man inte leta sig stirrig efter. Gosh, ingen höjdarfilm egentligen men jag kan inte sluta le åt att den är gjord.

/Johnny

imdb favico

Son of Rambow (2007)


Son of Rambow, 2007, Storbritannien/Frankrike/Tyskland

Regi och manus: : Garth Jennings

Det är tidigt 80-tal. Will Proudfoot (Bill Milner) är typ 10 år gammal och lever i en frikyrklig sekt där man inte får se på TV, så en dag när han sitter utanför klassrummet (medan klasskompisarna ser på film) träffar han på skolans buspojke Lee (Will Poulter).  Lee tvingar honom att ställa upp som stuntman i hans ”swedade” version av Rambo och på så sätt kommer Will  i kontakt med film och han blir helt frälst. Pojkarna går igenom en blodsbrödraritual (ni vet, skära skåror i händerna och låta blodet smeta av sig på den andra), blir bästa vänner och är tvungna att träffas i smyg på grund av Wills konservativa familj.  När Lee blir avstängd från skolan och är borta ett tag lär Will känna den franska utbytesstudenten Didier (Jules Sitruk). Didier är så cool och snygg att typ alla pojkar och flickor är kära i honom. Han sminkar sig och klär sig som han vill. Alla tjejer vill hångla med honom och han låter dem göra det men efteråt uttrycker han hur uttråkad han är. Det enda han vill göra är att skådespela i Wills och Lees film. Till sist är alla med i filmen och när Lee kommer tillbaka är han svartsjuk.

Otroligt söt och rolig. Kan inte säga så mycket mer. Jo, förresten – den har några riktigt snygga animerade sekvenser och 80-talsmusiken är bra. Väldigt oheteronormativ och den ursäktar aldrig sitt fokus på pojkarnas vänskap. En positiv film för hela familjen.

/Johnny

imdb favico

Nowhere Boy (2009)


Nowhere Boy, 2009, Storbritannien/Kanada

Regi: Sam Taylor Wood
Manus: Matt Greenhalgh (efter John Lennons halvsyster Julia Bairds memoarer)

Nowhere Boy handlar om John Lennons ungdom – om hur han (spelad av Aaron Johnson) växer upp hos sin moster men en dag hittar sin riktiga mamma. Det blir ett udda familjedrama, nästan incestromantiskt. Det dröjde nämligen länge innan jag fattade att kvinnan som John började umgås med var hans mamma. Hon var så flirtig och det var så skumt och hemlighetsfullt att jag trodde att hon var en kusin och att de låg med varandra. Regissören lyckas nämligen få alla att verka helt kära. Även mostern och mamman verkar nästan ha något på gång. Så när Paul McCartney (Thomas Sangster) kliver in i rutan blir det lååååånga kärleksfulla blickar och hela två scener där de sitter på John’s rum och Paul lär honom spela gitarr. Den andra gången det sker sitter Paul en bit bort och kollar på en blyg John och när han spelat klart ser de på varandra en lång stund och sen ser man Johns hand stänga av skivspelaren [and cut scene!]. Vad försökte de säga med det? Den bästa scenen är när John kommer ut från toaletten (the john, höhö) och Paul ställer sig nära honom (ansikte mot ansikte i profil), kollar honom i ögonen och säger något vänskapligt, står kvar, ger honom den klassiska ögon-mun-ögon-jag-vill-kyssa-dig-blicken och vänder sen om och går. Dreamy steamy!

Aaron Johnson och Thomas Sangster utanför toaletten

En annan queer grej är när en killkompis till John säger att han skulle vilja ha egna bröst (”not in the weird way, though”). Själva filmen är helt okej, snyggt filmad, rätt bra story…bra skådespel – det finns egentligen ingenting att klaga på men ändå känns slutprodukten rätt ljummen för mig. Det här är en film som gott och väl kunde ha varit 20 minuter längre.

/Johnny

imdb favico

Le Roi Danse (2000)


Le Roi Danse (Internationell titel: The King is Dancing), 2000, Frankrike/Tyskland/Belgien

Regi: Gérard Corbiau
Manus: Ève de Castro, Andrée Corbiau

Det är 1653. Den unge hovkompositören Jean-Baptiste Lully (Boris Terral) blir kär i den dansande tonårskungen Louis XIV (Emil Tarding). 1661 är kungen 22 år (nu porträtterad av Benoît Magimel) och redo att ta över tronen. När kungen gifter sig gör Lully det också: med en kvinna som han inte bryr sig om. Kvinnans beundrare försöker övertala henne att lämna Lully: ”Han ligger med pojkar och besöker horor!” Ja, det gör han sannerligen. Han låtsasgifter sig med pjäsförfattaren Molière (Tchéky Karyo) och blir varnad när han är för kärvänlig med en transkvinna. Man får även se honom hångla (och sen underförstått ha sex) med en blond kille på en ”sexklubb” men kompositörens kärlek är alltid tillägnad kungen och dennes dans. När kungen ligger med en kvinna så blir Lully helt galet svartsjuk och rider runt och slår med sitt svärd i luften. ”Utan honom är jag ingenting! Han är meningen med mitt liv” säger han. En dag när Louis är döende kommer Lully och spelar utanför hans dörr i ett dygn. Louis överlever mirakulöst men trots detta får man knappt se kungen uttrycka sin kärlek för Lully.

I början av filmen förväntade jag mig att det så småningom skulle växa fram en romans men det tycks vara en enkelriktad kärlek som sträcker sig över årtionden och det blir en riktig grekisk tragedi. Filmen är estetiskt vacker men väldigt opersonlig och de stressade framåthoppen i tid gör mig förvirrad. Det är som att de kapat alldeles för många scener som känns relevanta för storyn och detta förstör mycket. Men… på plussidan har vi en väldigt snygg, maktgalen och bisexuell kompositör som får vara huvudrollen i en pampig, fransk musikfilm. Mitt slutbetyg stannar på en stadig trea.

/Johnny

imdb favico

Sherlock Holmes (2009)


Sherlock Holmes, 2009, USA

Regi: Guy Richie
Manus: Anthony Peckham, Michael Robert Johnson m.fl. (efter Conan Doyles karaktärer)

Privatdetektiven Sherlock Holmes (Robert Downey Jr.) och hans kära, mustaschklädde Watson (Jude Law) har precis löst sitt sista fall tillsammans. Watson ska gifta sig och Holmes är otroligt svartsjuk – han hymlar inte med hur lite han tycker om idén att de ska flytta isär och han går motvilligt med på att träffa den lyckligt lottade kvinnan på en middag för tre. Han tar tillfället i akt att försöka sabba deras relation men det lyckas inte. Men då dyker det upp en ny chans för Holmes att få Watson att stanna: ett gammalt fall som öppnas på nytt.

Guy Richie har verkligen bakat in flera deciliter homerotik i den här steampunk-osande actionversionen av deckarhjälten. Det är mycket mer än en ”bromance” mellan de två männen. Sherlock har inget riktigt heterosexuellt kärleksintresse i den här filmen och hans gamla ex är mer ett verktyg i sökandet efter svaret på mordgåtan. Filmen är snygg, överraskande och rolig och jag längtar efter en uppföljare.

/Johnny

Tillägg:
Jude Law ang ”bromancen” i filmen:

Interviewer: You had a bit of a bromance going on there.
Jude Law:
What is this new term everyone’s using? It’s a horrible term. What about just a romance?
Interviewer:
No, it’s not the same. Because then you’d have to star in a romantic comedy together or something.
Jude Law:
We just have. Have you not seen it?

/Hallor

imdb favico

Little Ashes (2008)


Little Ashes, 2008, Storbritannien/Spanien

Regi: Paul Morrison
Manus: Philippa Goslett (förhoppningsvis baserad på någon gnutta sanning?)

I den här filmen får vi se Salvador Dalí från en annan sida. Den unge konstnären spelas av Robert Pattinson och han framställs som ett svin med hybris som inte kan erkänna sin bisexualitet för sig själv eller någon annan. Han inleder i alla fall ett dysfunktionellt förhållande med författaren Federico García Lorca (Javier Beltrán) som är så dysfunktionellt att Dalí får panikattack varje gång det närmar sig sex. Sen blir han (troligtvis på grund av självhat) bara rent utsagt otrevlig mot sin stackars partner.  Och mitt medlidande för Lorca gick ganska fort över i känslan att han förtjänar olyckan för att han är en sån patetisk karaktär.

Slutprodukten är en långdragen och tragisk film där britter och spanjorer låtsaspratar spanska genom att prata engelska med spansk brytning – jag förstod bara en fjärdedel av replikerna och producenterna tyckte visst inte att undertexter på DVD:n var värt pengarna. Det var visst inte heller värt pengarna att anställa någon som betaläste manuset. Budgeten var pinsamt låg för att handla om en sån stor konstnär. Ärligt talat kommer jag inte ens ihåg vad den handlade om nu. De få gayscener som fanns var dock vackra och romantiska och det gjorde det värt allt lidande. Nej, nu överdriver jag. De var i alla fall som plåster på såren.

Okej, risken finns att jag är lite väl hårt dömande mot den här filmen. Jag kanske borde se den igen. För övrigt så har jag läst lite på internet nu och det kan har varit så att Salvador var asexuell.

/Johnny

imdb favico

I Love You Phillip Morris (2009)


I Love You Phillip Morris,  2009, USA/Frankrike

Regi och manus: Glenn Ficarra & John Requa

Efter att den hängivet heterosexuella familjemannen Steven Russell (Jim Carrey) är med i en bilolycka i slutet av 70-talet, bestämmer han sig för att komma ut. ”I’m a homo”, säger han samtidigt som han blödandes bärs in till en ambulans. ”Sir, please try not to talk”, sager ambulansvårdarna. Steven svarar att ingen någonsin ska hindra honom från att göra vad han vill igen. ”I’M A FAAAAAAG!” skriker han inifrån ambulansen. Steven skiljer sig och flyttar från Texas till San Fransisco, där han skaffar en het pojkvän vid namn Jimmy och det ultimata glammiga gaylivet. Lyckan är gjord. Kruxet är att det enda sättet för Steven att finansiera regelbundna pedikyrer och Jimmys guldklockor på, är genom att bli kreditkortsbedragare istället.

Till sist hamnar han i fängelse. Där träffar han sitt livs kärlek, Phillip Morris (Ewan McGregor). Genom sitt manipulativa geni lyckas Steven få sig själv förflyttad till Phillips fängelsecell, och senare få bade sig själv och Phillip utsläppta ur fängelset i förtid genom att låtsas vara både advokat och domare. Det enda kruxet nu är hur Steven ska ha råd med Phillips guldklockor?

”I Love You Phillip Morris” utspelar sig till större delen i fängelset. Den handlar om en av USA:s största bedragare någonsin. Huvudpersonen är en sociopat och berättelsen föreslår en koppling mellan att vara garderobtryckare större delen av sitt liv och att utveckla en faibless för att ljuga i allmänhet. Men främst av allt är ”I Love You Phillip Morris” väldigt rolig och romantisk. Historiens mörkhet kontrasteras av det glada hawaii-inspirerade soundtracket och den ständigt skinande kaliforniska solen. Tonen är okrystat komisk.  Och ingenstans känns homosexualiteten kompromissad eller sensationaliserad. Steven och Phillips kärlek och sexualitet är obesvärat fysisk på ett sätt som i filmer annars bara brukar vara förbehållet straighta. Carreys och McGregors kemi är otvivelaktig.

Detta är utan tvekan 2009:s bästa film. Att en gayfilm har två stora stjärnor i huvudrollen och en fet budget är otroligt betydelsefullt, och för att utvecklingen ska fortsätta i denna positiva riktning måste ni läsare se denna film. Stöd revolutionen!

/Miriam

imdb favico

Dream Boy (2008)


Dreamboy,  2008, USA

Regi och manus: James Bolton (efter en roman av Jim Grimsley)

Nathan (Stephan Bender) flyttar med sina föräldrar till en liten lanthåla i södra USA. Där förälskar han sig snabbt med grannpojken Roy (Maximillian Roeg), som förutom att gå i skolan som Nathan börjar i, också kör skolbussen dit. De hjälper varandra med läxor och … ja, blir älskare. Någon hade jämfört den här filmen med Brokeback Mountain och jag förstår vad de menar: gay, flanellskjortor, lägereldar och lite random gitarrplink som filmmusik – och det finns mörka hemligheter och hemskheter så det räcker.

I början är kemin mellan killarna inte så trovärdig. De ler aldrig mot varandra när de har sex, men första gången de håller varandras händer är så adorabel att jag förlåter dem. Allt eftersom filmen går blir de också mer naturliga mot varandra och det finns gott om vackra kärleksscener, men slutet var helt WOT?! Jag vill inte ge några spoilers om vad som hände men det kändes så billigt. Alldeles för snabba scenbyten och jag hängde inte med alls. Nåväl, den här filmen är i mycket högre klass än de flesta amerikanska independentfilmer med gaytema.

/Johnny

imdb favico

Cabaret (1972)


cabaretCabaret, 1972, USA

Regi: Bob Fosse
Manus: Jay Presson Allen

När det kommer till vem som har skrivit den här filmen blir det lite krångligt. Från vad jag tagit reda på är filmen inspirerad av en musikal komponerad av låtskrivarparet Kander och Ebb – och de hade i sin tur baserat sin musikal på en pjäs av John Van Druten, som i sin tur var inspirerad av en bok av Christopher Isherwood. Någonstans har jag också läst att någon Joe Masteroff skrev en pjäs som är inblandad också, men detaljerna skiter jag i. Nu har ni fått era namedroppings.

Storyn är i alla fall att den amerikanska engelskaläraren Brian Roberts (Michael York) kommer till Berlin för att tjäna pengar på språklektioner och samtidigt lära sig lite tyska. Det är 1931 och nazismen växer diskret fram bakom hörnet, men på klubben Cabaret är det frisläppt. Där framträder den karismatiska Sally Bowles (gayikonen Liza Minelli) med sina dans- och sångnummer och när när hon märker att Brian är hennes nya hyresgäst bestämmer hon sig för att förföra honom. Han visar sig dock vara homosexuell, men Sally bestämmer sig för att han bara har haft dålig erfarenhet med kvinnor och fortsätter sina metoder. När hon väl fått honom på kroken träffar hon en mycket rikare man (Helmut Griem) som bjuder in dem båda till lyxliv på landet. Det blir nu osäkert vem som förför vem och ett slags ambivalent polyförhållande växer fram.

Gaydelen i den här filmen känns avslappnad för att vara 1972. Gamla Berlin var känt för att vara öppensinnat och homovänligt och trots att det är en amerikansk film från homofoba 70-talet så känns det som att filmen skulle kunnat vara gjord idag. Jag skulle i och för sig inte haft något emot lite mer passionerad man-on-man action, och det skulle inte heller ska skadat med några fler musikalnummer.

/Johnny

imdb favico

Elizabeth (1998)


elizabethElizabeth, 1998, Storbritannien

Regi: Shekar Kapur
Manus: Michael Hirst

Det här är filmen hur Elizabeth I (Cate Blanchett)  kom till makten i England och vilket extremt (och livshotande!) motstånd hon mötte – inte för att hon var kvinna, utan för att hon var protestant och inte katolik.

I vilket fall som helst så är queerinnehållet att hon råkar komma på en av hennes franska friare (Vincent Cassel) med att ha sexlekar, utklädd till drottning. Elizabeth ler mest och säger att ”mina känslor för dig har inte förändrats, men jag måste tänka på folkets bästa”. Prinsen/prinsessan försvarar sig med att säga något liknande ”du får ju bära klänning så varför får inte jag?” vilket är väldigt queert och bra. Den här franska kungligheten verkar för övrigt bisexuell – och i hens sovrum så försiggick det orgier deluxe. Elizabeth själv är dock kär i en man – men eftersom hon inte vill gifta sig och skaffa barn (och i en scen klipper av allt hår bara för att sedan ta på en peruk över det i någon slags symbolism) är hon ändå rätt queer. Miniqueer.

/Johnny

imdbfavico

Blecktrumman (1979)


blecktrummanDie Blechtrommel, 1979, Västtyskland/Polen/Frankrike/Jugoslavien

Regi: Volker Schlöndorff
Manus: Jean-Claude Carrière (efter Günter Grass roman)

Vid tre års ålder bestämmer sig Oskar (David Bennent) för att sluta växa och får sin önskan besvarad genom en olycka. Hans favoritleksak är en liten blecktrumma som han ivrigt går och slår på genom hela livet – och får han inte som han vill så skriker han så att glas spricker.

Det är en mycket fascinerande och fantasifull historia om gränsen mellan barndom och vuxenliv och hela tiden i bakgrunden pågår andra världskriget som om det vore vilken vardag som helst. Men det är förstås ett problem för Oskar eftersom han bor i den omstridda tysk-polska staden Danzig (Gdańsk) och hans familj består av tre separata folkslag. Nu kommer den queera delen in: I en scen tidigt i filmen får man se Jan Bronski (Daniel Olbrychski) och Alfred Matzerath (Mario Adorf) stå och prata flirtigt med varandra. Alfred säger ”Vi kasjuber, polacker och tyskar måste hålla ihop” och sen kommer Oskars mamma Agnes (Angela Winkler) och tar dem båda i handen och de vandrar bort tillsammans medan Oskars barnsliga berättarröst säger ”Dessa båda olika, men i fråga om mamma samstämmiga herrar, fattade tycka för varandra och i denna treenighet satte de mig, Oskar, till världen.” Jan är Agnes kusin och detta tabu är en del i att hon gifte sig med den tyska Alfred, men det är ingen rivalitet mellan de två männen som det vanligtvis brukar vara i poly-konstellationer på film – det är snarare så att det är Alfred och Agnes som bråkar med varandra och kusinen Jan försöker få dem att hålla sams. En söt scen är när Jan äter från en sked som Alfred håller i, vilket visar på att de inte bara har ett socialpolitisk överenskommelse utan, som sagt, också  ”tycke för varanda”.  En annan queer parantes är att det nämns att en karaktär som heter Greff (Heinz Bennent) ”tycker om ungdomen; tycker om pojkar bättre än flickor.” Detta är inget man får se utan det är bara ett konstaterande.

/Johnny

imdbfavico

Torchwood (2006-)


Torchwood, 2006, Storbritannien

Skapare: Russell T. Davies

Torchwood är en spin-off på den kultiga brittiska sci-fi-serien Doctor Who. Den omnisexuelle antihjälten Jack Harkness (John Barrowman) visade sig vara så populär att han fick sin helt egna serie.

Torchwood är lite så som man önskar att alla TV-serier vore. Och då syftar jag inte främst på de ofta tvivelaktiga specialeffekterna, det ibland svaga manuset, de omotiverade scenerna där Jack står på diverse höga byggnader eller de storslagna panoreringarna över Cardiffs nattliv (även om det är sådant som jag faktiskt personligen uppskattar). Nej den stora anledningen till att jag tycker Torchwood är så himla bra är att det inte är en gayserie, utan helt enkelt en serie med väldigt mycket queera inslag. Serier som bara riktar sig till en gaypublik når oftast bara en gaypublik, vilket kanske inte är så konstigt, men det som de åstadkommer med Torchwood tycker jag är ännu bättre: Det pågår en väldig massa sex, men det är för det mesta skitsamma om det är mellan olikkönade eller samkönade, och det gör att man kommer ifrån det ”vi och dem”-tänkande som ofta uppstår i mer renodlade gayserier.

Grundstoryn är att Torchwood är en organisation som grundades av Queen Victoria på 1800-talet, med syftet att försvara jorden mot utomjordiska hot. Jack är från framtiden – en framtid där människorasen har spritt sig så brett över galaxerna att varken kön, art eller antal ben längre spelar någon större roll. Trots att serien utspelar sig i nutid så verkar mycket av Jacks attityd ang sexualitet smitta av sig på resten av teamet, det råder ofta total relationsanarki. Och även om vissa av relationerna endast handlar om sex, så händer det att de utvecklas till något djupare. Mitt favoritavsnitt är Kiss Kiss Bang Bang från säsong två, där Jack får besök från sitt förflutna i form av den svartsjuke ex-partnern John Hart (James Marsters).

Jack/John

Serien har hittills kommit i tre säsonger. En fjärde säsong verkar vara på väg.

/Hallor