homoerotisk manlig vänskap

My Life in Film (2004)


Brittisk miniserie (well, sex avsnitt) från 2004. Bästa kompisarna Art (Kris Marshall) och Jones (Andrew Scott) jobbar på en gammaldags biograf, och Art är besatt av film och försöker hela tiden skriva filmmanus. Han ser sitt liv som om det vore filmer. Alla tycker att han är helt galen förutom just Jones, som dessutom bor ihop med honom. Varje avsnitt är utformat för att efterlikna en känd film: Rear Window, The Shining, Top Gun, Shallow Grave, Eight and a Half, Butch Cassidy and the Sundance Kid.

Art tycker att han och Jones hör ihop, att de måste göra allt tillsammans. Och det är precis vad det gör. Förutom när det gäller en grej: Jones skaffar flickvän, Beth (Alice Lowe). Art ogillar henne och påstår att han är allergisk, och försöker motverka henne hela serien igenom. Det är rätt svårt att förstå varför Jones är tillsammans med henne. Uppenbarligen ska de vara kära, men det är ingenting man direkt märker i skådespeleriet. Jones verkar betydligt mer intresserad av Art, vilket märks i både hans kroppsspråk och på sättet han ser på honom.

Väldigt väldigt rolig serie, ibland pinsam, ibland rätt läskig, och väldigt mycket blickar fulla av längtan. Och topless-pingis.

/Hallor

Holmes/Watson – reflektion och sammanfattning

Jag har som ni har märkt gått igenom en väldig massa av Sherlock Holmes-material de senaste veckorna. De hundra år gamla böckerna håller fortfarande måttet, och de otaliga filmatiseringarna och tv-versionerna utgör en ändlös källa för slashfantaster som mig själv.

Mannen bakom Sherlock Holmes, Sir Arthur Conan Doyle, var inte bara författare utan var i grunden läkare. Inspirationen till Holmes hämtade han från en de lärare han hade när han själv läste till doktor. Jag tror inte att han kan ha anat vilket märke han skulle lämna i historien, både när det gäller hur deckargenren utvecklats, men även när det gäller slash. Jag har ärligt talat sällan stött på en pairing som är så uppenbar och canon. Det hela började 1887 med A Study in Scarlet, och blev en relation som sträcker sig över 4 romaner, 56 noveller och 40 år – för att inte tala om de otaliga dramatiseringarna!

I början förundrades jag över att så många filmatiseringar var så homoerotiska, och kände att jag behövde undersöka saken noggrannare. Efter att ha läst en mängd av Conan Doyles berättelser kan jag säga att få av filmatiseringarna faktiskt ens kommer i närheten av hur slashigt originalmaterialet är. För att kunna ge er en bild så har jag sammanställt intressanta stycken i detta google-dokument. Visst är det mycket som är tolkningsbart, men mycket känns ganska uppenbart:

“It may be remembered that after my marriage, and my subsequent start in private practice, the very intimate relations which had existed between Holmes and myself became to some extent modified.”

– – – – –

“Sherlock Holmes was standing smiling at me across my study table. I rose to my feet, stared at him for some seconds in utter amazement, and then it appears that I must have fainted for the first and the last time in my life. Certainly a gray mist swirled before my eyes, and when it cleared I found my collar-ends undone and the tingling after-taste of brandy upon my lips. Holmes was bending over my chair, his flask in his hand.”

När det gäller många av styckena är jag ibland osäker på om det bara är pga det föråldrade språket eller om Conan Doyle faktiskt menade det som man kan läsa mellan raderna. Det fick mig att vilja göra viss research på Conan Doyles syn på homosexualitet, och det jag hittade gjorde mig glad. Han hade en för sin tid väldigt liberal syn på homosexualitet, och var till exempel god vän med Oscar Wilde. Det får mig att tro att Conan Doyle kanske skrev dem så med flit, så att de som visste vad man skulle leta efter skulle kunna se det, medan den breda massan av läsare skulle missa det. Det är ur Watsons ögon vi får se Holmes och hans eskapader, och Watson beskriver Holmes med en sån värme och kärlek att jag har svårt att tro något annat. Samtidigt gör det det hela väldigt intressant, när det både i böcker och tv gång på gång påpekas hur känslokall Holmes är, och hans oförmåga för kärlek. Det är svårt att avgöra om det bara är att Holmes helt enkelt är sån, känslokall, eller om han har känslor men inte visar dem. Det är i alla fall klart att han ogillar känslor och tycker att de bara försvårar. Så frågan är om han kan ha någon slags känslor för Watson. För mig är svaret enkelt: ja. Holmes ogillar människor, han har inga vänner, och tycker inte om sällskap. Förutom Watson. Holmes må kunna dölja sina känslor, men det är uppenbart att han måste gilla Watson. Case closed.

Jag har de senaste veckorna sett inte mindre än femton olika version av Sherlock Holmes, varav fyra har varit serier och resten filmer eller tv-filmer. Det mönster jag har kunnat se är att troligheten att det ska förekomma homoerotisk stämning (eller mer) är störst när det varit tolkningar av Conan Doyles originalberättelser, och är minst i helt nyskrivna äventyr.

Sherlock Holmes som jag inte recenserat och inte rekommenderar ur en gaysynpunkt:

  • Arthur Conan Doyle’s Sherlock Holmes (2010)
  • Sherlock Holmes: Case of Evil (2002)
  • Young Sherlock Holmes (1985)
  • The Case of the Whitechapel Vampire (2002)
  • The Seven-Per-Cent Solution (1976)
  • The Hound of the Baskervilles (1968) (plus alla andra med Peter Cushing)

Av de filmer och serier som jag sett och recenserat har dessa varit mina favoriter:

Cumberbatch

Jag hoppas att ni har gillat Sherlockhysterin lika mycket som jag gjort. Jag lovar att hålla er uppdaterade på ev framtida material (och såklart om jag typ hittar en bortglömd juvel från 1957 eller något sånt). För att läsa alla recensioner och inlägg i serien så är det bara att klicka här. Jag kan verkligen verkligen verkligen rekommendera BBCs Sherlockserie från i år, om inte annat för att Benedict Cumberbatch skulle kunna vara Colin Morgans (Merlin) äldre bror och har en röst som en puma instängd i en cello. Over and out.

/Hallor

Mer läsning: artikel/blogginlägg ang Sherlocks läggning, Conan Doyles försvarande av en homosexuell man, fans diskussion ang Sherlocks läggning (framförallt BBCs version), fanblogg med mycket fina bilder från BBCs Sherlock, köp serien från 1984, filmen, nya serien.

The Adventures of Sherlock Holmes and Doctor Watson (1979-1986)


Приключения Шерлокa Холмсa и Докторa Ватсонa (Priklyucheniya Sherloka Kholmsa i doktora Vatsona), 1979-1986, Ryssland

Regi: Igor Maslennikov
Manus: Varierar, efter Arthur Conan Doyles böcker

Av någon anledning ville Sovjet ha sin egen version av Sherlock Holmes, antagligen för att inte behöva importera kapitalistiskt skräp från väst. Serien är relativt trogen Conan Doyles böcker, även om man ibland blir förvirrad då de bakat ihop flera fall i samma avsnitt. Tempot är inte jättehögt, och det är ofta så dåligt ljussatt att det är svårt att se vad som händer.

Vissa spoilers följer, om man inte känner till vad som händer i The Final Case och The Empty House.

Hela serien är otroligt charmig och söt, och mitt hjärta sväller med varje scen. De ryska Holmes (Vasili Livanov) och Watson (Vitali Solomin) måste nog vara de som har mest kroppskontakt av alla de jag sett hittills, och Watson står ofta och bara iakttar Holmes med ett leende på läpparna. Vid ett tillfälle då Watson får reda på att Holmes inte varit helt ärlig mot honom, och dessutom flörtat med en kvinna(!), blir han upprörd och stänger in sig på sitt rum. En annan gång har Watson fått i uppdrag att föra anteckningar, men när de byter kameravinkel för att visa hans anteckningsbok är den full av skisser på pipor och Holmes ansikte. Watson gråter länge och bittert när han tror att han har förlorat Holmes för alltid. Han gråter även, av glädje, när Holmes återvänder. ”I’ve missed you terribly,” säger han, och kramar honom. Holmes gråter han med.

Rekommenderade avsnitt: Deadly Fight, Hunt for the Tiger (motsvarar The Final Case och The Empty House)

Wonder Boys (2000)


Wonder Boys, 2000, USA

Regi: Curtis Hanson
Manus: Michael Chabon, Steves Kloves

Den åldrande författaren och litteraturläraren Grady Tripp (Michael Douglas) försöker skriva uppföljaren till sin 7 år gamla succéroman. Det är trassligt med en fru som lämnar honom, en älskarinna (Frances McDormand) som är gravid, etc. Som inneboende har han sin elev Hannah Green (Katie Holmes). Tripps redaktör Terry Crabtree (Robert Downey Jr) dyker upp med en vacker transperson vid sin sida, mest för att krascha fester och kolla hur det går med Tripps bok. Samma kväll hindrar Tripp en annan av sina elever, James Leer (Tobey Maguire), från att göra något väldigt dumt med en pistol i en mörk trädgård. Crabtree fattar omedelbart tycke för James.

Det är en väldigt söt film om människor och relationer, straighta som gay, unga som gamla. Bara att Iron Man och Spider Man hamnar i säng räcker nästan i sig för att göra filmen sevärd.

/Hallor

En Studie i Skräck (1979)


Murder by Decree, 1979, Storbritannien

Regi: Bob Clark
Manus: John Hopkins, Elwyn Jones, John Lloyd

I den här filmen har man låtit Sherlock Holmes (Christopher Plummer) delta i jakten på den hemske Jack the Ripper. Och som vi vet vid det här laget så innebär seriemördare = inte originalstory från Conan Doyle. Det är inte så mycket jag egentligen kan säga om handlingen, det är en seg sörja av hemliga sällskap, medium, intuition, män med makt och kvinnor utan. Och ganska mycket omotiverad slowmotion. Jag var nära att somna framåt slutet.

Holmes åstadkommer egentligen inte så mycket, det känns inte som det i alla fall, för inte deducerar han mycket. Nej, det som Holmes är bäst på i den här filmen är att hela tiden berömma Watson (James Mason), och säga ”my dear fellow” i ca varannan mening, samtidigt som han ser superkär ut. Hans blickar är så kärleksfulla att jag hela tiden förväntar mig hångel, eller i alla fall handhållning. Dessvärre blir det inget av den varan, men däremot en konstig scen där Holmes mosar en ärta på Watsons talrik och Watson blir upprörd.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag önskar nog egentligen bara att det fanns en nedklippt version av filmen med bara Holmes/Watson så att man slapp allt gegg däremellan.

/Hallor

Doctor Who (2005)


Doctor Who, 2005-pågående, Storbritannien

Regi: varierar
Manus: varierar. Russel T. Davies, Steven Moffat, Mark Gatiss, Chris Chibnall, Terry Nation mfl

The Doctor är en 900 år gammal Time Lord som reser runt i tid och rum i sitt skepp the TARDIS tillsammans med en eller flera ”companions”. De träffar på aliens, historiska personer från jorden, och är med om alla möjliga äventyr. En av grejerna med Time Lords är att de i princip är odödliga. När en av deras kroppar har nått slutet på sin livslängd, så regenererar de till en ny. Det finns bara ett visst antal gånger de kan regenerera, och de kan också välja att inte göra det och att helt enkelt dö. Sen 2005 har The Doctor spelats av Christopher Eccleston, David Tennant, och nu senast Matt Smith.

Doctor/Jack

The Doctor är asexuell, men i nästan alla fallen så är hans companions unga tjejer som blir kära i honom. Men med tanke på att det är Russel T. Davies som är upphovsman till serien så vore det konstigt om det inte förekom queert eller slashigt innehåll. I säsong 1 reser han runt med Rose Tyler (Billie Piper), och under en tur till London under andra världskriget så träffar de på Jack Harkness (John Barrowman), en lurendrejare från 5000-talet. Efter lite turer så ställer han sig på Rose och Doctors sida, och blir en companion för resten av säsongen. Jack är omnisexuell (Doctor förklarar för Rose att i framtiden så är alla människor det) och det uppstår nån slags härlig polyrelation mellan de tre.

I säsong 3 får vi även göra bekantskap med Doctors gamla BFF/ärkefiende/pojkvän The Master (John Simm). The Doctor har länge trott att han varit den allra sista Time Lorden vid liv, och vid återseendet med The Master säger han ”Maybe I’ve been wandering for too long, now I’ve got someone to care for”. Kort därefter dör Master i Doctors armar, och Doctor gråter och kramar honom som om han förlorat en älskare.

Dessutom förekommer det ofta queera karaktärer inslängda med jämna mellanrum. Universum är stort, och konstigt vore det ju om alla var straighta.

Serien har kommit i fem säsonger hittills, och den sjätte lär börja kring påsk nästa år. Serien är en reboot på en serie med samma namn som gick 1963-1989. Det är inte en remake, utan den nya serien tar upp tråden som den gamla lämnade. Man behöver inte ha sett gamla Who för att se nya.

2006 fick Jack Harkness sin egen spinoff, Torchwood, proppfull med slashy goodness.

/Hallor

Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking (2004)


Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking, 2004, Storbritannien

Regi: Simon Cellan Jones
Manus: Allan Cubitt

Som det så ofta verkar vara i nyskrivna Sherlockäventyr där man inte utgått från ett av de klassiska äventyren, så handlar det om en seriemördare. Dagen twist: sko-/fotfetisch. Watson (Ian Hart, igen) letar upp Holmes (Rupert Everett, som spelat gay flera gånger innan) som har sjunkit ner i ett opiumberoende och ber honom om hjälp med att lösa fallet samtidigt som han både är orolig för Holmes och misstycker när det gäller hans vanor. Holmes tycker han är jobbig. Till slut tar sig Holmes an fallet, och historien kan börja.

Jag vet knappt var jag ska börja med den här filmen! Visserligen är den fylld av fel och konstigheter, men den homoerotiska laddningen är konstant och så påtaglig att jag inte vet vad jag ska göra mig med själv. Holmes är grinig och svår och hela hans uppsyn får honom att kännas som om han vore bror till Edward Cullen. Jag förväntar mig nästan att han ska glittra. Han är ett komplett as mot allt och alla, men Watson står ut med honom, ja till och med tycker om hans sällskap och det glittrar i hans ögon när de ser på varandra. Watson ska förvisso gifta sig men det verkar inte som att Holmes har så mycket emot det, vilket kan vara för att fästmön är en intelligent kvinna och i Holmes ögon intressant: hon är psykoanalytiker och första gången de träffas ger hon honom en bok om ”Psycopathia Sexualis” och säger att det är ovärderlig läsning för ”anybody with an interest in sexual derangement”. Jag kan fortsätta, men det skulle det inte bli något av filmen kvar! Allt jag säger är att slutscenen är underbar.

/Hallor

Tron (1982)


Tron, 1982, USA/Taiwan

Regi: Steven Lisberger
Manus: Steven Lisberger & Bonnie MacBird

Det onda storföretaget ENCOM har snott f.d. anställda programmeraren Kevin Flynns (Jeff Bridges) spelidéer. För att få tillbaka kontrollen över sitt älsklingsspel hackar sig Flynn in i en surrealistisk datorvärld där program och kommandon är spelade av människor. Han får hjälp av Tron – eller egentligen Alan Bradley (Bruce Boxleitner), en annan anställd på ENCOM – och tillsammans med två andra självlysande figurer försöker de bekämpa Master Control-programmet.

När jag såg att det var Disney som låg bakom Tron blev jag skeptisk, men jag hade så fel i mina fördomar. Det här är den snyggaste film jag sett – varenda bildruta är som ett futuristiskt art nouveau-konstverk och homoerotiken riktigt penetrerar mina ögon. Den mest homoerotiska scenen är när Ram (Dan Shor) ropar att Clu (som är Flynns namn i datorvärlden) ska komma och Clu kommer och lutar sig över honom och håller hans hand. ”My user!” utropar Ram med orgasmisk röst och hans ögon lyser och de ler mot varandra och som de filmar och visar deras intensiva ansiktsuttryck är det som en metaforisk sexscen.

Redan i första scenen med Ram var han flirtig mot en man – hela kroppsspråket bara skrek förförelse. Clu/Flynn och Tron/Alan är också superfysiska och kollar helt förälskat på varandra. Att de båda kysser samma kvinna spelar ingen roll för hon är ingen konkurrent – de lever snarare ett slags trekantsförhållande utan svartsjuka.

Happy Threesome: Yori, Clu och Tron.

Wow, jag är fortfarande helt berörd, upphetsad och inspirerad. Det kommer en uppföljare med samma skådespelare senare i år. Jag har blandade förväntningar.

/Johnny

imdb favico

Bunny and the Bull (2009)


Bunny and the Bull, 2009, Storbritannien

Manus & regi: Paul King

Filmen handlar om vännerna Stephen Turnbull (Edward Hogg) och Bunny (Simon Farnaby). Stephen har inte kunnat gå utanför ytterdörren på ett år, och alla hans dagar består av en väldigt strikt rutin. Han duschar i 27 minuter, borstar tänderna i fyra, gurglar i åtta, och använder tandtråd i sju. Sen arkiverar han tandtråden och noterar PH-värdet på sin urin. Han äter alltid precis samma sak till lunch. Men en dag så gör ett råttangrepp att han inte kan äta den frystorkade vegetariska lasagnen han har ett lager av, och han tvingas bryta sin rutin och möta sina demoner. Han föröker gå utanför dörren. Han klarar det inte, och kastas sen in i en värld av flashbacks från en roadtripp han gjorde med Bunny ett år tidigare, och det är uppenbart att han har minnen att bearbeta för att kunna komma vidare.

Bunny är uppenbarligen väldigt intresserad av Stephen, under de första fem minuterna man ser de två ihop så hinner Bunny säga ”You’re gorgeous!” till Stephen minst tre gånger. Under roadtrippens gång så nakenkramas han och invaderar sin väns säng (även då naken), med orden ”What’s wrong with the world when two buddies can’t have a cuddle without tongues wagging, people talking?”. När Stephen berättar för Bunny att han blivit kär tolkar han det med en gång som att det är honom han är intresserad av, och låtsas som att han inte känner likadant (”I’ll do snogsies for the wank-bank but I gotta draw the line at penetration”). Förvisso ligger Bunny med varenda kvinna han träffar, men det känns snarare som att han överkompenserar för den personen han aldrig kommer att få. Värt att tillägga är att Bunny är ett riktigt as som alltid har en förmåga att förstöra för Stephen, och man vill gärna strypa honom.

Det är en väldigt vacker film, alla miljöer i Stephens flashbacks är uppbyggda av saker i hans hem. Ett tåg är gjort av hans badrum, Polen består av tidningspapper, en restaurang av kartong. På det hela taget försöker filmen vara en slags kombination av Amélie och Science of Sleep med humorinslag, men lyckas inte riktigt beröra så djupt som jag tror att de hade velat. För regi och manus står Paul King, som är mer känd som regissören från The Mighty Boosh. Och nog känns det booshigt. Inte minst för att han tagit in Julian Barratt och Noel Fielding i biroller.

/Hallor

Sherlock (2010)


Sherlock, 2010, Storbritannien

Regi: Paul McGuigan
Manus: Mark Gatiss och Steven Moffatt, baserat på böckerna av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes (Benedict Cumberbatch) är en asexuell asocial högfunktionell sociopat vars största fiende är tristess och som löser brott bara för att det är kul. John Watson (Martin Freeman) är en sjukpensionerad före-detta militärdoktor som just kommit tillbaka från Afghanistan och som slits mellan att sakna den spänningen och att bara vilja leva ett lugnt liv. En gemensam vän för dem samman och… skev musik uppstår.

Till skillnad från tidigare tolkningar så utspelar sig serien i nutid. Istället för telegram och calling cards så sms:as och bloggas det på längden och tvären. Men det är mer än så som har uppdaterats. Omvärldens syn på och tolerans av tex homosexualitet har ju som bekant förändrats en hel del sen sent 1800-tal, och om en man är helt ointresserad av kvinnor och bor tillsammans med en annan man så är ju den logiska slutsatsen att han antagligen inte är straight. Vilket är precis hur personer i Sherlock och Johns omgivning tolkar det. Och Sherlock och John själva, i princip:

John: You don’t have a girlfriend, then?
Sherlock:
Girlfriend? No, not really my area.
John:
Oh right then. [pause] Do you have a boyfriend? Which is fine, by the way –
Sherlock:
I know it’s fine.
John:
So you’ve got a boyfriend?
Sherlock:
No.
John Watson:
Right, okay. You’re unattached, just like me. Fine. Good.
Sherlock:
John, erm. I think you should know that I consider myself married to my work and while I am flattered by your interest I’m –
John:
No –
Sherlock:
– really not looking for anyone –
John:
No. I’m not asking – no. I was just saying. It’s all fine.
Sherlock:
Good. Thank you.

~tension

Det är inte bara homoerotiken som gör den här serien till en vinnare, den är helt otroligt välgjord! Manuset är på topp och det går många gånger så snabbt att jag nästan måste pausa för att låta hjärnan komma ikapp. Cumberbatchs Sherlock är ofta väldigt creepy, till och med mer än Jeremy Bretts tolkning, han visar vanligtvis väldigt lite känslor men kan vara väldigt manipulativ då han tex ofta spelar mer “normal” än vad han är bara för att få fram fler ledtrådar eller andra fördelar.

Manusförfattaren Mark Gatiss (bonusinfo: gay) har även en medelstor roll som [spoiler] Sherlocks bror Mycroft [/spoiler]. Lestrade, polisen från Scotland Yard som är den som kommer till Sherlock för hjälp allt som oftast spelas av Rupert Graves.

Säsong ett består av tre st 90-minutersavsnitt, säsong två kommer hösten 2011.

/Hallor

Uppdrag Chicago (1997-1999)


Due South, 1997-1999, Kanada

Skapare: Paul Haggis

Benton Fraser (Paul Gross) är en kanadensisk mountie som reser till Chicago för att utreda sin faders mord och av anledningar som jag inte kan gå närmare in på här, stannade han kvar och började sammarbeta med Chicago-polisen… eller något sånt.

Jag började kolla på Due South i desperation efter en ny slashig serie. Jag hade läst någonstans att Fraser/Ray var en populär pairing, så jag började kolla… och märkte inte av någon spänning alls mellan den artiga kanadensaren Fraser och hans hetlevrade polispartner Ray Vecchio (David Marciano). Jag såg några avsnitt för att ge dem en chans men tröttnade på deras ständigt osexiga bråk att jag gick in på Internet igen för dubbelkolla att jag inte fått fel serie. Nej, det hade jag inte – men jag hade fått fel Ray. I säsong 3 (1997) kommer det nämligen in en ny Ray – Stanley Ray Kowalski (Callum Keith Rennie) – som jobbar undercover som den första. Fraser uttrycker homoerotisk saknad för ex-Ray i första avsnittet men glömmer honom sedan för alltid och vänjer sig fantastiskt snabbt vid sin nya partner. Till och med hans döda pappa dyker upp säger att nya Ray är ”en bra man”, varpå Fraser bjuder ut en smickrad Ray på middag.

Fraser och the Ray håller händer

Nu följer mängder av spoilers:

I avsnitt två frågar Ray ”do you find me attractive?” och han vill bara veta vad Fraser tycker, trots att det finns andra (bl.a en kvinna) i närheten. Vafalls denna fråga, undrar Fraser och Ray blir irriterad och ber honom att svara ”som en kvinna”. Fraser säger att han kan göra det, att han har satt sig in i hur det är att vara kvinna förut*: ”Very much so, yes”, säger han sen med en helt seriös stämma, utan att göra till sig.
I avsnitt fyra tycker Fraser att Ray verkar pryd och Ray svarar: ”Me? I’ll try anything!”. Bicurious, eh? Det började väl men sen bir det ganska mycket tråkheteronormativt.

En rolig grej är att Fraser tycks vara ganska asexuell utåt. Han faller för cirka tre kvinnor under serien (otroligt forcerade romanser och en av gångerna [spoiler]visade det sig vara hans syrra[/spoiler] ) men alla kvinnor faller för honom. De spanar in honom (han är faktiskt jävligt snygg!) och visslar på honom och han verkar ointresserad, skrämd men oftast totalt aningslös. Heterosexualitet framstås som fånigt och humoristiskt. Hah! Däremot hanteras männens vänskap med största allvar. Så, då kommer vi till hans relation till Ray K: är den romantisk nog?
Jag skulle säga att det är den närmsta relationen han har med någon men att den inte lyser igenom alla avsnitt. Men med scener som Fraser-plåstrar-om-Ray och Ray-kollar-noga-när-Fraser-klär-av-sig och deras-läppar-möts-under-vatten-med-ursäkten-”buddy breathing” är det värt det. Och det allra sista avsnittet är superromantiskt och slutar med att paret rider bort i solnedgången med en vinthundsläde. Ja, det är så det slutar. Behöver jag säga mer? Ja, jag kan säga att det inte direkt är en kvalitetsserie, men läste du inte vad jag just skrev?! Ray. Fraser. Solnedgång. Frasers voice-over säger: ”We set off, Ray and I, on an adventure…”

/Johnny

imdb

fotnot och en söt bild

Sherlock Holmes (1984-1994)


Brett och Hardwicke som Holmes och Watson

Regi: Alan Grint, Paul Annett, John Bruce, David Carson m.fl
Manus: John Hawkesworth, baserat på böckerna av Arthur Conan Doyle

Sherlock Holmes (Jeremy Brett (bonusinfo: bisexuell)) är den eviga ungkarlen som bor ihop med sin “intimate friend” Watson (först David Burke, sen Edward Hardwicke) och löser mysterier på löpande band tack vare sitt gigantiska intellekt och förmåga att se detaljer som alla andra missar. Jag tror att de flesta känner till grunddragen.

Serien av tv-filmer från åttio- och nittiotalet är en så trogen tolkning av Arthur Conan Doyles böcker som man kan komma, och resultatet är en excentrisk Holmes med finurliga leenden, humörsvängningar, blickar från halvslutna ögon och plötsligt skratt. Dynamiken med hans Watson är finfin, och allt präglas av de där speciella homoerotiska undertonerna som ofta uppstår i lite äldre filmer och serier där man inte varit lika medveten om hur saker kan tolkas. Holmes är i det närmsta asexuell, och har egentligen inte heller vänner förutom just hans kära Watson. De är så finjusterade på varandras signaler att de inte ens behöver ord för att kommunicera alla gånger, det är mer som en dans av blickar och leenden. De känner varandra så väl att Holmes vet vad Watson tänker på bara genom att observera hans ansiktsdrag.

Brett och Burke

Jag fastnade för den här serien helt av en slump när jag råkade zappa till ett avsnitt när det gick på Kanal 9. Den kan ibland kännas lite långsam, särskilt när man är van vid mer fartfylld nutida tv, men Holmes /Watson är en nästan lika ikonisk pairing som Spock/Kirk, och jag föreslår att alla som vill bevittna ett stycke slash-historia ser minst ett par avsnitt.

Ett avsnitt som jag kan rekommendera är The Abbey Grange från säsong tre, The Return of Sherlock Holmes. Jag måste däremot säga att det mesta jag har sett har varit säsong tre och tidigare, och kan därför inte uttala mig om kvalitén på senare säsonger än. Av vad jag förstått så blev Jeremy Brett allt sjukare (bipolär + hjärtproblem), men vägrade lägga av och var i princip Sherlock fram tills det att han dog.

/Hallor

Den fjärde mannen (1983)


De vierde man, 1983, Nederländerna (Internationell titel: The Fourth Man)

Regi: Paul Verhoeven
Manus: Gerard Soeteman (efter en självbiografisk bok av Gerard Reve?)

Filmen börjar med en spindel som fångar ett byte och sen får man se en naken snopp som guppar fram när Gerard Reve (Jeroen Krabbé) tar sig genom lägenheten. Han är en alkoholiserad författare som börjar dagen med att strypa sin pojkvän (Paul Nygaard) i fantasin och sen beger han sig ut på en resa, fullspäckad med katolskreligiösa uppenbarelser, för att föreläsa i den lilla holländska staden Vlissingen. Han blir förförd av Christine, den mystiska kamerakvinnan som lockar honom med pengar för att stanna. Gerard stannar, men det är varken henne eller pengarna han är ute efter – han vill åt Christines andra älskare, Herman(Thom Hoffman).

En väldigt symbolisk psykologisk thriller – på gränsen till att bli komisk, vilket säkert är meningen också. Tröttsam är stereotypen om den alkoholiserade och medelålders författaren, men att han är bisexuell med lutning åt killar kändes fräscht. Likaså att han samtidigt är troende katolik. Och han framstår inte som ond! Wow. På 80-talet! Spännande och underhållande i alla fall – och gayscenerna är heta.

/Johnny

imdb favico

This Special Friendship (1964)


Les amitiés particulières, 1964, Frankrike

Regi: Jean Delannoy
Manus: Jean Aurenche & Pierre Bost

Seriös Svartvit Film(tm) om en katolsk internatskola med enbart manliga elever. Jag och Johnny såg först fram emot att följa vad som först verkade vara på väg att bli romans mellan tonåringarna George (Francis Lacombrade) och Alexandre (Didier Haudepin), men så visade det sig att hela filmen istället handlade om Georges affär med åttaåriga barnungen de luxe Lucien (François Leccia). Det man får se av Georges och Luciens så kallade kärlek är Luciens huvud i Georges knä, och historien berättas på ett sånt sätt att det är omöjligt att skönja någon övrig passion mellan paret; ändå är det filmen igenom ett konstant tjat om hur mycket de älskar varandra. När Lucien och Georges tvingas isär reagerar de bägge så starkt negativt att man nästan börjar fråga sig ifall de missförstått saken och i själva verket gråter för att de har fått för sig att deras respektive husdjur har dött eller nåt.

Ur gaysynpunkt är Les Amities Particulières förstås en stor besvikelse eftersom ja, det inte finns nåt gay här, om det nu inte är så att regissören tyckte att bög och pedofil var samma sak. (Mycket möjligt med tanke på att 60-talets ordboksdefinition av homosexualitet var typ ”feminina män som attraheras av andra feminina män och flickaktiga pojkar”.) Men historien i sig är också noll procent engagerande.

Jag kunde njuta av filmen bara för att alla var så sjukt snyggt klädda samt pratade franska – väldigt tydlig och lättförståelig franska dessutom! Men är du inte lika ytlig och franskfixerad som jag finns det inte mycket att hämta här.

/Miriam

imdb

Two of Us (2000)


Two of Us, 2000, USA

Regi: Michael Lindsay-Hogg
Manus: Mark Stanfield

Lika bra att recensera en till Beatles-film när jag ändå är inne i det. Den här är en fiktiv story som spekulerar i vad som skulle hända om John Lennon och Paul McCartney träffades i New York 1976. Det mesta utspelar sig uppe i Johns helvita lägenhet och dialogen är ett ganska lyckat försök i att härma deras jargong och referera till riktiga händelser. Aidan Quinn är trovärdig som Paul, både till utseende, gester och röst men Jared Harris är tyvärr inte speciellt övertygande på något hörn av John. Ian Hart porträtterade honom så mycket bättre i Backbeat och The Hours and Times så jag hade satt min ribba ganska högt. I vilket fall som helst är det en otroligt homoerotisk laddning (Ho yay!) mellan männen och till sist [spoiler] blir vi belönade med en kyss [/spoiler].

Detta är inget annat än filmatiserad fan fiction och jag känner mig väldigt dirty som kollar på det. Det känns lite som att läsa skvallertidningar: det är rena spekulationer men folk går på det ändå. Själv visste jag att detta var fiction redan från början men jag var ändå tvungen att påminna mig själv om det då och då och sluta fånle åt deras underbara möte.

/Johnny

imdb favico