manlig homosexualitet

Bimbo Boy – Die from a Broken Heart


En gaykortfilm i svenska discodivan Bimbo Boy‘s amerikanskproducerade musikvideo!
Det handlar om Brad (Rick Murphy) som trånar efter en lite äldre simmare (öööh, säger man så?) i skolan och om den nya killen (Sean Grandillo), som också troligtvis är gay.

 

Annonser

Dorian Gray (2009)


Dorian Gray, 2009, Storbritannien

Regi: Oliver Parker
Manus: Toby Finlay (efter Oscar Wildes roman

Dorian Gray (Ben Barnes) är en naiv och vacker yngling som drabbas av en förbannelse när han får sitt porträtt målat av konstnären Basil (Ben Chaplin). Alla beundrar den vackra pojken på tavlan och Basils cyniske och hedonistiske vän Lord Henry Wotton (Colin Firth) får Dorian att inse att målningen kommer att hålla sig vacker i all evighet medan förebilden, Dorian själv, kommer att åldras. Detta leder till att Dorian på något sätt omedvetet säljer sin själ för evig ungdom och det blir istället hans målade avbild som tar stryk när han har sex och röker opium. När han märker att tavlan börjar ruttna så låser han in den på vinden.

Det är mycket som skiljer den här filmversionen av Dorian Gray från Oscar Wildes klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”. För det första är det hela stämningen: det har blivit en ren rysare där själva målningen får eget datoranimerat liv och en skrattretande ”röst”. Sen har vi sensmoralen som tycks vara att sex är destruktivt och syndigt och tär på själen. Det positiva med den ändringen är ju att Dorian har massor av sex – både med kvinnor och män (och kvinnorna har sex med varandra också!).  Han hånglar till och med upp Basil i ett manipulativt sätt att försöka få konstnären att glömma bort tavlan.

Jag tycker att filmen är sexig och helt okej (en klar 3/5) men seriöst, jag tror att om Oscar Wildes porträtt skulle få liv skulle det slå sig för pannan.

/Johnny

imdbfavico

Graffiti Artist (2004)


The Graffiti Artist, 2004, USA

Regi & Manus: James Bolton

Den här filmen handlar om en hemlös tonåring (Ruben Bansie-Snellman) och hur hans liv består av att sno sprayburkar, klottra sitt artistnamn Rupture och springa från polisen. En dag träffar han graffitikonstnären Jesse (Pepper Fajans) och börjar följa efter honom. Jesse har pengar och låter Rupture bo hos honom – och sova i samma säng…

Det pratas väldigt lite i den här filmen men det som sägs är ovanligt trovärdigt. Regin är fantastisk och dramat är hjärtskärande. Mest fokus är det på ”den fria konsten” och trots att jag inte är ett fan av taggar så blev jag helt frälst i klotter efter att ha fått inblick i graffitikulturen. Jesse och Rupture (som senare ”byter namn” till Elusive) är dessutom så awwwww ihop.

/Johnny

imdbfavico

Rent (2005)


Rent, 2005, USA

Regi: Chris Columbus
Manus:
Stephen Chbosky (efter Jonathan Larsons bok)

En riktig HBT-musikal. Det handlar om ett gäng fattiga människor som bor i ett slumkvarter i New York och deras liv under ett år. Filmen börjar med att de blir tvingade att flytta när deras fastighetsägare tänker sälja huset – men de ockuperar sina lägenheter och kämpar för att få bo kvar. Flera av dem är hiv-positiva, bl.a. Tom (Jesse L. Martin) och hans transvestitpojk/flickvän Angel (Wilson Jermaine Heredia).

Angel är väldigt älskvärd men får alldeles för lite tid i rutan – och resten av karaktärerna är rätt plågsamt klyschiga och ointressanta. Performancekonstnären Maureen (Idina Menzel) uppfyller den bisexuella klyschan och är klassiskt asig och otrogen mot sina partners, men i filmen förlovar hon sig i alla fall med en kvinna: Joanne (Tracie Thoms).  Hela musikalfilmatiseringen är rätt B, men det kan bero på det teatraliska manuset också. Ett jätteplus för det söta förhållandet mellan Tom och Angel (hur ofta får transkaraktärer ett besvarat kärleksintresse?) och för att Maureens och Joannes föräldrar uppmuntrar gaybröllop. Musiken är också okej. Men bara OKEJ.

/Johnny

imdbfavico

Fireworks (1947)


Fireworks, 1947, USA
Regi & Manus: Kenneth Anger

Kenneth Angers debutfilm är en konstnärlig drömsekvens där han själv skådespelar en man som blir våldtagen i en gränd av ett gäng sjömän. Gruppvåldtäkten är starkt erotiserat genom konstnärliga bilder på rinnande vätskor, fallossymboler och, som rubriken skvallrar om, fyrverkerier (som kommer ut från en sjömans gylf). Enligt vad jag har läst, så baseras kortfilmen på händelser som Anger själv var med om som tonåring. Obehaglig att se på men jag tycker att det är fascinerande att den är gjord på 40-talet.

/Johnny

imdbfavico

Se den gratis på Google videos.

Un chant d’amour (1950)


Un chant d’amour, 1950, Frankrike

Regi & Manus: Jean Genet

En halvtimmeslång konstfilm som utspelar sig på ett fängelse. Fångarna vill ha närhet; de gnider sig själva mot fängelseväggarna och fantiserar om personen i cellen bredvid. Fängelsevakten spionerar på dem och blir själv upphetsad. Han fantiserar om att vara med dem…

Erotik (eregerade penisar och nakna manskroppar som möts i mörkret) blandas med romantiska scener där fångarna ger blommor till varandra och springer runt i skogen i en fantasisekvens. Jag måste påminna mig själv gång på gång att det är filmat 1950 och inte på 2000-talet. En så otroligt vågad och het film! Ett måste om du är intresserad av homohistoria!

/Johnny

imdbfavico

Newcastle (2008)


Newcastle, 2008, Australien

Regi & Manus: Dan Castle

Jesse (Lachlan Buchanan) är en 17-åring som ständigt känner pressen att bli lika bra på att surfa som sin storebrorsa Victor (Reshad Strik). När han inte kommer med i årets stora surftävling blir han förbittrad och förgiftar stämningen i sitt kompisgäng med taskiga kommentarer. Den som får ta mest skit är hans mer jämnåriga brorsa Fergus (Xavier Samuel). Jesse kallar honom för Faggus för att han har svartmålade naglar och lila slingor i sitt emohår – och sen visar det sig också att han är bög. När gänget tar med Fergus på en utflykt för att lära honom surfa så händer flera dramatiska saker…

Okej, där överdrev jag. Vissa saker som händer är visserligen väldigt forcerat dramatiska men egentligen händer inte mycket alls i den här filmen. Och det gör mig faktiskt inte så mycket, för stämningen är mysig, situationerna realistiska och skådespeleriet är överraskande bra.
Fergus (som för övrigt ser ut som Katherine Moennigs crossdressingkaraktär i Young Americans) är kär i Jesses solblonda surfarkompis Andy (Kirk Jenkins) och deras kemi är helt magisk. Det är romantiskt och pirrigt av tonårsförälskelse och deras storyline är den mest intressanta. Men kanske inte så konstigt då allt annat Dan Castle gjort verkar vara gay. Han får till och med brorsorna att verka kåta på varandra i slowmotion-scener under vattnet. Förvänta er dock inte några homokyssar :(

/Johnny

imdbfavico

Fergus och Andy sitter i bilen och snuddar vid varandra...

Jag hörde någonstans att det skulle bli en serie av Newcastle eller att den var baserad på en serie, men nu kan jag inte hitta någon info om det. Någon som vet?

Läs en intervju där Dan Castle pratar om Newcastle.

Könet i bojor (1928)


Geschlecht in Fesseln – Die Sexualnot der Gefangenen, 1928, Tyskland
(Internationell titel: Sex in Chains)

Regi: William Dieterle
Manus: Herbert Juttke & Georg C. Klaren (efter en essä av Franz Höllering)

Franz (William Dieterle – som också regisserar) och Helene (Mary Johnson) är ett lyckligt par som har det svårt under ekonomiska krisen. När Franz hamnar i fängelse, för att ha försvarat sin fru i ett slagsmål, och de inte får träffa varandra på tu man hand blir Helene uppvaktad av sin chef och Franz blir kär i sin cellmate Alfred (Hans Heinrich von Twardowski). Skamfyllda av sina hemligheter, börjar de glida ifrån varandra.

Kärleken mellan Franz och Alfred är helt bedårande – de har en ljuv och ren romans och ligger och tänker på varandra och håller händer och Alfred ber Franz känna på hans dunkande hjärta. Trots denna positiva bild av homosexuell kärlek tror jag att huvudbudskapet i den här stumfilmen är att otrohetsaffärer uppstår av sexuell frustration när interner inte får träffa sina äkta makar. Hur som helst måste den ses för alla som älskar homoromantik och HBT-historia.

/Johnny

imdbfavico

A Very Natural Thing (1974)


A Very Natural Thing, 1974, USA

Regi: Christopher Larkin
Manus:
Christopher Larkin & Joseph Coencas

David (Robert McLane) är en lågmäld bög som brukade vara munk men som nu är ateist och jobbar som lärare. När han träffar Mark (Curt Gareth) blir han jättekär och vill att de ska flytta ihop och leva som ett gift par, men Mark vill inte binda sig till bara en person. David försöker anpassa sig och hänger med på gruppsex men förhållandet är ändå dömt att krascha.

Jag är helt YAAAY! efter att ha sett den här filmen. Den är från 1974 liksom! Scenerna som berör mig mest är de dokumentära klippen från Pride där folk säger helt fantastiska saker, som ”It’s a pretty fucked up society that the army gives you a medal of honor for killing a man but a dishonorable discharge for loving one”. Det finns också en fiktiv scen som utspelar sig under Prideparaden, där David träffar på gayrättsaktivisten Jason (Bo White) och har en intressant diskussion om huruvida Pride behövs och gör någon skillnad. Förutom att vara en viktig milstolpe i amerikansk gayfilm så är det ett bra drama om monogama och öppna förhållanden.

/Johnny

imdbfavico

Fögi is a Bastard (1998)


F. est un salaud, 1998, Schweiz/Frankrike

Regi: Marcel Gisler
Manus: Marcel Gisler & Rudolf Nadler (efter Martin Franks roman)

15-åriga Beni (Vincent Branchet) är kär i den öppet homosexuella rockstjärnan Fögi (Frédéric Andrau). Han skriver ett brev till sin idol och får sedan chans att träffa honom. Fögi utnyttjar gärna den villiga lilla tonårskillen, tar med honom på turné och drar snart in honom i drogmisär.

(Det här kan vara min första Schweiziska film, faktiskt. Alla har tyskklingande namn men pratar franska! Wohoo! Jag tyckte att det var roligt…Hah.)

Well, Beni är en intressant karaktär – han är inte den lilla naiva stackarn man kunde tro men han är ändå Fögis hund i S&M-förhållandet de har och han säljer sig själv när när husse behöver pengar.  Storyn är som en blandning av Velvet Goldmine och Mandragora där sex och knark sannerligen är en destruktiv kombination. Jag hade bara önskat att kvalitén var bättre för det kändes lite som ett studentprojekt.

/Johnny

imdb

High Heels (1995)


To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar, 1995, USA

Regi: Beeban Kidron
Manus: Douglas Carter Beane

Druggorna Vida (Patrick Swayze), Noxeema (Wesley Snipes) och Chi-Chi (John Leguizamo) gör en Cadillac-roadtrip till Hollywood för att tävla om titeln Miss Dragqueen of America. Men mitt under resan råkar de ut för något som får polisen att börja jaga dem – och sedan strandar de i en liten håla mitt i ingenstans där byborna tror att de är ”riktiga” (men väldigt udda) kvinnor.

En lättsam komedi om älskvärda transor* som vänder normisarnas värld upp-och-ned. Det är trans/homofoberna man skrattar åt mest men samtidigt är allt väldigt familjevänligt och asexuellt. Men för ovanlighetens skull får Chi-Chi (som är hela jävla boom-chika-pow-snygg) ha en romans med den naiva gentlemannen Bobby Ray (Jason London). Swayze och Snipes spelar sina roller väldigt bra, de också
Okej, filmen är rätt fånig och slutar på ett väldigt  ”safe” sätt men det är underhållande så länge det varar.

*De nämns som dragqueens men eftersom de lever ut en slags (överdriven) kvinnoroll under hela filmen så tolkar jag dem som en blandning av transvestit/drugga.

/Johnny

imdbfavico

Lockbetet (1980)


Cruising, 1980, USA/Västtyskland

Regi & Manus: William Friedkin (efter en bok av Gerald Walker)

En seriemördare, som riktar in sig på bögar, går lös i New York City. Polisen Steve Burns (Al Pacino) passar in på offer-profilen och erbjuds att jobba undercover med att cruisa stadens bögbarer. Han tackar ja men håller det hemligt för sin flickvän.

Det var många från protester från USA:s gaycommunity när den här filmen kom. Idag är jag fascinerad av hur mycket man får se (mängder av lättklädda män som har sex!) men jag kan förstå motståndarna om jag ser på hur samhällsklimatet var 1980 – det fanns nästan inga kärlekshistorier om homosexuella på bio då, väldigt få positiva porträtt av bögar (första mainstreambögkyssen kom väl 1982 i Making Love) och här får man kopplingen mellan sjaskiga sexklubbar och en brutal seriemördare som misstänks vara ”en av de egna”. Men jag tycker inte att själva filmen i sig är homofobisk – lädermännen erotiseras och homo- och transfobin inom polisen ifrågasätts starkt, bl. a. av de riktigt coola lädertransorna som ser ut som Poison-medlemmar (Gene Davis och Robert Pope). Dessutom blir undercoverpolisen kompis med sin homosexuella granne Ted (Don Scardino) som framställs som en väldigt trevlig boy-next-door. Det här är absolut en film man ska se – förutom gayrelevansen är det en riktigt spännande thriller!

/Johnny

imdbfavico

Teorema (1968)


Teorema/Theorem, 1968, Italien

Regi & Manus: Pier Paolo Pasolini

En mystisk och vacker gäst kommer till en rik familj och förför alla medlemmar innan han plötsligt försvinner igen. Das ist like überqueer. Men jag förstår dem – Terrence Stamp, som spelar sexobjektet, är verkligen het. Det är familjemedlemmarna som tar första steget: sonen (Andrés José Cruz Soublette) går blygsamt fram till hans säng på natten och kollar trånande på honom, mamman lägger sig naken på balkonggolvet, pappan (Massimo Girotti) ber om att få bli tvättad, dottern tar gästen vid handen och drar upp honom på sitt rum och hushållerskan blir så berörd av att kolla på hans skrev att hon försöker ta sitt liv – då kommer Terrence, som en ängel, och erbjuder sig själv till alla.

Väldigt få ord yttras – det är nästan en stumfilm – men när den sköna ynglingen måste resa iväg igen, berättar alla hur hans närvaro har påverkat dem: alla tycks vara förtvivlade på ett eller annat sätt. Männen i huset ser sitt agerande som något slags socialt självmord, vilket troligtvis (och tyvärr nog) var rätt realistiskt i 60-talets Italien. Men i filmen framstår ändå sexet som naturligt och vackert – nästan religiöst upplysande. En sådan här konstfilm passar inte alla men den erbjuder en vacker hyllning till mänsklig sexualitet. Synd bara att vi inte får se så många man-on-man-scener.

/Johnny

imdbfavico

Darling (1965)


Darling, 1965, Storbritannien

Regi: John Schlesinger
Manus: Frederic Raphael

Den brittiska fotomodellen Diana (Julie Christie) har, milt uttryckt, väldigt lätt för att bli kär. Hon kan inte hjälpa det – en viktig man med kontakter dyker upp i hennes liv och faller pladask. Kanske är det en förtäckt sexualmoralhistoria eller så är det ett feministiskt manifest. Jag vet inte riktigt, men för att vara 60-tal finns det en hel del oväntat queera inslag som jag ska berätta om:

Bland statusminglarna som Diana lär känna finns Alex – kulturbög nummer ett som öppet uttrycker hur han skulle vilja ta hem en av de manliga servitörerna på välgörenhetgalan. Och så är det en tjej på en fest som fascinerat filosoferar ”what if it took three…three sexes….to make children… Quite different with three sexes!”. Och nu får vi inte glömma den vackra och populära transkvinnan i Paris: Billie (Annette Carell). If I hadn’t known you were a man…”, säger en man flirtigt till henne. Senare i samma scen är det någon orgie/vogueing på gång och alla byter kläder och imiterar varandra över könsgränserna. Än är det inte slut: Diana försöker trappa ned på män och åker med sin gaykompis Mal (Roland Curram) till Capri. Som Mal’s faghag blir hon lite vänskapssvartsjuk när Mal raggar upp en snygg kypare och åker iväg på en vespa för att ha sex.

Det tycks att sådana här karaktärer bara tilläts i filmer om moralisk dekadens förr i tiden men det skiter jag i. Jag är förvånad över att jag inte har hört talas om Darling i queersammanhang tidigare, för den visade att HBT-folk finns överallt och att de kan vara öppna och ändå vänner med heteros. Well, heteros i showbiz i alla fall.

/Johnny

imdbfavico