manlig prostitution

Dorian Gray (2009)


Dorian Gray, 2009, Storbritannien

Regi: Oliver Parker
Manus: Toby Finlay (efter Oscar Wildes roman

Dorian Gray (Ben Barnes) är en naiv och vacker yngling som drabbas av en förbannelse när han får sitt porträtt målat av konstnären Basil (Ben Chaplin). Alla beundrar den vackra pojken på tavlan och Basils cyniske och hedonistiske vän Lord Henry Wotton (Colin Firth) får Dorian att inse att målningen kommer att hålla sig vacker i all evighet medan förebilden, Dorian själv, kommer att åldras. Detta leder till att Dorian på något sätt omedvetet säljer sin själ för evig ungdom och det blir istället hans målade avbild som tar stryk när han har sex och röker opium. När han märker att tavlan börjar ruttna så låser han in den på vinden.

Det är mycket som skiljer den här filmversionen av Dorian Gray från Oscar Wildes klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”. För det första är det hela stämningen: det har blivit en ren rysare där själva målningen får eget datoranimerat liv och en skrattretande ”röst”. Sen har vi sensmoralen som tycks vara att sex är destruktivt och syndigt och tär på själen. Det positiva med den ändringen är ju att Dorian har massor av sex – både med kvinnor och män (och kvinnorna har sex med varandra också!).  Han hånglar till och med upp Basil i ett manipulativt sätt att försöka få konstnären att glömma bort tavlan.

Jag tycker att filmen är sexig och helt okej (en klar 3/5) men seriöst, jag tror att om Oscar Wildes porträtt skulle få liv skulle det slå sig för pannan.

/Johnny

imdbfavico

Annonser

Fögi is a Bastard (1998)


F. est un salaud, 1998, Schweiz/Frankrike

Regi: Marcel Gisler
Manus: Marcel Gisler & Rudolf Nadler (efter Martin Franks roman)

15-åriga Beni (Vincent Branchet) är kär i den öppet homosexuella rockstjärnan Fögi (Frédéric Andrau). Han skriver ett brev till sin idol och får sedan chans att träffa honom. Fögi utnyttjar gärna den villiga lilla tonårskillen, tar med honom på turné och drar snart in honom i drogmisär.

(Det här kan vara min första Schweiziska film, faktiskt. Alla har tyskklingande namn men pratar franska! Wohoo! Jag tyckte att det var roligt…Hah.)

Well, Beni är en intressant karaktär – han är inte den lilla naiva stackarn man kunde tro men han är ändå Fögis hund i S&M-förhållandet de har och han säljer sig själv när när husse behöver pengar.  Storyn är som en blandning av Velvet Goldmine och Mandragora där sex och knark sannerligen är en destruktiv kombination. Jag hade bara önskat att kvalitén var bättre för det kändes lite som ett studentprojekt.

/Johnny

imdb

Lockbetet (1980)


Cruising, 1980, USA/Västtyskland

Regi & Manus: William Friedkin (efter en bok av Gerald Walker)

En seriemördare, som riktar in sig på bögar, går lös i New York City. Polisen Steve Burns (Al Pacino) passar in på offer-profilen och erbjuds att jobba undercover med att cruisa stadens bögbarer. Han tackar ja men håller det hemligt för sin flickvän.

Det var många från protester från USA:s gaycommunity när den här filmen kom. Idag är jag fascinerad av hur mycket man får se (mängder av lättklädda män som har sex!) men jag kan förstå motståndarna om jag ser på hur samhällsklimatet var 1980 – det fanns nästan inga kärlekshistorier om homosexuella på bio då, väldigt få positiva porträtt av bögar (första mainstreambögkyssen kom väl 1982 i Making Love) och här får man kopplingen mellan sjaskiga sexklubbar och en brutal seriemördare som misstänks vara ”en av de egna”. Men jag tycker inte att själva filmen i sig är homofobisk – lädermännen erotiseras och homo- och transfobin inom polisen ifrågasätts starkt, bl. a. av de riktigt coola lädertransorna som ser ut som Poison-medlemmar (Gene Davis och Robert Pope). Dessutom blir undercoverpolisen kompis med sin homosexuella granne Ted (Don Scardino) som framställs som en väldigt trevlig boy-next-door. Det här är absolut en film man ska se – förutom gayrelevansen är det en riktigt spännande thriller!

/Johnny

imdbfavico

Noll att förlora (1987)


Less Than Zero, 1987, USA

Regi: Marek Kanievska
Manus: Harley Peyton (efter Bret Easton Ellis debutroman)

Det är sent 80-tal och yuppies överallt. De tre bästa vännerna Clay (Andrew McCarthy), Julian (Robert Downey Jr.) och Blair (Jami Gertz) tar examen och splittras lite p.g.a. triangeldraman. Blair (som tidigare hade en romans med Clay men var otrogen med Julian) ringer till Clay en dag och ber honom att resa till henne över julen. Clay kommer tveksamt dit i tron att återuppta sin heterorelation men när han möter Blair vill hon att han ska leta upp Julian istället. Julian har börjat knarka – eller snarare fortsatt värre än förut. Alla knarkar där – även Blair. Inte Clay. Clay snackar med Julian. Clay ser kär ut. Julian kramar om Clay bakifrån. De har visst känt varandra sen de var små. De är fysiska med varandra. Clay inleder ett nytt förhållande med Blair. Clay ser ändå kär ut när han kollar på Julian. Blair och Clay har sex i en bil. Julian knarkar vidare. Blair drar in kokain lite då och då. Hon har läget under kontroll, säge hon. Julian är skyldig pengar till knarklangaren Rip (James Spader) och blir tvingad att prostituera sig till män. Clay blir arg för att Julian horar och sen smeker han honom över håret. ”Come away with me!”, manar han men Julian är fast i smeten. Julian blir sjuk. Clay torkar Julians panna med en våt trasa. Julian sätter en ring på Clays finger. Clay skrattar generat. Blair ser chockad ut. Det gör hon i och för sig hela filmen. Allt förfaller. Misär misär misär.

Bra musik, snyggt foto, okej skådespel. Baserad på Bret Easton Ellis debutroman (känd för bl.a. American Psycho, The Rules of Attraction och The Informers) där visst Clay är mer tydligt bisexuell än i filmen.

/Johnny

imdb favico

En enda man (2009)


A Single Man, 2009, USA

Regi: Tom Ford

Manus: Baserad på en bok av Christopher Isherwood, screenplay av Tom Ford och David Scearce

1962. Professor George Falconers (Colin Firth) livskamrat (Matthew Goode) sedan sexton år har omkommit i en bilolycka och världen har blivit dränerad på ljus. Flashbacks från parets långa tid tillsammans infiltrerar verkligheten och gör det svårt för George att ens ta sig igenom det som han tänker ska bli den sista dagen i hans liv. Men i föreläsningssalen sitter Kenny (Nicholas Hoult) och ser på honom med stora ögon, och bästa vännen Charley (Julianne Moore) väntar hemma på att han ska leverera ginet till hennes tonic.

Detta är en film med överraskande vändningar, gripande samtidigt som den får en att skratta när det är som mest tragiskt. Den utspelar sig under en enda dag, och jag älskar hur den liksom är gestaltad inifrån; hur Georges sinnesstämning påverkar hur världen ser ut. Mörkret ligger tätt, tills något, någon lyckas ta sig igenom och får ljuset att bryta in. Och minnena av älskaren är i sprakande fullfärg.

Johnny undrade hur gay den här filmen är och jag svarar: I min bok är den tamejtusan den perfekta gayfilmen. Vackra scener med vackra män, en bra och intelligent story med humor om människor som känns verkliga… Kanske inte det lyckliga slut man kunde önskat, men man kan väl inte få allt I guess!

/Bobbi

Kids in the Hall (1988-1995)


kids in the hallLåt mig presentera världens queeraste komediserie: Kids in the Hall (eller ”Killarna i korridoren” som ZTV kallade det när jag först började kolla). Fem killar varav en öppet homosexuell (Scott Thompson) – alla spelar både manliga och kvinnliga roller och de gör det så bra att man inte ens ser det som cross-dressing. Ibland känns nästan deras porträttering av män som större maskerad.  Dave Foley är så j-a snygg som kvinna att till och med min homofobiska tjejkompis började svaja och tänka att det kanske var det feminina i honom som gjorde henne så intresserad. Förutom att klä sig som kvinnor så har nästan minst en sketch per avsnitt (ibland fler – ibland färre) homotema. Och det är inte bara kul – det är politik också. De har bl.a. några återkommande karaktärer i avsnitten ”Steps” som handlar om ett gäng olika bögar som sitter på en trappa och diskuterar homorelaterade saker (politik, AIDS, sexpartners, prideparaden…). Ennan annan ökänd karaktär är Buddy Cole som är ärkefjollan som ingen vågar bråka med. Se även deras långfilm: Lyckopillret. Läs resten av inlägget om ni vill ha en lista på alla HBTQ-relaterade sketcher.

/Johnny

imdb2

lista på alla HBTQ-sketcher

Breakfast on Pluto (2005)


breakfastonplutoBreakfast on Pluto, 2005, Irland/Storbritannien

Regi: Neil Jordan

Irländske Patrick “Kitten” Braden (Cillian Murphy) växer upp i fosterfamilj efter att ha blivit bortlämnad av sin mamma som bebis. Det är sjuttiotal och Kitten ses som udda både på grund av sitt sätt och sin transsexualitet. Efter skolan sticker Kitten till London för att söka efter mamman. Kitten har jobb på allt från nöjesparker till magiföreställningar och strippklubbar, och råkar ut för en massa drama i form av attentat, våldtäktsförsök och hårdhänta polisförhör. Men hen slutar aldrig söka efter sin förlorade familj.

Det här är en virrig film. Den är baserad på en bok, vilket märks tydligt, eftersom hela historien är uppdelad i kapitel. Det går väldigt fort framåt, särskilt i början, och man hinner knappt med i handlingen. Men man skrattar också, det finns många absurda/dråpliga situationer (fast också en del irriterande). För den som är sucker för andogynitet finns det ett stort plus med filmen: huvudpersonen Kitten. Hen spelas bra av Cillian Murphy och är väldigt vacker, särskilt i sjuttiotalskläder!

/Bobbi

imdbfilmtipset

Milk (2008)


MilkMilk, 2008, USA

Regi: Gus Van Sant

Redan i början av denna film får man reda på att huvudpersonen Harvey Milk – världens första öppet homosexuella politiker – kommer att mördas. Berättarrösten utgörs av kassettbanden Harvey (Sean Penn) passade på att spela in utifall att han mördades. Hans överhängande död ramar in hela filmen och intensifierar en redan stark berättelse.

Den här filmen är så underbar och perfekt att jag typ knappt kan fatta att den gjorts. Medan jag såg den funderade jag på om det kanske vore nåt att hoppa av skolan, flytta till San Francisco, och bli powergayaktivist istället. Jag gillar också att filmen är så sexuell och romantisk – det är liksom inte bara en eller två token gay scenes som det brukar vara i stora produktioner. Ett plus i kanten är dessutom att skådisarna (James Franco, Emile Hirsch) i de romantiska och sexuella scenerna är så heta!

/Miriam

imdbfavico

Anders als die Andern


Anders als die Andern, 1919, Tyskland

Paul Körner (Conrad Veidt) är konsertpianist och homosexuell. På grund av detta och att homosexualitet är olagligt råkar han ut för utpressning av småfifflaren Franz Bollek (Reinhold Schünzel). Gång på gång får han betala sig ur knipan och det gör kärlekshistorien med hans lärling Kurt (Fritz Schulz) svårare.

Ja, det står 1919 – du läste rätt. Den här svartvita stumfilmen lyckades till större del mirakulöst räddas från Nazitysklands totalcensur av homosexualitet. Den enda kopian som hittades i Ryssland har restaurerats och satts ihop med hjälp av några stillbilder så att storyn blir sammanhängande. Och det är homopropaganda – underbar och riktigt bra sådan. Psykologen Magnus Hirschfeld pratar om det ”tredje könet” och att homosexualitet är naturligt och inte en sjukdom eller ett brott. Det queera budskapet som förmedlas i texten mellan scenerna känns läskigt modernt – och det gör att nutiden känns läskigt omodern. Man blir så deprimerad när man inser hur HBT-vänligt allt hade kunnat vara idag om inte filmer som denna förstörts och förbjudits.

/Johnny

Fruset land


Paha maa, 2005, Finland

Jag måste bara recensera den här filmen för att den 1: är finsk (och finska filmer växer inte i Sodom) och 2: så jag får anledning att använda ordet misärstafett. För det är ett ord som kan sammanfatta den drygt två timmar långa träavsmakningskursen. Folk är olyckliga, folk dör, folk blir våldtagna, folk tar livet av sig, barn blir hemlösa, folk blir alkoholister, folk hamnar i fängelse. Och så fort en karaktär har blivit misshandlad av det dystra finska ödet så tar de in en ny karaktär och låter den åka rutschbana ned till helvetet. Anledningen att jag ens såg den här filmen var för att imdb lockade mig med det missvisande keywordet ”homosexuality”. Det som möjligtvis kunde tolkas som homosexuellt i det här fallet var när en av olyckskorparna (Jasper Pääkkönen – han på omslaget) prostitituerade sig till en man i desperation. Visserligen såg han inte allt för olycklig ut när arbetspasset var över, men varför vara olycklig över prostitution när det finns värre saker? – som t.ex. styckmord!

/Johnny

Sugar


sugar.jpgSugar, 2004, Kanada

Oskulden Cliff (Andre Noble) fyller 18 år och han får ett kit med hasch, sprit och kondom av sin lillasyster Cookie. Hon säger ”gå ut och ha sex!” Han hittar ett gäng hustlers som hänger i ett slumområde och han blir intresserad av en av killarna – Butch (Brendan Fehr). Butch verkar straight men de blir vänner och ibland lite mer. Cliff blir inblandad i hustlervärlden och Butch börjar knarka mer och mer. Svart komedi om droger och prostitutionsmisär. Man har sett det så många gånger i gayfilmssammanhang att man blir avdankad på något sätt. Filmen lämnade mig neutral, men skådespelarna var snygga ;) Filmen är förresten baserad på en novell av Bruce La Bruce. /imdb/

/Johnny

Mon Copain Rachid


moncopainrachid.jpgMon Copain Rachid, 1997, Frankrike

Eric är 9 år och helt besatt av den äldre kompisen Rachids stora kuk. Han vill gärna ta på den och är t.o.m. beredd att betala pengar för det. Det är väldigt svårt att ta upp ämnet barnsexualitet på ett smakfullt sätt utan att bli stötande, och jag tycker den här kortfilmen precis klarar sig över gränsen. Den är rolig och färggrann – ett litet konstverk på 17 minuter. /Imdb/

/Johnny

Midnight in the Garden of Good and Evil


midnightgardengoodevil.jpgMidnight in the Garden of Good and Evil, 1997, USA

Journalisten John Kelso (John Cusack) åker till staden Savannah för att skriva en artikel om miljonären James (Kevin Spacey) årliga fest. Innan han hinner åka därifrån blir han inblandad i en mordrättegång där James är anklagad för att ha mördat sin loverboy Carl (Jude Law). En skum film om skumma människor i en skum stad. Lite Homo-Twin(k) Peaks med en Voodoo-tant. Jag blir imponerad av Clintans taktfulla regi, faktiskt./Imdb/

/Johnny

Mala Noche


malanoche.jpgBad Night / Mala Noche, 1985, USA

Mala Noche är Gus van Sants debutfilm om den kärlekskranka spritbutikskassören Walt (Tim Streeter) som förföljer en illegal invandrare (Doug Cooeyate) som han blir kär i. Johnny, som den mexikanska invandrarkillen heter, går med på att äta mat tillsammans med honom och ibland hänga med sina polare runt affären där Walt jobbar. Walts känslor är dock inte besvarade och han blir mer och mer desperat i sina försök att få Johnny i säng. Han försöker t.om. köpa honom för pengar. När han inte får Johnny så ligger han med Johnnys kompis Roberto (Ray Monge) istället. Men han ger inte upp – han ger aldrig upp! Man blir helt galen på honom. Men den här filmen reflekterar 80-talet ganska bra. På 70- och 80-talet blev det en stark backlash efter den androgyna hippie-eran, och man kände sig tvungen att ta tillbaka manlighet – därför började Hollywood skriva in homofobi i alla filmmanus. Nästan alla homosexuella framställdes som psykopater, mördare och pedofiler. Den här filmen är independent, men huvudpersonen är lite psykopat ändå. Han har en speciell personlighet i alla fall – inte en stereotyp bög – och han är överraskande öppen med sin homosexualitet för alla. Han har dock en röst med samma inlevelse som Keanu Reeves (=inte bra!) och han är dessutom lite lik River Phoenix, så man får en idé att Gus Van Sant redan då visste vilken typ av killar han ville ha med i sina filmer.

Gus har verkligen en fäbless för tragiska och mörka filmer. Den här är extra mörk genom att de har använt sig av svartvit film och arty klipp. I sexscenen ser man praktiskt taget bara lite mörka skuggor. Den malplacerade berättarrösten lyser ironiskt nog upp hela filmen med sin svarta humor. /imdb/

/Johnny

Twist


twist.jpgTwist, 2003, Kanada

Åh, ångesten! Jag hatar filmer om prostitutionsmisär. Den här är någon re-make/tolkning/whatever av Oliver Twist (with a twist, doh!) och handlar om den prosituerade killen Dodge (Nick Stahl) som drar in den 17-åriga (?) rymlingen Oliver (Joshua Close) i prositution. Oliver är kär i Dodge, men Dodge vill bara sälja sig själv så han tjänar pengar till knark. Resten av filmen är bara fuckad magkänsla. I guess it that’s good, but it didn’t make me feel that way./Imdb/

/Johnny