Mad Max 2: The Road Warrior (1981)

Mad Max 2: The Road Warrior, 1981, Australien

Regi: George Miller
Manus: George Miller och Terry Hayes

Mad Max är på något konstigt uppdrag i den australiska öknen igen. Vad han gör vet jag inte och jag bryr mig inte. Filmens antagonister är i alla fall ett gaypar: Wez, en biffig kille (Vernon Wells) med mohawk och läderbyxor (med öppning för röven :P) och hans blonda toyboy bakom honom på motorcykeln. Blondinen ”Golden Youth” (spelad av Jerry O’Sullivan) dör tyvärr en halvtimma in och då blir Wez helt galen och ska hämnas. Hans boss försöker tygla honom och säger: ”we all have someone we love”.

Då dialogen i filmen var rätt värdelös, snabbspolade jag fram den till slutet. Jag såg ungefär vad som hände och jag tror inte att jag missade något viktigt…

/Johnny

 

Fyra år till (2010)

Fyra år till, 2010, Sverige

Regi: Tova Magnusson
Manus: Wilhelm Behrman

Från att ha varit på topp som Sveriges tippade nästa statsminister faller Folkpartiets ledare David Holst (Björn Kjellman) på ändan när Kristdemokraterna oväntat åker ur riksdagen och röda blocket tar hem segern. Davids fru och partikamrat Fia (spelad av regissören Tova Magnusson) försöker städa upp efter fjaskot men David ställer till allt ytterligare genom att bli kär i Socialdemokraternas statssekreterare Martin (Eric Ericsson). De dejtar i smyg till tonerna av deras gemensamma favoritband: Ratata.

Jag gillar verkligen den politiska tvisten på den här romantiska komma-ut-i-medelåldern-komedin. Kjellman och Ericsson är heta tillsammans och det blir mycket hångel.  Jag skrattade även en del. Tyvärr känns det för helyllesvenskt för att kunna exporteras men det hindrar inte att det är charmigt – och missförstå mig inte: jag uppskattar verkligen att det görs svenska gayfilmer! En sak som gjorde mig lite arg var att Davids sade att han var bisexuell och att Martin bara skrattade åt det och sade att bisexualitet var att inte våga erkänna att man var bög. Sedan kom det fram att han faktiskt inte tände på tjejer alls. Bah! Denna ständiga bifobi.

/Johnny

Biopremiär idag! Se den och stöd svensk gayfilm!

Piedras St. (2010)

Piedras St., 2010, Argentina

Regi och manus: Matías Marmorato

Martin (Lucas Lagré) trivs med att bo med sin mormor i ett hus i Buenos Aires. Hans bästa vän Sebas (Luciano Ricio) håller på att göra slut med flickvännen och för att få annat att tänka på går de till en klubb, där Martin möter Julio (Javier van de Couter) och Sebas möter Unno (Matías Marmorato – regissören själv) som han har sex med på toaletten. Martin och Julio sover ihop och blir kära. Martins kontrollerande mamma som flyttat söderut kommer hem och ställer saker på ända, och Martin måste besluta vad han vill göra.

Den här filmen har ingen riktig handling och är väldigt lågbudget, med mörkt foto och halvkasst ljud, men det är en fin historia som är som ett utsnitt ur några människors liv. Martin och Julio är så fina mot varann och gulligt kära att man blir varm inuti. En typiskt argentiskt lågmäld film. Och huvudpersonen är hemskt söt.

/Bobbi

United States of Tara (2009)

United States of Tara är en komedi/drama-serie som handlar om kvinnan Tara (Toni Collette). Hon lever med sin man Max (John Corbett, som spelade Carries pojkvän Aidan i Sex and the City) och sina två tonårsbarn; gaysonen Marshall (Keir Gilchrist) och den lätt vilsna Kate (Brie Larson). Den knäppa systern till Tara, Charmaine, spelar också en rätt stor roll i serien.

Tara är inte som andra mammor. Hon har tre andra personligheter; husfrun Alice, motorcykelåkande butch-mannen Buck och tonåringen T. De bryter ut till och tätt och tar över Taras kropp.

Serien är rätt queer, med Taras Buck och Marshall. Systern erkänner någonstans i säsong 2 att hon en gång i tiden varit kär i en tjej. Buck skaffar brudar. Blygsamma homokyssar kommer, men lite snålt är det.

Serien är gjord av Diablo Cody, som gjorde filmen Juno. Detta märks väl lite om man tänker efter. Själv gillade jag Juno och tycker att United States of Tara är en okej serie. Första säsongen var bra, nyligen börjat se den andra. Men den tar sig nog. Den andra säsongen innehåller fler gaykaraktärer.

Går på kanal 9 23:00 på torsdagar, säsong 2 just nu.

/Li (gästbloggare)

Westler (1985)

Westler, 1985, Västtyskland (och Östtyskland)

Regi: Wieland Speck
Manus: Wieland Speck & Egbert Hörmann

Felix (Sigurd Rachman) och hans amerikanska vän Bruce (Andy Lucas) är turister i Östberlin när de stöter på den söta blondinen Thomas (Rainer Strecker). Felix blir kär i honom och de inleder ett förhållande, men som i en askungesaga är Felix tvungen att bege sig hem varje natt för att inte väcka misstankar och riskera att Thomas råkar illa ut i sitt land.

Låt mig påminna om att Östberlin var stängt när den här filmen spelades in. Turister fick gå in i landet begränsade gånger men de som bodde i landet fick inte ta sig över till västsidan. Rainer Strecker, som spelar Thomas, bodde på östsidan på riktigt, vilket gör den här filmen nästan dokumentär. På västsidan är filmen inspelad med modern teknik men på östsidan är allt taget med super-8 film som sedan smugglades över gränsen. En revolutionerande film som visar upp gaylivet på östra sidan med gaybarer och dragqueens och har samtidigt med så mycket rörande romantik. Sen är det lite kul att amerikanen pratar precis som Brüno. För att citera honom: ”Das ist histooorish!”

/Johnny

The League of Gentlemen (1999-2002)

The League of Gentlemen, 1999-2002, Storbritannien

Regi: Steve Bendelack
Manus: Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson

En humorserie som utspelar sig i den fiktiva byn Royston Vasey i norra England, där alla invånare och besökare spelas av samma grupp av män (Mark Gatiss, Steve Pemberton, Reece Shearsmith, Jeremy Dyson). Som det ofta blir när män gör kvinnoroller blir allt automatiskt ganska queert men ibland drar de det ett extra varv som tex en man som spelar kvinna som klär ut sig till man ligger med en man som är utklädd till kvinna. Dessutom finns det ett antal homosexuella karaktärer, och en av de återkommande karaktärerna är transsexuella taxichaffisen Babs.

Det känns rätt uppenbart att serien varit en inspiration till tex Little Britain, men dessvärre är det inte riktigt ett format som funkar för mig. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt, trots min svaghet för mark Gatiss. Kanske är det pga det pålagda skrattet.

/Hallor

RocknRolla (2008)

RocknRolla, 2008, Storbritannien

Manus & regi: Guy Ritchie

Ett stycke grötig gangsterfilm. Den är brittisk, men eftersom det är Guy Ritche som ligger bakom så känns allt väldigt amerikanskt, de breda dialekterna till trots. Jag hänger inte direkt med i handlingen och alla turer fram och tillbaka, och det är alldeles för många karaktärer för att man ska orka håll koll på dem.

Filmen har mer av gayintresse än jag trodde på förhand. En av grupperna av människor man följer är en trio småkriminella som går under namnet the Wild Bunch. De är One Two (Gerard Butler), Mumbles (Idris Elba) och Handsome Bob (Tom Hardy). Bob ska upp i rätten pga något brott och kommer med största sannolikhet åka in. Kvällen innan berättar One Two att han skaffat strippor som en avskedspresent, men Bob svarar ”I don’t want the strippers, I want you”. One Two freakar totalt och skäller ut honom, men lugnar sig sen och undrar intresserat ”What is it you wanna do to me then, Bob?”. Dagen efter faller det sig att Bob trots allt slipper fängelse, och han och One Two träffas senare på kvällen på en fest, och One Two är uppenbarligen skärrad: ”What happened last night, Bob, between you and I, that’s our little secret, ok? It only happened because you were supposed to be going to fucking prison today!”. Bögpanik bryter ut, men det lugnar sig när Mumbles förklarar för One Two att man kan ju vara en bra person trots att man är gay. Duh!

/Hallor

Worried About the Boy (2010)

Worried About The Boy, 2010, Storbritannien

Manus: Tony Basgallop
Regi: Julian Jarrold

Jag ska börja med att säga att jag inte kan ett dugg om Boy George, eller jag kunde i alla fall inte innan jag såg den här filmen. Så jag kommer inte kunna ge någon kritik om hur mycket hänsyn den tagit till verkligheten. Men jag ska göra mitt bästa att recensera den som film. (Kom gärna med tillägg i kommentarerna om det är något ni tycker jag har missat).

Filmen berättar parallellt historien om Boy Georges uppgång och fall. Från småstaden till London, från okänd och törstande efter uppmärksamhet till framgångsrik; men vi får även se hur allt blev ett antal år senare, hur dekadensen, kändisskapet och drogerna satt sina spår.

Det känns som Velvet Goldmine på crack. Allt är vackert, extremt, färgglatt och queert. Det går inte att avgöra folks könsidentiteter och man vill inte heller. Efter att ha recenserat så mycket homoerotisk manlig vänskap, är det skönt med en helt super-over-the-top gayfilm.

Douglas Booth är helt underbar som George, och andra bekanta ansikten är Mathew Horne som bandpolaren/pojkvännen Jon Moss, och Mark Gatiss som Sex Pistols manager Malcom McLaren.

Jag säger bara en sak: SE DEN.

/Hallor

Scenes of a Sexual Nature (2006)

Scenes of a Sexual Nature, 2006, Storbritannien

Manus: Aschlin Ditta
Regi: Ed Blum

Under en dag på Hapstead Heath träffas och skiljs människor i kärlek och lust. Vi får träffa ett antal par, och några ensamma människor, alla med deras egen version på hur en relation kan se ut. Ett av paren är två män som varit icke-exklusiva partners i femton år, och de börjar fundera på hur nästa steg i deras relation kan tänkas se ut.

En fin film, även om det egentligen inte händer så mycket. En av fördelarna är det stora antalet relativt kända skådespelare, bla Ewan McGregor, Tom Hardy, Sophie Okonedo, och Catherine Tate.

/Hallor

Wonder Boys (2000)

Wonder Boys, 2000, USA

Regi: Curtis Hanson
Manus: Michael Chabon, Steves Kloves

Den åldrande författaren och litteraturläraren Grady Tripp (Michael Douglas) försöker skriva uppföljaren till sin 7 år gamla succéroman. Det är trassligt med en fru som lämnar honom, en älskarinna (Frances McDormand) som är gravid, etc. Som inneboende har han sin elev Hannah Green (Katie Holmes). Tripps redaktör Terry Crabtree (Robert Downey Jr) dyker upp med en vacker transperson vid sin sida, mest för att krascha fester och kolla hur det går med Tripps bok. Samma kväll hindrar Tripp en annan av sina elever, James Leer (Tobey Maguire), från att göra något väldigt dumt med en pistol i en mörk trädgård. Crabtree fattar omedelbart tycke för James.

Det är en väldigt söt film om människor och relationer, straighta som gay, unga som gamla. Bara att Iron Man och Spider Man hamnar i säng räcker nästan i sig för att göra filmen sevärd.

/Hallor

The Private Life of Sherlock Holmes (1970)

The Private Life of Sherlock Holmes, Storbritannien, 1970

Regi: Billy Wilder
Manus: Billy Wilder, I.A.L. Diamond

I ett brev som Dr Watson lämnade efter sin död förklarar han att det finns en kista med dokument och att den inte får öppnas förrän han varit död i femtio år. I kistan finns ett äventyr som han aldrig publicerade för att undvika skandal.

Det hela börjar bra, Holmes (Robert Stephens) och Watson (Colin Blakely) har blivit bjudna på den ryska baletten. En rysk madam ger honom ett något skamligt förslag. För att undkomma förklarar Holmes att han förvisso är ungkarl, men en ungkarl som bott ihop med en annan ungkarl under fem väldigt ”glada” år. När Watson sedan fått reda på vad Holmes har sagt blir han arg och förtvivlad eftersom det skulle kosta honom hans karriär om ryktet spreds. Watson tröstar sig med att han har varit med tillräckligt mycket kvinnor för att verkar straight. Holmes däremot blir förnärmad när Watson frågar om hans erfarenheter med kvinnor, och vägrar svara.

Första delen har egentligen ingenting att göra med resten av filmen, som består av ett mysterium som Holmes måste lösa. Som vanligt. En belgisk kvinna med minnesförlust slänger sig i hans armar. Watson är avundsjuk, Holmes vill bara lösa mysteriet så att de kan bli av med henne igen.

Jag vet inte riktigt vad den här filmen vill. Det är inte en dålig film, jag förstår den bara inte. Är det gayryktena som Watson har i åtanke när han inte publicerar äventyret? Varför är ens den första delen med resten? Det finns inga sammanband mellan de två. Det som händer på baletten existerar endast för att tittaren ska börja ifrågasätta Holmes sexualitet. Inget fel med det, men jag vill gärna att saker ska kännas relevanta.

/Hallor

Ludwig (1972)

Ludwig, 1972, Italien/Frankrike/Tyskland

Regi: Luchino Visconti
Manus: Luchino Visconti och Enrico Medioli

Kung Ludwig av Bavaria (Helmut Berger) är visst känd för att strö pengar omkring sig och pola med kompositören Wagner och men den här filmen/miniserien drar ut på det hela i alldeles för många och långsamma avsnitt. Enligt mig är huvudsaken i det här kostymdramat att Ludwig var gay. Informationen smyger sig på i form av ledtrådar tills det till slut är uppenbart för tittaren: han vägrar gifta sig, han spionerar på den nakenbadande tjänaren Volker och i scenen efter ber han till gud och säger ”hjälp mig!”. Och det snackas om att han söker njutning ” beyond any moral borders”. En dag förlovar han sig med sin kusin för att göra sin mamma nöjd , skaffar mustasch och avskedar den där distraktionen Volker. Men ersättaren Richard (Marc Porel) tänder en ännu starkare eld i Ludwig och när de sover tillsammans i lusthuset en natt förstår man… De hade inte ens behövt visa den där kyssen, men jag klagar då inte. Haha. Ludwig bryter sin långvariga förlovning och börjar leva i dekadens. Åren går och galenskapen kryper sig på. Föreställ dig svartmålade tänder och ett finurligt leende så har du resten av serien. Till slut hamnar han i husarrest för sin egen skull och det slutar aldrig gott för en 1800-talsbög i en 70-talfilm.

Alltså, en sak. Fanskapet är dubbat. Man ser att skådisarna pratar engelska (inte alla dock) men man har val mellan italienska, tyska och franska om man vill se filmen. Jag såg den på italienska med engelska undertexter. Det var okej och jag försökte tänka att ett sånt här kostymdrama säkert hade låtit ännu styltat om jag hade hört det på ett språk jag förstod. Men det var ändå en bra film. Bara lite väl utdragen. Jag föreslår att du kollar på den kortare versionen och hoppas att de inte klippt bort de bästa scenerna.

/Johnny

The Hours and Times (1991)

The Hours and Times, 1991, USA

Regi & manus: Christopher Munch

En mycket spekulativ historia om vad som hände mellan John Lennon och Beatles-managern Brian Epstein när de åkte till Madrid 1963. Nu ska jag inte ”slå runt busken” utan säga vad den egentligen handlar om:  Epstein (David Angus) är gay (true fact) och Lennon (Ian Hart) funderar på att ha sex med honom i något experimentellt och ömkande syfte. Han hånar och förför om vartannat och Epstein blir frustrerad.

Det är mycket fokus på dialogen (de lyckas fånga Lennons jargong väldigt bra) och det svartvita fotot är snyggt. Men trots att jag älskar tanken på bisexuella Beatles-killar så blir jag nästan illa berörd av den här entimmasfilmen. Jag är för fanfiction på papper men jag kan inte förstå hur man får släppa något sånt här fantasifullt som utnyttjar kända personers namn bara för att göra en story – personer som dessutom dött senast 25 år innan. Det hjälper inte så mycket med en varningstext som säger ”det här är helt påhittat” för många människor som ser det kommer ändå tolka det som sanning någonstans långt bak i huvudet. De har ju sett det själva! Nåväl, yay ändå för alla slashers i filmbranschen!

/Johnny

Merry Christmas Mr. Lawrence (1983)

Merry Christmas Mr. Lawrence, 1983, Japan/Nya Zeeland/Storbritannien

Regi: Nagisa Ôshima
Manus: Nagisa Ôshima efter en roman av Laurens Van der Post

Indonesien, 1942. John Lawrence är engelsk tolk i ett japanskt flyktingläger som styrs med järnhand av Kapten Yonoi (Ryûichi Sakamoto). Yonoi har föga respekt för regler och tvingar bland annat människor till självmord. Jack Celliers (David Bowie) kommer till lägret som en ny krigsfånge och påverkar Yonoi starkt, och ett psykologiskt spel påbörjas mellan männen.

Personen jag såg den här filmen med säger att den handlar om de ”manliga dygderna” – som skulle kunna vara sådant som heder, äregirighet och uthärdande av smärta. Teman är krigets psykologi och spänningen mellan Celliers och Yonoi, och det finns något intressant i detta även om jag inte grips som det kanske är tänkt. Filmen är ganska ojämn, och man ska nog vara mer intresserad av krig (och de manliga dygderna) än vad jag är för att uppskatta den.
Bowie är dock fierce som vanligt, och det samma gäller för Sakamoto. Ett tips är att se en textad version för jag tyckte det var väldigt svårt att höra vad folk sa, och då blir det svårt att hänga med i handlingen.

/Bobbi

Love in Thoughts (2004)

Was nützt die Liebe in Gedanken, 2004, Tyskland

Regi: Achim von Borries
Manus: Hendrik Handloegten, Annette Hess

1927, baserad på en sann historia. Den unge amatörpoeten Paul Kranz (Daniel Brühl) och hans rike kompis Günther Scheller (August Diehl)  är ute på landet i familjen Schellers sommarstuga. Paul blir kär i Hilda, den sexuellt utlevande lillasystern till Günther och Günther är kär i Hans (Thure Lindhardt) – en av systerns alla älskare. De båda kompisarna tror att man bara kan ha en sann kärlek i sitt liv och de svär en ed om att den dagen deras hjärtan blir krossade så ska de ta livet av sig själva och de som sårat dem.

Jag blir fascinerad över hur öppna och förstående alla är i den här storyn. Jag hade förstått att Tyskland var en queer plats i början av 1900-talet men här har vi liksom en feministisk polykvinna och en öppet homosexuell kille i övre tonåren. Paul reagerar inte alls speciellt mycket när Günther berättar om sin kärlek och när han och Hans blir påkomna när de hånglar i en vinkällare försöker de inte dölja vad som har hänt. Men ja, det slutar ju tragiskt som ni kanske förstår…

/Johnny