män i garderoben

Fyra år till (2010)


Fyra år till, 2010, Sverige

Regi: Tova Magnusson
Manus: Wilhelm Behrman

Från att ha varit på topp som Sveriges tippade nästa statsminister faller Folkpartiets ledare David Holst (Björn Kjellman) på ändan när Kristdemokraterna oväntat åker ur riksdagen och röda blocket tar hem segern. Davids fru och partikamrat Fia (spelad av regissören Tova Magnusson) försöker städa upp efter fjaskot men David ställer till allt ytterligare genom att bli kär i Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson). De dejtar i smyg till tonerna av deras gemensamma favoritband: Ratata.

Jag gillar verkligen den politiska tvisten på den här romantiska komma-ut-i-medelåldern-komedin. Kjellman och Ericsson är heta tillsammans och det blir mycket hångel.  Jag skrattade även en del. Tyvärr känns det för helyllesvenskt för att kunna exporteras men det hindrar inte att det är charmigt – och missförstå mig inte: jag uppskattar verkligen att det görs svenska gayfilmer! En sak som gjorde mig lite arg var att Davids sade att han var bisexuell och att Martin bara skrattade åt det och sade att bisexualitet var att inte våga erkänna att man var bög. Sedan kom det fram att han faktiskt inte tände på tjejer alls. Bah! Denna ständiga bifobi.

/Johnny

Biopremiär idag! Se den och stöd svensk gayfilm!

imdb favico

Annonser

Den siste kejsaren (1987)


The Last Emperor, 1987, Kina/Italien/Storbritannien/Frankrike

Regi: Bernardo Bertolucci
Manus: Enzo Ungari
& Mark Peploe (efter Henry Pu-Yis självbiografi)

1908 blir treårige Pu-Yi tagen från sin mamma och stängs in i Den förbjudna staden där han ska växa upp som kejsare. Vad han inte vet är att världen utanför går igenom en revolution och att Kina har blivit en republik. Hans kejsardöme av kvinnor och eunucker gör allt för att skydda honom från den yttre världen. När britten Reginald Johnston (Peter O’Toole) kommer till staden som privatlärare 1919 blir Pu-Yi (Tao Wu) mer medveten om omvärlden och också mer rebellisk. Han tvingas som 17-åring gifta sig med jämnåriga Wan Jung (Joan Chen) men väljer att ta en andra fru också: 12-åriga Wen Hsiu (Jun Wu).

Den här historiska filmen (där alla talar engelska) har med flera HBTQ-delar. Förutom de avsexualiserade eunuckerna hintas det om att Reginald Johnston är gay för att han aldrig gifter sig. Jag såg bara DVD-versionen men TV-versionen ska även hinta om Pu-Yis bisexualitet (troligvis när han som vuxen spelas av John Lone), enligt diverse källor. Om det stämmer kan jag inte svara på även om jag har läst att den riktige kejsaren skulle ha varit bisexuell – och att han ändå inte hade sex med sina kvinnor. Mycket spekulationer. Om det stämmer är det typiskt att filmen har med en sexscen ändå. Den här sexscenen är dock en trekant mellan honom och hans två fruar. Allt sker under täcket så man inte ser vem som är med vem och det är en väldigt vacker och erotisk scen. Den andra sexuella scenen är när frun Wan Jung får sina tår sugna av Pu-Yis butchiga kusin Eastern Jewel (Maggie Han). I stort är det en mäktig film med vackra bilder och stämningsfull musik.

/Johnny

imdb favico

Westler (1985)


Westler, 1985, Västtyskland (och Östtyskland)

Regi: Wieland Speck
Manus:
Wieland Speck & Egbert Hörmann

Felix (Sigurd Rachman) och hans amerikanska vän Bruce (Andy Lucas) är turister i Östberlin när de stöter på den söta blondinen Thomas (Rainer Strecker). Felix blir kär i honom och de inleder ett förhållande, men som i en askungesaga är Felix tvungen att bege sig hem varje natt för att inte väcka misstankar och riskera att Thomas råkar illa ut i sitt land.

Låt mig påminna om att Östberlin var stängt när den här filmen spelades in. Turister fick gå in i landet begränsade gånger men de som bodde i landet fick inte ta sig över till västsidan. Rainer Strecker, som spelar Thomas, bodde på östsidan på riktigt, vilket gör den här filmen nästan dokumentär. På västsidan är filmen inspelad med modern teknik men på östsidan är allt taget med super-8 film som sedan smugglades över gränsen. En revolutionerande film som visar upp gaylivet på östra sidan med gaybarer och dragqueens och har samtidigt med så mycket rörande romantik. Sen är det lite kul att amerikanen pratar precis som Brüno. För att citera honom: ”Das ist histooorish!”

/Johnny

imdb favico

Bunny and the Bull (2009)


Bunny and the Bull, 2009, Storbritannien

Manus & regi: Paul King

Filmen handlar om vännerna Stephen Turnbull (Edward Hogg) och Bunny (Simon Farnaby). Stephen har inte kunnat gå utanför ytterdörren på ett år, och alla hans dagar består av en väldigt strikt rutin. Han duschar i 27 minuter, borstar tänderna i fyra, gurglar i åtta, och använder tandtråd i sju. Sen arkiverar han tandtråden och noterar PH-värdet på sin urin. Han äter alltid precis samma sak till lunch. Men en dag så gör ett råttangrepp att han inte kan äta den frystorkade vegetariska lasagnen han har ett lager av, och han tvingas bryta sin rutin och möta sina demoner. Han föröker gå utanför dörren. Han klarar det inte, och kastas sen in i en värld av flashbacks från en roadtripp han gjorde med Bunny ett år tidigare, och det är uppenbart att han har minnen att bearbeta för att kunna komma vidare.

Bunny är uppenbarligen väldigt intresserad av Stephen, under de första fem minuterna man ser de två ihop så hinner Bunny säga ”You’re gorgeous!” till Stephen minst tre gånger. Under roadtrippens gång så nakenkramas han och invaderar sin väns säng (även då naken), med orden ”What’s wrong with the world when two buddies can’t have a cuddle without tongues wagging, people talking?”. När Stephen berättar för Bunny att han blivit kär tolkar han det med en gång som att det är honom han är intresserad av, och låtsas som att han inte känner likadant (”I’ll do snogsies for the wank-bank but I gotta draw the line at penetration”). Förvisso ligger Bunny med varenda kvinna han träffar, men det känns snarare som att han överkompenserar för den personen han aldrig kommer att få. Värt att tillägga är att Bunny är ett riktigt as som alltid har en förmåga att förstöra för Stephen, och man vill gärna strypa honom.

Det är en väldigt vacker film, alla miljöer i Stephens flashbacks är uppbyggda av saker i hans hem. Ett tåg är gjort av hans badrum, Polen består av tidningspapper, en restaurang av kartong. På det hela taget försöker filmen vara en slags kombination av Amélie och Science of Sleep med humorinslag, men lyckas inte riktigt beröra så djupt som jag tror att de hade velat. För regi och manus står Paul King, som är mer känd som regissören från The Mighty Boosh. Och nog känns det booshigt. Inte minst för att han tagit in Julian Barratt och Noel Fielding i biroller.

/Hallor

Ludwig (1972)


Ludwig, 1972, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Luchino Visconti
Manus: Luchino Visconti och Enrico Medioli

Kung Ludwig av Bavaria (Helmut Berger) är visst känd för att strö pengar omkring sig och pola med kompositören Wagner och men den här filmen/miniserien drar ut på det hela i alldeles för många och långsamma avsnitt. Enligt mig är huvudsaken i det här kostymdramat att Ludwig var gay. Informationen smyger sig på i form av ledtrådar tills det till slut är uppenbart för tittaren: han vägrar gifta sig, han spionerar på den nakenbadande tjänaren Volker och i scenen efter ber han till gud och säger ”hjälp mig!”. Och det snackas om att han söker njutning ” beyond any moral borders”. En dag förlovar han sig med sin kusin för att göra sin mamma nöjd , skaffar mustasch och avskedar den där distraktionen Volker. Men ersättaren Richard (Marc Porel) tänder en ännu starkare eld i Ludwig och när de sover tillsammans i lusthuset en natt förstår man… De hade inte ens behövt visa den där kyssen, men jag klagar då inte. Haha. Ludwig bryter sin långvariga förlovning och börjar leva i dekadens. Åren går och galenskapen kryper sig på. Föreställ dig svartmålade tänder och ett finurligt leende så har du resten av serien. Till slut hamnar han i husarrest för sin egen skull och det slutar aldrig gott för en 1800-talsbög i en 70-talfilm.

Alltså, en sak. Fanskapet är dubbat. Man ser att skådisarna pratar engelska (inte alla dock) men man har val mellan italienska, tyska och franska om man vill se filmen. Jag såg den på italienska med engelska undertexter. Det var okej och jag försökte tänka att ett sånt här kostymdrama säkert hade låtit ännu styltat om jag hade hört det på ett språk jag förstod. Men det var ändå en bra film. Bara lite väl utdragen. Jag föreslår att du kollar på den kortare versionen och hoppas att de inte klippt bort de bästa scenerna.

/Johnny

imdb favico

The Hours and Times (1991)


The Hours and Times, 1991, USA

Regi & manus: Christopher Munch

En mycket spekulativ historia om vad som hände mellan John Lennon och Beatles-managern Brian Epstein när de åkte till Madrid 1963. Nu ska jag inte ”slå runt busken” utan säga vad den egentligen handlar om:  Epstein (David Angus) är gay (true fact) och Lennon (Ian Hart) funderar på att ha sex med honom i något experimentellt och ömkande syfte. Han hånar och förför om vartannat och Epstein blir frustrerad.

Det är mycket fokus på dialogen (de lyckas fånga Lennons jargong väldigt bra) och det svartvita fotot är snyggt. Men trots att jag älskar tanken på bisexuella Beatles-killar så blir jag nästan illa berörd av den här entimmasfilmen. Jag är för fanfiction på papper men jag kan inte förstå hur man får släppa något sånt här fantasifullt som utnyttjar kända personers namn bara för att göra en story – personer som dessutom dött senast 25 år innan. Det hjälper inte så mycket med en varningstext som säger ”det här är helt påhittat” för många människor som ser det kommer ändå tolka det som sanning någonstans långt bak i huvudet. De har ju sett det själva! Nåväl, yay ändå för alla slashers i filmbranschen!

/Johnny

imdb favico

Little Ashes (2008)


Little Ashes, 2008, Storbritannien/Spanien

Regi: Paul Morrison
Manus: Philippa Goslett (förhoppningsvis baserad på någon gnutta sanning?)

I den här filmen får vi se Salvador Dalí från en annan sida. Den unge konstnären spelas av Robert Pattinson och han framställs som ett svin med hybris som inte kan erkänna sin bisexualitet för sig själv eller någon annan. Han inleder i alla fall ett dysfunktionellt förhållande med författaren Federico García Lorca (Javier Beltrán) som är så dysfunktionellt att Dalí får panikattack varje gång det närmar sig sex. Sen blir han (troligtvis på grund av självhat) bara rent utsagt otrevlig mot sin stackars partner.  Och mitt medlidande för Lorca gick ganska fort över i känslan att han förtjänar olyckan för att han är en sån patetisk karaktär.

Slutprodukten är en långdragen och tragisk film där britter och spanjorer låtsaspratar spanska genom att prata engelska med spansk brytning – jag förstod bara en fjärdedel av replikerna och producenterna tyckte visst inte att undertexter på DVD:n var värt pengarna. Det var visst inte heller värt pengarna att anställa någon som betaläste manuset. Budgeten var pinsamt låg för att handla om en sån stor konstnär. Ärligt talat kommer jag inte ens ihåg vad den handlade om nu. De få gayscener som fanns var dock vackra och romantiska och det gjorde det värt allt lidande. Nej, nu överdriver jag. De var i alla fall som plåster på såren.

Okej, risken finns att jag är lite väl hårt dömande mot den här filmen. Jag kanske borde se den igen. För övrigt så har jag läst lite på internet nu och det kan har varit så att Salvador var asexuell.

/Johnny

imdb favico

Starsky & Hutch (1975-1979)


Starsky and Hutch, 1975-1979, USA

Skapare: William Blinn (olika regissörer och manusförfattare varje avsnitt)

Starsky och Hutch är bästa vänner och polispartners i den fiktiva staden Bay City. Starsky (Paul Michael Glaser) är mörkhårig och hetlevrad och Hutch (David Soul) är blond och allvarsam, men om man har sett serien vet man att de är väldigt ombytliga. Folk i staden tycks blanda ihop dem och fysiskt tycks det knappt finnas några barriärer mellan dem. De rör varandra hela tiden och de spenderar 75 procent av dagen ihop, enligt Hutchs egna beräkningar: ”…and you’re not even a good kisser”, säger han, varpå Starsky rynkar pannan, lutar sig framåt och frågar helt uppriktigt ”how d’ya know that?”. Över till eftertexterna [avsnitt]. Kombinera det med citatet ”Hey, what’s a little drool among friends, huh?” [avsnitt].Visserligen sägs det efter att Starsky har bett Hutch att sluta dregla på hans bilsäten men det är en ganska antydande kommentar. Det näst sista avsittet av den fyra säsonger långa serien slutar lika öppet för tolkning: Starsky och Hutch dejtar samma tjej, är svartsjuka på varandra men i slutet ställer de sig framför henne och säger att de har kommit på en lösning på problemet. Hon kollar på dem båda, spärrar upp ögonen och säger ”No…no!” och de två vännerna ler och rycker på axlarna som att säga ”din förlust!” och sen går de med armarna runt varandra bort i solnedgången… Okej, inte solnedgången men det är tydligt att de väljer varandra framför henne och jag tolkar det också som att kvinnan tackade nej till en trekant eftersom hon redan var öppen för att dejta dem båda separat.

Det är inte bara jag som tolkar såhär utifrån modern tid – på sjuttiotalet var de kända som ”French kissing prime-time homos” [källa] trots att de inblandade försöker tuta i oss att det är dumt att tolka dem som mer än vänner [källa]. Faktum är att jag i första säsongen faktiskt bara såg dem som vänner – en väldigt trevlig vänskap som man gärna blir inspirerad av. Men sen läste jag en otroligt bra slashnovell och blev fast. Jag tror att deras vänskap är unik och nästan odefinierbar efter vanliga termer. Det är tydligt att de älskar varandra och att de inte har något emot att dejta massor av kvinnor. De är inte homosexuella och inte heller klassiskt bisexuella men de har en avancerad – och väldigt avslappnad – relation till varandra. De är beredda på att offra sina liv och jobb för varandra och i slutet av varje avsnitt har de gjort sig av med sina respektive flickvänner. Jag ska inte gå in på mer analyser runt detta utan berätta mer fakta:

I ett avsnitt är det en (vad jag tolkar som) transkille med (spelad av Kristy McNichol). Han  är kanske 12-14 år och kallar sig själv för Pete men egentligen heter han Molly. Starsky och Hutch lär sig sakta acceptera detta och köper killkläder till honom och lär sig kalla honom efter det namn han föredrar. McNichol spelar tomboy i ett annat avsnitt också. Annars är det mycket transvestiter i bakgrunden i många avsnitt och flera skämt om att Starsky och Hutch skulle passa i klänning. Ett avsnitt är faktiskt så öppet att det handlar om att en kollega till dem (Art Fleming) har varit bisexuell i garderoben och det kommer ut först när han blivit mördad. I avsnittet sedan får Starsky möta sin homofobi (Hutch verkar mer avslappnad), besöka en gayklubb och de pratar till och med med en gayrättsaktivist och samtalet dem emellan skulle kunna utspela sig idag trots att det är från 1977. Starsky och Hutch är också nära vän med den ganska flamboyanta barägaren Huggy som agerar tjallare i nästan varje avsnitt. Han är en väldigt asexuell karaktär och till och med skådespelaren Antonio Fargas ifrågasätter hans sexualitet. Hur som helst är det en väldigt charmig actionserie som under åren förvandlas till en komedidramaserie. Den må vara lite fånig ibland men som helhet är den kvalitativ och underhållande.

/Johnny

imdb

I Love You Phillip Morris (2009)


I Love You Phillip Morris,  2009, USA/Frankrike

Regi och manus: Glenn Ficarra & John Requa

Efter att den hängivet heterosexuella familjemannen Steven Russell (Jim Carrey) är med i en bilolycka i slutet av 70-talet, bestämmer han sig för att komma ut. ”I’m a homo”, säger han samtidigt som han blödandes bärs in till en ambulans. ”Sir, please try not to talk”, sager ambulansvårdarna. Steven svarar att ingen någonsin ska hindra honom från att göra vad han vill igen. ”I’M A FAAAAAAG!” skriker han inifrån ambulansen. Steven skiljer sig och flyttar från Texas till San Fransisco, där han skaffar en het pojkvän vid namn Jimmy och det ultimata glammiga gaylivet. Lyckan är gjord. Kruxet är att det enda sättet för Steven att finansiera regelbundna pedikyrer och Jimmys guldklockor på, är genom att bli kreditkortsbedragare istället.

Till sist hamnar han i fängelse. Där träffar han sitt livs kärlek, Phillip Morris (Ewan McGregor). Genom sitt manipulativa geni lyckas Steven få sig själv förflyttad till Phillips fängelsecell, och senare få bade sig själv och Phillip utsläppta ur fängelset i förtid genom att låtsas vara både advokat och domare. Det enda kruxet nu är hur Steven ska ha råd med Phillips guldklockor?

”I Love You Phillip Morris” utspelar sig till större delen i fängelset. Den handlar om en av USA:s största bedragare någonsin. Huvudpersonen är en sociopat och berättelsen föreslår en koppling mellan att vara garderobtryckare större delen av sitt liv och att utveckla en faibless för att ljuga i allmänhet. Men främst av allt är ”I Love You Phillip Morris” väldigt rolig och romantisk. Historiens mörkhet kontrasteras av det glada hawaii-inspirerade soundtracket och den ständigt skinande kaliforniska solen. Tonen är okrystat komisk.  Och ingenstans känns homosexualiteten kompromissad eller sensationaliserad. Steven och Phillips kärlek och sexualitet är obesvärat fysisk på ett sätt som i filmer annars bara brukar vara förbehållet straighta. Carreys och McGregors kemi är otvivelaktig.

Detta är utan tvekan 2009:s bästa film. Att en gayfilm har två stora stjärnor i huvudrollen och en fet budget är otroligt betydelsefullt, och för att utvecklingen ska fortsätta i denna positiva riktning måste ni läsare se denna film. Stöd revolutionen!

/Miriam

imdb favico

Katt på hett plåttak (1958)


Cat on a Hot Tin Roof,  1958, USA

Regi och manus: Richard Brooks (efter en pjäs av Tennessee Williams)

Det gamla American football-proffset Brick (Paul Newman) är på besök  hos sina föräldrar eftersom hans pappa (kallad Big Daddy) fyller år och det ryktas om att han också är döende. Brick har med sin fru Maggie (Elizabeth Taylor) och brorsan Gooper har med sin näsvisa fru Mae  och fem ohyfsade ungar som alla har ”hundnamn”. Det här är troligtvis en av de första dysfunctional family-dramerna – Brick är alkholist och gillar varken sin fru eller sin pappa och Mae försöker ställa sig in och Maggie hatar henne och pappan förnekar att han ska dö och passar på att visa hur lite han tycker om sina barnbarn. Drama drama – men så är den också baserad på en pjäs av Tennessee Williams.

Hela den här filmen är en enda stor metafor för homosexualitet. Nej, inte det som jag just berättade utan det finns en viktig kärna i den här historian och det är anledningen till Bricks alkoholism. Man får snart veta att han brukade ha en killkompis som hette Skipper (vilka j-a namn de har alltså!) och att denne dog för ett tag sedan. När han kommer upp som samtal blir det tydligare varför Brick inte vill ha sex eller barn med Maggie – hon tycks bara vara hans ”skägg”. Brick beskriver deras giftermål som en ”överenskommelse” och Maggie säger ”Skipper ville inte att du och jag skulle gifta oss för det innebar mindre frihet för dig.”
Det verkar inte som att den där friheten handlade om att hänga med grabbarna på krogen heller, utan när pappan nämner något om Skipper blir Brick helt plötsligt hysterisk och defensiv utan anledning: ”Skipper och jag var vänner, begrips?! Du får det att låta skamligt och smutsigt!” Pappan verkar dock förstående och fortsätter senare lugnt och vänskapligt att fråga: ”Skipper var som en krycka för dig, va?”. Brick svarar att ”Ja, det var han. I skolan och utanför…” varpå pappan undrar ”Hur tog Maggie den här storslagna och sanna vänskapen?” med tonen att det skulle vara något att vara svartsjuk över. Jaja, Hollywood censurerade den här gaypjäsen så mycket att den blev helt flummig och avslutar med en helt överraskande heterosexscen där Brick tycks vara mirakulöst botad från alla sina (homosexuella) besvär.

/Johnny

imdb favico

Dream Boy (2008)


Dreamboy,  2008, USA

Regi och manus: James Bolton (efter en roman av Jim Grimsley)

Nathan (Stephan Bender) flyttar med sina föräldrar till en liten lanthåla i södra USA. Där förälskar han sig snabbt med grannpojken Roy (Maximillian Roeg), som förutom att gå i skolan som Nathan börjar i, också kör skolbussen dit. De hjälper varandra med läxor och … ja, blir älskare. Någon hade jämfört den här filmen med Brokeback Mountain och jag förstår vad de menar: gay, flanellskjortor, lägereldar och lite random gitarrplink som filmmusik – och det finns mörka hemligheter och hemskheter så det räcker.

I början är kemin mellan killarna inte så trovärdig. De ler aldrig mot varandra när de har sex, men första gången de håller varandras händer är så adorabel att jag förlåter dem. Allt eftersom filmen går blir de också mer naturliga mot varandra och det finns gott om vackra kärleksscener, men slutet var helt WOT?! Jag vill inte ge några spoilers om vad som hände men det kändes så billigt. Alldeles för snabba scenbyten och jag hängde inte med alls. Nåväl, den här filmen är i mycket högre klass än de flesta amerikanska independentfilmer med gaytema.

/Johnny

imdb favico

Cabaret (1972)


cabaretCabaret, 1972, USA

Regi: Bob Fosse
Manus: Jay Presson Allen

När det kommer till vem som har skrivit den här filmen blir det lite krångligt. Från vad jag tagit reda på är filmen inspirerad av en musikal komponerad av låtskrivarparet Kander och Ebb – och de hade i sin tur baserat sin musikal på en pjäs av John Van Druten, som i sin tur var inspirerad av en bok av Christopher Isherwood. Någonstans har jag också läst att någon Joe Masteroff skrev en pjäs som är inblandad också, men detaljerna skiter jag i. Nu har ni fått era namedroppings.

Storyn är i alla fall att den amerikanska engelskaläraren Brian Roberts (Michael York) kommer till Berlin för att tjäna pengar på språklektioner och samtidigt lära sig lite tyska. Det är 1931 och nazismen växer diskret fram bakom hörnet, men på klubben Cabaret är det frisläppt. Där framträder den karismatiska Sally Bowles (gayikonen Liza Minelli) med sina dans- och sångnummer och när när hon märker att Brian är hennes nya hyresgäst bestämmer hon sig för att förföra honom. Han visar sig dock vara homosexuell, men Sally bestämmer sig för att han bara har haft dålig erfarenhet med kvinnor och fortsätter sina metoder. När hon väl fått honom på kroken träffar hon en mycket rikare man (Helmut Griem) som bjuder in dem båda till lyxliv på landet. Det blir nu osäkert vem som förför vem och ett slags ambivalent polyförhållande växer fram.

Gaydelen i den här filmen känns avslappnad för att vara 1972. Gamla Berlin var känt för att vara öppensinnat och homovänligt och trots att det är en amerikansk film från homofoba 70-talet så känns det som att filmen skulle kunnat vara gjord idag. Jag skulle i och för sig inte haft något emot lite mer passionerad man-on-man action, och det skulle inte heller ska skadat med några fler musikalnummer.

/Johnny

imdb favico

Séraphine (2008)


SeraphineSéraphine, 2008, Frankrike

Regi: Martin Provost

Konstkritikern Wilhelm Udhe (Ulrich Tukur) hyr in sig i ett hus i Frankrike för att komma bort från Tyskland. Där arbetar Séraphine som hembiträde. Séraphine är en egensinnig kvinna som hellre lägger sina sista slantar på fernissa än på mat. Hemma i det lilla kyffet målar hon tavlor av färger hon själv tillverkar av jord, blod, växter och annat. En dag får Wilhelm se en av Séraphines tavlor, och bestämmer sig för att hjälpa henne så att hon kan måla på heltid.

En film om drivkraften att skapa, om galenskap och om klass, baserad på naivistiska konstnären Séraphine de Senlis (1864-1942) öde. Var är gayintresset undrar ni, och det ligger i att Wilhelm Udhe är homosexuell och har en ung stilig konstnär (Nico Rogner) som protegé. Detta är dock bara en liten del av storyn.
Filmen är stillsam, sorglig och vacker, men vackrast av allt är Séraphines magiska tavlor!

/Bobbi

imdb2filmtipset

Longtime Companion (1990)


LongtimeCompanionLongtime companion, 1990, USA

Regi: Norman René

Det är 1981 när en grupp av vänner och älskare som brukar dela en stuga om somrarna första gången hör talas om AIDS – fast då beskrivet som en cancer som drabbar homosexuella. Inte långt därefter drabbas den första av vännerna (Dermot Mulroney). Sedan får vi följa gänget under ca 7 år, bland andra paret Sean (Mark Lamos) och David (Bruce Davison) som båda blir sjuka, tills nästan bara Fuzzy (Stephen Caffrey) och Willy (Campbell Scott) finns kvar i livet, båda kämpande med sin sorg och sin rädsla för att bli smittade.

Jag minns fortfarande exakt när och var jag hörde talas om AIDS första gången. Jag var kanske åtta år och på bilsemester med familjen när nyheten berättades på radio. Filmen beskriver ett skeende som nästan känns bortglömt, och det går upp för en hur fruktansvärt det måste ha varit när sjukdomen dök upp, när det måste ha känts som att det fanns noll och ingenting att göra.
Berättandet i filmen blir ibland lite fragmenterat eftersom man hoppar från år till år, ibland var den lite cheesy (särskilt nån scen i slutet), men ändå sevärd, och jag fällde en tår här och där.

/Bobbi

imdb2filmtipset

It’s in the water (1997)


waterIt’s in the water, 1997, USA

Regi: Kelli Herd

Välgörenhetsorganisationen som Alex (Keri Jo Chapman) jobbar för ska hjälpa till vid ett nyöppnat hospice för aidssjuka i den lilla staden Azalea Springs. Detta är inte populärt hos överklassdamerna i organisationen, men Alex börjar jobba där ändå, och där dyker hennes gamla bästis Grace (Teresa Garrett) upp efter många år på annat håll. Alex känner sig allt mer missnöjd med sin situation och sitt äktenskap, och känslor hon försökt trycka undan börjar spira. Samtidigt uppstår ryktet att det är vattnet i staden som gör folk homosexuella…

Jag blev besviken på den här filmen för jag tyckte storyn lät rätt kul, men det var den inte. En lättsam och rätt banal komedi som knappast satte några spår – inte hos mig i alla fall. Visst drog jag på munnen ibland, men det var väl det hela. Både bög- och lebbkyssar men ändå… trist. Kanske inte min sorts humor.

/Bobbi

imdb2filmtipset